Jag vet inte hur man är en bra förälder
Cissi frågade sina läsare vad de har för plus och minus som föräldrar. Jag har svårt att se mina plus. Jag vet att jag är bra på flera sätt och att det speglar sig i mitt föräldraskap men jag är oftast för upptagen med att oroa mig över mina minus. Inte för att jag är en sån som vältrar mig mer än nån annan i självhat men för att jag dels har så jävla dåligt samvete för där jag brister men också framförallt för att jag inte har nån väg ut. 
 
Jag ska försöka förklara.
 
Jag vet hur man gör fel. Alltså vad som är fel. Vad som bryter ner och vad som skapar otrygghet. Det är nämligen sånt jag upplevt själv på nära håll, sånt som vuxna i min närhet gjort under min uppväxt och sånt som jag analyserat tills förbannelse sen jag blev medveten.
 
Jag har haft många sk "förebilder" på den fronten om man säger så, vuxna som statuerar exempel över dåliga föräldrar eller pedagoger. Jag fick inte mina behov tillgodosedda på olika sätt. Jag blev inte sedd. Jag blev värderad. Jag blev ignorerad. Jag var otrygg. Och så vidare. Så jag vet hur man gör fel. 
 
Men jag vet inte hur man gör rätt. Jag tänker ofta på det när jag pratar med min man om vårt föräldraskap, när jag säger till honom att fan nu är vi dåliga föräldrar, vi fuckar upp ungarna om vi inte hittar ett annat sätt - och nej vi slår ju inte våra barn liksom men vi blir arga och skriker och vi faller lätt i fällan att använda hot och straff. Förlåt "konsekvenseeeeerrrrrr" som det så fint kallas av folk som inte vill erkänna ens för sig själva att de egentligen utdelar bestraffningar. Straff.
 
Typ "Nu blir det ingen äppelpaj" när man försökt få barnen att sluta tjafsa vid matbordet i en halvtimme utan gehör. Sen ligger man i sängen långt efter läggdags och funderar på varför det blev fel och vad taskig man var och vad tråkigt det blev och det skulle vara mysigt.
 
Och värst är ju att jag minns känslan av att fucka upp som barn. Jag minns när man betedde sig illa och liksom inte kunde bete sig annorlunda och frustrationen i kroppen och föräldern eller den andre vuxne i sammanhanget som inte förstod en och så blev allt fel och så blev det bara skit. Och ångesten. Och ilskan jag sen bar med mig hela livet av att inte bli lyssnad på eller sedd eller förstådd.
 
Ok nu drar jag på stora växlar här, jag fattar att mina barn inte får men för livet för att de får gå till sängs utan äppelpaj men det är liksom helheten av att jag känner att jag inte har kontroll. Alltså över mitt föräldraskap och mig själv, inte barnen. 
 
Förstår ni hur jag menar eller är ni upptagna med att ringa soc nu? lol
 
 
 
Bee

Jag har haft en svår barndom så jag vet hur en dålig förälder beter sig. Jag tycker det är enkelt att vara en bra förälder, massor av kärlek och ramar med utrymme för självtänkande och frihet och resten löser sig. Jag vet hur det är att få men för livet. Tror föräldrar överdriver sin oro, det krävs mycket mer än att straffa ungarna med ingen paj för att de ska få men 🙂 Föräldrar måste slappna av lite, folk är så rädda för allt...

Boel

Jag tror att alla föräldrar är frustrerade (över barn som inte lyssnar och gör galenheter) samt är besvikna på sig själva ibland. Alla relationer gnisslar. Men på det stora hela, med kärlek medvetenhet och försök så kommer en långt. Kram!

Anonym

Igenkänning på detta fast som du beskriver det har jag nog haft en lättare barndom själv. Jag kan må dåligt i dagar om jag skrikit på vårt barn. Vill inte vara en sån förälder och inser också att det är helt kontraproduktivt. Dock lätt att ta till när orken och tålamodet tryter. Sen får vårt barn väldigt mycket kärlek också, så jag hoppas att det ändå uppväger mina brister...

Maria

Micke Gunnarsson skriver väldigt kloka ord om konsekvens och straff. Öpppna också länken till hans realitycheck.

https://mickegunnarsson.se/2015/02/02/straff-ar-ingen-konsekvens/

Anna

Ibland brukar jag tänka på sånt mina föräldrar gjorde dåligt och sen tänka att de gjorde sitt bästa utifrån sina förutsättningar just då. Det gör det lite lättare att acceptera mina egna brister som förälder. Om man gör sitt bästa och för det mesta är "bra" och kan be barnen om ursäkt och förklara sig de gånger man gör fel så tror jag att man kommer långt.

Anonym

Jag känner inte dig, men utifrån det jag läser så tror jag att du är en trygg, stabil och snäll mamma till dina barn. Du gör garanterat ett bra jobb, och framförallt, du gör DITT bästa :) kram!

Anonym

Ett tips är att kolla upp Kometprogrammet för föräldrar, vet många som har gått det och är mycket nöjda.

Madde

Åh, sån igenkänning på det här även fast jag haft det lite lättare. Jag gick på anknytningssamtal redan när jag va gravid för att jag hade så svårt att knyta an till barnet i magen och fortsatte även efter förlossning. Där pratade vi just om hur svårt det är när man inte har förebilder för rät utan för fel och hur man då kan få kämpa mer i sitt föräldraskap. Att man då behöver vara mer medveten och inte bara gå på automatik som personer som har haft en trygg barndom kan göra. Där pratade vi även om att man bygger upp en bank av positiva händelser där man ser, bekräftar och ökar tryggheten hos barnet så att man sedan när det blir fel, för det blir det för alla, så har man att ta av utan att barnet tar skada. För mig kändes det skönt att bli bekräftad i att det är lite svårare när man har haft det svårt som liten, att det inte var bara jag som hittade på.

Sofia

Alla föräldrar gör fel. Det är mänskligt att fela ju. Vi gör väl fel i alla våra relationer? Man gör en kompis ledsen fastän man inte alls menade något illa, man blir osams med bästa vännen pga något larvigt missförstånd, man gör slut med en partner för att man inte kunde komma överens om någonting, man tjafsar med sina föräldrar för att de lägger sig i ens liv osv osv.

Varför skulle man plötsligt kunna sköta en relation helt perfekt och smärtfritt bara för att personen i fråga kom ut ur en? Med tanke på att barn är så otroligt olika oss vuxna så är det ju ett mirakel att man "bara" skäller på dem eller "straffar" dem. Man kan ju liksom inte kommunicera på samma sätt när man är på så olika nivåer. Och när barnen är små kan de ju inte ens prata ordentligt så att det blir missar i kommunikationen där får man ha ett jävla överseende med.

Det mest felaktiga föräldrar gör (och nu menar jag vanliga föräldrar, inte den vidrigaste sorten som knarkar som fan och glömmer bort att de har barn) är nog att de får för sig att det ens är möjligt att ha en felfri relation till sina barn. Det funkar inte så för du är en människa och dina barn är människor. Konflikter uppstår i ALLA relationer. Stora som små. Låt det hända. Prata om det efteråt, säg förlåt om någon blivit ledsen, kramas.

Och sen vore det ju positivt om kvinnor kunde sluta döma andra mammor hela tiden för att ungarna inte får 100% ekologisk mat, att kläderna inte är tillräckligt könsneutrala, att barnen inte får tillräckligt många timmar om dagen med sin mamma, att mammor jobbar för mycket osv. Det kunde nog ta bort en del press från mammor som kämpar för att vara bra mammor men inget duger.

Olika

Jag skriker också på mina barn. Så kommer jag på mig, ber om ursäkt och förklarar ex: jag är så trött idag, förlåt för att jag blev så arg. Men nu har jag ju bett er sluta bråka med snäll röst flera gånger och mitt tålamod tog slut. Nu får vi hjälpas åt att inte göra varandra arga mer.

Vi pratar också mycket om att man självklart blir arg ibland. Att man bråkar och ibland till och med skriker. Men så kan det vara det betyder inte att vi inte älskar varandra. Jag älskar ju er aven om jag är arg och jag älskar er lika mycket om ni är arga som ni är glada, ledsna, trötta osv. Alla bråkar ibland och så är livet, det viktigaste är att viböir vänner igen.

Detta ursäktar inte att jag skriker åt barnen men jag försöker ändå tänka att det viktigaste är att medge för sig själv och barnen när det blir fel och kunna säga förlåt. Att inte bli en tjurig idiot som bara håller på sitt. Men samvetet över föräldrarskapet finns ju alltid där. Men jag hoppas mina barn känner att de alltid har min kärlek oavsett vilket humör vi är på.

Olika

Jag skriker också på mina barn. Så kommer jag på mig, ber om ursäkt och förklarar ex: jag är så trött idag, förlåt för att jag blev så arg. Men nu har jag ju bett er sluta bråka med snäll röst flera gånger och mitt tålamod tog slut. Nu får vi hjälpas åt att inte göra varandra arga mer.

Vi pratar också mycket om att man självklart blir arg ibland. Att man bråkar och ibland till och med skriker. Men så kan det vara det betyder inte att vi inte älskar varandra. Jag älskar ju er aven om jag är arg och jag älskar er lika mycket om ni är arga som ni är glada, ledsna, trötta osv. Alla bråkar ibland och så är livet, det viktigaste är att viböir vänner igen.

Detta ursäktar inte att jag skriker åt barnen men jag försöker ändå tänka att det viktigaste är att medge för sig själv och barnen när det blir fel och kunna säga förlåt. Att inte bli en tjurig idiot som bara håller på sitt. Men samvetet över föräldrarskapet finns ju alltid där. Men jag hoppas mina barn känner att de alltid har min kärlek oavsett vilket humör vi är på.

Emelie

Jag förstår precis! Precis!! Felen jag gör, som skapar mest ångest när jag ligger där och analyserar på natten, är sådana som jag själv varit utsatt för under min barndom. Inga "ringa-soc"grejer, men som ändå definierar ett föräldraskap som jag inte vill utöva. Och jag kan bli så arg på mina föräldrar! Som lärt mig fel. Som format mig. Som gjort det så svårt för mig att göra annorlunda. Men så tröstar jag mig med att jag är medveten! Jag vet att jag borde göra annorlunda, bättre. Till skillnad från mina föräldrar anser jag mig inte göra rätt. Jag är inte nöjd. Jag vill göra bättre. Och det är väl alltid något? Kram!

jos

Jag tycker det är en del av livet att ibland känna ilska och irritation.. Och att det är naturligt och rentav kan vara sunt att "bråka" i relationer. Så länge det är i balans med resten och inte tar över.. Tycker vi är alldeles för rädda för den sidan av livet i Sverige.. Självklart finns det viktiga saker att tänka på när det gäller att höja rösten - men det finns faktiskt saker som kan vara värre.. T ex att någon inte bryr sig alls. Att det hettar till kan ju också vara ett tecken på att man är engagerad, att det är något man bryr sig om.. Nej, en sund och naturlig miljö kan innehålla lite temperament också.. Tycker det är skevt att säga att man aldrig ska kunna höja rösten - men som med allt annat så är kommunikation nyckeln till att få balans...

jos

Min kommentar var en replik på er som säger att det inte går att försvara att höja rösten ibland som förälder.. Har dock full respekt för alla med erfarenheter av mindre bra föräldrar, men jag tror att det beror på helt andra saker än att höja rösten ibland. En förälder som bryr sig väldigt lite om sina barn och inte ser dem, men som aldrig visar ilska, tror jag är långt mycket värre än en engagerad förälder som ibland höjer rösten. Bara det jag ville lyfta, känns som att fokus blir lite skevt ibland på vad som är en bra förälder...

Ulrika

Å jag blir så engagerad i alla inlägg som handlar om föräldraskap, jag läser mycket och reflekterar dagligen över föräldrafrågor. För att koka ned det så tror jag att man alltid ska hjälpa barnen en väg ut ut konflikter. När det låser sig och allt blir fel är det förälderns ansvar att skapa möjlighet för barnet att (med värdighet!) välja en väg ut. Istället för att skrika, gå ifrån barnet (barn har en inbyggd rädsla över att bli övergivna pga vet instinktivt att de dör på egen hand) eller på annat sätt bidra till att situationen låser sig så får man lägga sin egen ilska åt sidan och hjälpa barnet. Tex. barnet vill inte gå hem från dagis utan lägger sig och skriker. Föräldern har plötsligt helt glömt bort hur man klär på sig och måste ha barnets hjälp. "Ska man ha skorna på huvudet?"nähäää, var ska skorna vara då? och jackan, den vill jag ha på benet..eller hur gör man?". Då ger man barnet en känsla av makt genom att kunna hjälpa föräldern och kan med humor bryta låsningen. Jag tycker också ofta det funkar att helt enkelt byta spår och börja prata om något helt annat. Eller helt enkelt svara "jahaaaa" när barnet försöker provocera och sen börja prata om något annat. Då ignorerar man inte barnet men ger ingen uppmärksamhet åt det "oönskade beteendet". Tex. "mamma är en dum bajskorv". "jahaaa, men du vet du vad jag såg i dag på jobbet? en kaka som någon hade tappat på golvet.". Kanske dåligt exempel men ni fattar.

Felicia

Tänker att det är skillnad på att tycka det är rimligt att skrika på barnen varje dag för ingenting, och att råka brista ibland. Jag tror du ger massa kärlek och viktig kunskap när du orkar. Det är okej att brista! Alla är trötta, sjuka osv då och då. Gillade följande som jag hörde en säga en gång: "Har du någon gång oroat dig över att inte vara en bra förälder? Då är du en bra förälder!"

Jessica

Min föräldraförebild är Alfons pappa (herr Åberg, om det nu var oklart).
Inte för att han GÖR något speciellt, utan mest för att han är så chill. Utrustad med ett tålamod som gör mig grön av avundsjuka låter han Alfons söla, dagdrömma och ta oändlig tid på sig för småsaker, tid som de förmodligen inte har, men som han liksom självklart ger. För här ligger nämligen mina egna "värsta" tillkortakommanden som förälder, jag är så jävla stressad! Men det hjälper mig när jag står där med barnets skolväska i ena handen och bilnyckeln i den andra och ungen bara MÅSTE stanna och titta på en fin sten på trädgårdsgången. "Hur skulle Alfons pappa gjort?" Brukar jag tänka. Jo, han skulle tålmodigt låtit Alfons titta på stenen, kanske föreslå att de tar med stenen och tittar på den på vägen till skolan och ställt klockan lite tidigare dagen efter för att ha mer tid till att kolla på stenar.
Kram till dig och alla andra mammor som gör så gott de kan!

Jess

Jag har inte barn så kan inte sätta mig in i hur det känns. Men jag tänker såhär: ninja verkar stencool, som att hon inte skulle tillåta andra att trampa på henne, och trots att hon är 9 (?) år låter det som att hon inte vet att samhället anser att tjock är något negativt. Det är ju en otrolig bedrift helt tack vare er föräldrar! Tamlin verkar vara ett mjukt barn som törs rycka på axlarna och vara sig själv, även när det innebär att vara enda killen med klänning. Båda verkar fantastiskt kreativa och de får växa upp i Bullerbyn med en närvarande och trygg mamma (vet ej så mycket om din man, och menar inte att man måste växa upp i villaområde med en mamma som inte jobbar så mycket för att ha en trygg uppväxt). En rimlig slutsats verkar vara att du (ni) måste göra något väldigt rätt i er barn uppfostran, alla orkar såklart inte hålla kvar tålamodet hela tiden!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog