Lady Dahmer

Kvinnor som pratar lika självklart och ickeursäktande som män gör provocerar
Jag läser för övrigt alla kommentarer jag får och ert stöd är ovärderligt. Det hoppas jag att ni vet. Jag tänkte att jag skulle svara på precis alla personligen men jag hinner inte! Men tänk om alla kvinnor hade en hel drös med kvinnor som bekräftade deras livsvärde på det här sättet? Hur skulle vi må då? Vad skulle vi kunna åstadkomma? 
 
Jag tänker ibland att det inte kan vara bra för mig att få höra hur fantastiskt jag är för då kanske jag får en osund självbild men osund självbild har jag ju redan så det räcker och blir över. Det osunda är väl inte att tycka att man är bra utan snarare det där jävla självhatet man går runt och bär på? Tvivlet och ångesten över att inte duga och skam och allt sånt där. Men det är väl den där jävla Jante som man envisas med att missförstå och så går man runt och känner sån jäkla skam för att man eventuellt kanske för en minut får för sig att man är något, att man är någon, att man är viktig eller spelar roll. 
 
Kom att tänka på mitt ex häromdagen, hur han alltid liksom var irriterad på mig och hur det påverkade mig och min självbild. Som att han alltid tyckte att jag trodde jag vet bäst, att jag trodde jag var nån professor, att jag trodde jag kunde saker.
 
Och ja, ni ba mmmm Natashja lite så är du väl och JA men grejen är att jag inte alls var lika självsäker då på samma sätt som jag är idag. Att sluta ursäkta mig och börja ta plats på samma sätt som medelålders vita män har tagit flera år av idogt arbete. Men visst, jag var redan då debattsugen och vetgirig och hade ju koll på massa saker som jag gärna pratade om med de som var lika intresserade av samtal som jag. Jag skämdes inte för att visa att jag kunde och visste saker. Och det tålde han inte. (Alltså råd till hans framtida partners: Spela inte trivial pursuit med honom, han klarar inte av att du vinner.) 
 
Men häromdagen så trillade poletten ner iallafall, jag fattade vad det var som skavde för honom och för många andra: Jag tror inte och jag trodde inte då heller, att jag vet allt. Men jag pratade då och pratar nu som en man gör. Han var van vid kvinnor som hängde på sina mäns axlar och vid deras ord och aldrig opponerade sig. Hans mamma var outbildad och lite "dum", iallafall enligt pappan. De skämtade ofta på hennes bekostnad, även framför andra. De hade så roligt åt alla tokiga grejer hon sagt eller trott och att hon inte visste det ena eller det andra.
 
Och så kommer jag och tror att jag vet bättre än honom? (Det gjorde jag, kräket var visserligen intelligent men visste fan ingenting.) HUR VÅGAR JAG? Och det skulle såklart kvävas i sin linda, tryckas ner, motarbetas. och som han kämpade på med det också. 
 
Magnus, killen som klippte Penntricket, satte också fingret på det här när vi träffades sist. Han älskar ju podden och har peppat och hejjat på oss varje vecka. Jag har skämts lite över att han ska sitta och klippa och lyssna och få skäll rakt i öronen (Ja jag är kvinna och vi tar alltid hänsyn och oroar oss alltid hur andra känner även fast vi inte borde) men varje vecka har han sagt att TACK SOM FAN för allt ni gör och för allt jag lär mig. Och när vi träffades så erkände han att han kunde bli så jäkla upprörd över vissa saker vi sa men att han sen kom på sig själv att "fan de snackar som män gör!" (Och så fick han sig ännu en nyttig läxa som han tackade för). 
 
Min manskompis Stefan brukar också säga att jag pekar med hela handen och att jag ställer skåp. Jag berättar ju hur saker ligger till, det gör jag ju. Vem orkar krusa liksom? Oskar kan tycka att det är osmidigt ibland men han krusar ju så mycket att ingen fattar vad han vill eller tycker och så blir det konstanta missförstånd istället.
 
Jag vet inte riktigt vad poängen med detta är men det är insikter som kommer hela tiden och saker som hänt tidigare i livet som poppar upp i huvudet och hjälper mig att sätta saker på plats. Vad har ni för tankar kring det här? Kring manligt och kvinnligt sätt framförallt? 
 
 
Loanne

Är så trött på rollen man ofta förväntas ha som kvinna; undfallande, medgörlig och den som ser till att det är fin och trevlig stämning i olika sammanhang. Tar helt ut mig på detta men har så jäkla svårt att agera på annat sätt, det sitter verkligen i märgen 😬 Min man kan säga/bete sig lite hur som utan att bry sig om vad andra tycker, medan jag kan dras med dåligt samvete och skuldkänslor för en småsak som jag tycker att jag sagt eller gjort fel. Det tar så himla mycket energi, som skulle kunna användas till något bättre!

Den pyttelilla gudinnan

Påminner om en gång för många år sedan när en kille som jag var kompis med då åt middag med min familj. Minns inte vad vi pratade om men han sa nåt på sånt där snubb-självsäkert sätt, konstaterade fakta liksom. Min mamma råkade vara väldigt bildad inom det området och kunde säga att han hade fel, hon är en sån som vågar säga sitt. Senare samma kväll när han gått hem noterade hon att han pratar alltid som att han vet vad han pratar om och att det säkert var därför han fick bra betyg i skolan. Hon sa att jag borde prata mer som han. Jag gjorde inte det för varje gång jag sa emot honom så blev det dålig stämning, han blev sur och skulle trycka ner mig. Är för övrigt inte vän med honom längre men har fortfarande klent självförtroende.

Hannah

Jag känner igen mig väldigt mycket i att peka med hela handen, ställa skåp och inte orka krusa. Sen blev jag väldigt full i skratt av din beskrivning av din man, som är så om sig och kring sig och - låter det som - väldigt hänsynsfull 😊

Anna

Alltså, jag har tänkt på detta så länge men inte vågat säga det eftersom det kan misstolkas så fatalt; men jag tänker lite på dig som en kvinnlig Leif GW. Och jag menar det bara POSITIVT. Jag vet att han har vissa sidor som kanske inte är så roliga men samtidigt sitter han där i sin tron som en allsvetande kunglighet och slår alla andra på fingrarna med sin pekpinne. Som att han äger stället. Precis som du 😚

Agnes

Intressant! Märkte det beteendet tydligt på mig och min pappa under våran familje-vandrings-semester i sommar. Hur han konstaterade saker som att det var självklart fast han bara gissade. Och sen har han också fel ofta. Det var flera gånger under veckan som jag la märket till detta så jag påtalade det och då påpekade han att han också är den första att erkänna om han bevisats fel sedan. Och det är han visserligen, men med den självsäkra attityden han (och så många män har) i ett påstående så vågar knappt någon ens ifrågasätta om man själv inte är stensäker på sin sak (vilket jag var ett par gånger och varje gång blev han lika förvånad över att han hade fel och jag hade rätt).

Nu låter min beskrivning av min pappa som en hemsk pappa men det är han då inte, men han är precis som (nästan) alla män jag träffar på stensäkra på sin sak oavsett vad tills motsatsen BEVISATS (inte bara ifrågasatt) (och kanske inte ens då).

Hon med exet

"Han var van vid kvinnor som hängde på sina mäns axlar och vid deras ord och aldrig opponerade sig. Hans mamma var outbildad och lite "dum", iallafall enligt pappan. De skämtade ofta på hennes bekostnad, även framför andra. De hade så roligt åt alla tokiga grejer hon sagt eller trott och att hon inte visste det ena eller det andra."

Åh herregud saker föll precis på plats ännu lite mer. Tack! ❤️

Malin

Jag är kvinna och har ett ganska gå-påigt beteende, är ingen som försöker hålla god stämning, hjälper till i köket, fixar presenter till födelsedagsbarn eller skickar hjärtan när någon mår dåligt, jag ger handfasta råd till den som mår dåligt, och är kanske lätt att uppfatta som lite bufflig och tvärsäker. Jag tvivlar inte på mitt eget värde och går inte runt med dåligt samvete. Jag upplever att kvinnor inte gillar mig speciellt mycket. Bara sådana jag har känt jättelänge och som uppskattar min humor och att jag ställer upp i verkligheten när handfast hjälp behövs. Men i övrigt tycker jag det är många kvinnor som förväntar sig kvinnokodat beteende från andra kvinnor och inte gillar när man går mot strömmen.

En annan Jennie

Det här får mig att tänka och jag ska undersöka detta. Jag vet att jag uppfattas som väldigt bestämd och att jag alltid ska ha rätt och att jag inte kan ha fel. Men jag vet att det inte är sant. Visst kan jag ibland om jag känner mig väldigt säker argumentera lite hårt. Men jag dissclaimar mig ganska ofta (typ jag vet inte detta säkert) och säger även "jag hade fel" etc. Så jag har aldrig riktigt förstått varför det är så här. Alltså min pappa är sån, men han erkänner väldigt sällan att han har fel även om det händer så jag har det ju i mig. Men jag har jobbat mycket med det eftersom jag fick mycket skit för det men ändå kan folk fortfarande tycka det (som inte kände mig då). Måste fundera på hur jag är i jämförelse med männen i min omgivning...

J

"Hans mamma var outbildad och lite "dum", iallafall enligt pappan. De skämtade ofta på hennes bekostnad, även framför andra. De hade så roligt åt alla tokiga grejer hon sagt eller trott och att hon inte visste det ena eller det andra."

Min pappa och bror i ett nötskal mot min mamma, blir så jävla ledsen när jag tänker på det. Detta har skavt så otroligt mycket men trots att det är så tydligt nu när du skriver om det så har jag aldrig fattat varför det skaver så mycket. Min pappa är verkligen ett praktexempel på det du beskriver här, och på ett sätt blir jag så sjukt ledsen av att min bild av min fantastiska underbara pappa går i spillror när min vy vidgas såhär emellanåt, men givetvis är jag tacksam och glad över att jag börjar kunna se (och våga säga emot!) när han beter sig illa. Det värsta är dessvärre att min lillebror tar efter honom och det gör mig ännu mer ledsen, speciellt eftersom jag inte heller bor hemma och träffar honom så ofta och därför inte kan vara en motpol.

I alla fall ... Återigen tack för att du vidgar mina vyer och sätter ord på saker jag inte kunnat beskriva tidigare!

Jenny

Det är så intressant hur egenskaper som hos en man anses positiva istället anses negativa hos en kvinna.
En kvinna som säger vad hon tycker och står upp för sina åsikter ses ju ofta som bitchig och besvärlig.
En man däremot som är på precis samma sätt är ju så där härligt rak och ärlig som bara män kan vara.

Emy

Hade ett ex som tydligt sa: "Jag tycker inte om när du är på middag hos mina föräldrar och för diskussioner, hörs och säger emot min pappa. Jag skäms och vill aldrig mer att du gör så." Tur han är ett ex...
Men jag har aldrig ursäktat mig och mina åsikter, har fått höra många gånger att "Du lär dig nog med tiden att vara tyst." Jag har lovat mig själv att ALDRIG "lära mig med tiden". Jag kommer aldrig att ursäkta mig själv, jag är kunnig och vet att det jag säger är viktigt, även om det kan skava inombords ibland att gå mot "normen".

Becka

Agnes, det där lät precis som min pappa. Allt han säger framstår som fakta men han säger också att han kan erkänna när han har fel.

Jag är dock uppväxt med pappa och enbart pappa så jag är lika "jävlig" som han. Jag kan verka skitsäker på min sak och jag är inte sen att såga ner saker han eller andra säger. Antar det är därför jag blev kallad "bossig" i skolan trots att jag aldrig förstod varför. Kanske därför jag inte kommit så bra överens med kompisar och tjejer? Jag vet inte. Stor i truten är jag och jag har inga problem att höja rösten och prata över för det är precis så pappa gör, ska man få en syl i vädret gäller det att ge tillbaka och det gör jag.

Sen kan jag ju säga att när pappa har fel och han är överbevisad, så får han höra det låååångt efteråt. Jag är inte det minsta snäll. Haha.

Becka

PS. Det sista jag skrev, pappa gör likadant. Så beteendet är ömsesidigt. ;) Har jag fel lär jag få höra det också en lång tid efteråt.

Becka

Fick lite ont i magen av att läsa detta först:

"Hans mamma var outbildad och lite "dum", iallafall enligt pappan. De skämtade ofta på hennes bekostnad, även framför andra. De hade så roligt åt alla tokiga grejer hon sagt eller trott och att hon inte visste det ena eller det andra."

Sen kom jag på att min pappa faktiskt skämtar på manliga kompisars bekostnad också. Så han verkar inte riktigt skilja på kön här. Sen skämtar han inte på deras bekostnad inför andra, bara privat inför mig. Insett att jag också gör det och det är inte heller baserat på kön. Undrar vad vi gör, vi kanske skämtar på andras bekostnad som vi uppfattar inte är lika bildade som oss? Hm... Tankeställare.

Josefine-trebarnsmamma

Jag pekar också med hela handen och vet och kan mycket😉 rök ihop med mina chefer när jag var ung, så pass så att mina ena chef (rektor) skickade mig på samtal med någon ur något "hälsoperspektiv" och där fick jag rådet att inte alltid säga vad jag tycker, ibland är det bättre att vara tyst😠

C

Jag är precis likadan. Känner igen mig så mycket i denna text att det nästan gör ont. Får ofta höra på min arbetsplats att jag inte ska vara så rak och ärlig, att jag borde lära mig att linda in saker osv. En gång gick det till och med så långt att en chef skickade mig på åtta timmars obligatoriska psykologmöten för att psykologen skulle hjälpa mig att hålla tyst och inte säga min åsikt så ofta. Tack och lov slutade de åtta timmarna med att psykologens slutsats var att det inte är något fel på mig förutom att jag är kvinna.

Nemo

Intressant. Jag har alltid fått höra att jag är väldigt envis och kan mycket, både i negativ och positiv bemärkning, vilket gör att jag inte vet hur jag ska värdera dessa sidor hos mig. När det handlar om att jag t.ex. står upp för mig själv och vågar gå min egen väg, så får jag ofta höra från familj och vänner hur envis jag är på ett bra sätt, att jag står fast vid min principer och inte följer massan som en död fisk. MEN, så fort jag använder dessa egenskaper genom att t.ex. säga emot mina föräldrar eller annan person som av någon anledning anses mer kunnig/har mer auktoritet, så får jag alltid höra att jag är så envis i negativ ton, typ "men sluta vara så envis nu, vad jobbig du är". Och om jag och någon/några andra sitter och diskuterar något helt allmänt och jag säger något som jag kan, så får jag beröm, men om vi pratar om ett särskilt ämne som jag också råkar veta någonting om, och säger ifrån/emot eller bara yttrar min åsikt, då blir jag nästan attackerad av meningar som "det där kan inte stämma", "du har säkert fel", etc etc. Här senast diskuterade jag BB-krisen och pratade om det jag läst, bland annat hos dig och Cissi, och jisses vad jag blev nersågad av de omkring mig. De jag pratade med var också äldre, så de kunde ju omöjligen veta mindre än någon som är flera år yngre. I alla fall, att jag i ena stunden får beröm för dessa egenskaper för att i nästa få skäll för dem gör att jag hela tiden (ibland omedvetet) skiftar mellan att vara den jag är (den som vet saker och säger det) och vara tyst eftersom jag av erfarenhet vet att ingen ändå kommer lyssna/tro på mig. Jag är inte oresonligt envis, upptäcker jag att jag har fel så backar jag. Jag säger vanligtvis inte "jag hade fel" förvisso för det är jag för stolt för, men jag slutar argumentera och typ "ja, okej", medger ett nederlag liksom. Men det tycks ingen vilja erkänna att jag gör för tydligen är jag "så dumt envis" hela tiden.
Blir nästan uppretad bara jag skriver detta, för fan vad det har varit och är skadligt för mitt psykiska mående att i ena stunden hyllas för att i nästa stund tryckas ner för exakt samma egenskap. Det är som att den bara är bra när den inte riktas mot personen(erna) ifråga.

Becka

Nemo: Mycket bra skrivet!

Petra

Jag känner igen mig SÅ mycket! Jag brukar inte dela dina åsikter och måste erkänna att jag sällan läser din blogg men här slog du huvudet på spiken.

I min pojkväns familj har det alltid varit männen som haft ordet medan kvinnorna suttit tysta och inte vågat öppna munnen, alternativt hållt med bara för att de inte tror att deras åsikter räknas. Männen i familjen driver också med mamman och skämtar om henne öppet på ett nedlåtande sätt. Så vidrigt. Själv kommer jag ifrån en familj där alla oavsett kön uppmuntrats att säga sin åsikt, så av den anledningen har jag inte blivit omtyckt av pojkvännens pappa och bror som är "alfa-hanarna" i familjen, så ni kan ju tänka er vad de måste störa sig på mig som vädrar mina åsikter på samma sätt som dem gör! Tidigare brydde jag mig att de inte gillade mig men inte nu längre. Jag tänker fortsätta vara JAG och passar det inte så är det deras problem.

Sandra

Urk. Jag kommer att tänka på en nyårsfest jag var på som ung vuxen, där jag bara kände en person och var ett par år yngre än de andra. Jag pratade med folk, som verkade trivas lika bra i mitt sällskap som jag i deras, kysste en kille, hade kul och var framåt helt enkelt, men dagen efter var en tjej (som inte varit på festen men kände mig, värden samt personen jag gått dit med) "besviken" över mitt beteende efter vad hon hört från värden, även om det, om än inte helt och hållet, var feltolkningar från hennes sida av vad värden sagt. Det var väldigt abstrakt men kontentan var att jag borde ha tonat ner mig. Killen jag kysste var ganska timid av sig och det var jag som tog initiativet = jag hoppade på honom och hånglade upp honom utan hans godkännande. Jag var full, men inte superfull, inte fullare än de andra på festen, och jag engagerade mig i samtal och... tog plats, helt enkelt, men den här personen fick det att låta som om de andra gästerna varit lite civiliserat salongsberusade och jag aspackad och odräglig och dansat på borden eller något. Jag var inte otrevlig mot någon, jag körde inte över folk eller var överdrivet högljudd, men det stack tydligen i ögonen att jag som ung tjej som knappt kände någon på festen hade mage att vara framåt och ta för mig och ha roligt istället för att typ sitta och smutta på en cider och le och se söt ut. Slår vad om att hade jag varit kille, helst ett par tre år äldre men framförallt kille, hade det hetat att jag var skön och härlig och social istället.

e

Känner också väldigt mycket igen mig. Är en sådan kvinna som alltid kör raka rör, är absolut inte konflikträdd utan tvärtom, skiter i om det är bra eller dålig stämning, jag säger vad jag tycker och jag står upp om jag tycker något är fel eller om något gjort något dumt liksom och står på mig. Herre vad detta retar folk, både män och kvinnor. Män retar det på det sättet att de inte förväntar sig att man ska bete sig så, särskilt nya män som inte känner en sedan innan och dömer på utseendet. På utseendet tror de jag ska vara någon kuvad stryka-medhårs-kvinna och sen chocken när det är tvärtom. Kvinnor uppskattar det nog inte för att de tycker att man är besvärlig och inte en "teamplayer"...

Jag tvivlar väldigt ofta på om jag borde ändra på mig, för att liksom passa in mer, få sammanhang att flyta enklare, ha enklare för mig i dejtingsammanhang, osv osv. Men sen kommer jag på mig att alla gånger jag har försökt göra det och gjort avkall på mig själv så har jag mått ännu sämre och känt att jag svikit mig själv och det är en ännu värre känsla.
Men är nyfiken på om ni andra som upplever er vara sådana som LD beskriver sig själv - tvivlar ni någonsin på det och tänker att ni borde vara annorlunda, mer som alla andra, enklare att ha att göra med liksom, eller är det bara jag? Typiskt jävla kvinnligt kan jag tänka mig att tänka så ens.

e

En annan sak som jag frågar mig ofta är hur människor som alltid är alla till lags, stryker alla medhårs och spelar med, alltid blir så förbannat omtyckta? Både kvinnor och män. Ja alltså visst att det förenklar saker med en person som aldrig är till besvär och alltid är så glad och positiv till allt, men att man finner detta intressant i slutändan undrar jag? Tröttnar man inte till slut och bara VEM ÄR DU EGENLIGEN?? Och liksom varför SÅ omtyckt, du har ju i princip inte bidragit med något till världen.. Så tänker jag i alla fall om sådana människor men verkar vara ganska ensam om det. I alla fall i mina kretsar

Anna

Å som jag har funderat på detta de senaste åren! Jag har alltid varit rak och bestämd. Krusar aldrig. Försökt hjälpa genom att föreslå lösningar istället för att lägga huvudet på sned och tyckt synd om personen när hen tagit upp ett problem. Osv.
Jag alltid haft lite svårt med kvinnliga vänner. (Och manliga också för den delen för det slutar ju alltid med att de inte lyckas vara "bara kompis" med en tjej.) Tjejerna har alltid tyckt jag varit lite knepig tror jag. Ngt har liksom skavt hos andra kvinnor har jag märkt.
Och så för ca 10 år sedan sade en manlig arbetskamrat till mig "du är ju som en man i en kvinnokropp". Då föll poletten ner för mig. Precis så är det ju. Och just därför tycker männen jag är rolig och cool (förutom de där som vuxit upp med en mamma som blivit hånad av pappan...de ogillar ju mig skarpt såklart) men kvinnorna blir förvirrade för att jag ser ut som dom men beter mig lite mer "manligt".

För ett par år sedan krisande jag rejält. Kände mig så ensam efter tappat ett par kvinnliga vänner av några olika anledningar. Försökte ändra på mig för att passa in. Det slutade såklart med att jag blev ännu mer olycklig.
Så nu har jag gått tillbaka till mitt riktiga jag. Jag har accepterat att jag inte är så like'able. Alla har sina issues tänker jag och njuter av min stora familj istället. Och så fortsätter jag att köra mitt race. Like it or not liksom. För det där att vara sann mot sig själv, det ligger nog väldigt mkt i det.

Camilla

Svar till e: "En annan sak som jag frågar mig ofta är hur människor som alltid är alla till lags, stryker alla medhårs och spelar med, alltid blir så förbannat omtyckta?"... "Tröttnar man inte till slut och bara VEM ÄR DU EGENTLIGEN?"

Jag är en sån medgörlig människa och kan intyga att det är fruktansvärt. Får grov ångest av blotta tanken på att folk kan ha något negativt att säga om mig och hatar mig själv varje gång jag gör/har fel. Spelar ofta med för att jag helt enkelt inte vet vad jag ska säga och för att inte säga emot... Kommer från ett hem där jag inte uppmuntrades att argumentera för min sak och har därför svårt att utrycka mina åsikter inför folk. Är så avundsjuk på alla i kommentarsfältet som tar plats och inte låter sig bli överkörda.

e

Camilla - tack för svar! men känns det inte underbart att bli omtyckt av alla då? Hur hemskt det än låter värderas vi ju fortfarande i kvantitet och inte kvalitet i samhället, ju fler vänner desto bättre osv.. Folk med stora bekantskapskretsar och stort nätverk ses som mer lyckade och framgångsrika osv.. Antar att gräset alltid är grönare

Isabella

Att ha levt med ett ständigt förstoringsglas över sig och ett solljus som bränner en i ett halvt liv gör en jävligt ödmjuk och självmedveten. Har svårt att tro att ex antal tusen hejarop och följare skulle kunna sudda ut den där jävla brännande känslan från förstoringsglaset. I sekunder, möjligtvis minuter åt gången så kanske en får känna att det som görs av en duger. Men aldrig jämt. Tack för att du orkar. Eller. Tack för att du vägrar hålla käft och tyglas även när du faktiskt _inte_ orkar. 💗

Lisa

Folk brukar inte gilla mig vid "första anblick" för att jag är väldigt rak på sak (dvs, lindar inte in). Driver dessutom ganska friskt och är rappkäftad vilket kvinnor brukar jag möter brukar gilla, och män ogilla. Särskilt humor förknippas ju med män, många män blir väldigt provocerade av kvinnor med humor. Provocerade och osäkra tror jag, att jag liksom är snabbare på bollen än de och inte drar mig för att skämta. Apropå "kvinnligt" kontra "manligt" liksom.

Carro

Åh herre gud vad jag kände igen mig när du skrev att de brukade skämta på hennes bekostnad, händer mig ibland fortfarande med bröder och pappa

Christina

Jag älskar att du pekar med hela handen!!

jsksjzvz

satanism står för att utrota de svagare, offra till och dyrka och be till gudar, att individen ska härska med järnhand. vad har det med feminism att göra? tänkte på din tröja.

Svar: Du får googla satanic feminism helt enkelt
Lady Dahmer

sanna

"Hans mamma var outbildad och lite "dum", iallafall enligt pappan. De skämtade ofta på hennes bekostnad, även framför andra. De hade så roligt åt alla tokiga grejer hon sagt eller trott och att hon inte visste det ena eller det andra."

Detta är något som verkligen skär i mig. Hur många män i min barndom som betedde sig så. Och hur ofta jag som barn lurades med i det där skrattet. Och hur det grundade ett kvinnoförakt i mig som har tagit mig decennier att göra upp med.

Emelie

"Men tänk om alla kvinnor hade en hel drös med kvinnor som bekräftade deras livsvärde på det här sättet? Hur skulle vi må då? Vad skulle vi kunna åstadkomma?
Det är så männen gör, bekräftar varandras livsvärde, mest hela tiden, tyvärr på bekostning av kvinnor. Det känns som det går minst tio kvinnors bekräftelse på en mans eftersom strukturerna lärt oss hur viktiga mäns åsikter och bekräftelser är.

Svar: sant
Lady Dahmer

Linnea

Haha ja alltså min snubbe brukar skämta(?) om att jag är narcissist för att jag tex alltid tackar för komplimanger och och viftar bort dem eller för att jag är smart och vet om det och liksom inte döljer det. Alltså jag har en typ god självkänsla och tvivlar inte ofta på liksom min förmåga eller hur man ska säga? Jag skryter dock sällan eller håller på så, men det är som att det räcker bara med att man inte krälar runt i kroniskt självhat som kvinna för att man ska betraktas som orimligt självgod?

emma

Var hos en kompis över helgen i hennes nya pluggstad. Min storasyster följde med. Vi fick träffa alla hennes nya klasskompisar och det var en kille med. Alla pratade i mun på varandra och skrattade högt. Men så berättade han någonting och alla satt som små ljus och lyssnade respektfullt. Min syster sa: "varför blir alla så tysta när en man pratar?".

Det var typ det bästa jag någonsin hört för jag blev så medveten.

olleoljud

Satt i ett väntrum idag och slölyssnade lite på radio... och hörde att Anna Kinberg-Batra avgår. Och jag tänkte på hur mycket tokigheter hon gjort... men å andra sidan är jag inte så förtjust i moderaterna men funderade ändå vidare på om en manlig partiledare hudflängs lika mycket som en kvinnlig?

(Enligt Liv Strömkvist accepteras mäns felsteg i mycket större grad... tänk bara på Mona Sahlin...)

Mie

Min man brukar ofta gå ut ur rummet när jag pratar. När jag säger till blir han sur och svarar att han minsann var på väg någon annanstans för att göra något viktigare (vi bor på 70 kvadrat). Alldeles nyss berättade han om ett spel han spelat och blev skitsur för att jag inte ställde följdfrågor. Jag undrade hur han kunde påstå det? Han som brukar gå iväg när jag tror att vi är mitt i ett samtal. Då kommer martyrrollen fram och han suckar: "ursäkta att jag försöker dela med mig av något som är viktigt för mig". Antar att han faktiskt tycker att hans samtalsämnen rent objektivt är så mycket mer intressanta än mina att det är fullt förståeligt att han går iväg när jag pratar, men fullkomligt obegripligt att inte jag sitter stilla med tindrande ögon och tusen följdfrågor när han pratar. Det är där det blir svårt, att få honom att fatta att hans uppfattning inte är facit. Det är inte bara svårt, utan ofta helt omöjligt. Hur som helst så smittar det av sig och jag ber ofta om ursäkt för att jag pratar så mycket och (ve och fasa!) hoppas få uppmärksamhet.

furyosa

Det är ju större skillnader i beteende mellan individer än mellan könen (se bl.a. Delusions of gender av Cordelia Fine). Patriarkatet håller dock inte med och det uppstår kognitiv dissonans när kvinnor beter sig som endast män bör göra. Den kognitiva smärta som därmed uppstår åtgärdas genom att man med kraft försöker forma om verkligheten efter kartan, t.ex. få tyst på självsäkra och högljudda kvinnor så att de beter sig som kvinnor ska göra.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog