Lady Dahmer

Att skrika är det nya aga
Cissi Wallin skriver om människor som biter tillbaka när deras barn bits och vi är eniga så jag har inte så mycket att tillägga på den biten men jag kom också att tänka på vad Miemile, som tidigare hade bloggen "Höstlycka/Vilda barn", skrev på instagram häromdagen som verkligen slog till på rätt plats. Hårt.
 
Hon skrev:
 

"Jag skäller aldrig på Émile. Vi bråkar aldrig och jag får aldrig några utbrott på honom. Längre. Det beror inte på att mitt tålamod är oändligt, låter honom bete sig hur han vill eller på att han är en liten ängel, utan på en sak som hände för snart två år sen:
 
Jag var hemma ensam med Émile och han började gnälla över en smörgås som inte blev som han ville ha den. Jag var trött, han var trött och vi började båda skrika och gråta. Plötsligt knackade det på dörren och när jag öppnade stod det en liten tant utanför. Med mild, ursäktande röst sa hon: "Förlåt, jag gick förbi din dörr och råkade höra. Jag vill bara be dig om en sak: Skrik inte på ditt barn. Snälla snälla prata lugnt med honom istället. Får jag komma in?"
 
Jag var helt chockad över att någon ens hade hört oss. Jag släppte in henne och vi satte oss vid matbordet alla tre. Både jag och Émile grät, och hon tog våra händer och lugnade oss. Sen berättade hon att hon hade haft två barn, och att båda hade dött när de var små i en bilolycka, och att hon sen dess inte klarar av att höra barn lida.
 
Jag var helt chockad, tagen och bara grät. Hon studerade Émile, som för att undersöka om jag hade slagit honom. Jag tackade henne för det, och vi kramades och hon gick. Efteråt pratade jag och Émile om det länge, och än idag pratar vi ofta om den dagen.
 
Jag vet inte vem hon var, mer än att hon var en granne jag aldrig såg igen, men hon förändrade våra liv. DET FUNGERAR ATT PRATA. Det fungerar att ge massa frihet, massa ansvar och massa kärlek och därefter visa tydligt vart ens gränser går.
 
Det fungerar att låta barn vara barn och släppa krav på att de ska bete sig logiskt, korrekt och vuxet. Det fungerar att visa känslor, att man är trött, ledsen, besviken, utan att nödvändigtvis skrika. Der fungerar att hålla sig lugn, prata med respekt, och vara ett exempel på hur man bör bete sig.
 
Ja, mitt barn är sju år och det är lättare nu än när han var mindre, men att de är små är en ännu större anledning till att inse sin makt och att vi vuxna aldrig bör utföra NÅGON typ av våld mot våra barn."

 
När jag skriver detta så har jag precis skrikit på mitt barn. Jag har läst miemiles inlägg och jag skriker ändå. Jag skriker och skäller och tappar det och det är inte ok. Nej, det är mänskligt och jag är människa och jag misslyckas hela tiden men för mig är det viktigt att komma ihåg att det inte finns någon kärlek i att skrika och skälla.
 
Att skrika och skälla är det nya aga. Man slår med orden och rösten och det skadar barnens självkänsla och trygghet. Och jag vill inte vara en jävla skrikmorsa. Jag vill utöva ett nära föräldraskap med respekt och kärlek och tålamod. 
 
Och det är inte läge för er att försöka rationalisera detta för att jag ska må bättre, för så är det och det enda rimliga när man skadar sina barn - om än i mindre skala - är att må dåligt, känna dåligt samvete och känna skam. Så funkar det. Theres no way around that. Jag vill hitta ett annat sätt att ta itu med situationer när det blir stressigt som inte inkluderar skrik eller skäll eller annat negativt beteende.
 
Jag vill ha dåligt samvete och känna mig som skit när jag misslyckas på den här fronten. Nåt annat vore fan inte rimligt. 
 
 
Att vara mamma till en sån här liten plutt är enklare tycker jag. Han är ju bara ljuvlig. Han är inte bråkig och kaxig och störig och uppkäftig och tvärtom. 
Linda

Mitt barn är bara tre månader och att uppfostra och hamna i konflikt känns långt bort nu. Men jag hoppas verkligen att jag inte kommer att skrika på henne. Jag, liksom många andra, är uppfostrad med skrik, hot och skäll vilket har satt sig på min självkänsla. I min partners familj höjer ingen rösten och hen har en trygghet jag avundas. Som du säger är det mänskligt men vi måste göra vårt yttersta!

Isa

Jag har så himla svårt att relatera till detta (har inga barn så ingen behöver oroa sig). Vet inte om det har med min adhd att göra, men tydliga genuina känslor har alltid gjort mig lugn. Detta passiv-aggressiva, pikande, suckande osv som folk gärna använder istället har alltid varit 100gånger värre för mig. Det gör mig otrygg. Det bästa vore förstås om en aldrig behövde varken höja rösten eller pika osv. Men jag tänker att en ändå är mänsklig.

M

Så bra och fint inlägg. Tyckte vissa kommentarer hos Cissi var hemska! Jag skriker väldigt sällan på mitt barn, men däremot tappar jag tålamodet och känner att jag blir dryg, otrevlig och en jävligt jobbig och tråkig mamma. Mitt barn är snart 3 och trotsar om allt, har dessutom börjat spottas och slåss som jag förstått att hen plockat upp på förskolan. VET ju att det är ologiskt men jag blir sårad och ledsen. Är dessutom gravid och hen försöker ge magen slag och tjuvnyp :( OBS detta började långt innan graviditeten.

Nån som har länk eller boktips som jag kan få hjälp med bättre sätt att lösa detta? Bara fått tipset att bvc att ignorera beteendet så ska det släppa, men har hållt på i 8 månader nu.

OBS igen, hen är OCKSÅ världens finaste, mjukaste, smartaste och hjälpsamma. Sinnet rinner över lite för hen bara o antar det hör åldern till?

Händelsevis

M! Mitt bästa boktips är Barn som bråkar. En av författarna har en blogg också med mycket bra tänk. Låt dig ej avskräckas av titeln, alla som umgås med andra människor någonsin borde läsa denna bok!
Annars något av Jesper Juul eller Petra Kratz Lindgren. Båda har mycket bra!

Svar: Har köpt den och ska hitta tid att läsa den snart!
Lady Dahmer

Therese

Jag tipsar om boken "Utskälld" av Erik Sigsgaard, den handlar om just det att skrika & skälla är det nya aga. Dock drivs projektet i en förskola & handlar alltså om hur vuxna bemöter barn i förskolan men tänker ofta på den boken & det starka intryck den gjorde på mig. Det bygger på dels intervjuer m barnen & sedan när personalen tagit till sig projektet & vill inleda förändringsarbetet så måste de bekänna för varandra under egna möten/samtal varje tillfälle de har skällt på ett barn & prata om incidentet, vad hade det för effekter, hur hade man kunnat göra istället osv.
Jag tänker att det går att applicera i hemmiljö om man t.ex har en liten sluten Facebookgrupp där man bekänner sina skrikincidenter, hot & utskällningar & diskuterar dem... Borde inte det funka? Dels vetskapen om att man måste bekänna, bara det kanske dämpar en när man blir arg. Jag skriker & gapar ju t.ex inte när barnen har kompisar hemma, varför lyckas jag behärska mig då om det nu "inte går" annars? Jag tappar aldrig tålamodet & skriker på mitt jobb, varför gör jag det 100 gånger om dan hemma? Blir så trött & besviken på mig själv, & som du skriver, m all rätt. 😒

Svar: Japp har läst den
Lady Dahmer

K

Du skriver rätt ofta att fu skriker och gormar på dina större barn, min bekanta gick i samtalsterapi av just den anledningen och det blev mycket lugnare hemma efter stt hon började terapin. Du kanske inte är intresserad av att prata med nån, men det finns hjälp att få att få sitt föräldraskap på rätt bana igen!

Jennifer

Läste detta, vad är dina tankar? (vet inte om du är insatt alls, worth a shot)
http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/det-ar-ett-bevis-pa-kvinnors-utsatthet-inte-ett-drama/

Anna

Jag trodde aldrig att jag skulle bli sådär, nu har jag en fyraåring och en sexmånaders.
Såhär mogen blir jag när jag har haft dem själv en hel dag:
Fyraåringen (asförbannad): Mamma, du är en BAJSKORV!
Jag (också förbannad): Du är också en bajskorv!
F: NEJ DET ÄR JAG INTE!
J: JO DET ÄR DU!
Han driver mig till vansinne och trots att jag rabblar mantrat "han är ett barn, han är ett barn" så skäller jag på honom allt som oftast🙁
Dock när jag drar paralleller till min egen uppväxt minns jag att mamma till en början var mer tålmodig än jag i en jobbig situation men att hon tillslut exploderade och blev så rasande att jag blev rädd. Mitt "arga" går fort över och jag säger alltid förlåt till mitt barn. När det gäller mig själv känner jag som Isa ovan, jag vill bråka med folk ibland, blir ex. galen på min partner som alltid skall prata med mild röst. Han är uppvuxen i ett hem där det inte var tillåtet att bråka och han är idag väldigt konflikträdd. Men självklart är det annorlunda att bråka med sitt barn än sin partner, vi vuxna har ju alltid ett gigantiskt övertag.

Elina n

Såå befriande att läsa det som faktiskt är så sant; man SKA ha dåligt samvete som förälder om man skriker. Jag tycker hela tiden att man läser att föräldrar inte ska känna sig dåliga, att man gör sitt bästa osv, men vi måste tänka på vad som är bäst för barnen och det är inte skrik. Dåligt samvete är en viktig vägvisare.

My

Jag har olika skrik. Jag har läget där att höja rösten faktiskt är befogat (dom är två och hör mig inte alls annars), eller där det handlar om att dom inte ska skada sig. Sen finns det där skadliga skrikandet. Det där där jag går an som en ångvält och vrålar pga stressad eller irriterad över nåt som egentligen inte handlar om dom.... Det är illa. Det ÄR misshandel. Det är inte okej oavsett hur många av oss som gör det eller ej.

Miemile

Ahaaa så det är DÄRFÖR det plötsligt strömmade in nya följare 😂

Tack LD. Vill också tillägga att jag jag är mer benägen att bli arg och irriterad när jag upplever yttre stress - skynda oss någonstans, eller tidigare, när jag var gift, att jag var tvungen att anpassa mitt föräldraskap efter min man, som var mycket striktare. Det är helt klart enklare att inte skälla nu när jag är ensam.

Anna i stugan

Så fantastiskt viktigt att bli påmind om detta. Jag skriker också ibland. Inte jätteofta, men mer än jag skulle vilja. Tack för kloka inlägg <3

Och så kul att "återupptäcka" gamla bloggfavoriter, jag har hittat mkt inspiration i Höstlycka-bloggen.


PS: Anna - jag skrattade högt åt ditt inlägg. Även av igenkänning. Ibland blir man också bara så fruktansvärt barnslig som förälder.

Chs

Något OT, men jag måste bara passa på dela med mig av detta:

Jag har ingen erfarenhet av barn och påstår mig inte kunna mer om dem än vad jag läst mig till i någon enstaka kurs och på internet. Nyligen har jag dock intresserat mig lite smått för kulturella skillnader när det kommer till just barnaga. Förbjudet i stora delar av Europa, lagligt och socialt accepterat i USA. Jag har vid det här laget kravlat mig igenom tillräckligt många amerikanska webbsidor med pro-spanking-argument för att en analys ska ha tagit form i mitt huvud. Min slutsats är att många amerikaner som förespråkar barnaga i stor utsträckning verkar se barn på något av dessa två sätt:

1) Som varelser som inte är kapabla att förstå mänskligt språk. En person menade att det är bättre att slå till ett barn än att låta det bränna sig på en het platta. Att man kan ta undan barnet och kommunicera faran med spisen utan våld verkade inte existera i denna persons föreställningsvärld.

2) Som varelser vars inre emotionella värld är så begränsad att andra människors känslouttryck är obegripliga och ointressanta. Dvs varelser som måste skrämmas till lydnad eftersom de inte kan drivas någon annan motivation än rädsla när det kommer till att tillmötesgå vuxna.

Den som är insatt i djurhållning kan med fördel jämföra dessa synsätt med vad som uttryckts historiskt i debatten kring hur en häst eller hund behöver tränas för att bli en individ med ett önskvärt uppträdande. Likheterna är skrämmande.

Svar: Jag har samma uppfattning, blir så jävla äcklad av barnsynen i usa.
Lady Dahmer

A

Angående föräldrars tålamod som brister.
Hur gör du, LD, när det kommer till barnens valmöjligheter? Såg nämligen en mamma framför mig i kön på ett café igår som gav sin flicka mycket god tid att välja glass. Flickan pekade, bestämde sig, ändrade sig, pekade lite till, bestämde sig, ändrade sig osv medan kön bara växte och växte. Caféet hade sin glassfrys bakom disken. Sen tappade mamman tålamodet, blev arg och valde en glass åt flickan som flickan sedan var missnöjd med och började gråta.

Lite av konsumtionssamhällets psykologi är ju att ju fler valmöjligheter du har desto större är risken att du blir missnöjd med ditt val och därför kommer du tillbaka och köper nåt annat. Barnen påverkas ju givetvis av detta också.
Min tanke i fallet med glassen är att föräldern helt enkelt på förhand väljer ut 3 glassar och frågar barnet "vill du ha en piggelin, magnum eller cornetto?" och inte presenterar fler möjligheter för barnet. Hur gör du i såna situationer?

Anna i stugan

A, nu var det inte mig du frågade, men jag tillåter mig att komma med lite input ändå :-)

Barn ska ju också öva på att välja, ibland går det bra och ibland mindre bra. I exemplet du nämner fungerade det inte så bra, flickan var osäker, mamman blev förmodligen stressad av kön och försökte lösa situationen, på ett sätt som också blev fel. Så är det ju hela tiden som förälder, kan jag känna. Man gör fel. Och sen försöker man göra rätt nästa gång. :-) Det behöver inte alltid bli fel att låta barnen välja, min son brukar klara det fint att välja glass utan begränsningar och blir så nöjd så nöjd över att få lov att välja själv. Men som sagt, ibland hamnar man i situationer där det blir härdsmälta.

Jenny

Så fint inlägg. Jag håller helt med dig och ja det är så sjukt svårt men som du säger tänker jag att det är viktigt att be om ursäkt om man ändå skriker. Jag läste nyligen "Barn som bråkar" och det är den enda föräldraskapsbok jag läst som har hjälpt mig. Kan verkligen rekommendera den. Den ger till skillnad från exempelvis Jesper juhl konkreta tips.

Nocturnal Queen

Gillar verkligen din inställning till detta! Jag hör jätteofta föräldrar beklaga sig över att deras barn skriker och bråkar trots att föräldrarna skäller ut dem. För mig känns det självklart att barn kommunicerar så som de lärt sig av sina föräldrar och andra närstående. Det blir dessutom väldigt förvirrande för barnen om föräldrarna får skrika och bråka hur mycket de vill men att detsamma inte gäller barnen. Är det okej för föräldrarna att visa sin ilska genom att skrika och bråka så ska det vara okej för barnen också.

Ida

Ja fy vad dåligt man kan må när man skrikit på sina barn. Och det finns ingen eller inget som kan ta bort den känslan, man är så totalt ensam i den. Avgrundsdjup obarmhärtig jävla ångest. Det är nästan så man önskar att man kunde resa tillbaks i tiden och ta tillbaks allt... Ord, höjda röster och aggressivt beteende sätter självklart sina spår. Jag tycker om mig själv ändå och intalar mig efter en viss tid att det får vara ok, barnen har inte en dålig uppväxt för att jag tappar det och skriker på dem ibland. Men den där klumpen av ångest i magen finns alltid där när jag tänker på det och precis som du vill jag ändra på hur jag beter mig när jag blir arg.

FT

Jag skulle ALDRIG släppt in tanten... :O

Ylva

Hej,
Tack för allt du lär mig.

Jo, jag var på en föreläsning med författaren, forskaren och leg. psykologen Bo Hejlskov Elvén häromdagen. Jag fick många bra tips på metoder att bemöta barn i utmanande situationer. Kolla in hans forskning vettja, både böcker och föreläsningar (kanske finns på youtube?). Han har forskat och skrivit mycket så allt har jag naturligtvis inte koll på men det han delade med sig till oss häromdagen var relaterbart och användbart.

Hanna

Vilken underbar, fantastisk tant!!!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog