Lady Dahmer

It takes a village men behöver HELA byn dela vårdnaden?
Cissi Wallin skriver om "It takes a village to raise a child"-konceptet. Något jag skriver under på såklart. Hon har läst en diskussion inne i en facebookgrupp där ett par efterlyser ett annat par att vara medförälder till. De skriver bland annat att de söker någon eller några att skaffa barn tillsammans med samt dela vårdnad med. Tanken är att vara nån slags storfamilj, där flerföräldraskap råder. (Kolla Cissis inlägg för skärmdump på hela inlägget) 
 
Jag tycker mycket om deras resonemang och de verkar vara genuint härliga människor med samma typ av längtan efter den där storfamiljen som jag känner. 
 
Men... jag kanske är en cyniker, men jag tänker att det i tanken låter fint och klokt men att det i realiteten snarare är ett recept på en mardröm. Mest för att det är svårt nog att komma överens med EN partner om föräldraskapet och barnafostran och för att det är stressigt för barn att bo växelvis som det är och kanske inget att aktivt sträva efter om man inte måste. Och jag ser även framför mig en vårdnadstvist utan dess like. Alltså fatta om man bryter upp? Plötsligt ska fyra personer försöka komma överens? 
 
Men jag håller med om tanken kring storfamiljen och tror barn mår bra av flera vuxna ansvarspersoner, föräldrar om man så vill, omkring dem. Det är ju lite därför vi flyttade till Segersäng. Här bor ju Anja och Henrik och deras tre barn. Vi delar ju på mycket ansvar. Vi hämtar varandras barn på förskola och fritids. Vi har övernattningar. Vi barnpassar. Vi har tamejfan öppet hus dagarna i ända och våra barn springer mellan husen och är ju nära som syskon (De har ju känt varandra sen de föddes). 
 
Hur tänker ni kring detta? Drömmer ni också om en storfamilj? Har ni en kanske? Eller vill ni kokonga er enskilt i tvåsamhet? Eller andra alternativ? Bonusfamiljer och så vidare är ju en slags storfamilj om alla är vänner och klarar av att samarbeta. Berätta! 
 
  
Hemma hos Anja och Henrik tillsammans med deras barn. 
Therese

Sitter i en bil och skriver, skickades iväg för tidigt

Men hur mysigt kollektivt boende än verkar tycker jag så skulle jag aldrig klara av de, inte heller att ha inneboende eller bo inneboende igen
Behöver mitt eget!
Och "dela" barn med någon mer än pappan skulle jag inte heller klara av, för ego, bestämd och egen för de 😅
Vill ha mina gosepluttar för mig själv!

Men att ha fler människor nära som hjälper till och en själv kan hjälpa de skulle jag jättegärna vilja ha! Önskar vi bodde närmare min syster och ett par vänner!
Öppet hus hemma för dom skulle vara okej några timmar om dagen men inte varje dag eller dygnet runt

Såg också deras inlägg, och tänkte som du, fin tanke! Men jobbigare i praktiken om något går snett och nog svårt att komma överens 4+ personer då..

Mia

Hej LD!

Detta är off topic men skulle önska och höra dina tankar om det, ev här eller ett blogginlägg. Jag var en av dom som hakade på din "feminister söker vänner" inlägg, tiden har gått och är glad att träffat flera härliga kvinnor. Det som också hänt med tiden är att man via fb kan se att vissa klickat jättebra, tom rest iväg tillsammans. Medan jag bara hållit mig kvar i det där bekantstadiet, det tar på självförtroendet. Och känner utanförskap.

På det forceras det bilder på sociala medier från möhippor där kvinnor har mellan 15-20 väninnor. Kvinnor de hållit ihop med sen barndomen/tonåren. Jag har haft flera vänner under uppväxten men också växt ifrån de flesta, haft perioder då jag stått väldigt nära flera stycken.

Jag känner mig misslyckad att varför inte jag skulle kunna ha 15-20 väninnor på en möhippa eller varför inte jag lyckats hålla kvar alla vänner från barndomen och tonåren och känner mig så ensam med dessa tankar då det är skamligt att prata om. Finns det andra som också mår dåligt av sociala medier och får en att känna sig ännu mer ensam?

Obs. Jag har några få nära väninnor (två har jag känt i minst 10 år), tyvärr bor flera av dem en bit ifrån så hinner inte träffas upp så ofta. Därav ensamheten. Tack för en bra blogg, du är bäst!

Svar: Jag vet precis hur du känner, känner igen mig massvis. Ser att du fått massa bra svar och jag har inget annat att tillägga än <3
Lady Dahmer

Lisa

Lite off topic kanske, men ändå någorlunda på ämnet (och förhoppningsvis något att diskutera i Penntricket?).
På tal om bonusföräldrar, hade varit väldigt intressant att höra vad ni har att säga om "den elaka styvmodern"-fenomenet. Det är ju faktiskt så att det allra oftast (källa fölk och egna erfarenheter (blä på såna källor, men tror många kan skriva under på detta ändå)) är just styvMAMMA som ställer till problem för pappans barn från tidigare relation, problem som att i att nu har barnet inget rum hos pappa, får inte åka med på resa, får inte sova i pappas säng etc etc, medan styvmammas egna barn från tidigare relation, eller nya halvsyskon, är helt inkluderade i nya familjen. Och alltså jag vet att jag generaliserar nu, men det får man göra ibland, jag upplever ändå att detta är ett generellt fenomen? Detta är ju SÅKLART inte bara kvinnans fel, utan också pappan som låter detta pågå och inte tar ställning för sina barn (vilket är varför detta nästan aldrig sker med styvpappor heller, eftersom en mamma inte prioriterar bort sina barn för en relation på det sättet GENERELLT). Min teori är att detta har att göra med att just kvinnan (aka styvmor) instinktivt vill skydda/prioritera sin egen familj, och att det tyvärr går ut över mannens barn. En annan teori: pratade med en väninna som är barnlös ännu och har en relation med en man med barn. Hon beskriver att det känns enormt smärtsamt att se honom med sina barn och ta del av det livet, eftersom han redan har upplevt en gång det som hon vill uppleva med honom tillsammans för första gången. Detta får henne att inte vilja träffa hans barn, vilket då gör henne till den elaka styvmodern eftersom han då tvingas prioritera bort dem för att träffa henne (och hon ska göra slut av den anledningen). Phew, lång kommentar, men vill gärna höra fler tankar om detta!

Svar: Elaka styvmödrar aside, hur kommer det sig att så många pappor är så jävla flata och mjäkiga och låter styvmödrarna vara oschyssta mot sina ungar?
Lady Dahmer

Hanna

Haha, kan inte låta bli att tycka att det är lite humor att du först uttrycker att du är cynisk kring konceptet, för att sedan berätta att du har... exakt det som efterlyses!
Men förstår även skillnaden, och tror också mer på ditt/ert sätt. Att man försöker bosätta sig nära sina vänner och sin familj, folk man redan känner, och med dem få och ge avlastning. Är tex väldigt tacksam över att jag och min sambo bor i grannkvarteret från hans mamma. Skulle jag flytta till min hemstad skulle jag vilja bo nära min mamma.
Hade varit skönt att kunna få hjälp även av vänner, men där känns ju tröskeln rätt så hög. Det ska verkligen vara en kompis som blivit så nära att man mer eller mindre är familj.

Kanske även därför denna ansökan känns lite krystad. Jag tror nämligen inte att man kan "dejta runt" eller försöka hitta ett annat par som man direkt klickar så bra med att man kan dela ansvaret för sina barn. Utan detta får man göra med de människor man redan har en lång och nära relation med.
Jag menar, de flesta dejtar ett tag som par innan de skaffar gemensamma barn, då skulle man ju behöva träffa det andra paret minst lika länge innan man vet om det är rätt. Nej, känns omständigt. Bättre att se till de människor man har omkring sig redan.

Svar: Nej alltså det som efterlystes var att skaffa barn tillsammans samt dela vårdnaden för dessa. Jag har ju inte skaffat barn ihop med Anja och Henrik. Inte heller har vi delad vårdnad. Håller med om att det känns krystat och tror inte att det kommer funka.
Lady Dahmer

J

Mia- tror många känner press av sociala medier rätt ofta.. det ser ju alltid så otroligt glatt och lyckat ut, som att en del har hur många vänner som helst. Dock vet man ju aldrig riktigt om det är så eller bara en bild som visar det så. Ibland kan verkligheten vara en helt annan. Tråkigt att du känner dig ensam. Jag har också vänner som bor långt bort, dom har bott i min stad men sedan flyttat långt så då blir det ju inte att man kan ses på samma sätt och umgås. Det jag saknar främst här är fler vänner med samma åsikter som jag (feminism solidaritet osv), men det verkar svårt att hitta. I dagsläget har jag bara en kompis som jag kan prata feminism med och som förstår mig resten är "högerfolk" som jag säger, alltså bekanta som har åsikter åt höger, som inte är främmande att sympatisera med Sd, som inte fattar feminism alls och det är så irriterande! Så det kan kännas rätt trist.

A

Lisa:
Men är det verkligen styvmamman som ställer till det? Kan det inte snarare vara så att pappan ofta inte skapar förutsättningar för en bra relation mellan barnen och sin nya partner? Jag hade en väldigt bra relation med min helt fantastiska styvmamma men inte tusan bidrog pappa till det på något sätt utan dumpade snarare helt över ansvaret för oss barn på henne. De flesta skulle säkert reagerat negativt mot barnen i den situationen och eftersom kvinnor redan utan barn tar störst ansvar hemma är det kanske inte underligt om styvmammor blir frustrerade över den extra bördan av en annan människas barn? Dessutom tror jag att det ofta blir väldigt intimt väldigt snabbt för styvbarn och styvmamma. Man vänjs inte långsamt vid varandra utan lär känna varandra först när styvmamman flyttar in. Båda mina styvföräldrar (har även styvpappa) hade mycket övernattningar och spenderade mycket tid med oss innan det blev dags att flytta ihop så både vi och de fick en chans att vänja oss vid varandra.

Jag tycker vi dömmer styvmammor alldeles för hårt, de förväntas vara så mycket mer engagerade, generösa och inblandade i sina styvbarn redan från starten om man jämför med styvpappor och det ÄR skitsvårt att vänja sig vid en ny person och dessutom vara ansvarig för den.

Pernilla

Mia: Känner igen mig på pricken i det du beskriver. Har aldrig varit sådan att jag haft många vänner, trots att jag iofs är väldigt social. Vet egentligen inte varför, men tror att det kanske har känts tryggare på något vis med några få nära vänner. Grejen är bara att det blir mer sårbart om dessa få vänner ex flyttar till annan ort, eller om man av andra orsaker kommer ifrån varandra. OCH det är verkligen skitsvårt att få nya vänner i vuxen ålder. Det är väldigt lätt att det mest hamnar på bekantskapsnivån, precis som du beskriver det. När det man mest saknar är den där nära kontakten, någon att kunna spontanringa-/träffa bara för att få snacka skit, prata av sig, garva, bröla...ja du fattar.

Sociala medier är ju väldigt triggande på flera olika sätt och inte bara när det kommer till hur många vänner folk har. Man får ex även se hur folk har det hemma och då kan jag känna att shit, nu måste vi verkligen komma igång med att renovera barren, så här kan vi ju inte ha det och bla bla bla. Sedan tror jag faktiskt inte heller att folk med sjukt stora bekantskapskretser rimligtvis kan vara så jädrans nära vänner med alla dessa. Det här är också något som populärkulturen har hjälpt till att skapa bilden av perfekta människor där bruden knappast bara har en, eller två (eller ingen) som fixar möhippan, utan självklart är det ett helt harem av fnissiga tjejer och där alla känner varandra sååå bra, om än har olika relationer till var och en.

Sist men inte minst tycker jag vi borde prata mer om den ofrivilliga ensamheten som drabbar så många, men få av oss vågar prata om (d v s om man är drabbad själv). För det är verkligen något som känns väldigt skamligt att erkänna att man känner sig ensam.

Förlåt Natashja att jag ej höll mig till sakfrågan. Tack annars för en bra blogg!

Lisa

A:
Ja alltså jag tror du har rätt i det. Det kan såklart vara för att det ligger större press på styvmamman som kvinna och att det sker en motreaktion därför. Alltså, allt i detta handlar ju såklart om att styvmamman är just kvinna, och därför har större press på sig att vara omhändertagande, större press och behov av att skydda/prioritera sina egna barn etc etc. så det jag menar är inte att man ska skuldbelägga dessa kvinnor för det EGENTLIGEN, men jag tycker att man kan diskutera sättet som många styvmödrar agerar på denna press. Styvfäder kanske inte blir inkluderade i barnens liv direkt och hastigt på samma sätt, men när de väl är det så förväntas de ändå axla en faders roll för barnen (upplever jag) och det är ju lätt för dem för de kan bara göra rätt, för män som beter sig som föräldrar är ju guds gåva till mänskligheten som vi alla vet (obs ironi), medan styvmödrar ofta ställer till det för barnens relation till pappan (genom att exkludera dem) utan att pappan har stake att säga ifrån och prioritera sina barn. Detta får ju alltid styvmamma skulden för, jag menar ju såklart att det är båda parters ansvar, men jag tycker det är intressant att diskutera vart det kommer ifrån att styvmamma ofta exkluderar sin partners barn från det nya familjelivet på olika sätt från första början liksom. Svamligt blev det nu, men hoppas du förstår vad jag menar.

Malin

Mia: jag har inte heller många vänner. Eller rättare sagt, jag har en skön grupp tjejkompisar, vi gör resor ihop och tjejhelger etc MEN vi är utspridda över hela Sverige. Vi ses två gånger per år, max tre även om vi då är flera dagar/en vecka tillsammans. Så jag har ingen att göra vardagsgrejer med, ingen att träna med eller kanske shoppa med, om jag skulle vilja. Osv.
Har känt mig lite "udda" pga detta, speciellt när andra tränar och fikar och har annat vardagligt ihop.
Men varför jämföra sig med andra? Jag kanske inte passar för att ha vardagsvänner, jag är ju lite asocial så jag mår kanske bäst såhär. Försök tänka så du med. Var och en mår bra på sitt vis. Andra bondar lätt och blir tajta, jag funkar inte så. Vi är många "ensamma"'!

Osocial tant

Mia: Samma här har svårt att få kontakt med människor gick också med i feministgruppen i mitt län. De träffas och umgås men som arbetslös så känner man sig rent av värdelös. Och de samlas oftast för fika och sånt har jag inte råd med det just nu. Tycker det känns värre också att möta folk i större grupper för man känner sig hur länge har utanför speciellt när man kommer till frågan vad jobbar du med då hmm arbetslös. Har några få bekanta som jag känner på Facebook tycker det är svårt att nå ut på ett djupare stadium till folk. Tycker om människor men hur fasiken blir man vän med dem?

jos

Mia och er andra: Tror det är många som känner så nuförtiden, sociala livet på nätet gör oss alienerade från varandra irl. Det är väldigt svårt att lära känna nya människor, få som vågar ta initiativet - fler som väntar på att det ska hända automatiskt. Svårt att få tillräcklig "social träning" kan jag känna när det är såpass lite social interaktion mellan människor irl. Man får liksom inte slipa lika mycket på sina knepiga sidor för att umgås med folk.. Vilket inte underlättar direkt! Tror jättemånga känner sig ensamma i dagens samhälle!

Malin

Mia- jag känner likadant som du och tänker på det ofta. Det får mig att må lite dåligt och jag får även svårt att lita på folk då jag har blivit sviken vid olika tillfällen Tror även att sociala medier är en stor bov. Jag mår oftast sämre av att läsa om vad alla andra gör. De reser och upplever saker med sina vänner. Och här sitter jag liksom. Ensam. Är föräldraledig också så isoleringskänslan blir liksom extra stark för tillfället..

Christina

Nej fy! Inget för mig 😂 Känns lite flummigt.. Men att bo så som ni, med vänner och barn som ränner in och ut hos varandra- det låter toppen :)

Svar: Det är det! Önskar vi kunde få fler vänner att flytta hit! Fast å andra sidan så jobbar vi på relationen med grannarna.
Lady Dahmer

A

Lisa:
Men är det egentligen styvmödrarna vi ska prata om då? Anledningen till att vissa inte beter sig bra mot sina styvbarn kan ju variera från för mycket press till rivalitet med mamman (kvinnor ställs så mycket mot varandra och styvbarnen är en vandrande påminnelse om 'rivalen)' eller att styvmamman helt enkelt är egocentrerad. Hur det än ligger till så är barnens välbefinnande huvudsakligen pappans ansvar och det är han som ska ha skulden om han utsätter sina barn för en människa som behandlar dem dåligt. Kan vi inte börja prata mer om att pappor måste lära sig att prioritera bort sina egna önskningar och sin bekvämlighet till föremån för sina barns bästa så som mammor alltid förväntas göra?

Svar: 👍🏻👍🏻👍🏻
Lady Dahmer

Lisa

Jag tänkte också Mardröm! när jag såg annonsen.

Ta bara en sådan sak som det imbecilla "rättvisetänkande" många föräldrar till vuxna barn med egna familjer har. De förväntar sig att de vuxna barnen med egna familjer ska fira jul hos dem respektive partnerns familj vartannat år för att det ska bli "rättvist" , att far och morföräldrarna ska få träffa barnbarnen exakt lika ofta och mycket osv. Är ett eller bägge föräldraparen till de vuxna barnen skilda blir det hela såklart ännu mer komplicerat.

Vissa vuxna barn som upplever detsom jobbigt klarar ju av att fräsa ifrån och förklara att de har en egen familj nu och bestämmer själva hur de vill fira jul o.s.v men långt ifrån alla.

Att då föreställa sig fyra föräldrar från början som inte ens känner varandra särskilt väl innan de bestämmer sig för att bli föräldrar tillsammans....

Om 20 år kanske ingen i kvartetten tål att se varandra längre men gärna sitter och gapar om vems tur det är att få besök på jul eller semestern - ja, så omogna är tyvärr många separerade föräldrar- och det vuxna barnet har fyra ställen att flänga runt till. Och har i sin tur en partner som har separerade föräldrar....

Och angående styvföräldrar: Självklart har den förälder som väljer att utsätta barnen för en elak partner ett enormt ansvar oavsett kön. Det tog många år innan jag förlät min mamma för att hon tvingade oss att flytta med henne hem till en karl som var hin håle själv.

Malin

Sonen på 6 år bor hos pappa och hans tjej två av tre helger, och när de är lediga/har semester. Alla vuxna kommer bra överens. Min nya sambo och jag har en dotter på snart två. Sambons föräldrar är ju också extra-vuxna/extra farföräldrar till sonen. De bor nära och har en nära relation till barnbarnen. Finns alltid till hands och ställer upp. Vi bor vägg i vägg med min pappa så barnen träffar honom flera gånger per dag och han finns alltid till hands. Vi har alltså många vuxna kring barnen som är förebilder och ställer upp/hänger/barnvaktar osv. Jag åker iväg själv då och då på ridläger/tornerspel. Tältar/övernattar två till tre nätter. Familjen klarar sig bra därhemma och inget dåligt samvete förekommer. Kärlek och respekt.

Linda Blom

Jag avundas er för att ni har sån gemenskap och hjälp. Har kollat på sister Wives på TLC och tycker att det verkar vettigt med storfamiljer (om man nu bortser från att just den är en familj med en man och flera fruar för det motsatta hade varit äckligt 🙄) Men att kunna prata med någon när barnen leker, att umgås med, kanske semestra med osv. Man har sitt eget men ändå dela. Jag bor i lägenhet nu men längtar till hus. Men ändå inte för jag kommer sakna att barnen kan gå till en lekpark utanför fönstret och träffa kompisar. Att det finns folk att hälsa på.
Men precis som du säger så är det ju optimalt när det funkar, men om det inte gör det... Så det ni har med Anja låter överlägset.
Kan bli bitter ibland på att mina systrar har typ ett "kollektiv" där jag inte ingår. Dom är dom två på ett barn medan jag är själv med mina tre.

Svar: Kan man skippa snubben och bara vara en massa fruar??
Lady Dahmer

Petra L

Jag har två partners och vi bor ihop alla tre. Med min man har jag en nu sjuåring och jag och pojkvännen funderar på att skaffa en liten. Det är SÅ skönt att vara tre vuxna! Det finns alltid en vuxen att lämpa över på om jag och en partner behöver tid på två. Behöver någon akut egentid finns det nästan alltid någon som kan ta barnansvaret. Ja det är fantastiskt att vara fler än två föräldrar!

Vid sidan av att det är extremt nice att ha två partners liksom ;)

Lisa

Apropå "tjejgänget":

Hur många har EGENTLIGEN ett stort, härligt tjejgäng som har sådär flamsigt Sex and the city-kul.
Jag håller med om att det i mångt och mycket är en bild populärkulturen , främst den amerikanska skapar.

Klart att alla behöver vänner och att vänskap i allmänhet och vänskap mellan kvinnor i synnerhet borde värderas mycket högre och uppvärderas mycket mer.
Men är just det där fnittriga "tjejgänget" någon idealbild att sträva efter?

Det är jag inte alls säker på.

Själv har jag ett litet fåtal nära kvinnliga vänner. Personer jag kan berätta de mest pinsamma saker för. Personer jag verkligen litar på. Personer jag kan fråga om barnvakt eller om lån av bil med en dags varsel. Personer som kan fråga mig samma sak. Även om en inte alltid kan ställa upp är det helt okej och inte det minsta pinsamt att fråga och det är värt väldigt väldigt mycket.

Jag föredrar helt klart kvalitet framför kvantitet när det gäller vänskap, kanske för att jag blivit oerhört sårad och sviken av vänner tidigare i livet.

Något stort fnissigt möhippegäng får jag nog aldrig men det gör mig faktiskt inte så mycket.



Tydligen tas det för givet att alla killar och män har ett "grabbgäng" också och det är ju om möjligt ännu mer osant.
I själva verket finns det enligt undersökningar ganska många vuxna män som inte har en enda vän.

S

Jag hoppas du LD tar upp detta i ett blogginlägg om sociala medier (vänskapsbiten) och hur det påverkar, eftersom det så tydligt engagerat i kommentarsfältet.

Terese

Jag är självvalt ensam vuxen i min familj med en liten bebis på 3 månader. Jag bor nära mina föräldrar och de är en stor del av mitt liv. Har många kompisar runt mig och ett starkt socialt nätverk. Jag vill att min unge ska känna att det finns fler vuxna i närheten som hen kan känna sig trygg hos. Det är superviktigt för mig. Dock känner jag redan nu att det krockar lite med mina föräldrars syn på vissa saker. De har oftast awesome värderingar och är bra människor. Men det dyker upp en del "Äh, det där behöver du inte oroa dig för. Sånt gjorde vi inte/köpte vi inte/uppmärksammade vi inte med våra barn" på saker som är riktigt viktiga för mig. Också att jag inser att jag någon gång behöver berätta att vissa delar av deras uppfostran är något jag upplevde som negativt under min uppväxt och inte vill lägga på mitt barn. Också att en har kompisar som är barnlösa och tycker att "bebismys" är en terapi de bara kan komma hem till mig och få. Så just nu funderar jag mycket på hur mycket delaktiga föräldrar och kompisar ska vara och var "Med det är faktiskt mitt barn"-gränsen går.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog