Lady Dahmer

Hur bemöter man smala tjejer som tror de är tjocka utan att ge budskapet att det är dåligt att vara tjock?
Hur bemöter man smala tjejer som tror de är tjocka utan att för dens skull förmedla att det är negativt att vara tjock? Hänger ni med på hur jag menar?
 
En kompis till mig är smal. Men hon har fått höra att hon är tjock. Eller "stor". Nu är hon fostrad i samma andra som vi andra där tjock är det värsta man kan vara och känner antagligen ganska negativa känslor infor dessa kommentarer, jag tänker inte skamma det alls för jag vet precis hur och var det kommer ifrån. Hon blir kallad tjock eller stor. Kanske börjar hon granska sin kropp. Nypa i hullet. Känna äckel. Känna att hon är fel. Känna att hon är tjock, fast tjock inte alls är en känsla utan en kroppsform. 
 
Hur bemöter man det liksom? Nej du är inte tjock, det kan man konstantera. Men om hon varit det då? Och hur bemöter man hennes eventuella känslor kring det? Kring att känna sig tjock eller att oroa sig över att vara tjock eller iallafall inte tillräcklingt smal? Jag vet faktiskt inte. Jag tänker att min dotter kanske kommer hamna där i framtiden och jag vill fan vara rustad inför att hantera det. 
Marie

http://petrakrantzlindgren.se/2011/05/18/duga-som-man-ar/

Tycker det stod jättebra här! Visserligen riktat mot barn, men ändå

Catten

Jag tror det beror väldigt mycket på vad som är själva orsaken till att en person tror sig vara tjock fast den i själva verket är smal/ normalviktig. Mediebilden av hur en kropp "ska se ut" eller inre demoner? Eller en kombo?
När jag övertränade samt "under-åt" eller "över-åt" var det en separation som satte igång det. Det var ett sätt att kontrollera ångest på. Jag fick kickar av att vara jättesmal och kände mig äcklig när jag blev större. Överträningen: orkade inte vara stilla med mina tankar. Det handlade alltså i grunden inte om smal eller tjock och inte om träning för att se ut på ett visst sätt heller.
Detta var inte ett svar på din fråga, utan mer en tanke runt att det är ganska komplext.


Millie

jag tror att man kan försöka lägga fokus på att älska sin kropp utan alla tillägg som kommer där efter. inga tillägg om att älska sin kropp "trots att" eller "även om" osv. utan att bara älska sin kropp, punkt. villkorslöst älska och därutefter även ta hand om kroppen. klarar man att älska sin kropp villkorslöst, så definierar man ju inte det älskandet utifrån hur kroppen ändrar utseende eller förmåga
och sen som i podden idag var inne på att ställa frågan "hur känner du dig"?
känner man sig pigg i kroppen eller blir man sjuk ofta eller har man nå andra besvär så kanske man får se över om det går att ändra det på något sätt, men utan att koppla till att gå ner i vikt eller att se ut på ett visst sätt.

sen tror jag det kan vara bra att påpeka, utan för den sakens skull värdera in huruvida det är bra eller dåligt att vara tjock (eller uppfattas som det), att det råder ett fetthat i samhället som gör att ideal och krav hela tiden förskjuts och har absolut ingenting med att vara hälsosam att göra. Det samhället säger om att det viktigaste som finns är att vara smal och väga si och så, helt enkelt inte stämmer, det är bara påhittat och något som är väldigt lätt att dras med i och börja tro på

ellinor

Men det är så lätt att tänka att allt ska fås fram i en enda mening men det behövs ju inte. Jag tänker att man kan säga 2 meningar då - "nej, jag tycker inte du är tjock. Men om du var det, skulle det vara så farligt? Varför?" också är man igång, och kan sitta tillbaka som den objektiva, rationella. Eller tänker jag fel?

Marlene

Läste längre ner någonstans ett fantastiskt inlägg skriven av en sjuksköterska som på utbildningen lärt sig allt det LD pratar om. Det inlägget gör mig glad och att det finns vetenskaplig fakta på budskapet LD levererar. Jag är undersköterska, och på hemmet sitter mina tanter, vissa så smala och dom tackar nej till en kaka till, till kaffet "för måste ju tänka på vikten!" Och jag tänker att det är inte klokt. Jag läste någon annanstans här att en kvinna vars bebis på fyra månader fick höra av sin svärmor ett och annat och mamman blev förbannad och skällde ut henne. En kvinna ska alltså gå igenom hela livet med vikten av att vara smal ! Från fyra månaders ålder till hon är 99 år på hemmet! Det här sitter djupt. Idén om att det är bara den smala kroppen som duger och är fin. Jag önskade jag hade någon bra knorr att komma med på slutet. Men att älska sin kropp punkt slut som ovan skriver, vill jag stämma in i. Det LD skriver om får mig att tänka på en dikt. Om att inte känna efter för att se vad jag tänker med min hjärna utan mer för vad jag vet med hela mig: kropp, sinne och själ. Mary Olivers dikt skriver vackert om det:

Du måste inte vara duktig
Du måste inte gå på knäna
Genom öknen i hundratals mil, botfärdig
Du behöver bara låta kroppens mjuka djur
Älska det den älskar

Jag blir så trött av fettföraktet. Den sätter stopp för entusiasmen och är respektlös mot det som ligger oss närmast om hjärtat. Men vi har alla kraft inom oss. Den finns alltid där när vi stannar till och söker efter den. Låt var och en få röra sig i sin egen takt och låt bli skära i ens tankar, samt det plågsamma i andras agendor. Inte bli krossad och nedtryckt av andras skit. Vi är alla jämlika. Det är inte värt att hänga upp sig på dom.

Fridah

Alltså, vad lusigt. Satt tidigare idag och tänkte att jag skulle vilja fråga dig om din syn på just hur man på bästa sätt bemöter när någon säger att den är tjock. Min mamma är tjock. Lång och tjock, alltså en stor kvinna. Hon är 60 år och har nog varit på ungefär alla dieter som finns. Ibland har hon gått ner och alltid har hon gått upp. Hon har alltid benämnt sig själv som ful och tjock. Jag avskyr att en fin 60-åring fortfarande ska behöva ursäkta att hon äter, nämna varje gång man ses att "jag borde ju inte" eller "det är nog dags att gå ner några kilon". Vet inte vad jag ska säga längre. Försöker peppa och säga att hon är fin precis som hon är, att det inte funkar att gå ner i vikt osv. Ofta håller hon med mig, inte om att hon är fin men om att det inte funkar att banta, men likt förbannat så dyker de där kommentarerna upp igen. Det sitter ju så djupt. Och så klart förstår jag henne, alla ideal säger ju att hon är helt fel. Önskar bara att det fanns nåt sätt att hjälpa henne att tänka om.

breakuntil

Säg nej du är inte tjock. Men är du rädd för att bli det? Varför isåfall? Sen kan man försöka förklara att det inte är fel att vara tjock och att samhället uppmuntrar svält framom hälsa, att tjocka kan vara friska... eller att whatever så länge du mår bra psykiskt. men kanske det inte hjälper alls... jag tror ju tyvärr att det inte går att få folk i dagens samhälle att tänka om. Det ända som hjälper är utbildning, bättre representation i medier, bättre filmer... bättre reklamer, bättre klädstorlekar... tänk om klädavdelningarna skulle tvingas ha sina xxs-storlekar under en varningsskylt för ätstörningar? Fast det hade ju varit synd om de som är naturligt små då. Men nu är det ju skämmigt åt andra hållet med big is beautiful och sån skit.

Tanja

Jag tänker att man svarar på frågan, och sedan kontrar med motfråga för att öppna för samtal. "Nej, jag tycker inte att du är tjock. Varför undrar du?" Så kan man prata om vad det betyder att vara tjock osv.

Emma

Vad svårt det är! Jag känner direkt motstånd mot att säga "nej, du är inte tjock" eftersom jag tycker att det är att säga att tjock är lika med dåligt. Kanske ska man försöka låta barnen växa upp med att det är okej att vara tjock, att tjock är vackert. Jag vet att det är utopiskt eftersom samhället kommer gör allt för att motarbeta detta.

När mitt barn såg en tjock tant som cyklade t.ex. Han bara: "titta på tjocka tanten som cyklar". Jag bara: "Ja". Hon var tjock, han konstaterade det bara. I dag tycker mitt barn det är positivt med tjock mage, man har ätit mycket osv. Vi jämför våra "tjocka" magar som är fulla med mat och är stolta över dem. Vi är inte tjocka någon av oss men jag försöker lära honom att tjock inte är ett negativt ord. Mycket svammel från mig. Jag vet inte.

V

Jäkla bra fråga asså. Kände ofta att jag var tjockare än de andra barnen när jag var liten. Vilket inte stämde, men de populära tjejerna i klassen var pinnsmala. Slutade i katastrof med undervikt och ätstörning. Jag är alltså den smala tjejen som "känner" sig tjock. Har diskuterat den här tjockkänslan med en nära vän som också varit väldigt ätstörd. Det som hjälpt både mig och henne är att inte försöka övertyga sig själv eller någon annan att "jag ääär jättesmal", för en dag så är man kanske inte det och hur ska man då hantera dom här känslorna? Nej, utan att bara "jaha, so what om jag är tjock?" det är inget fel med att vara tjock eller överviktig. Så det som har hjälpt mig som smal person med tjockkänslor är att embracea tjockkänslorna och acceptera att man är överviktig. Även fast man inte är det. För vad spelar det för jävla roll. Din blogg hjälper mycket också.

V

En grej till också. Smala kvinnor som klagar över att dom är tjocka ska ta tre djupa andetag och hålla käften. Jag skulle aldrig klaga inför barn eller i andra offentliga sammanhang. För det kan faktiskt innebära livsfara för någon annan. När man varit så nära inpå döden pga ätstörningar så har man en jävla respekt för sjukdomen också.

Teresa

Många kompisar till mig är ovan nämnda person. Jag väljer att lägga 100% fokus på att klandra samhället och inte ens nämna vad denne klassas som i ögonen på sig själv, mig eller någon annan. Säger att "men är det inte sjukt hur någon nån gång har bestämt att du inte kan vara byggd precis som du är utan att bli granskad och märkt?" Och "det är så himla tråkigt att dessa människor inte kommit längre, tänk dig hur mycket smartare du är än att anpassa dig efter normer eller ideal" OCH (typ viktigaste argumentet ever) "tänk vad mycket energi man får över att jobba på sig själv som person om man lägger åt sidan vad man är tillsagd att göra med sitt utseende". Kanske inte har gjort något major breakthrough med detta än, men försöker fokusera om hatet och ilskan de har mot sig själva till hur sjukt samhället är byggt idag.

Annette

Jag befinner mig precis där just nu med min 8-åriga dotter. Hon var 6 år när hon kom hem från förskolan och grät över att hon var tjock första gången. Varken jag eller min man finner de rätta orden. Och även fast vi gör vårt bästa så blir vi ju konstant motarbetade av samhället i övrigt. Känns rätt hopplöst emellanåt. Framförallt blir jag förbannad på andra vuxna som lär sina barn att tjock är dåligt - dessa barn mobbar sedan sina tjocka klasskompisar. Det är så sjukt. Det är dessa vuxnas fel att min dotter hatar sin kropp.

Sara

Jag skulle nog ställa frågor om varför de tycker som de tycker. Ge dem exempel på personer i deras närhet/personer som inspirerar dem och fråga vad de tycker om deras kroppar. Ge dem exempel på att man kan må bra och lyckas oberoende på hur ens kropp ser ut. Få dem att tänka själv och att på så sätt få dem att inse att deras tankar är "onödiga". Få dem att flytta fokuset inifrån ut typ. Hoppas jag fick fram något vettigt här :P

Line

Jobbar som lärare på högstadiet och hamnar ofta i diskutioner kring kroppen. Ett ex. som skedde för några veckor sedan:
Jag har hämtat min mat i matsalen och en elev i åk 9 går förbi med jordens största portion, jag frågar eleven om han är hungrig?
-nä fan, jag ska bli biff! Som dig! (Nu känner jag eleven, så fanns inga undertoner i detta)
Jag skrattar lite och svarar -biff? Näru, e lite tjock!
Sätter mig vid bordet med eleverna jag åt tillsammans med (ett gäng 15åriga tjejer) som med en gång börjar -Men Line, så kan du inte säga! Du är inte aaaaalls tjock!
Varpå diskutionen kom. Jag förklarade att jag inte menade något illa om mig själv i bemärkelsen tjock. Att det är en form. Motsatt till smal- är tjock. Vi pratade om det och efter lunchen så lämnade jag 5 tjejer som hade avdramatiserat ordet tjock bara genom att prata om det. Det är form. Inte en dålig form. Bara en form. Huruvida det ger positiva konsekvenser i längden, vet jag inte. Tror bara att man måste fortsätta prata om det.

Nu vet inte jag exakt hur du ska prata med din dotter. Men jag tror att en avdramatiserande av hela kroppen hjälper. Inte bara huruvida man är formad, utan allt. Det är inte så farligt att vara utanför normen pt något sätt, och ha en plats (hemma) där hon alltid kan känna att det e lugnt. Och ett försök till (tro mig, jag förstår utmaningen) en grundtrygghet som hon bär med sig, där hon lär sig att faktiskt skita i vad folk tycker.

Sofia

Man kan ju alltid säga som min högstadielärare gjorde när hon skulle prata allvar med mig och min kompis på grund av att vi inte åt alls. "Killar gillar att ha lite att ta i!" Tänk om man bara kunde förmedla detta superviktiga budskap till alla tjejer och kvinnor så de vet att de inte behöver svälta sig. Killar gillar ju kurvor!

Skämt åsido.. Redan då, 12-13 år gammal, undrade jag om min lärare verkligen kunde ha högre IQ än en fiskpinne.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog