Lady Dahmer

Barn gör som vi gör, inte som vi säger
En mamma berättade i en av mina grupper att hon rakat benen och att dottern kommit in och frågat vad hon gjorde. Sen hade dottern sagt att jo hon skulle också raka benen när hon blev stor för det är bara pojkar som har håriga ben. Mamman ville såklart få råd kring detta och jag sa som det är:
 
Vill du att din dotter ska ha en ärlig chans så måste du sluta raka benen själv. Så enkelt är det. 
 
Barn gör nämligen inte som vi säger. De gör som vi gör. Du kan tjata dig blå i ansiktet om att alla gör som de vill men om du själv inte vågar eller orkar bryta normer, hur ska våra barn palla? Sen så får man ju såklart göra som man vill, jag är inte här för att tala om för er att ni måste göra si eller så annars är ni skitkassa föräldrar (och jag själv gör ju massa normativa val) men jag vill att ni ska vara medvetna om vad det har för konsekvenser. 
 
Sen tror jag inte heller det bara räcker med att bryta normer, inte när vi lever i ett samhälle där de som bryter normer också bestraffas, jag tror man måste prata och tjata och nöta in.
 
Som t.ex när det gäller komplimangerna, man kan inte bara låta bli att säga att barnen är fina, man måste lära dem att det inte är viktigt att vara fin, att det är ok att inte vara fin, att det inte spelar så stor roll, att alla är fina eller vad det nu må vara men iallafall föra ett samtal så ungen inte växer upp och måste förhålla sig till samhällsnormen som säger att det är viktigast av allt samtidigt som morsan och farsan aldrig sa att hen var fin liksom.
 
Och låter du bli att sminka dig eller raka benen eller annat så berättar du hur du tänker kring kroppar och ideal. Det räcker inte att bara låta bli, inte när resten av samhället ropar "GÖR SÅ HÄR ANNARS JÄVLAR!" Det är ju ett samtal vi måste föra oavsett hur vi gör för övrigt. 
 
Sussie

Hej hej
Jag har en treårig dotter som är väldigt mycket för det här med att säga att hon, eller någon annan, är fin. Det är förstås bra att hon tycker det om sig själv, men jag vill ändå nyansera det för henne och jag vet inte riktigt hur. Om du, eller någon annan läsare, har tips tar jag tacksamt emot dem.

Tack för en mycket bra blog!

Malin

Visst imiterar man ofta sina föräldrar, särskilt i småbarnsåldern, men senare i livet väljer många att göra tvärtom. Jag har en dotter som är min raka motsats i väldigt mycket. Jag sminkar mig varje dag, hon använder knappt ens lypsyl, för att ta ett exempel, och har överhuvudtaget en naturlig sportig stil som är totalt olik min stil. Så länge barnen är små tycker jag inte man behöver vara så ängslig om de gör och säger saker som föräldern inte tycker är "rätt". När de växer upp hittar de ändå sina egna åsikter och uttryck och det kan vara lika som föräldrarna eller tvärtom, det måste man kunna "släppa" och låta barnen vara sina egna personligheter, även om det går stick i stäv med ens egna övertygelser. I slutändan kan och bör vi bara bestämma vad vi själva tycker, inte vad våra barn ska tycka. Och med det menar jag att om barnet trots en normbrytande förälder väljer att följa samhällets normer, så får föräldern helt enkelt svälja det beska pillret, likaväl som en normföljande förälder måste acceptera ett normbrytande barn.

Svar: Ganska få väljer att göra tvärtom de normer som dikteras. Jag säger inte att alla som växer upp blir som sina föräldrar, men de flesta blir just det. Speciellt gällande det normativa.
Lady Dahmer

A

Jag har en systerdotter som snart fyller 13 år. Förutom nya gympakläder så önskar hon sig BARA utseendegrejer. Avancerade såna också som contouring-kit eller vad det heter. Föräldrarna verkar inte alls bekymra sig över detta. Jag vill inte köpa sån skit åt henne, men samtidigt vill jag ju inte köpa nåt hon inte önskar sig heller. Jävla situation!
Kollade efter gympakläder också. Flickan är lång så hon kan ha damstorlek. Efter att ha browsat i några onlinebutiker har jag hittat flera träningstoppar med rena ätstörnings-slogan tryckta på dem som "earn it" (träna hårt så du förtjänar att äta alltså) och den värsta hittills "I run so I can eat". Saaaataaaan!

Malin

Är du säker på det LD? Genom mitt jobb känner jag väldigt många unga i 25-årsåldern som är väldigt mycket vänster och alternativa och normbrytande både vad gäller könsidentitet, sexuell läggning och utseende. 90% av dessa har välbärgade medelklassföräldrar som är allt annat än vänster. Jag blev faktiskt förvånad i början när dessa unga postade bilder från föräldrahemmen och det var stora villor till och med pool ibland, men jag tror det är vanligt att söka ett annat liv än det ens föräldrar har.

Svar: Ja jag är säker på det
Lady Dahmer

Anja

Reagerade, med ett leende på läpparna, när jag såg kategorin.
Detta är inte vardagstrams, det är nog det viktigaste vi som (framtida, i mitt fall) föräldrar har att ta till oss. Att våra barn gör som vi gör och inte som vi säger.

Men det blir nog lättare att ändra invanda beteenden om en ser det som vardagstrams. Alltså som i att det är lite tramsigt att hålla på å fixa sig själv och sitt hem främst ytligt för att andra (män och kvinnor) ska se positivt på det hela :) Å trams är ju lite lättare att sluta med än livsviktiga saker.

Svar: Haha oj glömt att välja lämplig kategori!
Lady Dahmer

F

Jag tycker det är skitjobbigt att läsa inlägg som behandlar detta. Vilket är bra, men som sagt. Skitjobbigt. För jag pallar och vågar inte vara normbrytande på det sätt som jag vet är bäst för min dotter. Ändå bra med reflektion kring sitt beteende då och då, även om det är jobbigt. Förhoppningsvis vågar jag mer i framtiden.

Svar: Det ÄR skitjobbigt!
Lady Dahmer

e

Självklart gör barn som sina föräldrar. Tycker det är enkelt att se på mina kvinnliga vänner t.ex. De som har fått med sig bantning och värdering av bra och dålig mat hemifrån, och att man ska vara smal osv, har utvecklat ätstörningar mycket tidigare eller i högre utsträckning än andra. Mina föräldrar värderade aldrig mat som bra eller dålig hemma, eller pratade om bantning osv och helt ärligt var jag helt ovetandes om kroppshets till jag var kanske 20 år. 20 år, flyttat hemifrån och påverkas av massa annat än just föräldrarna.

Kajsa

Det klart att det är så. Min son är tre och vill alltid ha nagellack nu eftersom jag har det... det stör mig inte så mycket men jag vet ju att det blir annorlunda när min dotter blir äldre och kommer att vilja sminka sig om jag gör det.

Jag måste bara fråga en sak som inte alls har med detta viktiga att göra. Men jag känner mig helt förstörd just nu pga min ekonomiska situation. :'( Har kommit in på utbildningen som gör mig till det jag vill bli men pga att jag ej klarade 22 högskolepoäng 2009 när jag levde med ett svin som misshandlade mig (som jag dessutom försörjde...) så får jag inga studiemedel av CSN förrän jag kommit ikapp. Nu lever jag ett helt annat liv, med en vettig man och två barn på 3 och 1 år. Men detta ex och det livet jag levde då förstör fortfarande. Hur ska man överleva ekonomiskt en hel termin när man har en man som är timvikarie och man själv inte kommer få en enda krona? Jag blir så himla ledsen över att mitt förflutna aldrig slutar spöka. Har ringt min bank och flera andra enligt CSNs rekommendationer men ingen vill ju låna till några som inte har tillsvidaretjänster. Berättade all skit jag varit med om för CSN om hur utsatt jag var under denna period osv men de vill ändå inte ge mig särskilda skäl för att ändå få studiemedel. Vet inte vad jag ska ta mig till? Finns det någon här som har tips om vad man kan göra? Jag vill ju verkligen gå denna utbildningen och så snart jag klarat de där 22 poängen så får jag ju studiemedel igen men hur ska man klara en hel hösttermin utan en enda krona själv när ens man får ut bara det som täcker räkningarna? Orkar inte fler motgångar. Så jävla ledsen nu :(

Binki

Sååå himla viktigt! Jag håller just nu på att "avprogrammera" mina barn efter att de var hos sin far i 5 veckor (han bor utomlands). Han har börjat uppföra sig anorektiskt och äter själv väldigt begränsat, och tjatar hela tiden på barnen att de inte ska äta för mycket fett, inte äta efter kl 18, inte äta några sötsaker osv. Dessutom framhåller han hur viktigt det är att bli rik och ha framgång, pekar på personer som städar och säger: "Det där är du om du inte pluggar" och visar barnen "skojiga" klipp på nätet med feta som gör bort sig och ramlar. Hjälp! Har någon tips hur jag ska hantera det här?

Malin

Hej Kajsa, när jag pluggade heltid och hade småbarn så jobbade jag extra, eftersom jag inte hade rätt till studiemedel hela tiden. Det du kan göra som går lätt att kombinera med studier är vikariepoolen eller liknande där du hoppar in på timmar när du inte har föreläsningar. Och har du redan kommit upp i en närvaro som krävs på en kurs så kan du jobba mer i slutet av den kursen och missa en eller två föreläsningar om du har schyssta kursare som bidrar med lite anteckningar. Och sedan pluggar du på kvällen när barnen somnat. Det är tufft men det går. Tänk på att det är en kort tid i livet du har det såhär, sedan får du belöning för slitet.
Mina kurskamrater utan barn tog helgjobb, det kanske du kan göra om din man är ledig på helgerna?

Fjjnd

Kajsa: kolla upp om du har möjlighet att få hjälp/stipendier från någon fond. Eftersom jag inte vet vad du vill studera eller hur gammal du är, är det svårt att peka på en specifik fond att söka från, men det finns flera fonder som fokuserar på att hjälpa kvinnor.

Becka

Jag har tänkt en del på detta men jag tror inte att barn måste efterapa en själv. Beroende på hur man pratar om det. Min pappa röker och har rökt under hela mitt liv. Ändå har jag aldrig viljat prova för han har hela tiden klargjort vad han tycker om det och hur dåligt det är. Sen förstår jag givetvis idag att han har rätt men som barn/tonåring var det mer pappas ord som vägde. Nu lever vi visserligen i en tid där rökning anses dåligt av allmänheten men ändå fanns det massor av folk i skolan som rökte.

Menar inte att avstå rökning är lika svårt som att gå orakad (om man som jag har mycket mörkt hår och ljus hy) men jag menar bara att allt föräldrar gör inte behöver föras vidare till barnen. Pappa är skithårig och har aldrig rakat sig förutom i ansiktet och under armhålorna. Ändå började jag raka benen så fort jag upptäckte att jag hade hår på benen. Givetvis växer man inte upp i en bubbla (bubbla = hemmet) så jag har garanterat fått idén från annat håll. Minns inte ens vad jag tänkte eller hur det började men det är som att jag alltid har vetat att håret ska bort. Tror aldrig jag någonsin har låtit håret på kroppen växa ut fullt ut. Någonsin. Så jag vet inte ens hur hårig jag kan vara men jag har mina aningar.

Det känns det mer jobbigt att avstå ifrån alkohol än rökning när det kommer till sociala sammanhang. Ingen har aldrig ifrågasatt varför jag inte röker men jag blir alltid ifrågasatt varför jag inte dricker. Hur sjukt är det? Varför måste man det? Jag hatar dessutom att umgås med berusade människor, de gör mig extremt obekväm och jag tycker inte de är det minsta roliga.

Svar: Barn till rökare blir oftare rökare själv än barn till ickerökare.
Lady Dahmer

Malin

Binki: inte jag, men en kär vän till mig var i samma sits som du. Hon jordnära, enkel och med enkla värderingar. Hennes ex helt fixerad vid pengar, karriär, utseende osv. Hon valde att vara sig själv med barnen och visa hur hennes värderingar var utan att för den skull snacka skit om pappan. Idag är barnen vuxna och de har såklart sedan länge helt klart för sig hur läget är, att pappa "köpte" deras uppskattning med dyra semestrar och fina presenter och ville "visa upp" lyckade barn, men att mamma står för sunda värderingar och inte bryr sig om hur de ser ut eller hur lyckade de är. De förstod allt detta tidigt. De har sedan valt att hantera detta lite olika, den ena är som vuxen lite mer som pappan, den andra som mamman. Men båda vet att deras mamma är deras klippa i livet.

Kajsa

Hej Malin!
Tack för tipsen <3 Jag ska försöka söka lite jobb här nu, sitter och kollar detta precis. Problemet är väl egentligen att min man jobbar väldigt oregelbundna tider, han jobbar ibland helger och hans pass på vardagar kan vara 10-20 eller 6-18 osv. Och jag har skola mellan 8:30-16... men vi får försöka pussla om jag lyckas fixa nåt. Så trött på alla guppiga vägar bara. Vill bara sluta kämpa så för allt och bara få fokusera och ha det bra. Men, någon gång ska det väl bli min tur. Och så alla köp inför förskola och dyra böcker osv. Ser bara massa kostnader och fr.o.m. nu ingen inkomst alls. Känns bara lite hopplöst.

Malin

Kajsa: Ja, det är svårt att kombinera med partners oregelbundna tider. Min sambo reste mycket och när han var bortrest kunde jag ju inte ta timmar på eftermiddagen. Så i perioder jobbade jag väldigt lite och fick väldigt lite pengar i månaden. Det finns grupper på facebook som skänker/byter barnkläder, kolla upp sådant, gärna i din hemort så slipper du fraktkostnaden också! Och så vill jag tipsa om Campusbokhandeln, där kan du hitta begagnad kurslitteratur on line till okej priser! Fråga också de som började utbildningen året innan dig om de vill sälja av de böcker de inte använder längre. Och när kurser är klara kan du göra likadant, sälj böckerna via lappar på anslagstavlan eller annonser på facebook. Det blir mycket extra göra för att spara pengar men det blir skillnad i slutet av månaden, särskilt vad gäller kurslitteratur som är så dyr! KRAM!

Stella

Jag sminkar mig inte när jag är hemma och hinner inte raka benen. Men till jobbet sminkar jag mig lite och när föräldraledigheten va slut berättade min dotter 3år för alla pedagoger att "Min mamma ser konstig ut idiag" Älskar att hon är mer van utan smink. Är ledig med trean nu så dröjer 1år tills sminket åker på igen.

När det kommer till benen så har min man mer rakade ben än mig. Han är en fåfäng cyklist 😂 Så det finns pojkar med rakade ben. Iaf i vår familj.

E

Intressant inlägg. Gillar denna bloggen som jag ganska nyligen upptäckt. Jag vill bryta mig ur mansnormer och lära mig mer om feminism och vad jag som man kan tänka på för att vara mindre skit, och på vilket sätt jag som man kan hjälpa till på bästa sätt. Mottager alla tips med tacksamhet :)

Carina

Vad bra att du skriver om detta, för befinner mig i nåt slags läge där jag inte vet om jag ska sluta raka mig eller inte. För ett halvår sedan låg jag inne på förlossningen och tänkte "oj, vilka håriga ben jag har" (slutade raka benen pga att magen blev för stor), och jag tyckte t.o.m. att det var lite pinsamt. Att det var pinsamt med håriga ben när jag precis fött ett barn! Helt sjukt!
Barnet jag födde var en flicka och när jag landat lite i att ha ett barn till, så började jag tänka mycket på det där (mycket tack vare dig). Jag vill ha en dotter som är trygg med sig själv, jag vill inte att hon ska känna att hon behöver banta/sminka sig/raka sig, och jag vet att det börjar med mig, att jag behöver vara en god förebild.
Så tack för att du skriver detta, för det får mig att känna mig starkare! (För jag är fortfarande väldigt medveten om mina håriga armhålor och ben när jag befinner mig bland andra människor, vilket liksom begränsar mina rörelser. Jag sätter t.ex. inte upp håret framför andra om jag har ett linne på mig...)

Anonym

Jag är uppväxt och tillhör en kultur där det är extremt viktigt att vara kvinnlig och dessutom ha ett rent hem.Det är jobbigt. Försöker att låta mina barnbarn ha en fristad hos mig där jag låter dom leka hur och med vad dom vill samt att dom får ha vilka kläder dom vill. Vill ge dom alternativ. Tveeggat svärd för jag älskar mitt folk och sammanhållningen. Vi behöver bli öppnare

Johanna

Till Kajsa: kanske socialtjänsten kan bidra med ekonomiskt bidrag?
Tråkigt att höra hur ni har det. Hoppas det löser sig

Anonym

Min fyraåriga dotter berättade för mig i början av sommaren att tjejer inte har hår under armarna. Fick mig att reagera så jag överbevisade henne. Hon tyckte att det var fint :)
Men igår tog jag bort det. Är så arg på mig själv! Blev så jävla jobbigt tillslut. Har aldrig haft hår där (är en bra bit över 30!) Så nu tänkte jag dölja mina armhålor tills det vuxit ut igen.
Benen däremot rakar jag aldrig, å andra sidan syns knappt mina blonda små fjun... men de gillar hon också!
Tack för att detta tas upp!
Kram.

lil

Du ar sa bra <3

FT

Nä, min mamma använder aldrig smink, rakar sig ingenstans osv osv, jag blev totala motsatsen. Inte en chans att jag hade orkar gå emot gruppen i låg-mellanstadie eller högstadie! Först som vuxen jag törs. Helt irrelevant hur grym min mamma var eller alla samtal vi hade.

Astrid

@)FT Håller med. Det är i skolan det börjar. Hur ens mamma gör har ingen betydelse... alls.
Men prata med sitt barn om värderingar och så ska en ju aldrig sluta med.

Cecilia

Håller helt med! Därför försöker jag att visa även att mammor kan ha ett viktigt jobb, att vi delar på föräldraledighet och vab. Att vi båda lagar mat och städar, klipper gräset och byter däck på bilen. Här är det mamma som fixar när saker ska lagad eller byggas och pappa när det gäller IT eller trädgård. För mig är dessa saker minst lina viktiga som kläder, utseende, skönhetsritualer.
Tack för bra blogg.

Kajsa

Fjnnd: Finns det?? Jag ska läsa till medicinsk sekreterare, det är en tvåårig yrkesutbildning... Är 34 år och har två barn som är 3 och 1 år gamla.

Johanna: Nej, tyvärr inte. De tar inte hänsyn till något annat än mat/hemförsäkring/hyra osv och tycker i så fall att man får betala det mest nödvändiga och hamna hos Kronofogden istället :(

Astrid

@LD kommentar på ditt svar:
"Svar: Ganska få väljer att göra tvärtom de normer som dikteras. Jag säger inte att alla som växer upp blir som sina föräldrar, men de flesta blir just det. Speciellt gällande det normativa."

Normen i dag är att raka bort kroppshår, använda makeup, använda bh osv.

I slutet på 70-talet börjar kvinnor gå utan bh och sola topless (iaf i Stockholm) det gjorde också jag.
Mina barn följde normen i skolan när de började där. Dvs bh, makeup, kläder osv.

När barnen var små flyttade vi till ett mindre samhälle i Stockholms län. Och barnen följde absolut normen som gäller här när de började skolan. Dvs alltid bh och makeup.

Becka

Det stämmer säkert det där med rökning, antar att jag inte är representativ för massan. Min poäng med det jag skrev var mer att man trots att man själv gör något dåligt så behöver inte barnen ta efter föräldrarna. Man kan ha diskussioner om det (har man inte det så lär barnen garanterat ta efter!).

Min pappa hade just det, diskussioner. Han hade många diskussioner om rökning, hur dåligt det är, korkat, idiotiskt osv. Nu vet jag inte om jag var unik på något sätt men jag ville alltid var min pappa till lags (nej, han har aldrig tillrättavisat mig och jag växte upp utan några regler alls typ). Jag kunde således verka trotsig inför pappa men när det väl kom till kritan så gjorde jag exakt som pappa sa.

Dock finns det mycket annat vi kanske inte diskuterade under uppväxten som jag istället har fått upptäcka själv (porr) eller låta omgivningen påverka (som utseende). Minns än idag att jag redan så tidigt som i högstadiet ville skönhetsoperera mig men då jävlar fick jag höra vad min pappa tyckte om det. Han hyste (och hyser än idag) stort förakt mot skönhetsoperationer. Jag har försökt ge en mer nyanserad bild (men det menar jag att man inte ska skamma de som gör det) men annars kan jag inte säga emot honom. Han har ju RÄTT. Det är inte klokt att man ska operera sig för passa in, alla operationer och ingrepp oavsett slag ÄR en risk. Ja, folk dör under skönhetsoperationer. Ändå var det inte alls länge sedan jag tänkte på det igen att jo fan, jag vill fixa mig och bla, bla. Det roliga är att Google verkar veta vad man söker på så en dag vaknade jag upp till en artikel om en person som dog i Sverige på en välkänd klinik. Just i den stunden gick det i princip upp för mig att jag är helt jävla dum i huvudet. Ska jag riskera mitt liv för vadå? Kom igen, jag vet bättre än så.

Är det något jag skulle vilja diskutera med mina barn så är det verkligen utseendehetsen, mer än jag har fått diskutera den i min uppväxt. Få mina barn att förstå att dess värde inte ligger i deras utseende utan i deras handlingar. Om jag själv får tänka på det, vill jag bli ihågkommen för mitt yttre eller för något jag har gjort? Svaret på frågan är enkelt för mig. De personer jag ser upp till har alla åstadkommit något häftigt eller bara fint och bra. Jag har aldrig sett upp till personer pga. deras utseende, ändå verkar jag tro att jag måste leva upp till båda delarna men utseendet är den delen vi inte styr över. Vi ser ut som vi gör bara.

Dvärghundspossen

Jag tänkte lite på det här med att göra saker utseendemässigt "för sin egen skull" respektive "för andras skull", som kommer upp under varje inlägg om utseende. Så många människor verkar ha svårt att fatta vad det innebär.

De tänker att om man gör någonting för någon annans skull, då innebär det att man stajlar sig på ett sätt som man själv tycker är fult, eller iaf på ett sätt som man själv är helt likgiltig inför, bara för att andra ska tycka att man är snygg. Man håller på med smink, hår osv trots att man tycker det är jobbigt och tråkigt.
Eftersom de själva snarare stajlar sig på ett sätt som de själva tycker är snyggt, och tycker det är roligt att hålla på med smink och hår osv, så säger de att de gör det "för sin egen skull". Framförallt om de har en stil som majoritets-samhället tycker är ful, så är de otroligt säkra på att allting är "för sin egen skull".

Alltså, JAG tycker det är kul att sminka mig, JAG tyckte det var kul att designa mina tatueringar, osv. Och jag har en sminkstil som inte stämmer med mainstream-normen för hur man ska sminka sig.
Men fortfarande gäller ju att min smak inte uppkom i ett vakuum. Fortfarande gäller ju att jag gärna ser att folk med liknande smak som mig, bakgrund i samma subkultur osv tycker att min stil är snygg. Fortfarande gäller ju att jag varken skulle fixat smink eller tatueringar om ingen annan människa någonsin såg mig.

Många verkar dock ha svårt att fatta den poängen.

Ganesha

Just därför rakar jag mig inte längre. Vill visa min son och andra småtjejer att det är såhär kvinnor är skapta och att en hårig kvinnokropp inte är något äcklig och konstigt. Varit (och är fortfarande ibland) jättesvårt att gå mot dom normerna. Speciellt i badhuset när jag ser att alla unga som gamla kvinnor är helt rakade på kroppen. Känner mig så udda. Och skämdes som tusan i början. Har fått slagits med känslor av äckel om min egna kropp. Att jag ser manlig ut på benen osv. Men tack och lov blir det allt lättare. Dels för att jag bara vant mig. Och insett hur skönt och befriande det är att bara låta kroppen vara. Och Speciellt när jag hör män beklaga sig och bli äcklade av kvinnokroppen så som den bara är. Då känner jag att "hah är fan inte här i livet för att behaga dig eller andra gubbs" så du får ta mina håriga armhålor eller offentliga amning eller gå och gömma dig. Hoppas fler vågar sluta raka sig. Hör så många tjejer vilja sluta men inte vågar. Är den enda kvinnan i min omgivning som är orakad och osminkad. Det är svårt. Ensamt. Men värt det (för mig iaf. )

Nina

Jag är helt ny på feminism då jag trodde jag var det helt seriöst. Jag vill ha lika löner, samma trygghet i samhället, samma chefspositioner och så vidare. Men jag vill även kunna få raka benen, ha alla föräldrardagar själv och sminka mig. Vad är jag då tänker jag? Kan någon som är insatt hjälpa mig?

Svar: Feminist är man om man förstår att vi lever i en könsmaktsordning och man vill ändra det. Det räcker.
Lady Dahmer

Linp

Du har väl sett att du är polisanmäld! O M G.

Linp

Såg ditt svar på fejan nu.

Jenny

Tack för jätteviktigt inlägg! Till A: Istället för att köpa en grej till din systerdotter kan du inte ge henne en upplevelse. Antingen tillsammans med dig eller ett presentkort till henne och en kompis att göra något. Vi har börjat ge våra 6-åringar det varje födelsedag och jul (de får saker också) men läste om några föräldrar som till sina mindre barn alltid gav 1 bok, 1 leksak och 1 upplevelse för de tyckte barnen fick så himla mycket prylar. Tyckte det var en fin idé så vi har börjat anamma det och även uppmuntrar mor- och farföräldrar att göra det. Ett år fick de Kolmården tillsammans med farfar. Mycket uppskattat. Så om du kan hitta på något att göra med din systerdotter (gärna då något som inte har med utseende att göra). Ni kan ju exempelvis bara gå på bio och fika ihop (fast det kanske tonåringar tycker är döden, vad vet jag) men det kanske finns andra här i kommentarsfältet som har tonåringar och vet vad som skulle kunna uppskattas. Lycka till!

Jenny

Till A igen: Eller köp Liv Strömquist seriealbum eller Sara Graners seriealbum exempelvis den senaste "Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera" eller någon av de tidigare, de är fantastiska.

Elina

Helt OT, men hur ofta/mkt vattnar du dina elefantöra-sticklingar?

Svar: jag låter dem torka ut lite och sen vattnar jag lite lite på ett fat som de får suga i sig. Men kanske en eller två gånger i veckan? Jag kollar liksom av dem då och då för att hålla koll, känner på jorden osv.
Lady Dahmer

Jennifer

Ganesha
Känner så igen mig. Det är jobbigt att inte följa rakningsnormen. Hemma bryr jag mig noll, men i det offentliga rummet så är det jobbigt. Häromveckan träffade jag en gammal bekant till min sambo som hade långt hår under armarna som hon visade fritt och jag blev så orimligt glad. Så jävla lycklig. Jag sa till min sambo "Såg du att hon var orakad?! Fyfan vad jag är glad, jag är inte ensam." För tyvärr känner man sig jäkligt ensam, vilket är så skevt eftersom att hår växer på alla.

Min sambo fortsätter påminna mig om kommentaren jag fällde över armhålehåret. Han insåg ju hur sjukt det är att jag reflekterade över en annan kvinnas armhålehår och blev lycklig över att jag inte var ensam, när han aldrig har behövt reflektera över sådant kring manliga bekantskaper.

Jag hoppas att min dotter aldrig ska känna sig tvingad att raka sig och att hon aldrig ska behöva känna sig ensam i sitt val.

Fia

Jag har vuxit upp i ett hushåll där jag väldigt få gånger hört min mamma prata om rakning. Hon har haft hår under armar och ben och det har inte varit konstigt. Hon har rakat sig ibland och det har heller inte varit konstigt.

Resultat idag är att jag har slutat raka mina ben (har förvisso ljust hår och extremt lite hår på benen) och ganska sällan mina armhålor.

Utseende har varit extremt oviktigt hemma och ja, jag har påverkats. Jag vet att min mamma dög/duger ändå och jag vet vet att jag också duger.

Rakar jag mig idag så beror det förvisso på yttre normer men jag är inte nitisk och jag har ingen ångest eller känner tvång över om jag rakar mig.,

Sen har jag en sambo som skitdr i vilket också sen 14 år tillbaka.

Men visst tror jag att det är viktigt hur föräldrarna har varit under min uppväxt. Mamma sminkade sig inte och jag känner mig som en clownnmjag gör det.

Fia

Bah! Hur tusan har jag stavat?!

jos

Håller med om vad du säger.

Ligger här i sängen på konferens, med hjärtat värkande i bröstet av känslan att inte få finnas till. Som kvinna i en stor grupp med män betalar jag, och mina medsystrar, ett pris som är obeskrivligt högt. Skrev ett inlägg om detta som jag skulle bli väldigt tacksam om du läste.

http://nouw.com/awindow2theworld/inferiority-complex-31031189

Svar: Ska läsa <3
Lady Dahmer

erik

hade du varit singel hade du inte klagat så mycket på att behöva se fin ute i världen. du har ditt på det torra, nu ska du predika.

Svar: När jag var singel så mådde jag precis lika dåligt av de krav som låg på mig. Jag kände faktiskt av det ännu mer då eftersom att jag var väldigt snygg. Det handlar inte om att ha sitt på det torra eller ej - och bara att du skriver så är så jävla sorgligt, som att vi kvinnor bara har som uppgift att locka oss en man.
Lady Dahmer

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog