Lady Dahmer

Jag vill skydda mina barn från verkligheten ett litet tag till

Glad påsk osv! I den här byn jag bor i så har vi en egen facebookgrupp där vi samordnar alla events typ påskkärringar som ska ut och tigga godis hos grannarna och igår var dagen D (det kommer antagligen dyka upp eftersläntrare i helgen). Barna har sin kusin Vincent här och tillsammans fick de ihop så jäkla mycket godis att det lär räcka till nästa månad (eller vecka) 

Jag pratade med en granne igår om hur jäkla skönt det är att bo just här, med barnen. Hur förskonade och skyddade de är. Inte bara för att det är en jävla idyll där barnen kan springa mellan husen och leka och växa upp tillsammans. Utan andra saker som jag inte tänkt på så mycket på innan jag fick barn men sånt som jag ser som fett problematiskt nu när jag blivit förälder. 

Bara en sån sak som att vi inte har några löpsedlar som syns eller reklampelare eller annat skit som barn inne i stan eller bara i mindre samhällen utsätts för. Jaha, vad är det med det då? kanske ni tänker.

Men föreställ er: Inga nyheter om människor som blivit nedmejade och mördade av en galning. Inga löp om att bli smal inför sommaren. Inga smala sexualiserade kvinnor som trycks upp i ansiktet varannan meter.

Nu vet jag att det råder delade meningar kring sånt här, en del menar att man inte ska skydda ungarna från sanningar utan låta dem ta del av vad som händer i världen, men jag har ärligt aldrig förstått varför. Varför då liksom? Tids nog kommer väl allt det där ändå. Kan inte ungarna få vara barn och leva i okunskap ett tag till? Varför behöver de veta att det finns krig, att barn dör eller våldtas eller att det finns galningar som mördar folk mitt på gatan i sverige eller att man ska vara smal och banta och oroa sig för sin mage?

Jag minns själv hur jävla mycket ångest jag hade för sånt när jag var barn. Jag var livrädd för ebola, för krig, för eldsvådor. Och vi ska inte tala om hur väl informerad jag var om normer och kvinnokroppens ständiga renoveringsprojekt. Och då hade vi inte ens i närheten av den information som vi har idag. 

Hur tänker ni kring detta? 

Sara

Jag känner likadant. Vi bor visserligen på Södermalm så det är svårt att värja sig från löpsedlar. Våra barn, 3 och snart 7 år, har dock ingen aning om vad som hände på Drottninggatan för en vecka sedan. Vet inte om det är att vara överbeskyddande men jag vill inte att de skall behöva oroa sig för sådant ännu.

Jasmin

Jag har inga barn men jag tänker lite att andra barn i skolan kommer att prata det som hände i Stockholm. Är det då inte bättre att du är den första som de pratar med ? Vill du att dina barn ska få information från andra eller från dig ? För jag tänker det som hände i Stockholm är mycket mer närmare än krig i andra länder.

Svar: Jag tänker hellre att jag svarar på frågor när de kommer hem. Vi har sagt att det var en biloycka.
Lady Dahmer

Monica

Jag tror att det är jättesvårt att förklara allt för små barn på ett sätt så att de förstår och liksom är tillfreds med svaret. Minns själv hur jag grät av rädsla och ångest för att få ebola när jag var liten, var någon epidemi som gick då, LÅNGT ifrån mig men det förstod inte jag. Hörde om det och såg barn på nyheterna som blödde ihjäl och jag var livrädd.

Har själv två små barn och jag kan nog ärligt säga att de kommer få leva utan vetskapen om vad det innebär att det finns hemska epidemier, krig och otroligt störda människor tills de är betydligt äldre (helst hela livet... ;) ). Ser ingen mening med att skrämma upp små barn med sådant som inte påverkar eller finns i deras än så länge lilla bubbla till vardagsvärld, bäddar bara för oresonlig rädsla och eventuell ångest.

A

Jag tänker lite som du. Att jag vill skydda så mycket det går så länge det går. De svåraste sakerna om hur grym världen är, att barn far illa och dör och svälter osv, kan ju inte ens jag hantera. Man lever med den vetskapen för att man inte har ett val. Men jag kan göra ett annat val åt mitt barn. Och när hen så småningom får veta det så får vi prata om det så gott det går. Så tänker jag.

Själv levde jag också rätt skyddat som barn. Uppvuxen i liten by och min mamma värnade om traditioner. Och jag trodde lääänge att påskharen och tomten fanns. När jag började i skolan så sprack bubblan en dag när läraren sa "Ja nu vet ni ju att tomten etc inte finns....". Min poäng är att jag är glad att jag slapp ta ställning till saker för tidigt. Och att när det väl var oundvikligt så kunde jag prata med mamma om det.

Malin

Vi bor långt ute på landet och långt ifrån affärernas löpsedlar och reklam. Stora är 8 år nu men ändå så länge verkar hon vara o sin egen lilla värld och det tycker jag hon kan få vara. Tids nog blir hon medveten om allt som händer i världen ändå. Hon vet ingenting om det som hände i Stockholm och har inte frågat heller. Tycker det är helt rätt att låta barnen vara bekymmerslösa och sorglösa så länge det går. En dag kommer det säkert komma frågor, men då får man svara på dom då :-)

Emily

Lyxigt att ha den möjligheten! 🙌🏽 Vore drömmen att låta mina barn växa upp så.

Emma

Jag har en vän som också trodde länge på tomten. Hon kände sig otroligt lurad när hon fick reda på sanningen (hon var ganska stor) och upplevde sig som just lurad av de vuxna. Även min sexåring blev arg på oss i julas när han insåg att vi lurat honom. Är själv numera högst tveksam till om tomtegrejen är vettig.

Vi bor mitt i stan i Göteborg, men löpsedlar finns väl knappt längre? Däremot hade mitt barn en tyst minut i skolan, så då pratade vi om vad som hade hänt, utan att fördjupa oss i detaljer. Men det kom på hans initiativ. Treåringen tycker jag är för liten, han är ovetande.

Jag tänker också att en liten by inte är någon garanti för en trygg barndom. I min barndom pågick den värsta mobbningen i byskolorna (vi slogs ihop med dem till högstadiet), eftersom där fanns så otroligt lite utrymme för att inte följa mallen. Och de som blev utanför hade inga andra kompisar att välja på eftersom det bara fanns en klass.

Svar: Jag ser löpsedlar utanför varenda mataffär
Lady Dahmer

Hanna Karlsson

Vilken idyll ni bor i! Jag tycker som du. Min yngsta är fem år och är lyckligt ovetandes om all elände och så vill jag att det ska vara ett bra tag till.

Åsa

SÅ bra skrivet , håller med dig till 100

Åsa

SÅ bra skrivet , håller med dig till 100

Maria

Jag hat en son på 1,5 år och vi letar hus. Det enda jag tänker på, okej knte enda men en viktig del, är att det ska vara i ett område med människor från olika länder. Jag själv har svenska föräldrar men tror att det är viktigt att från tidig ålder lära sig om olika kulturer, alla ser olika ut osv. Detta gör barnen genom sina kompisar. Själv är jag uppvuxen i en förort och fick fira kurdiskt nyår osv med mina kompisar. Lärorikt och fördomsfritt.

Mamman

Jag håller med! Mitt barn är bara 15mån och när terrorattentatet var i Stockholm så var jag så glad över att han inte förstår eller tar in detta än. Tvn var på hemma och nyheterna satte igång med info om hemskheterna. Jag satt i stort sett förstenad av chock och rädsla och katastroftankarna bara skenade, men min son fortsatte liksom med sitt. Han skrattade och lekte och skojade. Det var bara så skönt att han slapp vara rädd så jag tänker också skydda honom från saker man i princip inte behöver veta så länge jag kan.

Bodil

Håller med till stor del. MEN jag tror att det är, som någon skriver viktigt att vara ärlig och först med (där det går) att berätta själv för barnen om stora saker som tex dådet i sthlm. De kommer garanterat få höra om det från andra barn. Vi sa också att det hade varit en olycka i sthlm och att personer hade blivit påkörda. Inget om terrorister och grejer. Sen kommer kanske frågor, kanske inte. Bara för att du berättar om världen och tråkigheter (och allt det underbara med såklart) betyder det inte att deras uppväxt känns eller blir otrygg tänker jag. Själv hatade jag när man hörde vuxna prata och liksom fattade att något hade hänt men inte få en förklaring.

Nemo

Jag har nog ingen åsikt om detta tror jag. Kan bero på att jag inte har något eget barn, men tänker tillbaka på mig själv som barn... jag var väldigt mycket medveten om det mesta som pågick i världen redan vid ung ålder, och jag oroade mig inte nämnvärt mycket över det. Minns när flygplanet flög in i World Trade Center och vi pratade om det i skolan, jag gick i lågstadiet då. Påverkade inte mig. Var väl dock allmän konstig som hellre såg på Oprah när jag kom hem från skolan än Nickolodeon etc. :P

Z

LD, hur går det med körkortet? Berätta gärna nån dag! Jag håller också på att ta och tycker det är SÅ roligt men SÅ överväldigande.

(Orkar inte kommentera det som hände i Sthlm, var mitt i det och bra orkar inte prata om det, hoppas ingen tar det som respektlöst)

B

Min äldsta lärde sig läsa som 4-åring och det har varit svårt att skydda hen från löpsedlar (bor i Stockholm), men vi har pratat och svarat på frågor. Fast jag känner ofta att det hade varit fint om vi hade kunnat skydda hen mer från omvärlden. Inte bara från hemskheter som händer i världen i stort, utan även från knasigheter som snappas upp av andra barn och ibland klumpiga pedagoger. Känner ibland att jag velat flytta till en öde ö med hemskolning. Men det är svårt. När svärdterroristen i Trollhättan härjade råkade vi ha radion på i bilen och trodde barnen sov. Men äldsta hörde allt och var sedan rädd att gå till skolan. Ett annar exempel: vi har totalförbjudit att spela GTA, men en av bästa kompisarna spelar GTA (ofta tillsammans med sin pappa) och mitt barn blev så klart nyfiken. Hen kom hem och var helt förvirrad, skämdes och berättade att man kunde gå in i ett rum i spelet där kvinnor stod på en scen och klädde av sig.

En glad familj

Jag hade verkligen önskat att jag kunde skydda min 8-åring från att höra om attacken i Stockholm. Men hon hörde av en kompis på gården att "en knäppgök kört på folk" och kopplade ihop det med att pappa var sen hem på grund av tågproblem. Och då bor vi ändå i ett litet samhälle utan löpsedlar. Själv växte jag upp på landet och var väldigt skyddad, vilket både varit bra för mig och samtidigt gjort mig lite naiv och oförberedd på världen som vuxen. Så jag är kluven. Världen är som den är och hellre är jag den som berättar om det för mina barn än att de får höra saker på fel sätt av någon annan. Samtidigt som jag vill skydda dem så länge jag bara kan...

Sanemro

Tycker absolut att man ska få lov att skydda sina barn så länge det går! Precis som du skrev, så kommer dom (tyvärr) ändå få vara med om skit i sitt liv förr eller senare.

FT

Ligger mycket i det du säger men samtidigt får jag rysningar när det kommer till små byar, småstäder osv. Rasism, fördomar och en trångsynthet utan dess like (talar ur egen erfarenhet) så lycklig jag var som ung tonåring när jag fick börja skola o så smått flytta tillbaka till storstaden! Jag kunde vara mig själv på ett helt annat sätt, så mycket mindre mobbning och rasism, jag tyckte det var himmelriket. Löpsedlar såg jag varken då eller nu. Litet samhälle bortom civilisationen är inte självklart tryggare eller bättre.

Svar: Asså detta är inte en riktig by på så sätt. Det är ett villaområde mitt i skogen. Vi som bor här är typ medelklassstockholmare som vill bo på landet. Det finns säkert rasister här också men de flesta är medvetna och vi har bra kommunikation med varandra.
Lady Dahmer

Kristina Lignell

Helt rätt! Ge ungarna kärlek, uppmärksamhet och barnslig frihet. Då är dom rustade när dom lär sig läsa och du inte kan ha full koll längre. Dock har dom då den sunda bas du gett dom, som hoppeligen gör dom mer motståndskraftiga mot allt skit som sköljer över dom från löpsedlar och annat!

Karolin

Jag känner nog också att jag vill skydda mina barn från omvärldens grymheter så länge jag kan. Förra veckan fick jag förklara för min fyraåring (efter en oskyldig incident på förskolan där några skolelever hade gett honom godis över staketet) att man aldrig får följa med någon som vill ge godis/glass/lockar med något roligt, utan att man direkt måste springa till en vuxen som man känner. Han kunde verkligen inte förstå varför han inte skulle kunna få följa med om någon ville ge honom godis. Det gjorde ont i mitt hjärta när jag fick lov att förklara att den personen kanske bara luras och är dum. Man vill ju skydda sina barn från allt ont och aldrig låta dom få veta att krig, orättvisor och hemskheter existerar...!

Amanda

Bor ni i husen på bilden? Ser helt fantastiskt ut

Svar: Just vårt hus är ej med på bilden men ja så ser der ut!
Lady Dahmer

Emelie

Jag tycker också att du gör helt rätt. Jag kan inte se någon mening med att skrämma upp barnen. På sätt och vis vill jag ju varna dem för allt, men försöker tänka att sannolikheten att de råkar ut för något där de själva kan påverka händelseförloppet är väldigt liten, och att det är större risk att de mår dåligt över att bli varnade för allt möjligt farligt. Helst skulle jag vilja ge mig själv samma gåva. Att jag oroar mig dagligen för allt hemskt som skulle kunna hända begränsar mitt liv och gör mig ofta nedstämd. SÅ tråkigt och onödigt för mitt liv är bra och jag har så mycket att vara glad för, men att tänka logiskt hjälper tyvärr inte i det fallet.

Lena

Konsekvenstänk är fullutvecklad först när man är 25. Jag såg som 12 åring nyheterna om WTC, jag var sjuk den dagen så följde alla nyheter på tv hela dagen. Blev aldrig rädd. Däremot så var jag rädd när folk pratade om att jorden skulle förintas 2012, något mayafolk hade räknat ut. Det såg jag som ett hot.

Ja, jag vet inte om det är så viktigt att skydda barnen då rädslor för det som inte ens sker i ens by oftast är större när man är vuxen.

Anna i stugan

Jag blev aldrig särskilt berörd av nyheter som barn, så tänker inte så mkt på det. Minns att mina föräldrar satt klistrade vid tv:n när det var om Olof Palme och Tjernobyl och sånt. Men det kändes inte hemskt eller skrämmande för mig. Lite otäckt var det med Helen-mördaren för det var ganska nära inpå, men allra mest var jag rädd för eldsvåda. Minns att en dagisfröken sa att de flesta bränder börjar på natten, då vågade jag inte sova. Och minns att jag stod och grät på skolgården när vi hade brandövning....

Djävulsadvokaten

Jag tror ärligt talat att barn är mycket tuffare än vad nån av oss tror. Nog för att jag inte är förälder, så jag kanske inte har nån talan, men jag är av den uppfattningen att barn måste få känna att världen är en trygg och säker plats som dom får växa upp i och utforska. Vi vuxna, vi har all anledning att oroa oss, men vi ska nog inte pusha den oron på ungarna, för det leder nog bara till elände. Inte så att vi medvetet ska undvika att skydda dem, men jag undrar om det är en speciellt bra idé att (metaforiskt) sätta dom på en kudde inne på rummet där man alltid kan ha koll på dem tills dom är vuxna, och sen släppa ut dem.

Jag vet inte, jag svamlar nog mest här, men det är lite vad jag tycker.

Men, när vi ändå är inne på ämnet verkligheten, det är en sak som jag har undrat över så mycket när det kommer till det här ämnet. Föräldrar, hur många av er har haft "följ inte med fula gubbar-snacket" med era barn? För det är en sån sak som satte sig i min skalle efter att mina föräldrar hade det med mig, varför varnar vi alltid ungarna specifikt för "fula" människor? Varför är det alltid så att, när nåt hemskt händer barnen, så faller alltid skulden på konventionellt oattraktiva människor? För det känns lite som att vi lär ungarna att "om du tycker att den personen är ful, då är det rätt sannolikt att hen också kommer göra dig illa, så det är bäst du håller dig undan från dem", och jag undrar vad det kan ha för effekter på barnen när dom går upp i tonår och vuxen ålder.

Nån som håller med? Eller är jag helt ute och cyklar?

Anonym

Jag kan nog tänka mig att jag haft en lite mer harmonisk pubertet om jag inte översvämmats av sexualiserade kvinnokroppar i reklam och tv samt tidningsrubriker om bantning och våldtäkter (två ämnen som direkt fångade min uppmärksamhet och garanterade att jag skulle läsa hela artikeln), men jag har svårt att tro att jag skulle varit mer skyddad om jag vuxit upp på en mindre ort. Tv och tidningar fanns ju även på vårt landställe. Visst, det fanns inte stora reklampelare, men tv:n fanns i hemmet och löpsedlarna och veckotidningarna vid kiosk och affär.

Det är svårt att skydda såväl sig själv som barnen i vår övermediala tid.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress