Lady Dahmer

Vill du att dina nära och kära ska må dåligt?
"Men hallå min pappa/mamma/mormor är så tjock och jag är rädd att de ska dö, ska jag bara sitta och titta på och inte säga nåt?" Ja precis så ska du göra. Du ska sätta dig ner, möjligtvis meditera en stund om det är svårt att hålla klaffen, och inte säga ett endaste jävla ord om hur orolig du är över deras vikt eller liv. Andas in. Andas ut. Och håll käften.
 
För vet du? Det enda du kommer åstadkomma är att din kära eller nära MÅR DÅLIGT. Inget annat. Hen kommer inte börja banta. (eller det kanske hen gö, förmodligen inte, och hen kommer misslyckas och må ännu sämre) Hen kommer inte gå ner i vikt. Hen kommer inte göra några förändringar alls. Hen kommer bara må dåligt. Hen kommer bara att känna ångest och självhat (som hen förmodligen gör ändå men som förvärras av andras jävla tjat och gnat) och oro för dig och din upplevelse. Och det är så jävla egocentriskt. 
 
Om du bryr dig om din nära eller kära så ser du till att hen mår bra och trivs i sig själv, med ditt sällskap, med livet. Oavsett storlek. Det har inget att göra med att man vill att personen ska ''vara kvar i livet', utan det handlar om att man med sitt jävla tjat bryter ner andra. Och detta drabbar oss alla. Det drabbar mig. Det drabbar alla tjocka jag känner som har familjemedlemmar som med sin jävla välvilja ger oss ångest och självhat för att "de vill ha oss kvar i livet". Mmm jag betvivlar inte på att de vill just det, men de får sätta sina egna jävla känslor och sidan och faktiskt tänka på den person de utsätter för sin egna ångest och vad detta har för konsekvenser.
 
Jag är så jävla trött på att må dåligt för att nån annan är orolig över nåt som jag inte kan förändra. 
 
Skriv dagbok, gå till en terapeut, ring en kompis och prata ut och för FAN HÅLL KÄFTEN.
I

Det bästa jag läst! I mitt fall ledde omgivningens "omtanke" till bulimi en gång i 12-årsåldern och sen 10 år senare. Det var med nöd och näppe jag klarade mig till min 25-årsdag.

Ingen får påpeka någons vikt eller liknande. Dock vill jag ändå framhålla att det finns sätt att hjälpa en person som känner att den har ett dåligt förhållande till mat och som själv mår dåligt och vill ha hjälp.

Jag kommer alltid att vara ätstörd, det går aldrig över, men med hjälp av min pojkvän kan jag hantera det. Vi lever nog hyfsat hälsosamt och är ute jättemycket, vandrar, åker skidor och tränar. Vi äter rätt sällan godis och liknande, men om vi känner för det gör vi det. Vi äter gluten och mjölkprodukter och mäter inget. Vi äter alltid tills vi är mätta. Att göra det tillsammans har hjälpt mig att sluta hetsäta, kräkas och överträna. Egentligen säger han inget om det, men han är ett bra exempel och vi pratar om det som ligger bakom som gett mig ångesten jag försökt döva.

Att detta funkar bygger på att vi är tillsammans nästan jämt. Han stöttar mig när jag är ledsen och vill gå tillbaka i gamla vanor och kan reagera så fort något går snett. Kan man inte vara där ska man inte andas ett ord om det. Då kan du inte veta effekterna av ett ord som blivit fel.

Jag har inte gått ner ett dugg i vikt sen vi träffades och är fortfarande överviktig. Men jag mår bra psykiskt och fysiskt.

Emily

Jag håller gärna käften om folks vikt, inga problem.
Däremot blir jag provocerad av att du skriver att man inte kan gå ner i vikt o hålla vikten. Att det alltid misslyckas för alla. Varför drar du alla över en kam sådär? Alla är olika.

Svar: för att de flesta inte kan gå ner och behålla vikten. Att det finns några få undantag är irrelevant.
Lady Dahmer

Rebecca

Jag tänker högt nu. Om man inte skall påpeka vikt och dyl för någon med övervikt hur förhåller man sig såfall till andra former av missbruk. Tänker matmissbruk, alkoholmissbruk, spelmissbruk och alla andra missbruk som någon kan tänkas ha. Bör man låta bli att kommentera av välvilja i alla fall av missbruk eller går det inte att likställa?
Tänker att om ett matmissbruk och övervikt grundar sig i eventuell psykisk ohälsa bör man inte stötta för att personen skall få adekvat hjälp?
Har aldrig vågat kommentera förr av rädsla att bli alltför hårt tillrättavisad men rätta mig gärna om jag tänker helt tokigt :)

Svar: Jag tänker så här: vad har kroppsvikt eller form med missbruk att göra? Jag förstår att du drar paralleller mellan exempelvis undervikt och anorexia eller övervikt och matmissbruk men det är där du gör ditt första misstag: du utgår från att personen med en viss kropp missbrukar eller har en störning.
Lady Dahmer

Alexandra

Rebecca: Det är klart att du ska stötta en person i din närhet som mår dåligt/lider av psykisk ohälsa. Men stöttar gör du ju inte genom att kommentera folks vikt - det får dem ju bara att må ännu sämre.

MJ

Dumheter!
Relationen till ens nära och kära bestämmer man över själv.
Intervention mot vikt har räddat livet på tre personer i min närhet. Två av dem nära släktingar. I två fall rörde det anorexi och i ett fall övervikt. I den överviktiges fall så fick han nästan tio friska år i slutet av livet och det var den tid som alla i hans närhet upplevde honom som lyckligast. Varken han eller någon i hans närhet brydde sig det minsta om hans utseende. Utan det handlade om att han kunde göra saker som han älskade att göra.
Det var min morfar.
Så hemskt det hade varit om ingen hade gjort något och han hade fått vara olycklig ända tills han dog.

Svar: anorexia har inget med vikt att göra. Låg vikt är en eventuell effekt, men ätstörningar är en helt annan sak. Att du sen haft en släktning som lyssnade är anektodisk bevisföring. De allra flesta tjocka går inte ner i vikt alls, däremot mår de jävligt dåligt av sina "nära och käras" konstanta påpekanden.
Lady Dahmer

Anonym

Emily: Visst finns det de som lyckas gå ner i vikt men statistiken visar också att det är väldigt få som inte har gått upp allt (eller mer) inom några år. Men det finns förstås undantag beträffande det också. Det viktigaste är väl ändå att människor har rätt att existera på samma villkor oavsett hur de ser ut (men det får man inte idag) - kan vi inte vara överens om det?

Alexandra

Kommentaren ovan till Emily var från mig - jag råkade trycka iväg den innan jag skrev mitt namn :).

Emily

@Anonym: Självklart har alls rätt att existera på samma villkor. Vad får dig att tro skulle jag tycka annorlunda?

Julia

Såg att någon skrev om spelmissbruk och alkoholmissbruk, och det är ju precis samma sak, men med en himla stor skillnad: När någon har ett alkoholmissbruk, eller ett spelmissbruk så brukar man ju vid en intervention prata om själva missbruket. När någon är överviktig på grund av (eventuellt) matmissbruk, så pratar man istället om övervikten.

Det är knappast så att jag går fram till min släkting med spelmissbruk och säger: Du borde sluta spela så mycket, det är så hemskt att du aldrig har några pengar. Eller går fram till någon med alkoholmissbruk och säger: Det är inte bra att du är så full hela tiden, eller du borde verkligen se till att få den där leversjukdomen fixad. Om man har en vän eller släkting med en missbruksrelation till mat, så är det väl DEN man får prata om om man nu skall säga något. BRASKLAPP: Att äta mycket och froda sig, är inte missbruk.

Jag har själv tagit upp matproblematik med en nära vän, och det var jätteviktigt och bra att det togs upp, men inte tusan handlade det om vikten, varken för hen eller för mig. Övervikt är inte en problematik i sig, det är en effekt av att man äter mer än vad man gör av med, och i många fall är det inte ens en problematik över huvud taget. Men visst, om jag ser att en vän svälter sig, eller att hon har bulimi, eller överätningssyndrom eller ortorexi för den delen, då kan det mycket väl vara så att jag tar upp det med hen, men aldrig ur ett viktperspektiv.

S

Du kan tycka vad du vill om övervikt, att det är eller inte är ett problem. Samhällsekonomiskt kan man inte förneka att det är ett problem som kostar vården stora summor vi kunde lägga på annat istället, som barnen eller våra äldre. För att förneka att övervikt inte är ett problem är att göra både samhället och sig själv en otjänst. Lika mycket som nikotin och alkohol har sina fördelar, kostar övervikt också samhället.

Att ingen kan gå ner i vikt är bara lögn. Vill man gå ner i vikt kan man det, så enkelt är det. Om det sedan är med hjälp av bantning, kirurgiskt ingrepp eller livsstilsändringar är en annan fråga. Människan är gjord för att röra på sig, inte för att sitta still med konstant tillgång till mat på armlängds avstånd. Så gör man det kroppen är skapad för, att stå och gå, rör på sig, och begränsar sitt matintag, så går man ner i vikt. Att sumobrottare är både starka och ofta överviktiga beror på att dom tränar hårt varje dag och äter stora mängder protein- och kolhydratrik kost. Men vikten kommer inte lätt och gratis med den träningsmängd dom kör. Och problem med knän och höfter är vanligt inom Sumo, som för många andra som väger mer än vad kroppen är gjort för.

Men den personliga friheten och andras/samhällets syn på övervikt är olika saker. Du är naturligtvis fri att leva på tvärs mot hela grundtanken med hur kroppen är evolutionärt konstruerad. Andra är naturligtvis fria att träna mer om dom väljer det. Men inga friheter kommer utan ansvar. Lika mycket som du är fri att vara överviktig, har alla också ett personligt ansvar för både sin kropp och hälsa, och sin roll i samhället. Jämför med kroppslukt för att dra en intressant parallell. Visst är du fri att lukta precis vad du vill. Ingen tvingar dig att duscha någonsin mer i ditt liv om du inte vill själv. Men med den friheten kommer ett ansvar, nämligen att man inte luktar särskilt trevligt. Ska andra få ta sig rätten att klaga på det isåfall? Om min kroppslukt stör dig, kan du inte bara flytta på dig? Om min övervikt stör dig, kan du inte bara titta bort istället?

Man kan till och med använda ditt argument med att det är omöjligt att gå ner i vikt på exemplet med kroppslukt. Alla föds med en kroppslukt. Det finns inget någon kan göra för att ändra på den. Varför har vi en "renhetsnorm" för kroppslukter som gör att folk som luktar illa får skämmas? Varför ska man ens bry sig?

Så många frågor. Så få svar. Allas frihet är oändlig, åtminstone tills den möter en annan människas oändliga frihet. Men mottot i dagens samhälle är mer "Total frihet, men utan ansvar", aka "Bry dig inte", aka "Sköt dig själv och skit i andra".

Svar: På vilket sätt stör andras övervikt dig? Stör långa människor dig också? Min man t.ex som inte är överviktig tar mer plats än mig pga bredaxlad.
Men jag tänker inte slösa tid på en fascist som du. Ja du är en fascist. Att börja prata om människor som kostnader är fascistiskt. Dessutom är jag övertygad om att du inte tänker på elitidrottare eller män när du tänker på stora kostnader för samhället. Tänker blocka dig nu för din typ har jag fått nog av. BYE BOY!
Lady Dahmer

John Dübeck

Jättebra att du tar upp detta gigantiska hälsoproblem, att människor inte tillåts vara fylliga är ett långt större bekymmer än de eventuella hälsoproblem som kan komma av eventuell "övervikt". Det är ingen tillfällighet att fylliga män och kvinnor ofta är betydligt mindre bitchiga än övertränade människor. Att inte få äta tillräckligt gör människor sura, stressade och griniga.

Jag tror personligen att människor skulle må mycket bättre överlag om de slapp känna krav på sig att anpassa vikten till någon slags anorektisk medelklassnorm. Både jag och min fru säger till våra barn om de använder ord som "tjockis" som de snappar upp i skolan. Jag skulle bli glad om de när de blir stora väljer fylliga kvinnor att leva med. Mjuka människor är mycket bättre på att kramas och utan kramar tappar människor en stor del av sitt känsloliv.

Dessutom tror jag att den där falska välviljan du talar om är exakt så falsk som du skriver. Människor har en förkärlek för att klä in sina personangrepp i fina ord.

/John (Lilou & John)

T

Som en person som vuxit upp med två föräldrar som tydligt påpekat min övervikt på olika sätt (som handlade om att jag var lite rund i mellanstadieåldern, numera är jag tjock på riktigt så de gjorde inget bra jobb med mig) så är igenkänningen enormt stor. Att som barn blir retad av min egen pappa var hemskt. Och lika hemsk var min mammas "omtanke", när hon kom in till mig när jag låg i sängen och började prata om att jag fått så tjocka lår och att det är viktigt att jag tar tag i vikten innan det går överstyr. Och att hon började laga viktväktarmat åt mig (resten av familjen åt vanlig mat). Och att hon påpekade hur många smörgåsar jag åt. Och att hon tvingade mig att ta promenader och kommenterade om jag varit ute för kort tid. Jag skulle aldrig lägga mig i och kommentera någon annans övervikt. Aldrig. Det finns ingen tjock person som inte vet om att hen är tjock. Trust me. Vi tjockisar vet mycket väl om att vi är tjocka. Så vad exakt ska omvärlden uppnå genom att påpeka vår tjockhet och påtala hur farligt det är? Nä fy fan.

Alexandra

S: Utifrån din liknelse med kroppslukt, så utgår jag ifrån att du alltså tycker att överviktiga ska skämmas - eller har jag missförstått dig?

"Varför har vi en "renhetsnorm" för kroppslukter som gör att folk som luktar illa får skämmas?"

Alexandra

"Det finns ingen tjock person som inte vet om att hen är tjock. Trust me. Vi tjockisar vet mycket väl om att vi är tjocka. Så vad exakt ska omvärlden uppnå genom att påpeka vår tjockhet och påtala hur farligt det är? Nä fy fan."

Jag håller med dig till 100%!

Lisa

S:
Så det är överviktigas fel att det inte finns nog med resurser till barn och gamla? ! Snacka om att skuldbelägga.

Eva H

Intressant att folk med andra åsikter ön dina Lady Dahmner, blockad.

Svar: nej man blir inte blockad om man har "andra åsikter". Man blir blockad om man anvisas med att spy ur sig fascism, tjockhat och annat idioti. 'Intressant? På vilket sätt? Tror du kanske att det är en rättighet att få skriva vad du vill överallt? Inte här! Här blockar jag så det ryker! Här är det mina regler som gäller! Jag har skapat en frizon för kvinnor och den vill jag behålla. Har du problem med det?
Lady Dahmer

Malin

Det finns ju ingen överviktig som behöver informeras om att hon/han är just överviktig och man ska nog ha bott under en sten för att ha missat att det finns vissa hälsorisker förknippat med detta. Däremot finns det massor av människor som inte är helt säkra på att de duger, att de är värda att älskas, att de kan förverkliga drömmar och att de är viktiga. Om folk la hälften så mycket tid på att berömma, älska och uppskatta som de la på att tala om för folk hur de ser ut/borde se ut/kommer att dö så skulle dels några av dessa överviktiga själva känna det självförtroende som krävs för att ge sig in i viktkampen och dels skulle andra som idag har ångest över den press som de känner kunna glömma den och bara vara istället.

Maria Jilina

Fick mail då och då för en del år sen av en nära familjemedlem. Hen tog ALLTID upp min vikt i varenda mail. Jag valde till slut att säga upp kontakten. Jag mådde inte alls bra då psykisk redan som det var, det blev ju inte bättre av att hen skulle komma med välmenande mail till mig.

Nu har vi kontakt igen och hen pratar aldrig vikt med mig, vilket är så himla skönt.

Jag blev arg och ledsen efter varje mail, vilket ledde till att jag tröst åt, det blev ju bara värre med vikten på grund av detta välmenande.

Man ska som sagt bara vara tyst.

Visst, jag skriver en del om viktnedgång i min blogg men det är inte mycket. Delar jag bilder på att jag vart ut är det för att visa mig och andra att jag faktiskt klarar gå på promenader. Nej, det är mest för min egen skull men jag har skrivit mycket om hur jag mått i bloggen. Jag har haft social fobi vilket gjort att jag suttit hemma mest hela året i några år och känner fortfarnde av vissa gånger. Jag äter enligt diet också, men jag har kommit på den senaste veckan att jag återgår till den efter jag mått skit o tröst ätit pga min mage mår bäst på den dvs jag behöver inte ha närheten till toa så fort jag ätit. Viktnedgången kommer på köpet.


Ska tillägga att även fast jag väger 130kg+ så var alla värden nästan "för perfekta" enligt läkaren efter jag varit och tagit prover. Inte ens i närheten av diabetes. Tjock betyder ju som sagt var inte automatiskt ej hälsosam. Min väg till min vikt var det i och för sig ( pizza o läsk varje dag ) .

Trivs som jag är och jag har en fästman som varje dag säger hur fin jag är. Han skiter i vad jag väger.

Marlene

Tack LD för att du blockar. Här kan man berätta för varandra vad det är som "gör ont", för ont gör det! Är det konstigt man blir förbannad och ledsen om det skulle vara tillåtet för andra att bestämma vårt värde? Är det konstigt man blir arg av att bli undervärderad? Det är inget att stå efter detta världsliga godkännandet , den som kommer med sin falska välvilja vill ju dessutom gärna prata för allt och alla och hela världen, helst.

Faktum är att ingen annan människa, ingen institution, ingen kritiker vare sig kan förbättra eller förstöra oss utan vårt godkännande.

Men det som sker sedan när väl skadan är skedd är i ens inre plan --långt bort från världen och då handlar det om att ta reda på vart det gör ont, hur det gör ont, och vad vi kan göra för att läka såret. Det bästa man kan göra för att läkas är att själva värdesätta oss själva.

Sydney

Det här är så otroligt viktigt. Inget med att vara tjock har varit så i närheten ledsamt/nedbrytande som när familjemedlemmar har tagit upp min vikt. Det blir som att någon helt oväntat kastar iskallt vatten i ansiktet - här går jag runt och känner mig accepterad och älskad och kan släppa nojjor som jag tänker på bland främlingar, och så går du runt och tänker på min vikt---förlåt, min "hälsa".

Det är helt sjukt att som vuxen tänka tillbaka och minnas helt knäppa saker som vuxna familjemedlemmar tyckte var helt rimligt att kläcka ur sig till ett barn, och gärna ihopbakat med att "de ju bara vill mig väl" etc. Sån jävla bullshit. De skämdes att ha ett tjockt barn i familjen/släkten och var övertygade om att bästa sätt att "lösa" det var att mobbas. "Tough love" kommer få BARNET att "ta sig i kragen". Som att ett tjockt barn inte redan fattar att det är större än de andra barnen från skolan och tror att några promenader är lösningen. Som att det inte skapade ångest hos ett redan ensamt barn och gjorde ätande komplicerat och något man skulle gömma/hetsa kring i smyg så man slapp pikar.

För det är precis som någon här uppe sa: det handlar alltid om vikten och faktiskt utseendet som var ett problem FÖR DEM, inget annat. Eller, jo, en full morbror halvbölade en gång att "han ju bara inte ville att jag skulle döööööö!" när jag var i sen tonår, vägde runt 80... samma kväll drog han råa skämt om hur han inte ville låna ut sin gästsäng för jag skulle töja sönder den med min tyngd. Ok. Tack, morbror.

När jag var 7-8 år fick jag veta att jag hade "cykeldäck" på magen som några år senare kallades "bildäck" av familjen. Vars enda sätt att "lösa problemet" (som jag endast fattade att jag hade eftersom de berättade att det var dåligt) var att retas, ge pikar vid mat, och tjata om "promenader".

Jag fick gå till dietist där jag vägdes och fick broschyrer som typ visade tallriksmodellen. Ok, tack. Men ingen dietist hade samtal med min mamma om hur man tillsammans som familj kan jobba med kosten, utan det var jag, barnet/tonåringen som skulle fatta hur man bantar utan att prata om det som att banta. Man skulle inte äta så mycket godis. Inte äta så mycket fika. Inte äta snabbmat. Röra på sig lite mer. Ok. Men min enstamstående morsas ekonomi gjorde att vi inte köpte hämtmat/godis/fika. Vi åt fucking hemlagad mat, och mackor. Massa grönsaker och frukt (blev vegetarian när jag var 15). Jag gick på danslektioner flera gånger i veckan i princip hela uppväxten. Och blev ändå successivt större. Det var helt värdelöst och bara förvirrande.

För det är just där som man inte får ihop det: pikarna, eller "jag vill bara att du ska må braaaaa", kommer inte i samband med tydligt destruktivt beteende (alltså tex om man delar vardag ihop och märker ett överätande beteende eller whatever), utan promptas i första hand av det synliga, att man är tjock.

Jag dricker inte alkohol, röker inte, äter främst ekologiskt och med stor tonvikt på frukt&grönt, promenerar gärna, gör sociala/rörliga aktiviteter, är välutbildad, har bra jobb, har inte behövt uppsöka vård sedan jag hade halsfluss 2005 (helt sant). Min (höga) vikt har hållt sig konstant i cirka 15 år och fluktuerar alltså inte upp/ner. Detta vet nära och kära. Detta ser nära och kära. Och ÄNDÅ, mitt från ingenstans, tex efter en 2 timmar lång promenad där vi i solskenet stannar till och köper glass till fika, jag väljer en piggelin för jag är sugen på en fucking piggelin, så kan morsan plötsligt välja att babbla maniskt om vikten att "hålla igen". Och jag är snart 40. Liksom... I know. Chilla.

Allt detta långa enbart för att säga... tack. Keep up the good work!

Millie

Alltså jag förstår inte hur folk kan ta till "fetma kostar samhället pengar"-kortet. Jag vet inte hur det kan ha undgått någon att i ett välfärdssamhälle som är uppbyggt som vårt fungerar det så att alla betalar skatt utifrån sin egen förmåga (inkomst) och så nyttjar de som är i behov av diverse insatser det när så behövs. Ska jag som inte har några egna barn hävda att jag tycker minsann att ungar bara kostar oss skattebetalare pengar i form av dagis o skola, JAG vill då inte bidra till det, det är ju faktiskt folks fria val att skaffa barn. Alla de som drar på sig träningsrelaterade skador, ska jag verkligen bidra till det med mina skattepengar, de kan ju bara välja att inte träna? Eller alla barn som kommer in med diverse skador som brutna nyckelben eller stukade fötter vid för vilda lekar, de kan väl bara välja att sitta still? Nä nu får det fan vara nog, ska jag bidra till det med MINA skattepengar?!

MJ

Varken anorexi eller övervikt handlar om vikt, men anorexi har mer med det att göra. Det är inte onyttigt att VARA fet (möjligen kan man säga att knän, höfter och anklar tar stryk av belastningen, men det handlar om att man rör sig för lite). Det är dock onyttigt att vara för mager.
Men i båda fallen handlar det om att man äter för lite eller äter för mycket (förenklat). Det handlar om kost.
Sen finns det ju andra anledningar till att man äter för lite eller för mycket. Men effektiv vård mot anorexi börjar med att man får anorektikerna att äta, sedan jobbar man med de bakomliggande problemen. Så har man framgångsrikt behandlat anorexi sedan 1800-talet, tyvärr hade vi en tillbakagång i vården som berodde på psykodynamiker, det dödade många anorektiker.
Tyvärr tycker ju många att tjockisar "bara" ska sluta trycka i sig mat, medan alla är överens om att anorektiker behöver hjälp.

Det är alltid anekdotiskt när man talar om egna upplevelser. Jag har såklart också fler upplevelser av personer som gått ned i vikt och sedan upp igen, eller som aldrig lyckas gå ned, evighetsbantare osv. Jag känner också fler som misslyckats med att sluta röka än som lyckats med det. Men det är inte skäl att inte försöka hjälpa.

Ni är så upptagna med att det skulle handla om utseende och acceptans.
Det är också en del av problemet. Yngre som försöker göra något åt vikten gör det oftast för att de vill se bättre ut. De har ännu inte drabbats av de andra följderna av deras leverne. Men när man får leva hela sin pensionstid orkeslös och sjuk så ångrar man nog att man inte satsade på sin hälsa tidigare i livet. Utseende och acceptans är inte nog starka drivkrafter och är det vad som driver en så ligger målet oerhört långt borta. Om man eftersträvar hälsa så uppnår man målet långt innan övervikten är borta.

Men helt oavsett allt det och om man ska säga något eller ej så ska väl alla få sann information?
Att det leverne som gör en överviktig också med största sannolikhet kommer göra att man får allvarliga hälsoproblem och sämre livskvalitet.
Att det går att ändra livsmönster och slippa de hälsoproblemen.

Svar: Hade jag ätit för mkt så hade jag förmodligen gått stadigt upp i vikt. Om vi ska använda den förenklade logik som ej tar hänsyn till kroppens funktioner. Jag äter inte för mkt alls. Jag äter precis så mycket som min kropp behöver.
Lady Dahmer

Rebecca M

Jag hoppas du förstår hur fantstisk du är Lady Dahmer! <3 Din blogg är verkligen en trygghetszon och jag älskar framför allt när du skriver om klass och tjockförakt, jag tycker du är steget före alla andra och antagligen därför får så många "dumma" kommentarer (fast egentligen kanske det mest handlar om fördomar). "Alla kan gå ner i vikt. SÅ DET Så!" "Utbildning är gratis i detta landet, vad är problemet?" osv. Älskar hur du är 100 % fördomsfri och insiktsfull i dina inlägg och hur spot on du är på allt. Och att du orkar med trots allt motstånd som ständigt kommer och folk som försöker påtala hur fel du har.

MJ

Sydney
Inga andra än föräldrarna bär skuld till barns övervikt.
Föräldrarna styr ju över mat, godis och aktiviteter. Att kräva att barnet ska lösa det är helt sjukt.

Maria

Min bror har de sista 5 åren gått upp mycket i vikt. Detta är något jag självklart inte har kommenterat eller värderat. Nu har min bror fått diabetes typ 2 och behöver lägga om sina kostvanor och börja röra på sig/motionera enligt läkarordinationer. Jag är självklart rädd om min bror och vill att han ska få leva länge och vara frisk och vill gärna peppa honom i det här men vill inte skamma honom för hans övervikt eller vad han äter osv. Hur kan jag hjälpa honom? (Han har uttryckt själv att han vill det här) har ni tips på hur jag kan hjälpa honom utan att värdera hans utseende eller ge honom skuld. Kanske någon annan med diabetes som kan ge tips om hur ni hade velat bli bemötta?

Svar: Tipsa om lchf. Fokusera på hans välmående o inte vikt. Man kan bli diabetesfri utan att behöva bli smal.
Lady Dahmer

Malin

Maria, mitt tips är också LCHF! Min mamma har Diabetes typ 2 men behöver inte medicinera överhuvudtaget sen hon började äta LCHF. På köpet kan jag tillägga att hon gått ner 17kg sen hon började. Det är en "snäll" kostförändring då man inte behöver gå hungrig.

Julia

Malin, var lite lite försiktig med LCHF. Jag säger inte att det är livsfarligt eller liknande, men det är en ganska inflammatorisk kost (jag som har en autoimmun sjukdom skall absolut inte äta LCHF tex för det ökar mina inflammationer i fötter och leder). Men att sänka socker är såklart toppen! Om han vill fortsätta äta sött, så rekommenderar jag ICAs sötströ, jag brukar baka med det åt min pappa, och det påverkar inte blodsockret als, och är säkert för diabetiker.

Min pappa fick diabetes för något år sedan, och han har lagt om sin kost han också, han tyckte att det var fint att gå i en diabetesgrupp via sin vårdcentral, och få tips och pepp från andra i gruppen. Kanske inte alls passar din bror, men tipsar ändå!

Svar: Nej! Lchf är antiinflammatorisk! 👍🏻
Lady Dahmer

MJ

Julia
LCHF är antinflammatoriskt, det är en av de stora fördelarna med den kosten.

Madeleine

Känner många som gått ned i vikt och som hållt sig där.

Alexandra

Madeleine: Då är du, enligt statistiken, ganska ovanlig.

Amanda^

Tänk att under varje inlägg dyker en person upp som ska BEVISA en gång för alla att nu du Lady Dahmer (och övriga tjocka i kommentarsfältet), nu ska jag berätta hur vikt och mat hör ihop!

Asså. ALLA vet det här. Vi lever i ett samhälle där folk HATAR tjocka människor. Vi ÄLSKAR smala, vi dör för att bli smala. INGEN har missat grundregeln i livet: kcal in kcal ut. Den är liksom överallt. Men ni som inte fattar hur LD kan skriva sånt här - vad är det NI viktexperter har missat?? Fundera på det. Och plz sluta med "jag känner x antal personer som ...". Okej, vi förstår, men vad tillför det diskussionen på en högre nivå?

Julia

Hej!
Jag håller delvis med dig, jag har många överviktiga bland min familj och vänner och inte fan tjatar jag på dem. Däremot är det skillnad på hälsa och vikt, det finns olika sorters fett, det finns olika sorters undervikt. Jag kommer alltid också stötta och hjälpa dem runt mig som vill gå ner i vikt, jag tror nämligen på att om man har stöttning (inte tjatet) och personen vill gå ner i vikt av rätt anledningar, inte jag borde för jag är tjock och ful, utan jag vill för jag vill leka på lekplatsen med mina barn utan att få ont efteråt. Så kan hen det med rätt verktyg, däremot är det en lång väg att gå, som ska grunda sig i självkärlek inte självhat. Däremot är alla relationer olika, alla individer olika och jag kan inte säga vad som är rätt i andras relationer till varandra.

Julia

Ld, MJ:
Sorry! Kollade upp och fattade vart jag missuppfattat. Den LCHF-kosten som min läkare pratade om, var den där man äter mycket:

- Grädde
- Fet mjölk
- Smör
- Rött kött
- Transfetter
- Majsolja, solrosolja
- Margarin

Alla dessa komponenter är enligt hen inflammatorisk kost som ökar risken för att inflammationer skall blossa upp, eller bli mer långvariga. MEN tror inte hen tänkte på att du antagligen kan äta en fullgod LCHF-kost utan dessa tillägg. Men vanligt kanske att folk lägger till typ fett för att hålla sig mätta? (Jag gjorde det när jag körde LCHF iaf, men var också ganska newbie).

MJ

@Julia
Du borde byta läkare.
LCHF innebär att man undviker transfetter, majsolja, solrosolja och margarin.

Fett från mjölk (alltså de tre första punkterna) är inflammationsneutralt, men med tanke på hur mycket omega 6 som är i normalkost så får det nog betecknas som inflammationsdämpande. Protein från mjölk är däremot lite si och så, dock inte inflammatoriskt (som protein från växter).
Mycket fet mjölk kan man heller inte äta på LCHF, eftersom mjölken innehåller 5% kolhydrater.

Kimmi

Så bra att du tar upp det här! Jag är uppvuxen i en familj där ena föräldern och ett av barnen alltid varit tjocka. Jag är den där smala ungen som åt och åt men aldrig gick upp i vikt. Mitt syskon var den som alltid var fysiskt aktiv och spelade fotboll var och varannan dag men ändå var den tjocka av oss. Vår tjocka förälder åt absolut inga mängder mat och minns jag rätt var hen inte förtjust i sötsaker. Jag tror ju att alla människor är olika skapta och vissa av oss är tjocka och andra smala. Jag tror inte att jag ens kan bli tjock även om jag frossar ibland! Jag vill påpeka att jag jämt fick höra hur smal jag var och konstigt nog ledde det till att jag hela livet svultit mig i perioder, en kanske kan tycka att det borde varit tvärtom. Mitt syskon som jämt fick höra att hen var tjock och kanske inte borde ta en kaka till, åt desto fler istället! Jag mår nu bra i mig själv, åtminstone utåt och jag försöker verkligen att aldrig nämna vikt, kalorier eller liknande för mina barn! Jag vill att de ska vara nöjda som de är och aldrig behöva höra att de är för smala eller för tjocka! Mitt syskon har gjort många helhjärtade försök att gå ner i vikt, är fortfarande fysiskt aktiv men inser nog att hen aldrig kommer bli en smal person. Låt det få vara så!

MJ

@Kimmi
Men om det var så. Hur kommer det sig att alla som svälter blir magra?
Hur kommer det sig att bara 1% av Sveriges befolkning hade BMI över 30 på 70-talet och nu är det 18%, om det nu bara var något genetiskt?
Hur kommer det sig att samma sak händer i alla länder där livsstilen går mer mot stillasittande och mot att äta mer modern västerländsk kost?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress