Lady Dahmer

Finns det nån tjej som inte hatar sin kropp?
Nu är det här gamla nyheter, men minns ni de där ex on the beach-snubbarna Robin och Andreas som skrev ett nu borttaget inlägg om att de bara vill ha tjejer som växer max femtio kilo? Nu såg jag att en bloggare, Daniela, tagit upp detta i sitt inlägg: "Min drömtjej väger under 50 kilo". Och luften liksom går ur mig för jag vet att detta inte är en isolerad händelse utan nånting som är mer utbrett om än inte lika uttalat så lika krävande. 
 
Daniela undrar hur detta kan få tv-tid överhuvudtaget och frågar sig hur det påverkar de unga tjejer och killar som tittar på programmet (Så tacksam över att vi inte har vanlig tv alltså). 
 
Han tycker att människor som väger över 50 kg inte borde få vistas på stranden, jag tycker att människor som gör så idiotiska uttalanden som han inte borde få ens några sekunders skrämtid, eller möjlighet att uttala sig om sånt i offentligheten över huvudtaget. Jag tänker på alla unga människor som ser på det här programmet och tycker att han är en häftig kändis, kanske rentav en förebild. Jag tänker på hur många killar som nu vill bli som honom, och hur många tjejer som nu vill bli såna som han vill ha. 
 
Jag oroar mig mycket för hur livet kommer vara för mina tonåringar. Alltså när mina små barn blir tonåringar. Framförallt oroar jag mig för min dotter. Tänkte på det häromdagen, på hur jag inte känner en endaste kvinna som inte haft issues med sin kropp, som bantat eller hatat eller straffat eller mått dåligt pga känt sig fel eller ja ni vet, tjock.
 
Och tjock har man ju känt sig, ja jag också, trots att man varit smal. Man har tvingats förhålla sig till skeva ideal hela livet och för mig och många har det börjat just i tidiga tonår med vecko revyn som lär en att man ska ha mellanrum mellan låren, killpaneler som dissekerar tjejers klädstil och så killarna i klassen som skriver listor på vem som har snyggast kropp. 
 
Jag minns en specifik händelse som var så talande för mina egna tonår. En klasskompis till mig, smal och snyggast i klassen, var kär i snyggaste killen i skolan. Erik. De hade flirtat så där som man gör när man går i åttan eller nian eller när det nu var och nu var det dags för högstadiedisko uppe på högliden i Hudiksvall. Men kvällen slutar med ett par av oss tjejer inne på toaletten, tröstandes vår klasskompis. Erik hade nämligen sagt att jo han kunde tänka sig att bli tillsammans med henne men bara om hon gick ner fem kilo.
 
Den här tjejen var redan så smal och jag minns att jag med mina egna skeva ögon ändå kunde se att nej det här är ju helt fucked up. Jag har för mig att det gick rykten om att hon också hade ätstörningar men å andra sidan, det hade flera tjejer i skolan och det var lite status på nåt sätt för tjejerna med anorexia eller ätstörningsproblematik var inte bara smala och snygga, de var också svaga och liksom... ja alla ville typ ta hand om dem. Jag ville också vara en sån tjej och min dagbok var i tonåren fylld av så mycket kroppshat. 
 
 
(Hittade mina gamla dagböcker från tonårstiden. Härlig läsning! 50% handlar om snubbar som ej vill ha mig men som jag är såååååå kär i. 40% om att jag är tjock och ful. 10% om vad andra kanske tycker om mig.)
 
Och snart är det mina barns tur. Inget verkar ju ha förändrats, tvärtom tror jag att samhället blivit hårdare, alltså kraven har blivit hårdare. Nu ska man inte bara vara smal, nu ska man ha tuttar, läppar, rumpa. Man ska vara renrakad och ha alla rätt. Och detta förstärks inte längre bara i tidningar och genom supermodeller och skådespelare som ändå är svåra att leva upp till utan nu har den där jävla killpanelen flyttat sig in i tv-sofforna istället. 
 
 
Bee

Vi som föräldrar och våra framtida tonåringar har något som inte våra föräldrar och vi själva som tonåringar hade. Vi har kroppsaktivister som du LD. Det gör att hoppet infinner sig. Tack för din aktivism.

Svar: <3
Lady Dahmer

Anonym

Jag är en ung tjej och jag älskar min kropp. Tänker inte på vad jag äter, gymmar inte heller. Har dock en "idealkropp", så att för mig älska min kropp är nog lättare än för en person som inte ser ut som idealet. Jag hoppas dina barn kommer älska sina kroppar oavsett vilken kroppstyp de kommer ha. Kram!

Svar: Jo det är nog enklare att tycka om sig själv om resten av samhället inte förmedlar att man är äcklig eller fel, men samtidigt så är ju ångest över kropp och vikt vanligt bland normativa tjejer ocksp. Vad gjorde dina föräldrar tror du?
Lady Dahmer

M

Förstår nu att min mamma (och pappa) nog var kroppsaktivist/er (även om det inte 'fanns' då) och att det har räddat mig från mycket.
Jag har _aldrig_ någonsin hört något nedsättande från dem om egen, min eller andras kroppar, det har bara varit prat om kroppen som redskap och förmåga: att njuta, använda, ha det skoj och härligt med.

'Titta vad jag kan!' kan lika gärna vara hoppa högt, fuldansa, stå på händer, klämma ihop magen till x antal valkar, böja fingrarna i konstiga positioner, stoppa in tre potatisar i munnen, armhålsprutta, lägga benet bakom nacken etc.

Läste bara VR någon enstaka gång hemma hos nån kompis och tyckte nog redan då att det var absurt med 'var dig själv!' på ena sidan och 'gör om dig!' på nästa. Annars bara Kamratposten ♡.. Har överlevt hårt ätstörda miljöer (som dansskola) utan kroppsförakt eller ätstörning. Kan inte minnas att jag någonsin hatat på min kropp.

Förstår att världen och input är annorlunda nu, men tror att du kan 'immunisera' dina barn mot mycket genom det du gör och säger (och inte gör och inte säger..) - hoppas det, också för egna barnen..

Svar: Asså gud, tänker på alla "gör om mig"-reportage som fyllt tjejtidningar genom åren. Vad lär det oss egentligen? Jag har liksom levt ett helt liv som handlat om på vilka sätt jag kan göra om mig själv, ,förbättra mig själv osv. Jag fastnar fortfarande i sådana tankar ibland.
Lady Dahmer

Harmagedon

Jag hade inte fattat att kroppshat var det normala till helt nyligen. Eller jag är nog inte ens nu övertygad om att alla fantastiska kvinnor jag känner egentligen går runt och hatar sina kroppar.

Men jag känner faktiskt tröst i att om jag klarat mig undan det så borde det finnas något jag kan göra för att det inte ska drabba mina barn. Jag funderar såklart på vad som räddat mig men inser att jag har sköljts över av samma smörja som alla andra så kanske en kombo av att vara nöjd med lite och hyfsat normsnygg kropp?

Elsie

För att se ljus i grottan så finns det bra vindar på kroppspositivism-fronten. Se denna dokumentär av Taryn Brumfitt. 1.5 välspenderade timmar : https://www.youtube.com/watch?v=tq_l2Wp8PDI&t=2056s. Såg den igår. Underbar!

Danielas Dagbok

Vad glad jag blir av att du tar upp mitt inlägg, känns som ett så otroligt viktigt ämne att prata om. Tack!

Svar: Jag tyckte du skrev väldigt bra!
Lady Dahmer

Astrid

Jag gör som min mamma - vägrar prata kropp som utseende. Jag hatade inte min kropp, inte över lag. Säkert en hel del perioder av att "vilja" banta (fast egentligen inte, mer för att jag trodde att jag skulle vilja), men i stort sett väldigt lite utseendefokus. Mer jobbigt att jag inte orkade, jag hade inte styrkan för aktiviteter jag ville syssla med.

Att ha en kropp som gör saker, istället för att den bara är och bedöms har nog varit min räddning.

Svar: Så gör jag också. Pratar aldrig kropp. Säger aldrig nåt negativt om mig själv eller mina kroppsdelar eller vikt.
Lady Dahmer

Emma

Tack för bra inlägg! Känner (tyvärr) igen mig till 100%. Har alltid varit väldigt liten och späd vilket jag fick höra hela min uppväxt från både barn och vuxna. Tillslut blev min smala kropp en del utav min identitet. När jag efter gymnasiet gick upp i vikt så fick jag en identitetskris, började hata min kropp, försökte svälta mig själv och träna träna träna. Har läst mina gamla dagböcker från den tiden med listor på vad jag ville fettsuga och operera på min kropp och så otroligt mycket självhat. Ingen rolig läsning..

Svar: Jag växte upp och fick hela tiden höra hur vacker jag var. Fatta vad det gjorde för min identitet?
Lady Dahmer

Sara

Det kanske inte gör ett skit för din oro. Men jag vill bara säga att jag på allvar aldrig har hatat min kropp. Så jo. Det finns såna tjejer. Jag kan inte säga att jag aldrig funderat över huruvida mina kroppsdelar varit rätt eller fel, fula eller snygga. Men aldrig på ett sätt som kan sägas vara issues. Jag har aldrig mått dåligt över min kropp och aldrig hatat den. Förutom när den inte funkat i samband med graviditet. Men det är ju något annat än utseendeissues.

Svar: Jag hoppas att min dotter förskonas från kroppshat. Vad är receptet liksom? Vad gjorde dina föräldrar?
Lady Dahmer

M

Har inte heller hatat min kropp, alltid sett den som en vän, trots att jag vuxit upp i samma sjuka ideal som alla andra. Har heller inte hört mina vänner snackat om hur dom hatar sina kroppar eller något dåligt om sina kroppar, så har svårt att tro att dom skulle hata sig själv, men lite vet man.
Tror dock att tjejer som faktiskt tycker om sig själva inte är så sinnessjukt sällsynta. Tycker det är bra att du tar upp kvinnors syn på sig själva, ideal, och kroppshets. Det är verkligen viktigt. Men måste medge att det känns förminskande mot kvinnor att jämt prata om hur vi hatar/föraktar våra kroppar, och inte gör annat än gråter av oss själva, det förtydligar ju myten om kvinnan som inte kan någonting eller bryr sig om någonting förutom sitt utseende och vad andra tycker.

Svar: Att kvinnor inte bryr sig om nåt annat än utseende är ju inte sant och inget jag har lust att cementera, men att de flesta kvinnor nån gång haft issues med sin kropp är sant även om du inte känner igen dig i det. Varannan gymnasieelev (tjej) har nån gång bantat med en extrem metod. Var femte sjuåring tror att hon är tjock. Det är viktigt att fortsätta tjata om. Tänker att det också gör att vi inte får tid att tänka på annat i perioder. Inte så pass mkt som vi borde iallafall.
Lady Dahmer

Ph

Vet att uttalandet är problematiskt, men vilken tur att jag väger långt över 50 kg så jag aldrig blir objekt för den motbjudande människans fantasier.

Freja

Som en 23åring med ledgångsreumatism och ovissheten huruvida jag kommer kunna lära min son att knyta skorna eller om jag ens kommer leva länge med tanke på alla mediciner jag äter och hur min kropp sakta men säkert förvrängs mer och mer så år jag så jävla trött på otacksamma människor som skapar problem när det inte är NÅGOT fel på er. Vare sig ni är smala eller tjocka. Släpp det, kom över dig själv. Du funkar, sluta tjöta. Var tacksam över att din kropp inte vänder sig emot dig och långsamt och smärtsamt dödar dig. Byter gärna mot vilken kropp som helst.

Svar: dagens sanning!
Lady Dahmer

Nemo

Tankarna kring att man önskar sig själv en ätstörning träffar mig rakt i hjärtat... jag har ju egentligen aldrig velat ha anorexi/builmi, men samtidigt, när man sitter där och gråter sig sömnlös för att man hatar sin kropp så mycket... då är tankarna kring "önskvärda" ätstörningar svår att stå emot... "om jag bara spydde upp maten varje gång efter att jag ätit den, då borde jag gå ner i vikt, och inte vara så äcklig längre"...

Freja: Jag förstår hur du känner för jag lider av liknande problematik själv. En kropp som sedan ett antal år tillbaka vänder sig emot mig och långsamt och ibland otroligt smärtsamt dödar mig. Jag tog det som hårdast när jag väl insåg, som 14-åring, att jag inte längre kunde vara lika fysiskt aktiv som jag varit innan. Kunde bryta ihop totalt över att jag knappt orkade böja mig ner för att knyta mina egna skor. Inte blev det heller bättre när vården vägrade hjälpa mig "för du är ju för ung för att kunna ha de här problemen"... undersökning efter undersökning som varenda gång konstaterade min sjukdom, men någon hjälp fick jag aldrig, pga min unga ålder. Jag vet inte hur länge du har levt med vetenskapen om din reumatism men jag hoppas att du, liksom jag, en dag accepterar kroppen som den är ändå - trots smärtan. Förhoppningsvis hjälper medicinen dig mot smärtan, och jag hoppas att du får adekvat hjälp från läkare och sjukgymnaster! Det kan vara irriterande när människor som till synes inte har några kroppsliga problem beklagar sig, men jag tänker att vi alla har våra problem, och även om jag liksom du gärna skulle byta till en funktionsduglig kropp, så får man försöka tänka utanför sin egen bubbla och visa förstående för att det trots allt finns en utseendehets som de flesta påverkas av - på ett eller annat sätt.

Svar: Det är så himla galet. Tänker på människor som blir allvarligt sjuka och ändå får pepp och komplimanger för sin viktnedgång.
Lady Dahmer

lillastoramig

Freja precis.

Anonym

Mina föräldrar var, och är fortfarande, väldigt duktiga på att inte kommentera andras utseende. Jag tror att det kan ha nånting att göra med varför jag själv aldrig kommenterar andras kroppar och varför jag är så bekväm i min egna kropp. Jag tror att det som du gör nu (inte kommentera kroppar osv) är en jäävligt bra sak att tänka på framför barn. Jag tvivlar inte en sekund på att dina barn kommer växa upp till stolta, snälla och öppna individer.. och det tack vare deras uppfostran 😊 Kramar!

Veronica

Tror det inte gick en dag på ca 15 år utan att jag minst en gång tyckte jag var tjock. Är idag 26 år. Har 2 fantastiska barn, som har både räddat och ändrat mitt tankebeteende. Börjar tycka om mig själv mer och mer. Som yngre så ville jag egentligen bli bekräftad för egenskaper, men fick istället anorexi för att ingen kille ville ha en mullig tjej. Tonåren var svåra, gick upp i vikt av puberteten, vilket var inget jag alls kunde påverka. Hade bara tjejkompisar för att jag tyckte killar var så himla elaka. Hade pojkvänner, men inga killkompisar.
Men det jag tyckrr nu är så svårt är hur andra konstant har velat påpeka mina barns utseenden. Min äldsta son var tjock och go som bebis och världens gladaste. Men både bvc och omgivning skulle hela tiden säga hur han såg ut, använda olika ord för tjock, mullig, kraftig, rund, rultig blablabla. Från bvc sa dom aldrig om det var något jag behövde tänka på, bara ojade så för hans (förbannade) vikt kurvade. Gud vad jag skulle vilja trycka kurvan i ansiktet på bvc sköterskan varje gång hon tagit upp det.
Vi flyttade med min man till en kommun som ligger ca 30 mil från våra bägges föräldrar, vilket är både skönt och jobbigt. Skönt för att jag blir så påmind om vilket extremt utseendefixerat område jag kommer ifrån, här var vi nu bor är det inte alls samma sak. Jag pratar aldrig utseende eller påpekar min egen eller andras kroppar inför mina barn. Men så fort vi åker till spec mina föräldrar finns de där kommenterarna. Smygande och direkta. Har försökt säga till mina föräldrar men när dom inte är dom enda som säger. Önskar jag hade orken och modet att säga åt folk att sluta kommentera mina barns men inte heller andras utseende. Men är så jävla uppfostrad med att vara andra till lags och inte skapa konflikter. Lång kommentar förlåt. Tror alltid jag varit feminist för mycket har skavt i mig utan att jag kunnat sätta fingret på vad och kunna formulera mig. Men tack vare dig och många andra blir jag mer och mer feminist, får mer kunskap och redskap att tackla denna skitvärld. Så tack! Ät dessutom finlandssvensk, känner att jag inte haft såna förebilder här tidigare men börjar mer och mer hitta sådana här också.

Svar: min mamma är likadan. Vi var dock tydliga från början att hon inte fick kommentera deras utseenden men trots det slinker det igenom kommentarer ibland
Lady Dahmer

Ph

Word Freja! 👌

Felicia

Åh vad det gör ont i hjärtat att läsa. Ingen ska behöva må så... Jag själv har såklart också dagboksanteckningar där jag önskar jag hade anorexi. Guess what, idag har jag ätstörningar och det är fan inget man vill ha! Så sjukt att det går att romantisera verkligen vad som helst. Och att jag har en lillasyster som är 15 och mår dåligt över utseende och vikt som massor andra tjejer. Det gör ont. Känner mig maktlös. Men jag får vara en så bra förebild som möjligt helt enkelt, skriva så mycket vettigt jag bara orkar på instagram där hon följer. Hoppas den här utseendehetsen försvinner ur allas psyken en vacker dag.

FT

Så många gånger jag tänkt att om "jag spydde upp maten så har jag åtminstone fått smaka på nåt gott men blir smal". Så otroligt ledsamt och sjukt.

Anna

Min dagbok ser exakt likadan ut. Jag gjorde viktkurvor, skrev ner vad jag åt och gjorde dieter från att jag var typ 12. Det är så sjukt. Tänk om jag kunde fått befria mig från allt det och lägga den tiden på någpt annat. Det är så sjukt vårt samhälle.

Er pod är så bra och så viktig! Fortsätt!!

Tack
Anna

Emma

Vet inte hur många gånger jag fantiserade om att hamna i koma ett år med sondmatning och vakna upp smal (när jag redan var smal). Eller att offra halva mitt liv mot att bli smal och endast leva till 40 (men då skulle jag ju iallafall vara lycklig).

Sinnessjukt.

Idag, på grund av allt bantande (som lett till ätstörningar, hetsätning och depression) väger jag över 100 kilo. Men det senaste året, tack vare kroppsaktivism, feminism och bodypositive-rörelsen så skulle jag aldrig i mitt liv byta ut min goa runda välfungerande kropp mot min tidigare smala kropp med ett huvud fullt av sjuka tankar och ångest.

Tycker att du gör ett fantastiskt bra jobb både för samhället och som förälder.

TACK!

Caisa

Jag känner igen vart enda ord som du skrev i din dagbok under din tonårstid. Jag illustrerade också bilder på hur ful jag tyckte att jag var och hur snygga de "smala" tjejerna var. Kan tilläggas att jag var 180 cm lång och vägde ca 60 kilo. Hade modelldrömmar då jag fick höra ofta att jag borde bli modell, lyckades ta mig in på ett hörn i den branschen och ångrar mig fortfarande! Där fanns tjejer i min längd som vägde 10 kilo mindre och hade panik över att de gått upp ett kilo! Och där stod jag, 10 kilo tyngre (fortfarande väldigt smal!!) och hade jättemycket ångest. Än idag får jag svackor där man bara ser vad som är fult med ens kropp, just nu är jag dessutom höggravid i vecka 40+1 och har hittills gått upp 28 kilo. Men tack vare inlägg som dessa ser jag faktiskt bara det vackra och fantastiska med min kropp! Har lärt mig mycket av insikter och inlägg som dessa! Man ska fokusera på det positiva kring våra kroppar och vad de kan göra, inte vad de väger och ser ut! Heja heja!❤

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress