Lady Dahmer

Komplimanger vs. Bekräftelse
Apropå komplimanger, eftersom att jag ser att debatten tagit andra vägar och folk oroligt undrar om de inte får ge eller får bli glada av komplimanger. 
 
Så här: jag ser komplimanger som ett sämre substitut för bekräftelse. Vi vill egentligen bli sedda, inte recenserade eller bedömda, men i brist på det så funkar komplimanger som en tillfällig quick fix för vårt välmående.
 
 
 
Nadia

https://www.sydsvenskan.se/2017-08-14/dinamarca-polisanmaler-janouch-efter-tweet

Inte riktigt samma sak som att ge en komplimang men den här nyheten ger mig en konstig känsla i magen. Förstår inte vad Janouch vill uppnå egentligen. Du är så klok och har ofta bra resonemang om saker och ting. Hade varit intressant att höra hur du ser på det hela. Får mest en konstig känsla men kan liksom inte formulera mina känslor med ord vad det är som är så galet med det hela. Men du gör klart som du vill, mest ett önskemål. Fortsätt du med ditt arbete. Du e grym!!

Nadia

Nu gav jag visserligen en komplimang. Men menar mer att jag uppskattar ditt arbete. Hjälper oss vanliga mindre bildade hitta argument, förklaringar till vad som känns galet och fel många ggr men mest bara drabbas av tunghäfta.

Jenny

Först och främst, tack för allt du gör!!
Har inget med inlägget att göra men undrar om någon mer reagerat över natural cycles gravidläge? Jag är gravid i vecka 17, använde bla natural cycles för att bli gravid ( tyckte dock att flo menskalender var bättre och dessutom gratis) men till saken. När man mätt temperaturen varje morgon så kommer det upp en cirkel där det står vilken vecka en är i och yada yada. Det som jag reagerat starkt på är att ordet "ideal viktökning". I min vecka nu ska det tydligen vara 3,5 kg. Jag äger ingen våg och har valt att inte väga mig på mvc, men detta gör mig så trött!! Inte ens när en e gravid får en vara ifred från vikthets. Viktuppgång under graviditet är så otroligt individuellt. Förstår inte hur en app 2017 som riktar sig till kvinnor och många unga såna kan stå bakom detta. Har mailat dom men förstås inte fått något svar.

Tack för att du orkar, du ger mig så mycket!

J

Precis vi är urusla på att bekräfta varandra på andra sätt!

Blobloalsbdld

Svar till Jenny; man vill gärna hålla koll på vikten eftersom det KAN vara en indikation på graviditetsdiabetes, eller om man håller på att få havandeskapsförgiftning. Men å andra sidan går vissa upp 60 kg och en annan kanske bara 8, det räknas fortfarande som "normalt".

Anonym

Det här är helt off topic men: jag är en s.k. emotional eater. Om jag är ledsen, som jag ofta är nu av olika anledningar, käkar jag upp en halv kartong gilles chokladbollar på typ en timme. Tränar gör jag inte. Ibland blir jag rädd för att mitt hjärta ska stanna, ibland lägger jag handen över det och tänker att fan vad jag är tacksam över att det fortfarande slår. Jag är den ohälsosammaste människan jag känner, men ingen tar mig på allvar när jag berättar att jag äter stora mängder godsaker för att handskas med mina överväldigande känslor. Varför tar de mig inte på allvar? För att jag inte går upp ett enda kilo av den ovanan. För att jag är smal. Jag är den där ohälsosamma smala tjejen vars matvanor ingen ifrågasätter just för att hon är smal. Jag skulle inte ha reflekterat över detta om jag inte hade läst din blogg. Tack för att du gör det du gör, du har öppnat mina ögon.

Annika

Alltså jag kanske är puckad nu men vad är det för skillnad på en komplimang och bekräftelse?
Ja, jag antar att jag får ta fram skämskudden men jag fattar inte.
Jag tror att jag tänker att det är OK att säga: "Fan vilket skarpt resonemang!" men pga utseendehets på kvinnor är mindre bra att säga: "Fan, vilka snygga ben!" men jag misstänker att jag inte riktigt lyckas tänka hela vägen?

Ella

Jag skulle vilja säga såhär att det är klart att jag blir glad när folk säger att jag är vacker. Men när jag inser att det är det enda folk någonsin säger så blir jag rädd, jag kommer inte alltid vara vacker, en dag är jag också gammal och skrynklig och om min skönhet är mitt enda värde så innebär det att jag kommer att förlora mitt enda värde, det enda folk värderar mig för. Därför är komplimanger för ens utseende farliga. Ge mig komplimanger för att jag är intelligent, snäll, omtänksam, stark för det kommer ingen, inte ens tiden, kunna ta ifrån mig.

e

Är jag den enda som faktiskt inte längre blir glad för utseendekomplimanger? Tvärtom blir jag nästan förnärmad. Dels för att jag blir förnärmad att folk tror jag är så ytlig att de tror det är det jag vill höra (i synnerhet då om det kommer från män) och sedan för att det känns som att utseendekomplimanger degraderar en och värderar en för saker som inte är relevanta, när man är såå mycket mer än det. Känslan i min kropp och reaktionen när någon ger en utseendekomplimang är på riktigt samma som om någon skulle säga "det ska regna idag". Jag har fått två komplimanger på senare tid som jag blev genuint glad av. Den ena var att jag har bra teknik när jag tränar från min träningsinstruktör och den andra var att jag har bra konsistens på mina muskler från min massör.

Det som är himla skönt med att inte vilja ha den typen av bekräftelse längre är att det är som att sluta knarka. Jag känner aldrig ett behov av att göra mig fin för andra eller lägga upp bekräftelsesökande bilder, det är enormt befriande. Det är ju så att desto mer man får, desto mer vill man ha. Jag bara ser massvis med dessa posiga, utmanande bilder på unga tjejer som skriker "säg att jag är snygg!!!" "tyck om mig snälla!" "se mig, bekräfta mig, säg att jag duger" och det är så jävla tragiskt och ovärdigt och jag blir bara helt ledsen. De är inte heller alla så unga, tjejer i min egen ålder (runt 30) och äldre håller också på. Det är som att de inte själva förstår vad de gör med sig själva. :(

Svar: Jag blir definitivt obekväm av det. Men det får mig också att snabbt börja ifrågasätta mig själv.
Lady Dahmer

furyosa

Känner mig förskonad då jag aldrig lärde mig att uppskatta komplimanger på utseendet. Svarar sådana komplimanger mest med ett "jaha, och?" Däremot går jag runt och tycker att alla människor runt mig är vackra, normsnygga som normfula; jag fascineras oerhört av det mänskliga ansiktet och kroppen i alla dess former och åldrar, men det skulle vara oerhört stört om jag gick och sa det till alla omkring mig. På samma sätt tycker jag det är stört att höra vad andra tycker om mitt utseende, vare sig de tycker jag är snygg eller ful. Tycker att folk kan hålla det för sig själva.

Det tragiska är väl dock att det visats att vi bemöter människor olika beroende på hur vi tycker att de ser ut. Normsnygga människor får ett bättre bemötande än normfula. Komplimang är ju synonymt med smicker och smicker innebär att vi vill ha något i gengäld, kanske klättra lite på den sociala hierarkistegen genom att binda normsnygga (och därmed högrankade) personer till oss som i sin tur livnär sig på/knarkar vårt smicker?

Frida

Har lärt min sambo att jag inte bryr mig om utseendekomplimanger, och det är väldigt skönt. Förr var det mycket om att jag är vacker, söt, fin osv... det är numera ersatt med smart, talangfull, rolig osv. Det känns mycket bättre, som att mitt värde ligger i min person snarare än i mitt yttre. Det handlar också om att jag vill att hen redan nu börjar träna på att inte ge utseendekomplimanger, då jag inte vill att våra framtida barn ska behöva höra sånt.

Loanne

Ofta tror jag att folk ger komplimanger för utseende istället för att ge bekräftelse för personliga egenskaper eftersom det är enklare. I synnerhet om vi inte står varandra så nära, men ändå vill visa att vi är positivt inställda, fäller vi gärna en kommentar om en fin klänning eller liknande ytligt. Lite som att prata om vädret, tänker jag - det man kommunicerar om ytligt kan betyda så mycket mer egentligen. Men självklart borde vi bli bättre på att sätta ord på det vi egentligen vill säga.

Svar: Mindre personligt liksom. Det är liksom ytligt och givaren sätts inte heller i en position där hen måste fläka ut sitt innersta typ. Så känner iallafall jag, tycker det är jättesvårt att visa genuin uppskattning. Skäms lätt.
Lady Dahmer

Harmagedon

Komplimanger om kläder och andra yttre attribut ser jag som sociala smörjmedel. Vi behöver och förmår inte att ha jättedjupa relationer med alla människor vi interagerar med i tex yrkeslivet. Men vi behöver visa oss vänligt inställda för att få till effektiva samarbeten. Eftersom det inte är socialt accepterat att plocka loppor ur varandras pälsar så frågar vi hur helgen varit eller ger en komplimang för den nya tröjan.

sovgris

Jag tycker den här diskussionen är så himla viktig. Tack för att du håller igång den och för att du orkar ta dina egna erfarenheter och bilder som utgångspunkt. Vi vill bli sedda, inte bedömda - exakt! Men det är svårt, vad är det att se en annan människa och att bli sedd? Jag tror att våra ord spelar roll och att de kan ha andra effekter och funktioner än de vi är medvetna om eller som är vår intention. Fram tills att patriarkatet är störtat så tror jag att komplimanger till kvinnor för deras utseende alltid kommer att ha en förtryckande delkomponent, oavsett intentionen bakom dem. För att samhället ser ut som det gör helt enkelt, kvinnors utseende används emot dem av de patriarkala strukturerna.

Maria

Min svärmor hälsar ALLTID med komplimanger, och nu när vi semestrar nära varandra blir det varje dag.... (kräks)
Så tvingas jag till att ta efter för att hon inte ska bli sårad. Försökte först ignorera och istället bara le och säga god morgon/kramas men då framstår man som högfärdig. Fick jag höra av cafepersonalen som hon klagat till.
Behöver uppenbarligen ta oss ett snack nu. (Hon är italienska).

Helen

Alltså. Igår (tror jag det var) presenterade Elisabeth Massi Fritz på sitt Instagram en medarbetare för att hon är kompetent och har gjort/gör ett bra och viktigt jobb.
-Och vad skrivs i kommentarerna?
Jo, "vacker" osv. Många kommentarer från andra kvinnor om ENBART det. Man skäms ju nästan. Visst, hon var dessutom vacker, men det var irrelevant, då inlägget handlade om hennes arbete. (Det är förstås helt överflödigt att tillägga att en mans motsvarande insats inte hade kommenterats/förringats med att han var vacker.)

Stine

Jag får lov att börja med något jag funderat på sen jag läste ditt tidigare inlägg om smink och "att göra sig snygg" som något patriarkatet tvingat/lurat oss till. Självklart har de patriarkala strukturerna under lång tid "mallat in oss" i att behaga andra, men jag vill även påstå att det finns biologiska aspekter i detta "att göra sig snygg". Vi människor, liksom många andra djurarter, har en biologisk instinkt att göra vad vi kan för att attrahera/locka till oss den största/bästa partnern. Det ligger liksom i sakens natur att evolutionen gynnat de hanar och honor som lyckats bäst i att få para sig med den största/bästa partnern. Att "piffa upp sig" för att attrahera sin partner ser jag mer på samma sätt som Påfåglar som visar fjädrarna eller andra djur som "blåser upp sig" etc. för att imponera på sin partner. Personligen älskar jag min man oavsett klädsel, men absolut tycker jag han är extra stilig i vissa kläder och när han "piffat" sig lite extra.

Gällande komplimanger vs. bekräftelse så tycker jag att det blir lite konstigt att jämföra dessa. En komplimang är en artighetsfras och en bekräftelse är en verifikation/ett bevis på något. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Att säga att jag tycker någon är klok är en komplimang, liksom att säga att någon har en fin frisyr. Det första skulle enligt resonemanget ovan vara okej men inte det andra?

Om någon säger till mig att jag har en fin klänning/snygg frisyr/häftig tatuering så tar jag det som en artighetsfras *punkt*. (Möjligen kan jag även ta det som en bekräftelse på att jag har j*vligt bra smak. ;-) ) Jag ser det inte som ett (be)dömande av mig som person. För mig är det en väldig skillnad på komplimanger som artighetsfraser och "komplimanger" som utgör någon form av (be)dömande av min kropp. "Schysta pattar" kan liksom aldrig bli en artighetsfras och den typen av "komplimanger" hade vi självklart klarat oss bäst utan. Men patriarkat eller ej så blir vår sociala samvaro mycket enklare i och med det sociala kitt som enkla artighetsfraser utgör.

Helena

Jag har faktiskt funderat över det här med komplimanger ett tag (skrev t o m ett inlägg om det bara för några dagar sedan) och har till slut insett vad det är som gör att jag fortsätter att längta efter dem, trots att jag egentligen blir obekväm av dem. Som du säger handlar det om bekräftelse, att bli sedd. Jag upplever att komplimanger för många är ett sätt att bekräfta att man ser en annan person och gillar hen. Jag vill egentligen inte att folk ska kommentera mitt utseende, däremot vill jag gärna känna mig omtyckt och inkluderad och då är just komplimanger om utseendet ett enkelt kvitto på att andra uppskattar en.

e

Helena - hur känner man att någon ser en och tycker om en för den säger att man är snygg? Jag känner mig varken sedd eller omtryckt av en sådan kommentar. Snarare objektifierad och dumförklarad. Dels för att personen inte känner mig bättre tydligen än så och inte vet vad jag blir glad av och dels för att bedöma det yttre är ju inte att SE en person för allt den är.

Hade ett ex som hela tiden skulle ge mig utseendekomplimanger men ofta utifrån vad andra tyckte. Typ "xx såg bilder på dig häromdagen och tyckte att du var så himla snygg" eller typ min bror sa såhär om dig. Han ville säkert vara snäll bara men nu i efterhand känner jag bara att jag blev så himla bedömd för det yttre. Han kunde också säga att jag var så fin och smal... no shit man utvecklade ätstörningar under den tiden? Även om han gav komplimanger för personlighet och annat också kunde man inte låta bli att undra, hade du varit med mig om du inte tyckte om mitt utseende så mycket? Så ska man inte behöva känna i sitt förhållande

Anita

Jag ger gärna komplimanger, både om handlingar och om utseende, men då oftast om utseende som personen har ansträngt sig för. Jag tänker att jag då snarare ger komplimang om att vad du är duktig på att matcha kläder/sätta upp håret/sminka dig/välja skjorta och att det är att jämställa med att ge komplimanger för att någon målar fint/har stickat något tufft/har byggt en lekplats eller vad det nu kan tänkas vara.
Jag får ofta komplimanger av min sambo, och oftast när jag ansträngt mig för att "piffa till mig". Jag tror inte att det beror på att han tycker att jag är snyggare då utan att han ser att jag ansträngt mig och vill uppmärksamma mitt arbete.
Sen kan man såklart diskutera huruvida man borde lägga energi på sånt över huvud taget, men sminkning eller snygga kläder kan väl vara en hobby lika mycket som drejning eller snickeri?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog