Penntricket #6: Alla är ätstörda

"Natashja och Cissi dissekerar varför typ varenda tjej och kvinna ser kroppen som ett ständigt renoveringsobjekt. Kan man bli nöjd? Kan man bli fri? Måste man banta offentligt? Är "hälsopepp" mest en omskrivning för internaliserat självhat?"

Veckans avsnitt av penntricket är riktigt bra. Vi pratar om mitt hjärteämne kroppen och allt som vi utsätter den för in the name of hälsa. Vi pratar såklart om kroppsångest, föraktet mot tjocka kroppar, kroppen (kvinnans) som ständigt renoveringsobjekt, om vår skeva relation till mat och ätande, om att barn bantar och framförallt om det ansvar vi alla har för att inte fortsätta sprida och cementera dessa idéer. 

Det sistnämnda kan jag inte prata om tillräckligt ofta eller mycket och jag märker ett stort motstånd när jag gör det. Man vill inte självrannsaka, man vill inte ta ansvar om det innebär att man faktiskt måste anstränga sig (minimalt) eller avstå från nåt. Vadå menar du att jag inte får göra precis allt jag känner för utan att behöva tänka på hur det påverkar nån annan??? 

Vår tid är full av exhibitionister som gärna delar med sig av viktkurvor, dagens vägning, träning, före- och efterbilder. Kanske för att det får oss att känna oss bra och värdiga som människor? En person som går ner i vikt och som jobbar för att sluta vara tjock är det bästa vi vet och det belönas med instant bekräftelse. Och bekräftelse mår vi bra av, speciellt när vi drivs av ett osunt själv- och kroppshat som de flesta av oss antagligen gör. 

Och så kommer jag, en tjock och jobbig jävel, och ber folk att sluta vältra sig i sin bantning förlåt LIVSSTILSFÖRÄNDRING offentligt. Det blir ju jobbigt som fan.

Men gör det ändå. Hjälp till att skapa frizoner. Snart är det våra döttrar som nyper sig i midjan. Vill vi bidra till det eller vill vi motverka? Jag tycker det är ett enkelt val. 

Aja. Lyssna på avsnittet och bli lite lite smartare. 

Du lyssnar:

Itunes här

Acast här

 
Hanna

Det var ett bra avsnitt! Jag tänker mig att man blir beroende av likes, kommentarer och beröm på sociala medier för sitt utseende/kropp på ett sätt som liknar andra (substans)beroenden. Det blev i alla fall jag; försökte komma på alla möjliga hashtaggar för att så många som möjligt skulle bli "thinspirerade", dvs överösa mig med likes och comments på instagram. Usch så pinsamt

Anna

Tänker på den gigantiska skillnaden i acceptans mellan kvinnor och mäns kroppar. I senaste melodifestivalen visade David Lindgren upp sina "chipstuttar" och småbarnskropp. Åh vad kul! Finns inte på kartan att en kvinna skulle kunna visa upp sin dallriga postgravid mage och att alla skulle tycka att det var roligt. Det skulle anses osmakligt.

LD, jag tror att även om (när) din dotter kommer att matas med alla knäppa ideal och påtryckningar så kommer ditt arbete inte att vara helt förgäves. Jag är född på 80-talet och min mamma var som du. Aldrig nämnt ordet banta, inte bantat själv trots övervikt (och helt provocerande varit nöjd med sin kropp ändå) och aldrig kommenterat mitt utseende varken i positiv eller negativ bemärkelse. Trots dålig självkänsla och matning med medias alla ideal osv så har ändå min mammas inställning till kroppen ändå funnits där som en sanning.

Linnea

Härlig podd osv! Höll med om mycket i dagens avsnitt. Har ingen våg, aldrig bantat men när jag ser tillbaks på mitt liv ser jag ngt som jag skulle kalla ätstört beteende.
Uppväxt på panpizza efter skolan, därefter några bullar och choklad från godisskåpet. I vuxen ålder bröd, godis, socker.
Aldrig varit tjock. Men hur bra har min kropp mått av den kosten?.
Nu väldigt intresserad av kost och näring. Köket flödar av grönsaker, frukt mm. Det är den typen av mat jag vill ge mina barn. Godis på fredagar och fika ngn gång ibland.
Är inte samhället idag ätstört med den kost vi äter och som kallas "normal". Fuckar inte den med metsbolismen och kroppens organ.? Bara för att alla äter den typen av mat innebär det väl inte automatiskt att den är bäst för våra kroppar och gör oss friska och starka? Att man är ätstörd bara för att man vill bryta ett ohälsosamt mönster tycker inte jag. Det kan också innebära att man vill skapa nya mönster som sedan blir det normala.
Högstadiebarnen gick förbi här under lunchen. De hade händerna fulla av läsk, bullar och godis. De går förbi varje dag. Är inte det ätstört?
Att caféet i skolan endast säljer bullar och godis är inte ätstört men om de istället skulle börja servera frukt, sallader och smoothies skulle det bli skam på torra land. Fyfaaan vad ätstört. De får inte köpa godis på skoltid längre. Det är skandal. Hur kan skolan lägga den typen av ätstördhetsnormer på de stackars ungdomarna. ?

Mvh Linnea

Svar: Jag äter inte helfabrikat och skit till vardags, inte heller mina barn. Jag lagar mat från grunden och det är mycket grönsaker och rotfrukter och naturliga fetter och annat bra. Kost och hälsa har ju inget med vikt eller kroppsform att göra.
Lady Dahmer

Anna

Skrev om min mamma som aldrig bantat i tidigare kommentar. Nu har jag lyssnat på er första podd och kan tillägga att mamma alltid på olika sätt poängterat att kvinnokroppar INTE finns till för att behaga män. Det inpräntades i mig tidigt och har hjälpt mig i reparationen av min kroppsbild efter tonåren. Hon lät aldrig mäns påpekande av kvinnors utseende passera oemotsagt.

Ylva


Hej , nu skriver jag här om dagens podd ( har ej insta och kan ej kommentera där ) jag tyckte att det var en riktigt bra podd. Jag har självhatat mig själv större delen av mitt liv och tyvärr beror det mycket på sjukvården som sagt klumpiga kommentarer till mig . Jag var extremt smal fram tills 2012 då jag blev sjuk och fick psykosmedicin som gjorde att jag gick upp 25 kg på 6 månader för det ända jag gjorde var att sova och äta äta äta äta ! Läkarna sa att det var fel att skylla på medicinen utan jag skulle fixa det här själv sluta äta osv jag slutade med medicinen istället ( och har sedan dess mått bra ) men jag är fortfarande tjock då jag även efter 2012 har blivit mamma tre gånger och den sista graviditeten var hemsk och jag blev verkligen fettskammad! Bebis var ” stor ” i magen och skulle minst väga 5 kg när hon kom ut och kejsarsnitt rekommenderades ( !) jag fick gå på TUL flera gånger i månaden osv och fick höra kommentarer som om mamman är överviktig så dör barnen ofta i magen osv . Hon föddes tre veckor för tidigt och vägde 3.4 ☺ nu vill vi gärna ha barn igen och det visade sig att jag har pcoes ( överaktiva äggstockar ) man har då svårt att gå ner i vikt och man får mycket kroppsbehåring osv . Jag bad om att få hjälp på en fertilitetsklinik och det ända den läkaren sa att om du går ner i vikt så kommer allt lösa sig ….. jag har gått ner i vikt mot alla odds eftersom det är svårt men inte kommer någon ägglossning igång och jag fick som tur var en ny tid för undersökning nu i april! Läkare utalar sig hela tiden om att jag bara sitter på soffkanten och äter choklad med 3 barn på 26 månader är det omöjligt att softa på det sättet ! Ursäkta långt inlägg behövde tydligen skriva av mig 😉❤️
Ylva

Ella

Har du sett denna artikel, LD? http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/knEBa/biggest-loser-cathrine-om-relationen-till-gladiator-systern
Inte förrän den "tjocka systern" började hetsbanta i TV hade systrarna god kontakt. Då plötsligt dög det visst för den andra systern... Fy fan så sorgligt och hemskt.

Svar: "– Jag har tagit illa vid mig när hon har försökt hjälpa mig, och jag har väl inte varit mogen att gå ner i vikt. Det är en mental stress." säger hon. Undra vad det betyder. Eller ja jag kan ju gissa att systern kommer med en massa jävla "välmenande" råd.
Lady Dahmer

Linnea

Ok. Då uppfattade jag ert snack fel. Trodde ni ansåg att allt prat om hälsa och att bli frisk och stark är exakt samma som att banta, hata tjocka och vara en del av ätstördhetssamhället. Jag tycker inte heller att det är samma sak. :)

Svar: Jag tror det du syftar på är de som under förevändning av hälsa fått ett slags ätstört beteende, för tyvärr har detta blivit väldigt vanligt.
Lady Dahmer

Sandra

jag vill egentligen skriva så jävla mycket om det här ämnet, för det berör mig så mycket. Det är så himla viktigt att ni finns och lyfter det här och att du LD finns som en positiv motpol med dina blogginlägg för den sjuka hälsohets som finns i samhället. jag har varit ätstörd i ca 20 år av mitt liv, aldrig fattat att jag varit ätstörd eftersom jag varit överviktig (oftast) och därmed inte tyckt att jag förtjänar en plats bland ätstörda. till och med när jag stått med fingarna i halsen efter maten har jag definierat det som "stresshantering". tyckt att det är fullt normalt att träna 6 dagar i veckan och att äta 1200 kcal om dagen, för att det är den accepterade bilden av hälsosam i dagens samhälle (det är det inte kan jag tillägga, det är ohälsosamt).

jag drar paralleller till era tidigare avsnitt, speciellt det när ni förklarar så bra att halva jordens befolkning (läs kvinnor) lider av stockholmssyndromet och att det är anledningen till att vi inte vill, eller inte kan, se de patriarkala strukturer och utbredda kvinnohat som finns i samhället och därför blir upprörda när feminister påpekar detta och skriker "inteallamän"!!
Hälsohetsen och fetthatet är samhällstrukturer som normaliserat en osund kroppssyn som egentligen är våran egen värsta fiende. det är samma mekanismer som får hetsarna att skrika "menfetmandå"!!!. de är inte förmögna att se det sjuka i det för då tvingas man också till en medvetenhet som gör att man kanske kommer att stå utanför det....
#penntricket behövs, på alla plan, sluta verkligen inte!

Kattan

Hej! Kan man lyssna på en vanlig stationär dator? Jättenyfiken!

Svar: det ska gå! Använd acast. Klicka på den länken.
Lady Dahmer

E

Jag tänkte på en mer subtil form av självhat som vänner och bekanta kan pyssla med. Jag har inte så många runt omkring mig längre som öppet shamar sin egen kropp då de förknippar det med låg självkänsla och det vill ju ingen ha. Tvärtom låtsas de vara supernöjda med sina kroppar och låtsas inte förespråka ngn form av hets. Istället märker man subtila ätstörda beteenden som inte går att dölja då man umgås med dem, som ni även tog upp några exempel på. Som att om man ses för att middag eller ha fredagsmys, svultit eller ätit extremt lite till frukost och lunch, eller varit två timmar på gymmet innan eller efter. All denna kompensation på gymmet eller andra sätt som sker för att "unna sig" mat är nog så ätstört beteende. Eller de som inte kan åka bort på en weekend en helg utan att få till träningspass den helgen, utan måste kompensera med att träna 3 ggr så mycket veckan efter. Allt det där är också kroppsstört och ätstörningsbeteende. Det är inte sådant som skyltas med att personen öppet säger "guuud måste träna tre ggr så mkt nästa v efter denna helg" utan det får man bara veta att personen gjort sen. Allt det som sker i tysthet, de som man märker drastiska förändringar på men som inte säger något högt. Väldigt farligt!

Lena

Hej! Lite ot kanske men hur bör man bemöta barn om detta ämne på bästa sätt? Har en fyraåring och hen konstaterar ibland att den var tjock eller lång eller vad det nu må vara. Bara konstateranden, inga värderingar. Vi föräldrar värderar inte heller men jag har en känsla av att den dagen kommer att komma när hen kanske säger något negativt om att vara tjock. Vi kommer ju såklart säga att alla är lika bra oavsett hur de ser ut osv. Men är det någon som varit med om detta och hur hanterade ni det? När barnet föddes lovade jag mig själv att hen aldrig skulle få se eller höra mig klaga över hur min kropp ser ut. Och det har jag hållit. Men hen snappar ju upp både det ena och det andra lite varstans. Nu är det mycket vad killar respektive tjejer kan och inte kan göra och ha på sig, trots att det inte är nåt vi diskuterar hemma.
Något flummig kommentar kanske men hoppas ni förstår mig.

Svar: "Ja det är hen!" Kan du svara glatt. Sen kan man prata om att det är fantastiskt att människor kommer i olika former. Men också att man inte ska kommentera hur andra ser ut för det spelar ingen roll och det kan uppfattas jobbigt.
Lady Dahmer

Anonym

Har inte lyssnat än men ser fram emot det! Lackade ur fullständigt på lunchen idag - har ett hyfsat stressigt och intensivt jobb med tungt ansvar, jobbar med människor. Har 30 min lunchrast/dag och skulle så väldigt jävla gärna kunna få sitta i personalrummet och äta min förbannade matlåda i lugn och ro TACK så jättemycket. Kommer ut och ska värma maten och möts av en kollega som sitter och mässar för samtliga runt bordet om sin jävla lifesum-app och om hur många kalorier det är i hennes matlåda idag. "Den här appen är sååå bra och används av dietister och säger till om du ex. ätit för lite proteiiin". I 25 av 30 minuter sitter hon så. När jag tillslut flikar in att eftersom jag led av ätstörningar som tonåring så går jag efter hur min kropp känns istället för hur den ser ut eller vad den råkar väga (väger mig f.ö. aldrig) och ser till att äta det jag tycker att min kropp och själ blir glad av och behöver så kunde man ju väntat sig någon slags...vet inte? Eftertänksamhet? Tystnad? Men nej. "Jaha men så kan du ju göra nu medans du är ung och har hög förbränning, vänta tills du blir lika gammal som vi - då kan man inte vänta tills kroppen säger ifrån för då är man redan så tjock att det är för sent".

Så jävla sorgligt. Blir både förbannad och så himla ledsen på samma gång. 4 ätstörda kvinnor över 45år, men alla tror de att de är så hälsosamma. Självhat är fan inte hälsosamt.

E

hatar också alla jävla kommentarer i lunchrummet på jobbet! pratas högt om kaloriinnehåll i ditt och datt, vad som är mest kalorier och inte, post-gravida kvinnor pratar högt om hur de ska nå sin målvikt igen och komma in sina pre-gravidkläder, folk har klockor på armen som säger till dom när de varit inaktiva i 10 minuter och hur många kalorier de bränt den dagen, och hur många de har kvar att bränna för att nå dagens mål, när fika dukas fram är det 100 kommentarer förknippade med ångest och hur detta kalas ska kompenseras med träning och svält efteråt... Det är 100% kvinnor som står för detta beteende. vad är det för jävla värld vi lever i? jag tycker det jobbiga är att hur medveten man själv är och tar avstånd själv så kan man inte skydda sig helt, då får man ju leva i en kartong, går liksom inte. Hatar det. och särskilt när man själv haft ätstörningsproblematik och tagit sig ur skiten, vill man INTE få den kastad i ansiktet

Julia

Så bra och viktigt avsnitt!

Johanna

Hej!
Jag har lyssnat på er podd och gillar det mycket! Tack!!

Jag är en kvinna som är relativt liten i kroppen. Inte jättesmal. Jag har två graviditeter bakom mig å ett helt liv som ätstörd. Jag har inte fått höra så många gånger att jag är tjock men tillräckligt många för att det har fått mig att känna mig otillräcklig. Som en degklump som hela tiden måste förbättras... under mina graviditeter mådde jag dåligt av all hets kring att "inte gå upp för mycket. Det blir så jobbigt att gå ner allt". Jag fick också helt oskenerat höra att "ja jag gick BARA upp 10kg" eller "oj är du bara i vecka .., så stor blev jag inte ens" eller bara rent ut "fan vad tjock du är". Detta sårade mig så oerhört mycket. Nu har jag inte kommit så långt i resan i att älska mig själv som jag är. Jag har precis börjat, men du har ju kommit en bit längre. Är det okej för dig att någon kallar dig tjock bara för att den tycker att du är det? Jag tycker det känns stötande att prata om att någon är tjock å någon är smal å vad det nu kan vara. Det känns så fel. Jag vill inte trampa på några ömma tår eller ens uppmärksamma hur någons hydda ser ut. Jag vill prata med personen, få något typ av utbyte. Med detta sagt, så blev du kallad tjock säkert 10 ggr av Cissi å hon själv kallade sig smal. Inte helt utan värdering. Pratar ni så generellt eller är det bara för att lyssnarna ska få en bild av er? Eller för att provocera? Eller för att det är fakta?

Tack igen!

Johanna

Hej!
Jag har lyssnat på er podd och gillar det mycket! Tack!!

Jag är en kvinna som är relativt liten i kroppen. Inte jättesmal. Jag har två graviditeter bakom mig å ett helt liv som ätstörd. Jag har inte fått höra så många gånger att jag är tjock men tillräckligt många för att det har fått mig att känna mig otillräcklig. Som en degklump som hela tiden måste förbättras... under mina graviditeter mådde jag dåligt av all hets kring att "inte gå upp för mycket. Det blir så jobbigt att gå ner allt". Jag fick också helt oskenerat höra att "ja jag gick BARA upp 10kg" eller "oj är du bara i vecka .., så stor blev jag inte ens" eller bara rent ut "fan vad tjock du är". Detta sårade mig så oerhört mycket. Nu har jag inte kommit så långt i resan i att älska mig själv som jag är. Jag har precis börjat, men du har ju kommit en bit längre. Är det okej för dig att någon kallar dig tjock bara för att den tycker att du är det? Jag tycker det känns stötande att prata om att någon är tjock å någon är smal å vad det nu kan vara. Det känns så fel. Jag vill inte trampa på några ömma tår eller ens uppmärksamma hur någons hydda ser ut. Jag vill prata med personen, få något typ av utbyte. Med detta sagt, så blev du kallad tjock säkert 10 ggr av Cissi å hon själv kallade sig smal. Inte helt utan värdering. Pratar ni så generellt eller är det bara för att lyssnarna ska få en bild av er? Eller för att provocera? Eller för att det är fakta?

Tack igen!

Julia

Så himla bra avsnitt! Lyssnar och håller med och blir ledsen och känner mig stark på en och samma gång. Jag har alltid varit överviktig, i vissa perioder tjock, i andra mer "normalt" överviktig. För några år sedan hamnade jag djupt ner i ätstörningsträsket och svälte mig själv under flera månader vilket resulterade i att jag gick ner nästan tjugo kilo. Och omgivningen kommenterade bara hur fin jag hade blivit.
Det var en lång väg tillbaka men jag lyckades börja älska min kropp och kände att kilon hit och dit inte betydde något längre. Och nu, även om jag vet hur dumt det är och även om jag stundvis känner att jag älskar min kropp och är nöjd, så är jag på väg att halka dit igen. Har umgåtts ganska intensivt med en tjej de senaste månaderna och hennes självhat har smittat av sig. Hon hatar sin egen smala kropp inför mig och kryddar det med små pikar om att jag kanske också ska börja "röra på fläsket". Och det gör mig så ledsen att jag tar åt mig. Jag kände att jag började återerövra min kropp och mina tankar kring den. Men nu sitter jag återigen här och känner mig duktig när jag äter ett mål om dagen. Det är så svårt.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog