Lady Dahmer

Barn gör som vi gör, inte som vi säger
En mamma berättade i en av mina grupper att hon rakat benen och att dottern kommit in och frågat vad hon gjorde. Sen hade dottern sagt att jo hon skulle också raka benen när hon blev stor för det är bara pojkar som har håriga ben. Mamman ville såklart få råd kring detta och jag sa som det är:
 
Vill du att din dotter ska ha en ärlig chans så måste du sluta raka benen själv. Så enkelt är det. 
 
Barn gör nämligen inte som vi säger. De gör som vi gör. Du kan tjata dig blå i ansiktet om att alla gör som de vill men om du själv inte vågar eller orkar bryta normer, hur ska våra barn palla? Sen så får man ju såklart göra som man vill, jag är inte här för att tala om för er att ni måste göra si eller så annars är ni skitkassa föräldrar (och jag själv gör ju massa normativa val) men jag vill att ni ska vara medvetna om vad det har för konsekvenser. 
 
Sen tror jag inte heller det bara räcker med att bryta normer, inte när vi lever i ett samhälle där de som bryter normer också bestraffas, jag tror man måste prata och tjata och nöta in.
 
Som t.ex när det gäller komplimangerna, man kan inte bara låta bli att säga att barnen är fina, man måste lära dem att det inte är viktigt att vara fin, att det är ok att inte vara fin, att det inte spelar så stor roll, att alla är fina eller vad det nu må vara men iallafall föra ett samtal så ungen inte växer upp och måste förhålla sig till samhällsnormen som säger att det är viktigast av allt samtidigt som morsan och farsan aldrig sa att hen var fin liksom.
 
Och låter du bli att sminka dig eller raka benen eller annat så berättar du hur du tänker kring kroppar och ideal. Det räcker inte att bara låta bli, inte när resten av samhället ropar "GÖR SÅ HÄR ANNARS JÄVLAR!" Det är ju ett samtal vi måste föra oavsett hur vi gör för övrigt. 
 
Vi pratar mycket om utseendekrav med barnen
Apropå utseende och vårt förhållningssätt så är det inte så att vi sticker huvudet i sanden och hoppas att barnen aldrig fattar att utseende är viktigt och att andra tycker det är viktigt. Vi pratar om det. Nu iallafall när barnen ställs inför andras åsikter och värderingar i större utsträckning än när de var små.
 
Häromdagen kom de hem och berättade att en kompis sagt att hens mamma sagt att födelsemärkena på dennes kropp var äckliga. (lätt hänt att man låter sånt slippa ur en, så jag dömer absolut inte!)
 
Jag bemötte det lungt med att det var synd att hon såg det så och att hon hade fel och att alla har födelsemärken och att de inte är äckliga och mina barn höll med. Vi tittade på våra egna födelsemärken och vi pratade om andras kroppar och att alla har födelsemärken, även konstiga eller ovanliga sådana eller sådana som står ut, och att de inte är äckliga. Vi pratade om att en del kan vara rädda för sina födelsemärken för att man kan få cancer om man har fel sort och barnen var övertygade om att det var så hon menat. 
 
Vi pratar även då och då om att andra människor tror att det är viktigt att vara fin eller ha fina kläder men att det är helt ok att inte vara fin och till och med ful om man nu skulle vara det men att ful är ett konstigt begrepp också.
 
Vi pratar om kompisar och om det är viktigt att de är fina och det håller ju barnen med om inte är fallet för de struntar i hur deras kompisar ser ut, de är ju vänner av andra skäl liksom. Barnen fattar detta men jag fattar ju att normerna är starka och att de är omöjliga att värja sig mot. Jag försöker bara ge barnen någorlunda verkyg att hantera det på i takt med att kraven växer sig starkare. De har ju vänner som funderar mycket på sina egna utseenden så de möter ju dessa tankar redan. 
 
Vi pratar även om att man inte är dum eller löjlig för att man vill vara fin. Att det är ok att vara vilja vara det. Men att det egentligen inte är viktigt även om det känns som så ibland. Jag vill ju inte att mina barn känner skam kring detta heller, att vilja vara fin är ju mänskligt och vi är ju människor liksom. 
 
Det enda jag tycker är svårt att bemöta är de få gånger jag faktiskt sminkar mig. För då reagerar barnen direkt och frågar varför. Häromdagen tog jag bilder med maken och då sminkade jag mig rejält och då sa jag att det var för att vi skulle ta kort och att ansiktet syns bättre om man sminkar det. Tack och lov frågade de ej varför Oskar ej har smink men å andra sidan så har han ett helskägg och sen kommer jag ÄNDÅ få sitta och klippa och klistra i photoshop för att hans flint glänste trots skugga så i retrospekt skulle ju han haft smink också.
 
Men övrigt så är det svårt att förklara för barnen varför. För sanningen är ju att jag sminkar mig för att jag känner att jag inte duger annars. För att jag också vill vara fin. Hur fan förklarar jag det? 
 
 
Nej det är inte viktigt att vara cool heller men vi kan tyvärr inte rå för det.
ROPEN SKALLA, BB ÅT ALLA!
 
När jag skulle föda T så fanns det ingen plats på nåt BB i stockholm. Vi skickades runt och barnmorskan i telefonen bad mig att kämpa på hemma så länge jag kunde "orkar hon en timme till?" för att invänta plats. När det till slut inte gick längre så satte vi oss i bilen. "Kör mot Södertälje" var instruktionen. Alldeles för lång resa egentligen men vad skulle vi göra.
 
Men på vägen dit så hamnade vi i en trafikstockning (som skulle vara ett par timmar pga olycka) och då tog vi ett snabbt beslut precis när vi körde förbi enda avfarten därifrån - vi bytte håll. Mot Södersjukhuset istället. Vi ringde och förvarnade. Sa att vi kommer nu. De måste ju ta emot, de har liksom inget val. Vi kommer nu, förbered er. 
 
Vi hade tur den gången. När vi kom fram så hade en plats på Södra BB som ligger vägg i vägg med SöS blivit ledig och jag fick föda på ett BB som alla kvinnor förtjänar: i ett litet tyst rum med mysbelysning och en barnmorska som aldrig vek från min sida. Jag går ingenstans nu, jag lämnar inte ens rummet, säger hon. Jag stannar till barnet är ute. Jag har bara en födande. Så jobbar vi här
 
Men nu har de såklart stängt ner BB södra. Precis som flera andra BB runt om i landet. Kvinnors vård är nämligen inte en prioritering. Kvinnors vård har alltid varit kvinnors ensak och det ser vi tydligt nu när kvinnor uppmanas att gå kurser i hur man föder i bilen.
 
Apropå bilen så födde jag T en timma efter att jag kom in. Hade vi inte tagit beslutet att vända så hade han blivit född nånstans mellan Älvsjö och Södertälje. 
 
När J föddes förra sommaren hade jag också tur. Det fanns gott om plats just den dagen trots platsbrister hela sommaren. Vi fick rum flera timmar innan det var panik. Däremot hade jag mindre tur när det var dags att föda. Ut kom en bebis på över 5 kilo och jag slutade aldrig att blöda. Tack vare blixtsnabba åtgärder så gick allt bra. Jag stannade en vecka på BB. Fick blodtransfusioner och massa mediciner. Jag hade havandeskapsförgifting, en infektion i livmodern uppe på att jag nästan förblödde.
 
Jag vågar knappt tänka på vad som skulle ha hänt om jag tvingats till en förlossning vid nån vägkant. Men jag vet att jag inte hade överlevt. 
 
 
 
Men det är verkligheten för många kvinnor och jag pratar inte om kvinnor i fattigare länder utan om kvinnor i Sverige, ett av sveriges rikaste och mest väloljade länder. Men sjukvården har liksom mycket annat sålts ut och nu skördar vi resultatet. 
 
På Söndag anordnar Födelsevrålet tillsammans med Emily Comeau Hellsing och Cissi Wallin en riksmarsch som går i femton städer runt om i landet. Bland annat Stockholm, där jag kommer befinna mig. Haka på ni också för att visa stöd till såväl födande kvinnor som landets barnmorskor och undersköterskor som försöker jobba i kaoset!
 
HÄR kan ni se lista på vilka och få adresser till eventen på facebook.