Lady Dahmer

Tygla era söner!

Det blir mycket känslor när man skriver om barn. Det ska det ju bli, nåt annat vore ju konstigt. Och när jag skriver om pojkars beteenden märker jag att många tar illa upp och der förstår jag också, speciellt om man är förälder till pojkar, men ja önskar att vi kunde lyfta blicken lite för det här är fasiken skitviktigt att prata om. Speciellt för våra söners skull. 

 
Nu har detta inlägg av Enligt Ellen två år på nacken men är tyvärr lika aktuellt som alltid så jag vill att ni läser det.  Hon skriver iallafall om pojkar och pojkföräldrar i inlägget:

Varför är föräldrar till killar så dumma i huvudet?

Och det vill jag att ni läser!

Majken och jag var i stadsparken förut idag. Ett gäng på kanske fem-sex killar i lågstadieåldern sprang runt med väldigt verklighetstrogna leksaksvapen av typen "stora maskingevär med ljud". Och så lade de sig på taken till lekstugor och låtsades skjuta. Småbarnen i parken. Detta är så sjukt att jag blev illamående. Vem leker krypskytt? Varför? Vem köper såna vapen till sina barn?? I alla fall, efter ett tag kommer pappan till ett av barnen förbi och säger typ "är det här ni är och leker" och barnet svarar att de leker GTA. VEM LÅTER SITT BARN SPELA GTA?! Och pappan ba "jaha, vad kul" och CYKLAR VIDARE!

- Utdrag ur inlägget

Jag har två pojkar nu. Jag är livrädd att de ska bli de där pojkarna som Ellen skriver om. Jag blir inte träffad eller sårad av Ellens känga, inte nu, för jag ser och upplever precis samma sak som hon. Kanske inte genom min egen pojke. ÄN.

Men jag håller inga illusioner om att just min pojke kommer blir så himla mjuk och snäll och fin för jag har sett hur mjuka, snälla och fina pojkar böjer sig för gruppen, ser upp till den störiga killen och sakta börjar apa efter.

Och jag har sett samma jävla föräldrar stå bredvid och ba ''nääääää inte min lilla kille han som är så snäll och fin han är inte som de andra''.

Newsflash, det är han visst! Eller risken finns iallafall. Och den där risken behöver vi motarbeta aktivt. 

Jag har också skrivit en del om min frustration kring pojkar som stökar, knuffas, låtsasslåss, bråkar och tar plats på flickornas bekostnad i mina barns skola. Och hur jag sett att flickorna backar bort, medvetet och besvärat och hur de inte vågar ej säga ifrån och att detta liksom får fortgå år efter år utan att nån egentlig förändring sker.

Men de flesta av dessa pojkar, dels de jag skriver om, men också andra pojkar som beter sig så här är ju inga dumma elaka as utan tvärtom snälla och gulliga och fina med massa härliga egenskaper. Men de har uppenbarligen fått komma undan med ''pojk-beteende''. Kanske för att det är svårt att hantera eller bemöta, jag vet inte? Ibland upplever jag att både föräldrar och lärare till slut blir rädda för dem. För åtta- nio- tioåriga pojkar. 

Först har vi småkillar som skojsjunger och förstör för de andra barnen på skolavslutningen för att de tycker att det är kul. Och föräldrarna gör ingenting, för det är ju deras små gullepluttar som får göra som de vill. Sen har vi tonårskillar som brölar och tafsar och stör och herregud, egentligen borde ju föräldrarna säga nåt, men det är ju alltid de andras barn som gör sånt. Och sen har vi män som måste breda ut sina enorma skrev med sina minikön på tunnelbanan, som skriver hot om våldtäkt till kvinnliga krönikörer och som hatar och hotar allt som inte är precis som de vill ha det. Och sen skaffar de barn.

- Ur Ellens inlägg

Jag minns en händelse en gång när jag väntade på bussen ihop med ett gäng barn ur en lågstadieklass, apropå fina lugna pojkar som ändå kör på, där två pojkar stod och låtsasslogs. De sparkade och knuffade (och knuffade samtidigt till andra som ej var med i leken) och när ansvarig vuxen dök upp frågade hon "Är det svårt att stå här utan att brottas" varpå den större pojken snabbt svarade ''nej!'' lite triumferande kaxigt. Men den andra pojken, tittade lite ledsamt upp och sa ''ja'' och jag fick känslan av att han kanske egentligen inte alls vill hålla på men att han inte har speciellt mycket val.

För de har ju inte det, de andra pojkarna som egentligen inte vill vara stökiga för de stökiga pojkarna är de coola pojkarna och dem vill man hänga med och vara som och då måste man göra som de gör. Jag såg detta varje dag när jag jobbade inom förskolan och jag ser det idag när jag hänger bland andra barn. Fina snälla lugna ungar som till slut tar efter. 

Och jag ser alla jävla mähän till vuxna, föräldrar som skolpersonal, ignorera och nästan ibland uppmuntra genom skratt och frågor. Fan tygla era pojkar nån jävla gång. Jag pallar inte ännu en generation flickor som ska växa upp och fullkomligen köras över av killarna i deras liv.

 
 

Det är dags att pojkföräldrar börjar ta lite jävla ansvar och LÄR sina ungar att det inte är ok med våld, all form av våld, och att det aldrig är ok att ta sig friheter på andra människors bekostnad.

Vi tjatar hela tiden om att flickor ska lära sig att säga ifrån, säga nej och stå upp för sig själva men det spelar ingen roll hur bra de blir på att säga nej när pojkarna ändå inte lyssnar och när de tillåts kränka och förnedra och hela tiden ursäktas när de gör det.

Sofie

Jag tror att pojkar kan bli bra människor även om de inte vill klä ut sig till flickor.

Svar: Hur klär man ut sig till en flicka? Hur menar du?
Lady Dahmer

Hanna

Känner så igen det du skriver. Har själv en son som jag ser dras in i ett sånt beteende då andra barns föräldrar låter deras söner göra hur som helst. Min son som egentligen är en omtänksam, känslig, busig och omvårdande person möts av ett bröligt tävlingsinriktat och allmänt stökigt beteende av de andra pojkarna vilket jag ser smittar av sig på honom tyvärr. Hemma tänker vi mycket på hur vi bemöter det och har haft samtal med förskolan om det med. Tyvärr är de flesta andra föräldrarna av meningen "pojkar är pojkar".. urk..

Jenny

Sofie. Tyvärr kan jag inte kommentera direkt under din kommentar, men måste fråga. Hur fan läste och tolkade du det här inlägget?

Anonym

Förstår och tycker att beteendet i sig är väldigt problematiskt. Kan även förstå de föräldrar som blir provocerade av alla dessa "är väl bara att lära/tygla/inte tillåta" vissa av oss har ju faktiskt barn som inte bara blir påverkade av barn på förskola/reklam/samhället i stort utan också har en funktions problematik så som ADHD/Aspergers/ADD mm som gör det lite mer avancerat än att "lära sina ungar att det inte är okej med våld".
Är så trött på att alltid behöva försvara mitt föräldraskap bara för att folk inte ser utanför sitt perspektiv. Vi har ALDRIG köpt leksaksvapen, har alltid varit noga med att man inte slåss/puttas/skrikas, att alla känslor är välkomna (framförallt att man får vara ledsen och att visa andra empati), uppmuntrat ödmjukhet/omtänksamhet/dela med sig, men vår son (som har en problematik) är ändå våldsam, verbalt och fysiskt, högljudd sitter inte still mm. Vet inte vad min poäng är egentligen..
Kanske bara att det finns fler aspekter att tänka på när det gäller barn. Även om jag förstår att du inte kan ta hänsyn till alla olika funktions svårigheter!
Du gör ett bra jobb och är så glad att jag får komma in här och läsa och lära.

Svar: Jag har ju själv varit ett barn med adhd så jag förstår ju den biten, men en sak som jag tänker är ju också att det inte är en slump att det är just pojkar med adhd och inte flickor som blir så pass utåtagerande och att könsnormer faktiskt påverkar dessa barn också negativt.
Lady Dahmer

Josefin

Helt off topic, sorry!

Kommer inte åt dina gamla inlägg och är så sugen på att baka brownies som du gav recept på för något år(?) sedan. Världens godaste men har varit dum nog att aldrig spara receptet. Är det någon här som känner igen detta?

Svar: Vi försöker lösa detta. Wordpress funkar lite annorlunda än blogg.ses egna verktyg.
Lady Dahmer

CrimsonAnna-vardagslyckans sköldmö

Åh, LD, LD, om du fått påverka samhället redan när jag var liten. Då hade världen sett bättre ut. Jag känner ju igen de här idiotiska "pojkbeteendena" från när jag växte upp. Hade en plågoande från 5:an till 9:an som kom undan med att vuxenvärlden tyckte att "han skojar". Hoppas som sagt att föräldrarna snart tyglar sina söner så att nästa generations tjejer slipper eländet.

Tess

Åh, vad jag håller med! Igenkänning! Jag har en lugn pojke som vanligtvis är empatisk, men jag ser honom dras med. Jag ser honom även påbörja saker ibland, med blicken mot de äldre som han vill ska se honom. Vi pratar ofta om empati, medkänsla, hänsyn, respekt osv. Känns som att man jobbar i rejäl motvind, men det ger resultat ändå. Jag känner att jag INTE ger upp. Fattar inte varför stök, bråk och slåss ska premieras så när det gäller pojkar. Gör flickor samma sak så är det en helt annan visa >:-(

myran

Du pratar om att vara en bra förebild för sina barn genom att inte sminka sig eller raka sig. Är det inte bra att visa barnen att pappa är föräldraledig och har ansvar för barn och hem medan mamma går till jobbet? Pojkarna du pratar om, som du tycker borde uppfostras till mjuka män, behöver väl en bra, mjuk, manlig förebild? För mig är dessa saker en självklar och viktig del i att vara en bra förebild för sina barn. Betydligt viktigare än smink.

Svar: Jo det är jätteviktigt. Och därför kan jag glatt meddela att barnens pappa är en riktig velourpappa. Mjuk. Feminin. Kramas mycket. Pratar och visar känslor. Är feminist. Pratar om könsnormer. Osv.
Lady Dahmer

Hockeysmurf

Varför känner föräldrar till barn med diagnoser att de måste försvara sig?! Sluta!
Det blir nästan som ett "inte alla män!" fast "inte alla bråkiga barn!"
Ibland verkar det som var och varannan unge har nån diagnos som gör att de är bråkiga och okoncentrerade. Vad är den verkliga siffran? 1 unge på 10 som faktiskt har en diagnos av den typen? Jag vet inte, jag blir bara trött och lite ledsen över att föräldrar som faktiskt har en riktig diagnos på sitt barn känner att de måste försvara sig.

En helt uppriktig fråga nu till föräldrar med "bokstavsbarn" - Skulle ditt barn bli mer trygg i sin omgivning om pojkföräldrar lärde sina ungar att inte leka krig, att inte bråka och stöka utan istället vara så där omtänksamma, lugna och goa, precis som de är hemma?

Varför vill man cementera de här rollerna, att pojkar är pojkar och pojkar ska växa upp och bli sviniga?
Nej, jag vet ju att det inte är exakt så pojkföräldrar tänker men det blir ju kontentan. Om fler föräldrar sket i gamla könsroller om hur män och kvinnor "ska" vara, blir det bättre då?

Jag trampar säkert nån på tårna nu, gör någon upprörd, men jag blir faktiskt nyfiken.

Jag dömer inte dig, förälder. Jag kanske suckar och himlar med ögonen när din "söta unge" kutar omkring och viftar med ett plastsvärd och skriker medan jag sitter på Donken och äter, men jag dömer inte dig, jag är bara jävligt trött på ljud... Jag vet också att barn mycket ofta inte gör som man säger, oavsett hur många gånger man säger det.

Hatten av för alla er föräldrar som kämpar mot "pojkar är pojkar"-normen, ni är asbra!
Hatten av för alla er föräldrar som kämpar mot fördomar och med ert barns problematik (som, som jag har förstått det, i framtiden kommer vara en tillgång)!
Hatten av för alla föräldrar som, oavsett vilken typ av barn du har, kämpar för det ena eller det andra, ni älskar ju era ungar och gör allt för att de ska ha det så bra som möjligt!
Heja heja föräldrar!

Carolin

Så mycket like på den här texten! När jag var gravid tänkte jag ofta att jag ville ha en flicka för att jag tänkte att det är lättare att lära en flicka att pungsparkas än att lära en pojke att inte bli en del av patriarkatet. Sedan fick jag en pojke och nu oroar jag mig varje dag för att han ska bli en skit, vad vi som föräldrar än gör. För att han kommer behöva gå på förskola och i skolan och han kommer vara en del av samhället som kommer lära honom att allt det vi som föräldrar kämpar med att lära honom är fel och det gör mig så ont. Nu är han tack och lov inte så gammal att han börjat på föris än men jag fasar den dagen. Och lagom tills dess flyttar vi dessutom från stan till landet där inga genusförskolor finns, trots att alla förskolor borde vara just genusförskolor.

Pernilla

Helt utanför ämnet, men jag tror det var dig jag gick förbi i dag inne i city vid 12.00 tiden. Du hade svart lång kappa och näbbstövlar på dig. Vi gick förbi varandra åt olika håll, så jag ville spontant backa och springa ikapp dig för att få tala om hur mycket jag uppskattar dig. MEN gjorde förstås inte det. Herregud du hade nog känt dig ganska obekväm med det misstänker jag ;) Så säger det här i ditt kommentarsfält istället. Många av dina inlägg du postat under årens lopp om tjockhat och om hur kvinnohat kan yttra sig, har varit en kombination av ögonöppnare och satt ord på saker jag redan känt, men haft svårt att formulera ens för mig själv. Tack för det.

Svar: det låter som jag! :-) Vi får säga hej här istället.
Lady Dahmer

Anna

Angående detta med eventuella diagnoser kan jag rekommendera denna avhandling (http://www.skolporten.se/forskning/avhandling/adhd-i-skolans-praktik-en-studie-om-normativitet-och-motstand-i-en-sarskild-undervisningsgrupp/) där forskaren följt ett antal elever i en särskild undervisningsgrupp. Det blir väldigt tydligt hur olika en tjej och en kille med adhd-diagnos bemöts av personalen.

Jennyjenny.se

Håller helt med. Har en son och en dotter (tre och ett år). Sonen som är tre år påverkas redan av förskolan. Jag har försökt pratar med personalen eftersom min son kan namnge en hel grupp med pojkar som "bråkar" och puttas. Frågar därför hur de hanterar detta m.m.

Men jag undrar också; kan du inte skriva ett inlägg med tips på hur man gör för att uppfostra sin son till en bra medmännsika ? ( så klart olika från person till person men lite om hur man kan tänka just med pojkar o flickor. Har du redan gjort detta ber jag om ursäkt). Vi försöker så klart göra vad vi kan hemma men man lan alltid behöva nya förslag och det värsta tycker jag är det man inte kan styra över; förskola, skola, idrottsaktiviteter m.m

Nemo

Jaaaa kan skriva under det här inlägget miljoner gånger!!! Har tänkt i dessa banor ända sedan jag själv var ett litet barn i förskoleålder. När jag praktiserade på en förskola för några år sedan blev detta återigen uppenbart. Jag försökte prata om detta med de andra pedagogerna, men de verkade inte alls förstå. "Det är bara så han är" och liknande, eller så tystade de bara ner mig. Till slut orkade jag inte längre, när ingen annan än jag uppmärksammade det.

Anonym

Test

Svar: Vad testar du? Är du ett troll som tidigare blockats och som vill se om du har tillgång igen?
Lady Dahmer

Anonym

Håller INTE med.
Har en son o en dotter (22 o 18 år) som har fått samma uppfostran.
Kan bara säga att dottern alltid varit vildare o mer stökig än sonen,
Han har alltid haft lugna kompisar, från förskolan till idag.
Han har aldrig varit i slagsmål eller bråkat, dricker sällan alkohol, har däremot fått köra fina bilar och skjutsa på kompisarna istället🤗
Jag arbetar på förskola och ser en del stökiga pojkar men absolut inte alla, inte ens de flesta.
Vi låter inte NÅGOT barn förstöra eller bete sej illa mot någon annan utan att det blir någon form av tillsägelse eller konsekvens, ex laga om man tagit sönder, "göra förlåt" eller byta aktivitet.
Däremot idiotförklarar jag dessa puckade pappor till pojkar som spelar GTA o låter barnen titta på, vad fan tänker dom med???
Även om vi i förskolan kämpar med värderingar så har föräldrarna självklart det största ansvaret.
Men man kan inte dra alla pojkar över en kam.

Anna i stugan

Jag tror mycket av det stökiga beteendet hos pojkar beror på att man inte får utlopp för sin energi. Det finns ingen, eller få platser för barn i samhället som behöver rasa av sig. Skolorna är anpassade för barn som är snälla och kan sitta still. Man kan inte hänga på lekplatser 24/7, och för mig som har en aktiv son har det blivit extremt tydligt hur oanpassat samhället är för energifyllda barn. Jag får hyssja på honom hela tiden, försöka lugna ner honom, be honom om att gå i stället för att springa osv. Och jag ser ju att han försöker, men den där energin i kroppen han har, den måste ju ta vägen nånstans.

Så jag tror att man ska tänka annorlunda. Inte fokusera på att stökiga barn ska vara lugna och snälla, för oftast handlar det om att de inte kan. Utan se till att de får kanalisera energin på ett sätt som inte skrämmer eller stör andra barn. Och kanske att vi allihopa behöver bli lite mer toleranta i det offentliga rummet för att barn faktiskt finns, låter och stökar, och ge dem lov till det.

Svar: Är det bara pojkar som behöver rasa av sig? Varför i såfall?
Lady Dahmer

Josse

Till vår yngsta son -4år-har vi varit noga med att det inte finns några leksaker som triggar till våldsamma lekar. Batman.spiderman osv. Inga kläder med superhjältar om det inte är super hjälte flickor eller gulliga djur. Inga barnprogram med slagsmål å skrik å absolut inga spel som inte är för små barn. Kan säga att det har funkat, har två söner till 21 å 14 som lekte mycket hårdare och tuffare med gubbar å lasersvärd. Det gäller å tänka sig för när man servar leksaker till sina barn!
Nu måste jag bara fråga med tanke på Gta påverkan. du har skrivit att ni spelar just det spelet med barnen. Har du märkt att de påverkas något?

Svar: Nej, våra barn påverkas sällan av den typen av spel. Barn är ju olika på så vis så man får ju kolla läget innan, men sen spelar inte vi på det sättet heller. Vi spelar ganska ickevåldsamt och väldigt sällan dessutom.
Lady Dahmer

Anna i stugan

Inte bara pojkar, men det verkar vara främst pojkar. Jag är inte främmande för att det kan finnas biologiska orsaker till det, men vad vet man egentligen? Helt klart behövs det ju OCKSÅ ett genusmedvetet föräldraskap för att motverka det här.

Sen är jag så trött på det här eviga "varför gööör föräldrarna ingenting, ååå.... de VÅGAR nog inte säga till sina barn!". Jag vågar definitivt säga åt min son, men han är rejält aktiv en stor del av sin vakna tid och jag tror inte att något barn mår bra av att bli konstant korrigerad och hyssjad på. Jag väljer mina strider helt enkelt. Utan att veta något om pappan i parken, så kan det ju vara så att om man ägnar en stor del av barnets vakna tid till att säga nej, låt bli, och akta, så kanske man inte tar fajten när barnen leker och är glada tillsammans, även om det råkar vara med plastvapen.

OBS att det för mig är stor skillnad på att vara direkt taskig och våldsam mot någon annan, och allmänt generellt stökigt beteende som inte syftar till att störa någon (men kan förstås göra det ändå). Min pojk har - vad jag tror - väldigt sällan, om ens aldrig intentionen att störa andra när han är ute. Han älskar bara att springa och att vara fysiskt aktiv, ibland även med rösten. Och jag vet att det kan störa folk. Jag var själv en "snäll flicka" när jag var liten och ogillade stök och skrik. Men de aktiva barnen måste också få finnas. Och jag känner som sagt ofta att det inte finns plats för deras typ i vårt samhälle.

Svar: problemet är att störigt beteende kan förstöra mycket för andra. De aktiva barnen får absolut finnas men inte på bekostnad av alla andra. Det är inte en slump att det är just pojkar generellt som är "aktiva" liksom.
Natashja / Lady Dahmer

Anna i stugan

Såklart att det kan förstöra, jag är helt med på det. Min poäng är bara att man kanske ska försöka möta de aktiva pojkarna med sånt som är okej att aktivera sig med, i stället för att bara säga "stör inte, stöka inte, härja inte". Att acceptera att det finns en energi i kroppen som måste ta vägen nånstans. Här hemma leker vi t ex ibland med skumgummisvärd, men under klara regler om vad man får och inte får så att det blir roligt för alla att leka.

Jag tror inte heller det är en slump att pojkar är aktiva, och till viss del är det väl socialisering, men som sagt ser jag det inte som osannolikt att det ligger biologiska orsaker i det också.

Gunilla

Jag gjorde en "Inga-vapen" symbol till mina gossars fördelsedagskalas i förebyggande syfte och det fungerade, även om reaktionerna var olika. Några ungar som kom började med att springa och skrika, varpå vi sade att så gör vi inte i det här huset - med reaktionen att den killen var helt lugn och trevlig resten av kalaset - gissar att hans föräldrar förväntade sig det beteendet.
Jag kom i otakt kan vi väl säga med skolan när jag ifrågasatte pojk- och flicktoaletter eftersom pojkar förväntades vara rätt äckliga. Mina pojkar som var stenhårt drillade i toahygien (sittare) ville inte heller vara på äckliga toaletter så var skulle de gå, frågade jag och undrade också om det inte var bättre att skriva ren resp äcklig toalett istället för att döma ut alla pojkar som äckliga. Det uppskattades inte, men skyltarna försvann.
Har en miljon till exempel på när föräldrar förväntat sig saker av pojkar som såklart förstår dessa förväntningar omedelbart. Och det är inga gulliga förväntningar. Inte minst alla som förutsätter att vi haft ett helvete med bråk hemma pga tre pojkar, vilket är exakt inte vad vi har haft. Det är föräldrar det är fel på. Som fuskar upp sina pojkar och det måste precis som du säger - aktivt motarbetas.

L

Åh så himla bra text. Jag tänker så otroligt mycket på samhället och hur det ser ut. Hr en son på drygt 1 år och är så himla rädd att han ska dras in i något han egentligen inte vill. Tycker det är så svårt med uppfostran. Jag vill lära honom att vara snäll och empatisk och inte ta plats på andra människors bekostnad. Samtidigt vill jag ha honom bra självförtroende så han kan stå på sig och inte blir utanför eller bara följer med i nått grupptryck.

Anna i stugan

Till Gunilla - det finns ju forskning som visar att hur man är som person till allra största delen bestäms av gener och den omgivande miljön (dvs samhällskulturen). En väldigt liten del, 5-10% av ens personlighet formas av föräldrarnas uppfostran. Så det är läge att lägga fokus på hur vi som samhälle fostrar och formar pojkar, snarare än att basha enskilda föräldrar.

Julia

Jag är pojkmamma till en 2 åring! Både jag och pappa står enade i att inte ett enda jävla krigsspel kommer in i detta hus!! Vi har själva aldrig haft intresse och har inga kunskaper kring spel osv. Vår sons favoritleksak är dockvagnen och dockan som han ömt bäddar om och vaggar i vagnen, samtidigt som han säger ssshhhh till oss föräldrar!(inte väcka bebisen)
Vi står också starkt enade i att försöka med all vår makt i att uppfostra ett barn och inte en "man". Var på uppföljningssamtal på förskolan förra veckan och fick höra att han är fruktansvärt snäll emot dom andra barnen, puttas inte, tar inga leksaker, tröstar om någon gråter, alltid lugn och jag började gråta mitt i samtalet. Stolt som en tupp även fast han bara är två.
Men skitnervös är jag inför framtiden.. hur kommer han påverkas av omvärlden och umgänge? Ibland känns det som att jag drunknar i ansvaret av att vara en pojkmamma, för det är så JÄVLA VIKTIGT för mig att han är och förblir en ödmjuk pojke som inte gapar över, taffsar, leker våldsamt, tar sig rättigheter osv. Det är fan skitviktigt men samtidigt så jävla svårt när det finns såååå många som tycker att det är så jävla "gulligt" med "tuffa" små pojkar på två-tre år.
Nu finns det också många barn på hans förskola som flytt ifrån Syrien och inte fan vill jag att mitt och andras barn ska leka krig när just krig varit vardag för vissa av barnen på samma förskola.(man ska inte leka krig ändå men du fattar)
Ne jag älskar att du tar upp ämnet!! Min bror var en sån där stökig jävel som tafsade och skrek och slogs och puttade tjejer. Nog för att han växte upp tillslut och gör inte en fluga förnär idag... men det handlar inte bara om hur dem blir när dem blir vuxna. Han är en jättefin människa idag(verkligen).. men har var ingen fin pojke och han gav kanske flera flickor jobbiga upplevelser och munnen genom att överösta, tafsa och slåss. Även fast han är lugn som en filbunke nu.

vvv

Jag har adhd jag är tjej och var inte något monster som liten, visst slogs jag ibland men inte i samma utsträkning som pojkarna... konstigt... kan det va för att jag alltid blev tvingad att sitta och pyssla.

Elin

För mig är det ofattbart att människor som arbetar inom förskolan INTE ser hur pojkar särbehandlas, beröms för helt andra saker än flickor, orden som används om pojkar. Själv har jag arbetat inom förskolan i många år i olika länder. Mina erfarenheter ser mer eller mindre likadana ut överallt inom förskolans värld.

Det här med flick och pojk grupper tycker jag vi kan slopa en gång för alla. Enligt mig bör man investera sin energi i att göra sig själv och andra medvetna om vilket språkbruk man använder kring pojkar. I bland kan det kännas jäkligt surt att ta sig själv i att behandla könen olika. Det är smällar man får ta helt enkelt, hur mycket man än vill verka reko och jämställd. Inga fördomar har kommit tillrätta genom att låtsas att de inte finns. Det är bara bita i det sura äpplet. Alla har mer eller mindre fördomar och agerar på de mer eller mindre. Bara börja jobba på det helt enkelt. Höja sig över sin egen stolthet och möta skiten.

Vad jag vet så utbildas alla kommande förskollärare på Univeristetet i Stocholm i genusarbete. Kurserna upptar en ganska stor del av utbildningen. Baserad på forskning som gjorts på många av Sveriges och även världens förskolor. Man har bedömt att det behövs i utbildningen. Det ingår i den moderna förskollärarens uppdrag nu mer, genusarbete och ansvar att se till att behandla alla barn lika. Tyvärr hålls ju varenda föreläsning om det av endast en man. Suck. Han är ju duktig och så men, kunde de inte hittat en kvinna också som fick dela tjänsten och föreläsningarna med honom i allafall. Eller är det skitsvårt att hitta en kvinna som är duktig i ämnet som kan ta över tjänsten helt. Tror inte det.....

Bra podd LD och C

Elin

Om man arbetat länge inom förskola, är det inte svårt att ta reda på vad som gäller. Det är bara att läsa förskolans uppdrag den uppdaterades 2010 (osäker på året). Där står det klart och tydligt om uppdraget. Man kan komma med siffror kring procent om hur mycket eller lite föräldrarna påverkar barnen, hur mycket man än vill. Det står var och en fritt att tänka fritt kring hur genera påverkar pojkar att få onormalt mycket mer spring i benen än flickor. Men att ta hänsyn till de personliga åsikterna kring det kommer alltså inte på fråga om man arbetar inom förskolan, enligt de styrdokument som finns man är ålagd att följa de till punkt och pricka utan undantag. Alla som arbetar där, barnskötare, förskollärare, kockar, städare osv. Är skyldiga att följa det som står skrivet i förskolans uppdrag. Alla barn ska behandlas likvärdigt. Det står ingenstans att pojkar ska få lov till att ge uttryck för sina geners påverkan på deras beteende. De har inte mer rätt att höras, tjoa och brottas, låtsasskjuta mot varandra, ta plats och störa andra barn. Det strider nämligen mot alla barns rättigheter (väntar spänt på att barnkonventionen ska bli lag i Sverige). De som arbetar med barnen är även skyldiga att arbeta tätt tillsammans med föräldrarna kring varje enskilt barn och se till att alla barn kommer till tals och får lika mycket utrymme i gruppen som man arbetar med. Det är det som gäller. Tills något annat skrivs in i förskolans uppdrag. Vilket jag tvivlar på. Snarare så att man kommer välja att vara ännu hårdare kring genusarbete. Nya tider och nyutbildade förskollärare väntar. (Förskolläraren är även den som är ytterst ansvarig för att göra alla medvetna om sitt beteende och att förskolans uppdrag följs i varje barngrupp).

Johanna

Så bra att du tar upp detta! Är mamma till en ettårig pojke och känner ofta panik över detta ansvar jag har som pojkmamma. Även om vi hemma uppfostrar honom till att bli mjuk och omtänksam så påverkas han ju också av barn och andra vuxna i hans närhet. Barn som leker mer våldsamt och som han sedan härmar och vuxna som säger att han är tuff och cool och enbart ger honom bilar och kläder med superhjältetryck. Hur gör man?! Vore så bra om du ville skriva ett inlägg om detta, hur man ska tänka som pojkmamma. Jag försöker uppmuntra vår son att leka med dockor också men det är ju svårt när han bara får bilar och traktorer jämt som han tycker är häftiga. Nu kanske det inte är hela världen att han leker mest med "pojksaker", men jag är rädd att detta bara är början och att det sedan blir svärd och pistoler och krigslekar. Åh. Hjälp?

Mie

I kompisgänget runt min son på ca 10 pojkar finns det bara en som jag skulle säga passar in på beskrivningarna ovan. Det intressanta är att andra pojkar faktiskt ofta “straffar“ ut honom. De vill inte träffas utanför skolan, han blir inte inbjuden till vissa födelsedagar där han relationsmässigt borde ha varit med osv. Jag tror helt enkelt att det är för jobbigt att umgås med honom. Det intressanta är att den här pojken verkligen är jättepopulär bland flickorna. Jag vet inte om han behandlar dem annorlunda (ingen konkurrens) eller om bad boy imagen redan fungerar. De är 8-9 år så det känns ju jättetidigt.

Dr. Pannkaka

Tack för att du skriver om det här, fortsätt gärna! Jag är mamma till två pojkar, 3,5 år och 10 veckor.
Den äldre uttåtagerar på fsk och vi jobbar stenhårt på att han inte ska slåss, bråka och förstöra. För det mesta är han hur go som helst men ibland tippar det över.
Jag ska aldrig ge mig när det gäller det här men vill samtidigt att han ska vara tuff nog att säga ifrån!
Shit vad svårt det är!

Mikaela

Så frustrerande! Jag är lärare i en 2-3a och bland treorna har vi 5 pojkar och 10 flickor. Om man skulle räkna på det så tror jag att jag procentuellt lägger 90 av min tid på dessa fem (eller fyra av dom) killarna och resten 10 på tjejerna. Så sjukt frustrerande! Det är ett sånt stort problem så vi måste agera och det behövs samlade krafttag. Jag har "koll" på mina killar i klassen men mitt arbete går upp i rök när föräldrarna hämtar och allt blir som vanligt igen. Pappor som gör en nacksving på sin son för att skoja eller som kommenterar negativt kring ett skolarbete osv.

Jossan

Pojkar = problem. Det är tydligt i alla inlägg. Så varför kan man inte försöka styra så att det föds färre pojkar. Jag är säker på att en värld med 90 % kvinnor skulle vara ett mycket bättre ställe. Då skulle kvinnorna hålla ordning på männen och hindra dem från att förtrycka oss. Med konstgjord befruktning borde man kunna styra så att det föddes mest flickor och helst så få pojkar som möjligt. Är det för radikalt?

Anna

Lite för radikalt kanske. Jag funderade lite i de banorna när jag skulle skaffa mitt andra barn, att göra någon form av spermasortering för att få en flicka, men det kändes inte bra. Försöker tänka på att är det några som skall ha söner så är det min man och jag (bara lugna och snälla pojkar och män i bådas släkt samt mkt genustänk i uppfostran, kan ju dock gå fel ändå tyvärr). Tänk om man istället kunde få bort korkade"pojk-pappor", verkar ju finnas hur många som helst, innan de förstör sina söner. Nu är det ju svårt att veta om det pojkarna som är problemet eller om det är föräldrarnas och samhällets påverkan och släpphänthet.

Svar: Jag älskar mina söner och vill inte byta ut dem för allt i världen. Men innan de kom ville jag bara föda flickor och hade jag kunnat välja då så hade jag valt just det.
Lady Dahmer

Mie

@Jossan: Det känns för mig som ytterligare ett sätt för samhället att försöka styra över kvinnans kropp. Vill du bara ha flickor och är beredd att betala för en selektion är det ditt val, men andra måste få bestämma själva.

Sara

Min mardröm är också att min son ska bli en sån där som tar plats på andras bekostnad. Som förälder ska man ju inte vara likgiltig eller passiv när ens barn pajar för andra. Men jag tänker också att man inte får känna sig helt misslyckad som förälder om det ändå blir så att ens son då och då visar såna tendenser. Även om man inte accepterar det. Precis som du skrivit innan LD om att det är nästan omöjligt som enskild att t.ex. ge sin dotter en schyst självbild vad gäller utseende, är det väldigt svårt att på egen hand uppfostra en son som är 100% immun mot t.ex. grupptryck. Särskilt om resten av de gemenskaper han vistas i är typ så här: ÖLABRÖLAGTAEDDIEMEDUZAWOOOHOHHÖHHHSPELAINTESOMENJÄVLAKÄRRING. Så vi måste ge oss själva cred för allt vi gör, försöka sträva i rätt riktning och notera och adressera problemet. Försöka vinna över så många som möjligt och få dem att förstå att vi alla vinner på en värld med en annan sorts maskulinitet. För det krävs ju inte bara en by för att uppfostra ett barn, numera är det en hel värld de tar intryck från.

Ulrika

Min dotter är fyra år och berättar mer eller mindre dagligen att olika pojkar på förskolan är hårdhänta, puttas, förstör när hon och andra flickor vill dansa, retas och säger att hennes simskola är en "bajsskola" osv. osv. Jag blir så ledsen. Det har redan satt igång liksom. Det enda jag kan göra är att se till att personalen på förskolan säger till pojkarna när de beter sig sådär (det gör de) och pränta in i min dotter att hon ska säga ifrån, högt och på skarpen. Och det tror jag hon gör. Känner bara att de ska GE FAN i att störa min dotter och andra flickor i deras liv och utveckling. Lite maktlös känner jag mig allt, jag kan ju inte skydda henne mot allt.

Anna

Förresten, sprang på något debattinlägg där skribenten menade att pojkars och flickors hjärnor fungerar olika, att flickor mognar tidigare än pojkar (vilket jag har fått höra under hela min uppväxt). Är det så eller är det en ursäkt för störiga pojkar, typ "han kan inte hjälpa det, hans hjärna mognar senare"? Jag vet ju att pojkfosters hjärnor får testosteronduschar från mamman samt att deras testiklar producerar testosteron som foster men den produktionen upphör när de är ett par veckor gamla. Sedan producerar de inget testosteron förrän vid puberteten (eller pyttelite, men det gör flickor också). Kan testosteronpåverkan under fostertiden verkligen förklara att många pojkar beter sig illa (eller ursäkta, mognar senare)? Är väldigt intresserad av det biologiska då det är mångas förklaring till skillnaden mellan flickor och pojkar. Jag tror mer miljö, men om det är så biologiskt betingat så är väl det ett skäl till att hålla just pojkar i "stramare tyglar" (alltså visa dem att våld och att ta plats på annans bekostnad aldrig accepteras).
Kom på en sak till, forskning visar ju att plaster som vi utsatts för i snart 70 år skulle minska testosteronet genom att de östrogenliknande ämnena skulle ta dess plats. Men inte har väl andelen våldsamma pojkar och män minskat de senaste 70 åren?

Svar: Om det är så så är det ju extra viktigt med genusmedvetenhet!
Lady Dahmer

Erika

Detta styrs så otroligt mycket av samhället. När min äldste son gick på dagis hade han två bästa kompisar. En tjej och en kille. Tillsammans var de väldigt vilda, som tur är inte med krigslekar och sånt, men ändå, vilda. Till slut tog personalen upp det med oss och sa i stort sett "Ja, vi har börjat separera killarna från tjejen nu, de är så vilda tillsammans." Jaha så vi, hjälper det då?", och de svarar "Ja, nu leker hon mer med de andra flickorna i dockhörnan!". Men killarna då undrade jag. "Ja, de är ju som de är" fick jag till svar. Nu fick jag hyfsad ordning på min unge och ingen av mina söner har varit särskilt vild på något hetsande, krigsälskande sätt, men så är de alla autistiska, så jag kan inte ta åt mig hela förtjänsten till det. Blir fortfarande arg dock, när jag tänker på vilken skillnad det var i hur de behandlades. Tjejen skulle bort, killarna kunde fortsätta vara vilda. Senare när sonen började förskoleklass utsattes han av allsköns skit från andra killar, bliv lurad, de försökte trigga honom till saker etc. Skolans svar "Han måste tuffa till sig." Det är hemskt.

Linn

http://t.sr.se/1myHmcl

Linn

Hoppas det går att kolla/lyssna på länken.
Just detta som du skriver om har jag funderat mycket på. Jag tror att det finns massor att göra inom detta område.

Tobias Lindkvist

Håller helt och hållet med dig. Om man redan som barn lär sig att våld och vapen är okej, då är inte så konstigt att man blir våldsbejakande som vuxen. Jag tror absolut att en del av problemet med t ex mäns våld mot kvinnor är hur många pojkar uppfostras med barnleksaker, våldsamma TV-spel osv. Självklart blir långt ifrån alla monotona våldsanvändare som vuxna, men det kan säkerligen förklara en del av problemet...

Chs

Stort GILLA på både LDs inlägg, Ellens inlägg och de många insiktsfulla kommentarerna! Intressant och viktigt ämne att läsa om.

Julia

Något JAG blir väldigt irriterar på är när jag säger åt min son (som är i förskoleålder) att han inte ska göra vissa - typiska kill- saker mot andra ungar och DERAS föräldrar säger att det är okej! Att det går fint! OKEJ om DU tycker att det är okej att MIN unge blockerar vägen för DIN unge i klätterställningen medan han säger; här kommer ingen fram! men JAG tycker inte det är okej!

Tess

Mitt i prick, Ladyshsmer. Har en son, jobbar i förskola och håller fullt med. Vi jobbar med vår son hemma - jägargevär är ok, inga andra vapen, och han får absolut inte sikta mor andra. Vi pratar om leken och vad den innebär för honom och andra. Tror dock inte vi kan få bort leken helt - killar måste även få utlopp för sina intressen, som ofta skiljer sig mot tjejers och är nedärvda i våra gener. Men, vi vuxna måste stötta så att inga andra människor kommer i kläm.
På arbetet ser jag pojkarna ta över gruppen och, precis som du beskriver, hakar de flesta pojkarna på lekarna - vare sej de egentligen vill eller inte. Här måste vi som pedagoger sätta på oss genusglasögonen och verkligen se till BARNEN i gruppen - inte vilket kön de tillhör.

Tess

Mitt i prick, Ladyshsmer. Har en son, jobbar i förskola och håller fullt med. Vi jobbar med vår son hemma - jägargevär är ok, inga andra vapen, och han får absolut inte sikta mor andra. Vi pratar om leken och vad den innebär för honom och andra. Tror dock inte vi kan få bort leken helt - killar måste även få utlopp för sina intressen, som ofta skiljer sig mot tjejers och är nedärvda i våra gener. Men, vi vuxna måste stötta så att inga andra människor kommer i kläm.
På arbetet ser jag pojkarna ta över gruppen och, precis som du beskriver, hakar de flesta pojkarna på lekarna - vare sej de egentligen vill eller inte. Här måste vi som pedagoger sätta på oss genusglasögonen och verkligen se till BARNEN i gruppen - inte vilket kön de tillhör.

Tess

Ha, ha... ber om ursäkt för felstavningen av ditt namn. Ibland går det för fort... 😉

Sofia Larsson

Jag håller fullt med dig! Jag tycker att man ska uppfostra sina barn till att våld inte är okej och om barn börjar "skjuta" redan i den åldern, vad ska det då bli av dom sen när de blir äldre och tro att man löser allt med våld? Inte okej!

Jättebra och inspirerande blogg har du! Du får ha en jättebra dag! Kram <3

Mirai

Så jävla bra skrivet! Det här är strukturer byggt på hur vi tänker oss att killar/män ska vara och vad vi accepterar och uppmuntrar för beteenden hos killar. Jag har en 7årig flicka och en 1årig pojke. Jag tänker på det här hela tiden!!

Det behövs en ökad medvetenhet om detta hos ALLA vuxna! Föräldrar, skolpersonal mm.

Jag håller på med ett scenkonst projekt om just det här och vill gärna få ta del av folks historier/erfarenheter om liknande situationer där vuxna uppmuntrar eller ursäktar pojkars beteenden i olika miljöer. Maila gärna mig om du vill vara med!!

challismirai@gmail.com :)

Vi måste ändra vårat sätt att prata/agera runt våra barn!!!

Bella

Tack för att du tar upp frågan igen.
Jobbar i en stor klädbutik och har massa kunder med barn på besök varje dag. Ser OTROLIGT många pojkar som fullkomligen lever rövare i butiken medans föräldrarna inte lyfter ett finger och shoppar vidare.

Senast igår hade jag en grabb som spelade basket i butiken och en annan som ryckte i kläddockorna, då undrar man hur mkt annat de kommer undan med i skolan, på fritiden och hemma?
En "lite bråkig" pojke är sååå mer accepterat än flickor med samma beteende(som sker i betydligt lägre grad)

Ida

Älskar detta inlägg! Framtiden ska bli ljus! försökt knåpa på något att skriva men de blir bara gojs, så kort och gott älskar detta! // mamma till en ettåring med snopp

Mamma

Jag har en son på 3 år, jag vill inte att han har ens en vattenpistol, varför måste det finnas leksaker som är som vapen?!! Ska man lära de att vapen är ok då? Jag anser att vapen är inte leksaker o kommer aldrig sätta ett leksaksvapen i händerna på honom. I övrigt så vill jag uppfostra honom till en snäll, artig, omtänksam MÄNNISKA! Jag vill att han ska vara den typ av person jag vill att min dotter ska träffa o ha förhållande med. O samma m dottern, hon ska vara en bra person som respekterar andra men de ska också ha respekt för sig själva.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress