Lady Dahmer

Är pojkar bråkigare?

En sak som jag tror många föräldrar (Jag inkluderat) snubblar lite kring är skillnaden mellan olater, dåligt beteende och barnets personlighet. Och var framförallt man sätter gränsen! Speciellt pojkföräldrar. Nu är detta bara min egen personliga erfarenhet, men stöter ofta på diskussioner kring detta både irl och på nätet, kanske främst i min facebookgrupp genusmedvetet föräldraskap där detta blir extra tydligt med tanke på inriktningen.

Jag ska förklara så gott jag kan:

Vi pratar ju ofta om att lära tjejerna ta för sig, inte ta skit, vara starka och stå på sig. För de lever i killarnas värld och kommer bli förtryckta oavsett hur vi gör så därför måste vi lära dem att slåss emot. Så är det ju och så måste vi göra.

Ibland pratar vi såklart om att pojkar behöver bli lugnare, mer hänsynsfulla och mjukare men ganska sällan hur detta görs i praktiken. För plötsligt krockar det, uppfostran och medvetenheten, med ''han är ju så här, jag vill ju inte trycka bort hans personlighet'' samt ''han är ju snäll och fin ändå även fast han är vild och stökig''. (Låter det bekant?)

Jag lever med två riktigt intensiva, fysiska och högljudda söner/snopp-barn. Att stoppa/hindra dem i deras framfart känns som att hindra deras personligheter (förutom när andra påverkas negativt såklart), att inte stoppa gör att de ofta är "typiskt pojk-brötiga". Tankar?

Det måste ju verkligen vara en slump att det just är pojkar som har en stökig, högljudd, vild personlighet, eller hur? (obs raljerar lite nu, men vill på intet sätt peka ut nån) Jag tycker att det är precis samma ursäkt som pojkföräldrar i alla tider alltid haft och att vi ser resultatet av detta överallt. Om deras personlighet är att vara elaka mot kompisar då?

Nej, jag går inte med på att min son brölar och tar plats på andras bekostnad. Om det nu är hans personlighet att vara så så behöver han lära om helt enkelt.

Jag tror dessutom att barns personlighet formas av erfarenheter, miljö och fostran, de föds inte med den klar och färdig, och att vi uppmuntrar vissa delar av personligheten att bli starkare och mer framträdande.

Hur tänker ni? Fastnar ni också lätt i den här fällan? Hur mycket av barnens personlighet ska man låta vara?

Binki

Många frågar mig varför mina 4 barn inte bråkar och slåss med varandra, och det är för att jag alltid har haft nolltolerans för det. Eftersom jag dessutom var hemma med dem i 8 år så hade jag tid och ork att hjälpa dem att bli ett sammansvetsat gäng, vilket är svårt om alla är i olika förskolegrupper/skolklasser en stor del av tiden. Min son var definitivt pojk-stökig när han var yngre, och där var den enda lösningen att GÅ UT. Han behövde mer fysiskt utrymme än tjejerna, hade svårare att hålla sig i skinnet, liksom. Då måste man orka tillhandahålla alternativ - annars kommer all den här energin att komma ut i bråk och stök, och blir en vana. Han är 13 nu och har coolat ned sig och är snäll och go och har både tjejer och killar som kompisar.

Agnes

Jag tror biologin spelar viss roll, och sen påverkar barn varandra mycket t ex en grupp pojkar kan utvecklas till att vara stökiga och hårdhänta mot varandra redan på dagis. Så allt beror inte på föräldrarnas uppfostran. Jag har en lugn, mjuk och försiktig son men tror inte att det beror på hur vi behandlat honom utan mest på hans personlighet. Med det sagt tycker jag det är jätteviktigt att lära pojkar att ta hänsyn, prata om känslor och att stå tillbaka och släppa fram andra, sociala färdigheter som de behöver mer träning än flickor, pga könsroller men kanske också pga biologi.

Intressant artikel på lite samma tema, om de stora skillnaderna i självförtroende hos män och kvinnor och hur de kan ha både sociala och biologiska orsaker, och vad vi kan göra åt dem. Hög igenkänning från arbetslivet för min del:
https://www.theatlantic.com/magazine/archive/2014/05/the-confidence-gap/359815/?utm_source=twb

Ellie

Jag är mamma till två söner. Min äldsta son är lugn och sansad, min yngsta är direkt motsats. Han tar för sig och är inte alls lika lugn som sin storebror. Detta ser vi mest som att vår äldsta son har fått mycket av sin personlighet ifrån sin pappa och vår yngsta liknar mer mig när jag var barn. Med vår äldsta son har mycket varit lätt just på grund av att han är så lugn och lätt att ha att göra med. Detta har inte varit fallet med vår yngsta, dock påminner han som sagt mycket om mig när jag var liten vilket jag inte direkt tolkar som något pojkaktigt utan snarare som en livlig och ibland högljudd personlighet.

Karin

Vi kan ju tydligen "kväva personlighet" när det gäller döttrar eftersom relativt få kvinnor i vuxen ålder är bröliga, vilda och våldsamma. Det gäller nog bara att varje dag intala sig att pojkar inte alls ÄR så pga snoppen utan blir så pga av uppfostran, kompisar, samhället mm. Vi kan ställa krav på snopp-människor också, de kan också anpassa sig efter omgivningen och sluta handla på minsta impuls.

Joppan

Jag har svårt i såna här diskussioner, känner mig kluven. Har svårt att relatera till mina erfarenheter då vår son är rätt tystlåten, lugn och rätt omhändertagande, medan dottern tar plats på ett helt annat sätt. Min dotter har på dagis o i skola uppmuntrats till att ta plats och det är ju positivt. Samtidigt vet Jag att hon pratar och tar plats även när hon inte ska (när läraren har genomgång eller en klasskamrat fått ordet). Det stör ju de andra. Hur uppmuntrar man en flicka att våga ta plats samtidigt som man måste be henne att ändå släppa fram andra? Kan ibland känna att vår skola - med söta bästa avsikter - hamnat lite fel här. Eftersom de andra flickorna i klassen är mer "blyga violer" och de flesta som hörs är pojkar, har min dotter kanske fått för lösa tyglar? Kanske hamnar utanför det du tar upp, men är sånt jag brottas med dagligen.

Jag inser ju dock att det inte är en naturlag att pojkar är vilda o flickor lugna...

My

Usch, minns den där vidriga pojken (som fanns i alla klasser, dagisar) som slogs och var allmänt jävlig och elak.
När han slog mig minns jag att hans speciallärare (ja vissa pojkar måste ha en privat lärare för de är så jävla jobbiga) förnekade det "inte skulle väl han slå någon". Hade det varit nu hade jag slagit till kärringen på käften och sagt att det är mitt sätt att hälsa på. :D

Sara

Jag fattar inte det där med att säga att något som sker på bekostnad av andra, är ens personlighet. Det finns olika grundtemperament, jag har en son med väldigt stort rörelsebehov. Det är en del av hans grundtemperament eller personlighet. Men varför den typen av temperament skulle stå i motsättning till att bete sig hyggligt mot andra, är för mig en gåta. Rörelsebehovet tar vår familj hand om genom att rasta sonen rejält varje dag på olika sätt. Att ta hänsyn till andra är något annat som man också kan träna. Vi har t.ex. varit på både begravning och opera med honom, han satt som ett ljus (vi var beredda på att få gå ut men det behövdes inte). Men jag tycker att det är rimligt att erbjuda träning i att "behöva skärpa till sig". Men som sagt, att ett stort rörelsebehov skulle stå i motsats till att kunna bete sig, är inte sant.

Jag inser så klart att det finns de som är väldigt, väldigt oroliga i kroppen, men det tycker jag eg inte heller måste ha med hänsyn att göra. Att ett barn har svårt att sitta blickstilla är en sak, att ta en massa plats hela tiden på andras bekostnad och vara hänsynslös är en annan. Och jag tycker att det är ganska lätt att se skillnad på vilket som är vilket. Det är vanligt att bråkiga barn också har svårt att sitta stilla, men alla barn som har svårt att sitta stilla är inte bråkiga. Och för "myrorna i brallan" finns massor av fiffiga knep som gör det lättare för barn och omgivning. Hänsyn och att vara en bra kompis däremot, måste tränas och läras in.

Svar: Flickor blir ofta tysta när pojkar brölar. Bröliga och stökiga pojkar med myror i brallan kräver mer uppmärksamhet av exempelvis lärare o föräldrar o då blir det mindre kvar till de andra barnen. De duktiga flickorna är exempelvis mest bortglömda o får minst stöd o uppmärksamhet i skolorna.
Lady Dahmer

Anna

Jag är jättesnabb på att säga till min son att lugna sig. Han är dock lugnare och försiktigare än de flesta, men brötiga pojkar är det värsta jag vet och jag vill absolut inte att min son skall bli sådan. Har aldrig förstått mig på det där med att folk tycker att det är mer okej med stökiga pojkar än flickor. Jag får rysningar av högljudda, stökiga och bröliga pojkar. Jag får dock tänka mig för så jag inte säger till min son för mycket, han är ju ändå ett barn som måste få låta och busa, men absolut inte på andras (flickornas) bekostnad. Han gör inte det än i alla fall. Sedan är jag kluven i frågan om att slå tillbaka/försvara sig. Han leker ofta med grannflickan som är ett halvår yngre och hon slåss ganska friskt. Hur skall jag göra, jag vill inte uppmuntra honom att slå tillbaka, men han måste ju få säga ifrån. En flicka hade jag uppmuntrat att slå tillbaka... Jag tror inte att det beror så mkt på biologi, jag har följt min sons förskolekamrater ett tag nu och fram till ca fyra års ålder är pojkarna och flickorna väldigt lika i beteendet, efter det blir flickorna mer lugna och hjälpsamma och pojkarna mer stökiga och våldsamma. Ingenting med hormoner eller liknande händer i denna ålder, jag tror helt enkelt att vuxna uppmuntrar och tillåter olika saker beroende på kön på barnet. Sedan finns ju de underbara (inte) papporna som uppmuntrar våldsamt och stökigt beteende då de av någon anledning är livrädda för att deras söner skall bli feminina eller homosexuella eller vad de nu är rädda för.
Tycker att det är väldigt ansträngande och svårt att vara pojkförälder, jag får ständigt vara på barrikaderna och skydda honom från alla knäppa föreställningar om hur en pojke skall vara.

Anna

Svamlade med i mitt tidigare inlägg. Mer direkt svar: ja, man får (bör) "trycka bort" delar av barnets personlighet om det tar plats från/går ut över de andra barnen. Man kan ju tydligen bemöta flickor med ADHD på ett sådant sätt att de ändå blir lugna och diagnosen upptäcks först i vuxen ålder, tillämpa detta på pojkar istället.

Ida

Detta kanske är en kontroversiell åsikt men jag tror inte på föräldraskap som politisk metod. Sorry!

Svar: Vad pratar du om?
Lady Dahmer

Cecilia

Detta har jag funderat jättemycket på! Jag har en son och har ingen egen erfarenhet av flickor i samma ålder (alla andra barn omkring oss är också pojkar/barn med snopp) så jag har inget att jämföra med. Min son är 21 månader gammal och han är lugn ibland och vild ibland och jag vill gärna uppmuntra honom att vara lugn och stillsam (avskyr bröliga män och pojkar). Men HUR exakt gör en detta? Jag skulle vilja ha konkreta, tydliga råfäd kring detta. Ska jag säga nej och stopp när han rusar runt och leker? Bara tillåta och uppmuntra stillsamma aktiviteter? Hur gör flickföräldrar för att flickorna ska bli lugna och empatiska osv? Alltså exakt hur, ju mer konkret desto bättre! Jag vill verkligen men vet inte hur jag ska göra.

Linda

Jag har två lugna pojkar som inte slåss med varandra eller andra. Har en minsting (tjej) som gärna slåss o sprakas o bits. Hon har typiska "killiga" beteenden.
Jag vet inte vad jag gjort för fel riktigt.

Linda

Skulle vara en smiley efter min sista mening😂😂😂

Linda

Självklart skapar samhället könsroller i mkt stor utsträckning från extremt tidig ålder. Men män och kvinnor är också biologiskt olika, varför skulle inte det kunna påverka även barns temperament i ngn utsträckning? Jag har en otroligt snäll och empatisk kille men han är också mkt livlig och vild, självklart ansträngande för oss föräldrar. Vi kämpar med att lugna ner honom men till ingen större nytta känns det som. En extremt auktoritär uppfostran skulle kanske hjälpa men vad gör det med ett barn? Hans personlighet är snäll och livlig helt enkelt. Grattis ni som har TUREN att ha barn som man genom uppfostran kan forma till mer lugna. Det är nämligen tur ni haft.

Svar: Nu tror inte jag att vi är så biologiskt olika men låt oss säga att du har rätt: Då är det ÄNNU VIKTIGARE att hjälpa pojkar att lugna ner sig.
Lady Dahmer

Anna

Linda

Men varför kan uppfostra vilda flickor att bli lugnare? Händer ju jämt och ständigt.

Linda

Anna. Många flickor OCH pojkar går att uppfostra åt ena eller andra hållet. Men med en del är det betydligt svårare, det tycker jag är uppenbart när jag ser mig omkring. Däremot tycker jag hela samhället borde kämpa mer mot pojkars bröliga och våldsamma beteenden. Det behövs verkligen att minska detta så mkt det bara går.

Sara

Hej Lady Dahmer!
Jag håller helt med om ditt svar till mig ovan (lite tråkigt att man inte kan skriva direkt svar, men jag vet att det väl var på gång eller hur det var :-)). Precis så kan det bli om barn inte får rätt bemötande och gränser från vuxenvärlden. Jag var själv en sån där "kuddflicka" eller vad det kallas i skolan. Det sög.

Min nyansering var att alla som har ett stort rörelsebehov eller svårt att sitta still behöver inte vara såna som brölar. De behöver inte heller bli såna som tar plats på andras bekostnad. Vad jag menade var att om vuxenvärlden bemöter de pojkar (och flickor) med stort rörelsebehov på ett bra sätt behöver ett stort rörelsebehov inte bli något som stör andra. Och jag kan bli sur när folk använder "stort rörelsebehov"-kortet som ursäkt för att deras barn brölar. Jag tror liksom inte att pojkar generellt har mer "medfödda myror i brallan" än flickor, utan att bröl-beteendet är något insocialiserat, och sen skyller man det på att pojkar generellt har stort rörelsebehov. Och som mamma till ett barn som råkar vara pojke med ett uppenbart medfött stort rörelsebehov blir jag sur på den typen av "guilt by association" som de här personerna som skyller ifrån sig så överför på mitt barn. Plus att jag blir helt trött på att en del verkar tro att han är dömd att bli en "brölare" (jag fick såna gliringar från folk redan när han var bebis). Jag vill tro att det går bra att få utlopp för ett personlighetsrelaterat behov att röra sig, utan att det måste spilla över på situationer där du förstör för andra barn. I relation till mitt barn märker jag att det är särskilt två saker som funkar. 1. träna extra mycket på självdisciplin, lugn och tålamod inför situationer som kräver just tålamod, hänsyn, turtagning osv. och 2 rasta ungen regelbundet så att barnet "har sprungit av sig när det behöver sitta still". Jag jobbar stenhårt med med extra träning, påminnelser osv eftersom jag har sett på mitt barn sen ettårsåldern att han är en motorisk typ. Tyvärr är det väl särskilt den första punkten där det brister för många. Lite som att folk ger upp. Och det är det jag menar med att jag tycker det är så himla konstigt att säga att "det är en del av personligheten" med ett beteende som förstör för andra! Jag menade att du kan ha ett stort behov av att röra din kropp och ÄNDÅ ha självdisciplin och ta hänsyn till andra människor. Det kanske kräver att du jobbar lite mer på de sidorna än om du är född filbunke, men det är ju verkligen inte omöjligt.

K

Ida:
Kan du vara snäll och förtydliga vad du menar i din kommentar?

Maria

Jag har en fyraårig son. Han är i sin fulla rätt att bli arg, men han får inte slåss och sparkas. Han får inte skrika och stöka så att andra inte får plats. Osv.
Vi visar honom att han är med i en gemenskap, ett sammanhang. Det handlar inte om att förtrycka hans känslor, utan om att han ska få lära sig hur han kan visa hänsyn och respekt för människor i sin omgivning.
Med detta sagt, han har en lugn personlighet, så det kanske är lätt för oss att vara tydliga med vad som är okej och inte och att prata med honom om det...

Mie

Är det bara jag som tycker att 'snoppbarn' är nedsättande?

-Ja, nu delar vi uppklassen i snoppbarn och slidbarn liksom. Det får det att vändas lite i magen.

Svar: Man använder det ofta för att inte tvångsköna dvs barn med snopp kan vara flickor eller ickebinära också. Problemet är väl när det används istället för pojke.
Lady Dahmer

Mie

Ok, alltid lär man sig något nytt och jag förstår absolut att definitionen flickor/pojkar är otillräcklig även om jag inte gillar ordet.

Så snoppbarn är alltså (så som det används i kommentarsfältet) ett barn med traditionellt pojkbeteende oberoende om det har snopp eller inte. Blir inte det lite konstigt? Det känns som om det ändå vilar på ett väldigt traditionellt tänkesätt. Tänker att man hade kunnat lämna snoppen utanför helt om det nu inte är den det handlar om.

hanna

Grovt förenklat: 40 till 60 procent av personligheten (lite olika beroende på drag) är genetisk. Resten handlar om omgivningsfaktorn. (Sen finns epigenetik också, för att komplicera saken lite.)
Visst har miljö, omgivning och uppfostran påverkan.

Sara

Kom att tänka på en annan grej vid matbordet idag, när min man tvingade sonen att plocka in i diskmaskinen: att det är så HIMLA VIKTIGT att även pappor tjatar på sina söner! Ser så ofta familjekonstellationer där pappan är den här "sköna liraren" som mest spexar med kidsen medan mamman har fått rollen att vara surtant, typ den som påminner om att plocka in disken, att säga tack för presenten och att inte kissa utanför toan eller vad det är. Jag tycker generellt att föräldrar inte måste ha exakt samma "regler" men jag tycker ändå att det är viktigt att man har en någorlunda balans i att leverera "tråk" till barnen. Att papporna liksom visar en ansvarstagande mansroll. Som mamma jobbar jag så klart på att min son inte ska bli "brölig" men jag tror att det biter ännu mer om den typen av "uppfostran" kommer från pappan (om barnet har en pappa). Att som manlig förebild visa att "den här typen av mansroll gillar resp. ogillar jag", det tror jag gör susen.

Emma

Vår son rasar inte mer än något annat barn. Det finns ju skillnader i att bara bröla runt och att springa och ha kul. Energi finns i alla barn. Jag tror att man skapar barns personlighet så mycket mer än man tror. De pojkkompisar min son har leker våldsamma lekar (de skulle döda poliser häromdagen!), de slåss och härjar. Jag vet att de ser på program så innehåller våldsamma inslag. Här hemma har vi noll tolerans på våld och sonen får inte ens titta på tex lego starwars. Jag har många erfarenheter av barn som tittar på barnprogram med våldsinslag som sedan leker våldsamt. Vår son gör inte det och han leker inte så, förrän han kommer i kontakt med andra barn.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress