När du ger en komplimang så säger du samtidigt att du lägger märke till hur människor ser ut
Det är många av er som inte håller med mig när det kommer till komplimanger. En del av er hänvisar till att vi tycker byggnader eller blommor eller till och med djur är vackra. Eller att vi har det kodat i oss att uppskatta skönhet. 
 
Visst, så kan det vara. Men dels så anser jag att vi inte behöver vara slavar under vår genetiska kod eller iallafall inte behöver uppmuntra och spä på de egenskaper som är biologiska.  Sen så tycker jag att det är viktigt att göra skillnad på djur/saker och på människor. Blommor kan vara vackra men människor är inte blommor och är inte här för att dekorera omvärlden. 
 
Hemma hos oss försöker vi undvika att värdera varandra och andra efter utseende. Jag vill inte att mina barn lär sig att det är viktigt och än så länge (de är sju och nio) så verkar de inte tycka eller tro det heller. Vi pratar inte om sånt alls. När jag jämför med hur t.ex mina föräldrar och vuxna omkring mig pratade om andras och sina egna yttren och hur det påverkade mig och min självbild redan som ganska liten så är det som att mina barn får växa upp på en annan planet och det gör mig trygg i mina beslut. 
 
Det som händer när du ger någon en komplimang för utseendet är att du samtidigt säger du att:
 
1. du har lagt märke till hur hen ser ut
2. att det är viktigt och bra att vara fin
 
Det påverkar oss, vår självbild och de val vi gör. Vi som är just vuxna har ju växt upp i en kultur där detta är viktigt och det är svårt att värja sig mot. Och barn är ännu mer påverkningsbara, de formas här och nu.
 
Det finns inget neutralt eller sunt förhållningssätt till detta eftersom att vi lever i en kultur där utseende värderas och framförallt kvinnor värderas efter om de är snygga eller fina. Oavsett din personliga uppfattning om detta. Oavsett om DU kan förhålla dig neutralt (det kan du inte men ok vi kan låtsas som det). 
 
 
Och många undrar också varför jag lägger upp bilder på mig själv om jag inte vill ha komplimanger. Detta tycker jag är fasligt intressant hörrni! Lyssna ordentligt på den frågan. Vad säger den? Det är liksom som att vi inte kan se andra skäl. Klart det måste bero på komplimanger?! Klart kvinnor vill höra att de är fina eller vackra eller snygga (Ja det vill ju jag också pga hjärntvättad men vänta tills jag pratat klart) nåt annat skäl finns ju inte. Typ så.
 
Jag tycker det är intressant också hur vi reducerar varandra till att inte ha andra saker att förmedla och nej jag kan också känna att mycket fokus på t.ex instagram läggs på det yttre även inom feministiska kretsar där det nästan blivit synonymt med den nya moderna fräscha feminismen att också vara flawless och ha ögonbryn (eller vad det nu är för kroppsdelar) "on point". Men vi är ju mer än så och iallafall jag vill förmedla annat. 
 
Så varför lägger jag upp bilder på mig själv? Två skäl:
 
1. För att jag använder min kropp som verktyg i min aktivism tex genom att provocera, genom att normalisera feta kroppar och genom att ta plats som fet. 
 
2. För att ge er en inblick i mitt liv och vardag och ge mina texter och funderingar ett ansikte. Det bidrar till en mer personlig kontakt med den publik jag vill inkludera i samtalen. 
 
 
En annan grej som många undrar över är hur man kan visa att man lagt märke till personers ansträgningar, t.ex om nån sminkat sig fint eller kanske har speciellt kläder på sig och här vill jag komma med en motfråga: 
 
Varför måste man bemöta detta?
Varför antar man att personen vill att detta ska bemötas eller bekräftas?
 
Ja förmodligen vill hen det, vi är ju alla produkter av vår samtid, men är det alltid så? Som jag sagt tidigare så vill vi ju bli sedda snarare, så hur kan vi få vår omgivning att känna sig sedda och bekräftade och inte då bara när de piffat sig? Jag tänker på Anna (apan satt i granen) som alltid får mig att känna mig värdeful och älskad och sedd när vi träffas. Hon visar och säger tydligt att hon är glad att träffas, att hon är glad att vi är vänner och att hon tycker om mig
 
Och vill man berömma nåns sminkteknik så kan man ju göra det utan att värdera utseendet typ "wow, du är verkligen skitduktig på att lägga eyeliner! Min blir bara krokig, har du nåt speciellt knep?" (vs. "Va fiiiiiiiin du är idag!") 
Linda

Du har så rätt!

Louise

Så jäkla skönt att du tar upp detta!!!! Jag har själv känt att det skaver rejält, det där att få komplimanger för sitt utseende. Och köper inte heller det med att man vill ha komplimanger om man gjort nåt annat än vanligt med sitt utseende.
Det går alldeles utmärkt att notera att någon ansträngt sig utan att lägga nån värdering i det.

Svar: Ja precis! Lägger till det i texten också! Tack!
Lady Dahmer

Helen

...om inte annat kommer tiden "tvinga" oss att utveckla andra sidor än utseendet om vi vill ha komplimanger.
Själv fyller jag 50 nästa gång. Har haft ett utseende som gett en del komplimanger genom åren men nog tusan märker man när det börjar avta. Tiden har sin gång och kollagenet minskar - saker drar sig söderut...
En slags befrielse, man börjar fokusera på andra saker. Det är inte livsviktigt att alltid vara sminkad t ex längre.
Kan tänka mig att riktigt vackra människor , där utseendekommentarer haglat, kan känna sig en aning vilsna när det börjar sina.
Kan tänka mig att diverse operationer lockar "för att återställa ordningen."
Oh well, människor gör det som gör dem lyckliga.
Själv ser jag framemot nya tider: 20 har jag varit, dock inte 50, men snart så! ;-)

A

Utseendekomplimanger var det som gav mig självmedvetenheten kring mitt yttre som sedan ledde till komplex.
Komplimangerna fick mig inte bara att förstå att mitt utseende var granskat, men också att jag inte dög som mitt naturliga jag eftersom komplimangerna bara kom när jag var "konstgjord" och hade förbättrat och förändrat mig. Vilket i sin tur ledde till ett iver att skaffa nya kläder, nya skor, nytt smink och ändra saker i mitt utseende.

Om man inte kan motstå att ge en komplimang när någon t ex sminkat sig så kan man säga "vilken snygg sminkning" eller "vad duktig du är på att sminka dig" istället. Att säga "vad snygg DU är" när personen inte ens ser ut som sig själv känns bara konstigt. Att ha sminkat sig är ju faktiskt en handling, något som personen GJORT och inte något personen ÄR.

FT

Jag skulle vilja ha tips/råd... Vissa barn i min familj får mycket komplimanger för att de är så sööööta och fiiiina (de är givetvis flickor) av sina föräldrar. Jag har aldrig sagt sånt pga. håller med i allt du säger. MEN så kommer ungarna fram och ba: "Kolla min nya klänning..." och fiskar efter komplimang, snurrar och visar upp och är behagsjuk eller: "jag har nya skor, visst är dom fina?". Vad svarar man då? Vad gör man? Vad ska jag säga liksom? Jag sa typ: "Ja, jag ser att du har en ny klänning, vad bra" eller nåt sånt varav ungen blev skitsur o stormade iväg. Skorna sa jag typ var praktiska eller nåt sånt men de blir ju så konstigt....

Svar: Åh det där är så jävla svårt. Och just det där med att VISSA barn får det. De barn som inte får samma uppmärksamhet märker ju det också. Jag tror du får fortsätta i samma stil men kanske också bemöta önskan att vara fin kanske typ "tycker du att det är viktigt att jag tycker att dina skor är viktiga?" eller "huvudsaken är att DU gillar dem"
Lady Dahmer

J

Alltså åh, ja, detta inlägg är så himla bra! Jag har alltid varit underviktig (även när jag var riktigt liten, antar att det är genetiskt(?)), genom hela min uppväxt (det är först nu jag inte är märkbart underviktig utan "bara" smal) och har alltid fått komplimanger(!?!?!) för detta (blev inte bättre när modellagenturer intresserade sig för mig och lovade mig en fantastisk karriär för att sedan berätta för mig att jag var "lite för stor, men om du bara tänker på att äta nyttigt och träna så löser det sig"). Gissa vem som blev superätstörd och höll på att träna ihjäl sig när hon kom i puberteten och under hela tonåren? För herregud, vem är jag om jag inte längre är smal? Paniken när höfter och annat började växa! Att vara supersmal med magen full av rutor var ju hela min identitet, i alla fall var det så jag uppfattade det eftersom det var det enda jag fick komplimanger för. Vad skulle folk säga om jag inte längre var smal? Vem skulle jag vara då? Jag trodde på riktigt att om jag inte längre var smal så skulle jag inte ha något människovärde (sjukt, jag vet!). (Det hjälpte inte heller när mamma avundades min kropp högt till mig samtidigt som hon klagade på sin degiga mage, och det hjälpte inte heller när pappa eller lillebror "skämtade" om att jag nog borde hålla igen/började bli lite tjock (som ngt dåligt). Givetvis var det inte alls så, förmodligen tyckte de att jag var fanatisk åt andra hållet, men hur fan tror man att sådana "skämt" ska hjälpa?! Ska tillägga att ingen i min familj någonsin insett att jag var ätstörd/träningsstörd eller iaf aldrig pratat om det med mig)

Du tar upp så många intressanta och viktiga ämnen och jag känner att något inom mig läker när jag läser här, fan jag är inte ensam och jag är inte konstig för att jag alltid känt att vissa saker skaver. Jag fullkomligt hatar komplimanger som rör mitt utseende numera. Det gör mig så fruktansvärt obekväm, för som du säger innebär det att jag vet att någon bryr sig om hur jag ser ut, och varför i all världen skulle mitt utseende spela roll?! Däremot älskar jag komplimanger för min personlighet, hur jag är som människa. Den sortens komplimanger kan göra att jag studsar på moln i flera dagar, för det betyder att personen ser MIG och tycker att JAG är viktig i hens liv och det finns inget som gör mig gladare än att känna att jag har ett riktigt värde som person, oavsett utseende.

Stine

Blommor är faktiskt inte heller "här för att dekorera omvärlden". Utseendet på de flesta djur och växter är en lång process där tex färgglada blommor utvecklats för att locka till sig pollinerande insekter.
Vad som är vackert är ju dessutom subjektivt och ligger i betraktarens öga. Rätt mycket av det vi människor gör gör vi ju för att vi själva uppskattar det och tycker det är vackert. Mina tatueringar har jag ju exempelvis inte skaffat för att andra ska tycka de är vackra, jag har skaffat dem för att jag tycker de är vackra och betyder nått för mig.

Svar: nä det är sant! Men du förstår vad jag menar, det är ju ingens självbild som far illa av att vi uppskattar skönheten i blommor liksom. Se håller jag inte med om att det är subjektivt, ,vi är ganska överens om vad som är vackert och vad som är fult även om det finns individuella skillnader.
Lady Dahmer

Becka

Jag har inga barn själv men hur gör man med folk runt omkring? Folk i ens egen vardag men också folk i skolan typ andra barn eller lärare? De lär ju säga "vad fin du är" eller nått liknande, påverkar inte det då?

När jag jobbade på en förskola så la jag märke till massor (följde din blogg även då) och just det här med komplimanger var något söta flickor i klänningar fick - av lärare. En tjej riktigt stod och vred på sig blygsamt när hon fick komplimanger på morgonen. Jag sa aldrig något men jag var praktikant så kände inte att jag vågade säga något, det var väldigt bossiga kvinnor om man säger så som jobbade där. Fick även höra från pojkarna när jag tog fram något (minns ej vad) eller skulle läsa något att "Det är för tjejer, hahaha" och sprang iväg. Försökte förklara att inget bara är för tjejer men de bara skrattade och stimmade. Skulle skrivit en uppsats efter varit där för hade så många tankar efteråt. Jobba på förskola var dock inte min grej, dels blev jag vansinnigt sjuk hela jävla tiden och dels insåg jag att jag verkligen inte är en barnkär person (hade väl mina aningar men det blev mer tydlig där).

Svar: Jag har samma erfarenhet inom förskolan. Men när det gäller vuxna som kommenterar mina barns utseenden så säger jag ifrån direkt. Jag har även pratat med barnens pedagoger om vad jag tycker och tänker.
Lady Dahmer

e

Håller helt med dig, detta blir så himla tydligt:

Det som händer när du ger någon en komplimang för utseendet är att du samtidigt säger du att:

1. du har lagt märke till hur hen ser ut

2. att det är viktigt och bra att vara fin

Det mest obehagliga är ju när man får en väldigt specifik komplimang på t.ex. en bild där man ser hela kroppen och någon säger typ "du har så himla snygga armar" eller vad det nu kan va, som den personen verkligen suttit och spanat in ens armar, usch. Om det skrivs under en bild så är det ju också sannolikt att alla andra som ser bilden efter den personen kommer att fokusera på armarna eftersom kommentaren uppmuntrar det. Sjuka jävla värld!

Har du läst denna blogg? Spot on på ämnet: https://felfokus.wordpress.com/blogg/

Kristin

Superintressant läsning! När jag gick högstadiet brydde jag mig inte särskilt mycket om mitt utseende, tyckte kläder var trista och var heller ingen populär person så fick sällan komplimanger. Visst suktade jag nånstans efter det men jag fokuserade mest på andra saker, mina intressen osv. När jag började gymnasiet blev jag kär och tillsammans med en kille för första gången. Jag blev så förälskad att jag inte klarade av att äta och rasade i vikt första månaden, helt oavsiktligt. Och plötsligt var det som en ny värld öppnade sig för mig, jag fick så många komplimanger för att jag var "smal och fin" och eftersom jag samtidigt träffat en kille så växte jag flera meter och kände mig verkligen fin och lyckad. MEN det hade sitt pris, för nu blev jag plötsligt medveten om mitt utseende och min kropp på ett helt annat sätt, jag ville ju upprätthålla den här bilden av mig själv som smal och vacker. Det blev viktigt för mig att hålla vikten så jag började tänka på vad jag åt, skrev bantningslistor osv, jag intresserade mig för kläder och skönhet och ja, från att ha identifierat mig som en ful tjej som ingen tittar åt identifierade jag mig mer och mer som en snygg och attraktiv tjej. Men herre alltså, enda sedan dess har jag hållt på och hållt på för att upprätthålla den bilden. Det värsta är att ju fler komplimanger och ju mer uppmärksamhet jag fått för mitt utseende, desto mer vill jag ha. Det blir nästan som ett slags beroende/missbruk. Och ju äldre jag blivit ju kortare varar "ruset" efter att någon givit mig en komplimang. Det har varit bra för mig att bli mamma, att kroppen har förändrats efter barnafödande och att jag inte haft samma ork att sminka mig och klä mig snyggt, för det har gjort mig mindre beroende av komplimanger. Jag klär fortfarande upp mig och sminkar mig, men inte lika ofta längre, det är dock fortfarande för viktigt för mig för att jag ska ge upp det helt. Jag njuter fortfarande av känslan att betraktas som snygg, även om jag är mindre beroende av det nu. Helt fri blir jag nog aldrig.

Becka

Fick också komplimanger som barn och har nog aldrig riktigt förstått att det kanske bidragit mer till min utseendefixering eller komplex. Jag försöker alltid måla upp en bild av mig själv som don't give a fuck och folk tror på det också. Fast i självs verket är jag extremt utseendefixerad och har massa komplex. Tror dock Disneyfilmer har en extremt bidragande faktor också. Jag menar, finns det ens fula tjejer i Disneyfilmer som inte är skurkar, elaka eller dylikt? Nej. Ja, jag vet att Fiona i Shrek är "ful" men Shrek fanns inte när jag växte upp, och jag vet inte om jag tycker om hur de så tydligt klargör i filmen att både hon och Shrek faktiskt är fula. Sen är de ju träsktroll och inte så lätta att identifiera sig med, de är ju inte människor egentligen.

Skriver detta trots att jag älskade Disneyfilmer som barn och jag gör det väl fortfarande (fast mina absolut största favoriter var inte prinsessfilmerna) men inte fan är de oproblematiska för det.

Svar: Ja det är ju många faktorer som spelar in och samarbetar liksom. (Mina barn har inte kollat mkt disney alls)
Lady Dahmer

Loanne

Hm, tänker på alla gånger som jag blivit lite sur och deppig för att ingen sagt att min nya tröja eller frisyr är fin 🙈 Det sitter så himla djupt rotat! Skrämmande när man tänker på hur indoktrinerade vi är!
Tack för påminnelsen.

Anna i stugan

Apropå barn som kan bli besvikna över uteblivna komplimanger - jag minns en gång när jag var ung och hade gjort överraskande bra ifrån mig på ett prov som var viktigt för mig. Jag tyckte det var så tråkigt att min mamma inte sa hur stolt hon var, och till sist fick jag fråga henne - var hon inte stolt över hur bra jag varit? "Joo..." svarade hon och drog lite på det, "men jag är ju alltid stolt, och tycker alltid att du är bra! Det viktigaste är ju att du är nöjd själv". Och i stunden blev jag rätt besviken över att jag inte fick den där "VAD DUKTIG DU ÄR!" för just DETTA som jag själv tyckte var så stort, men nu i efterhand inser jag ju att jag aldrig velat byta mot det jag fick i stället. Nämligen bekräftelsen om att jag faktiskt alltid duger som jag är, och att mitt värde inte hänger på mina prestationer.

Så jag tänker att man kanske kan svara något liknande med barn som kommer fram och vill ha komplimanger för klänningar och annat: "jo men vet du vad - jag tycker ju alltid att du är fin! Och det är härligt att se att du är så glad för din klänning".

Christina

Du förklarar alltid så jäkla bra! Hade gärna haft dig som förskolelärare till mitt barn ❤️

Åse

Håller med föregeånde, du förklarar så bra! Jag får verkligen bita mig i tungan för att inte ge komplimanger för utseende, kläder m m. Vill verkligen fokusera på att bekräfta människor istället. Tack vare dig går det framåt! :-)

Jennie

Mycket bra och stärkande inlägg, tack!

Hmm

LD: Det är inte subjektivt pga media men borde vara det. Men när allt kommer till kritan så är det mer subjektivt än du tror. Det märks på vilka partner man väljer och dem tycker nästan alla är vackra men långtifrån ens vänner skulle hålla med en.

Helen: Men egentligen. Även gamla, framförallt för mig kvinnor, är skitvackra. Skönhet är verkligen inget som avtar med ålder för mig. Den ser bara annorlunda ut.

Svar: Men de flesta väljer inte partner pga utseende, utan där är det massor av andra faktorer som spelar in. T.ex är lukt och hormoner väldigt avgörande.
Lady Dahmer

Johanna

Förut ville jag inget hellre än att män skulle se mig, jag ville ha bekräftelse för mitt utseende hela tiden. Det började hemma med att min pappa ofta kommenterade mitt utseende, och jag fortsatte att jaga bekräftelse från män i flera år, spc ute på krogen. Tills jag en dag, vet inte varför, vaknade upp och insåg vilket fängelse det är. Det märkliga är att vi luras till att tro att vi vill ha den bekräftelsen, de som är normsnygga och får den ska vara "lyckligt lottade", och de som inte får någon bekräftelse blir ledsna och mår dåligt, egentligen är det en förbannelse för alla inblandade. Man blir inte fri, det är omöjligt att vara fri och hela tiden tänka på hur man ser ut. Jag har gått runt i hela mitt liv och känt mig som ett objekt (och gjort mig själv till ett objekt), nu för tiden kan jag äntligen se mig själv som en människa i första hand, som ska ha rätt att få vara här på samma villkor som alla andra, njuta i situationer och fokusera på rätt saker istället för att tänka på hur jag ser ut. Jag mår bättre, jag behöver inte jämföra mig med alla andra hela tiden, jag behöver inte må dåligt så fort någon som är "snyggare" än mig kliver in i ett rum, jag kan gå ut utan smink eller flottigt hår, jag behöver inte bry mig, jag kan njuta av livet på ett annat sätt. Det är en sådan lättnad!
<3

Stine

Angående svaret till Hmm

Många av de studier som visat att vi skulle "bli kära" pga lukt/hormoner (tex att mer testosteron skulle påverka kvinnor så de blev kära i männen) har fått helt motsatta resultat när försöken upprepats. Det finns senare studier som visat att lukt och hormonnivåer inte alls har så stor betydelse. Gåtan kring varför vi väljer partner som vi gör har alltså ännu ingen lyckats ge ett heltäckande och bra svar på!

Stine

Jag förstår absolut problemen med att enbart fokusera på utseende och de problem vi "bygger in" i våra barn när samhället bara uppmärksamma flickor genom att påtala hur söta de är och pojkar bara får uppmärksamhet för hur tuffa och modiga de är. Här måste alla vuxna fundera på hur vi möter barn och vad vi projicerar på våra egna barn!

Men en lite fråga som väcks i mig när jag läser flera av kommentarerna här är att många verkar ha svårt att skilja på vad man gör för sig själv och vad man eventuellt gör för andra. Och att allt som man gör som nått slags "förskönande" skulle vara dåligt och fel.
Eftersom detta är Lady Dahmers blogg så tar jag henne nu som exempel (hoppas det är okej). Varför har Lady Dahmer ring i näsan? Jag gissar och hoppas att det är för att HON tycker det är snyggt och en rolig grej på sin kropp. Detsamma gissar jag gäller hennes tatueringar. Förhoppningsvis har hon skaffat dem för att hon tycker de är fina. Hon har alltså smyckat sin kropp och således tänkt på hur hon ser ut.

Där jag bor har vi egen brunn och jag blir lite lagom grönhårig av vårt vatten. Vad andra tycker om min grönhårighet skiter jag faktiskt i, men själv tycker jag att det ser så där ut. Så ja, jag tänker på hur jag ser ut och färgar håret. Huruvida håret är rent eller flottigt eller oborstat när jag går ut bekommer mig dock inte det minsta. Men jag personligen identifierar mig inte som nån med lite grönaktigt hårsvall och således tänker jag på hur jag ser ut.

Vart jag vill komma är att jag inte förstår problemet med att vi faktiskt reflekterar över våra utseenden (och andras). Även ni som "inte" gör detta gör det ju dagligen i alla fall. Tillexempel varje gång ni köper kläder till era barn gör ni ju ett val utifrån hur saker ser ut. Att välja bekväma, rymliga och färgglada kläder är ju ett val och en värdering ni gör. Ni lägger märke till och bryr er faktiskt om hur era barn ser ut. Ni vill att barnen ska trivas och känna sig fria i kläderna, men det är ni som gjort valet åt dem och lagt era värderingar i hur de ska se ut. (För att ingen ska få totalspunk här; föräldrar BÖR självklart engagera sig i sina barn och självklart kommer föräldrar att föra vidare sina, förhoppningsvis sunda, värderingar till barnen. Det är ju liksom lite detta som är grejen med barn och "uppfostran". Men ingen kan säga att hen INTE lägger märke till eller har värderingar kring sina barns utseende.)

Svar: Jag kan säga så här: hade jag bott på en öde så hade jag aldrig tatuerat eller piercat mig.
Lady Dahmer

Emilie

Tenker akkurat som deg og misliker alle komplimenter på utseende fordi det gjør meg enda mer selvbevisst enn jeg allerede er. Hvis en mann gir meg kompliment på gata forteller det meg: "Jeg har observert deg/studert deg og vurdert deg." (Heldigvis opplever jeg lite catcalling) Prøver også gi mer nøytrale utseende-kommentarer som går på klesplagg feks istedenfor kroppsform, ansiktet eller ja, bare konformitet med normativ skjønnhet. Eller enda bedre såklart: komplimenter for personlighet.

Sussi

Jag hatar att få kommentarer om mitt utseende. Dels för att det gör mig obekväm, och jag vet inte hur jag ska reagera, dels för att det är så jävla ointressant vad andra människor tycker om hur jag ser ut. Jag kommenterar aldrig folks utseende och jag tror att det irriterar folk, jag tror att dom tycker att jag är ointresserad av dom, men det är jag ju inte alls. Bara totalt ointresserad av hur dom ser ut.

Sussi

En sak till! Jag är extrem nagelbitare och har hela mitt liv fått kommentarer om detta, från familj, vänner och totala främlingar. Helt sjukt hur folk kan ta sig rätten och kommentera ens naglar liksom, så jävla provocerande. En av mina närmsta vänner, som jag vid detta tillfälle känt i drygt 13 år utbrast plötsligt en dag - "men Sussi, biter du på naglarna!?". Fan vad jag älskade henne då! 13 år av häng mer eller mindre dagligen och hon hade aldrig reflekterat över detta. Sån jäkla legend.

K

Sussi, LD och andra...

Är också nagelbitare sen barnsben och skäms ofta över mina naglar och döljer ibland mina händer pga av det. Något som jag funderat över ibland när jag tänkt "varför ska jag skämmas?!" är vad gränsen liksom går för vad som är äckligt för andra... Ska man tänka på det alls? Jag tycker ju själv att mina naglar ser äckliga ut (men gillar att bita... 😬😬). Hur mycket av ens "upkeep" är liksom att visa hänsyn gentemot sina medmänniskor...? Nu menar jag inte att t ex att sminka sig är att visa hänsyn, utan jag menar kanske mer saker som nedbitna naglar, flottigt hår o dyl... Jag vet inte riktigt själv vad jag tycker, och jag är nog tyvärr ner dömande mot anda än mot mig själv, men jag tycker det är en intressant fråga... Lite OT kanske...

(PS Sussi GRYM vän 😊)

Maria

Jag tycker detta är så sjukt intressant. Mina föräldrar har aldrig gett mig komplimanger för hur jag ser ut. De har heller aldrig gett mig beröm för prestation. Ofta möts jag av frågan "men kände du dig inte osedd?" när jag berättar om detta. Svaret är inte det jävla minsta... Man kan se så mkt annat än bara prestation och utseende och jag är rätt övertygad om att kids känner sig mer älskade och mer sedda när vi vuxna anstränger oss för att se det som är dem! Det går liksom inte först att berömma ngn för utseendet för att sen i tonåren tro att de ska kunna pissa på skeva ideal och leva efter att insidan räknas...

Stine

Men oj! Nu blev jag uppriktigt förvånad Lady Dahmer! Självklart eftersom man utgår från sig själv och jag själv hade gladeligen skaffat båda mina tatueringar även om jag bott på en öde ö. (Dock tveksamt om hantverket blivit lika bra om jag skulle gjort dem själv. ;-) ) Att göra permanenta bilder på kroppen känns som ett ganska stort steg och därför har jag utgått från att de flesta tatuerar sig för att de själva tycker att det är vackert.

Men varför tar du tex inte ur näsringen om du inte har den för din egen skull?

Svar: för att jag vill ha den. Det vi tycker är vackert är en produkt av samhället. Du är inte en unik snöflinga som inte påverkats.
Lady Dahmer

Caroline O

Så jäkla intressant. Det blev väldigt tydligt för mig efter nu när jag fått min dotter. Hon blev tilltalad som han om hon hade blå eller gröna kläder, värderas/får komplimanger utefter att hon är så söt och fin inte för att hon är rolig och nyfiken. Förväntas gilla dockor och leka kök inte traktorer och djur. Är fullkomligt utmattande (men viktigt!!!) som mamma tycker jag, att ständigt säga till, säga ifrån och förklara. Och att själv vara på tå och inte falla dit..!
Har även märkt att det är vanligt att andra tar sig friheter att recensera andras utseende och "ge komplimanger" men också värdera hur bra presentationen (utseendet) är dvs. Hon är ju fräsch för sin ålder, hon är ju snygg för att nyss ha fått barn osv. Så jäkla provocerade att jag inte vet var jag ska bli av!

Sussi

K! Jag har kämpat länge med att förlika mig med mina naglar, försökt sluta (jävla stopochväx liksom), dolt mina händer i många sammanhang, fått höra att nu MÅSTE jag sluta bita på naglarna en miljard gånger, och sen en dag bara slog det mig - det måste jag fan alls inte. Något hände när jag blev äldre (är 42 nu), och jag slutade bry mig om mitt utseende på samma sätt. Orkade liksom inte lägga energi på det längre, livet är fan jobbigt nog som det är. Jag är inte alls i samma liga som LD, jag rakar både ben och armhålor fast jag egentligen inte vill och jag är väldigt obekväm i bikini eftersom jag blivit rätt fet på gamla dar. Men naglarna tänker jag inte ens på längre, trots att dom ser ut som hejkomochhjälpmig emellanåt. Mitt utseende och mina naglar definierar mig inte!

K

Sussi

Så bra! Hoppas komma dit själv en dag! Att se och vara medveten och grubbla är väl steg ett i vart fall... 😊

Julia L

Jag har varit mycket utseendefixerad och känt mig jätteful. Min psykolog menar att visst kan vi uppfatta personer med vackra, symmetriska drag som vackra. Men mycket handlar om utstrålning, dvs mående. Ett vackert surt ansikte är kanske inte så tilldragande? Medan en person som är harmonisk och glad uppfattar iaf jag ofta som vacker. Nu generaliserar jag men detta hjälpte mig att fokusera mer på vikten av vad jag vill och mår bra och mindre på utseendet. Kanske lite off topic men ändå.

Hmm

Alla tycker också sina barn är vackra. Inte bara sin partner.

Svar: Det är nåt helt annat
Lady Dahmer

Freea

fast att växa upp utan komplimanger för ens utseende och med annan bekräftelse gör en i vart fall inte mig) mindre benägen att värdera mitt utseende. Att vilja vara vacker.
Jag var den smarta tjejen. Redan som litet barn. lärde mig läsa själv när jag var 3-4, plöjde tegelstenar redan på lågstadiet, högsta betyg i allt utan att en enda gång plugga till ett prov. Mer intresserad av miljö politik och samhällsfrågor än av leksaker. Och jag fick en massa bekräftelse för detta. Av lärare klasskompisar släktingar bekanta. Samtidigt var jag ju det knubbiga barnet med tjocka glasögon och allvarliga minen... ingen som folk direkt tänkte på att kommentera hur söt hon var. Mina föräldrar var inte de som kommenterade utseenden överhuvudtaget.
Men jag hörde ju och såg att andra fick komplimanger.

Så jag växte upp med den fasta övertygelsen om att jag var ful. Inte på något dramatiskt sätt eller nåt jag pratade om. Utan det var bara som det var. Jag minns fortfarande första gången nån sa att jag var vacker. Det var min moster som i förbigående sa det till min mamma. Och jag som var i rummet bredvid stannade upp och bara stirrade. Jag gick fram till en spegel och tittade noga för att se vad det var hon kunde ha sett. Såg plötsligt mig själv med helt andra mera öppna ögon.

Men fortfarande reagerar jag så att om nån säger att jag är smart eller duktig tar jag det med en axelryckning (ett "vet jag väl" innerst inne) men om nån säger att jag är vacker så hajar jag til blir förvånad och tror ofta att de bara säger så för att vara snälla.

Svar: därför är det viktigt att man också lär barnen att det inte är viktigt att vara just vacker. (och att det inte gör nåt om man är ful) Att bara skippa komplimangerna utan att också samtala om varför, om vad som spelar roll och inte spelar roll funkar ju inte.
Lady Dahmer

Stine

Lady Dahmer:
Klart som korvspad att man påverkas av ALLT runt omkring en! Jag är ingen mer unik snöflinga än någon annan.

Men om din tanke är att du inte tatuerat och piercat dig på en öde ö för att du där inte blivit påverkad "av samhället" så tycker jag inte det är något annat än en gissning, varken bättre eller sämre än någon annans gissning. Hade du bott själv på en öde ö så hade du på ett eller annat sätt påverkats av det som fanns runt omkring dig. Resonemanget om vad du då skulle gjort eller ej blir väldigt konstigt eftersom du helt ensam på en öde ö antagligen inte ens haft funderingar liknande dem du har idag. Kanske hade du börjat rita på din kropp eller kanske inte. Kanske hade du låtit håret växa till marken eller så hade du "gnagt av det" i en annan längd.

Jag är lika oroad över vad vi ger våra barn för värderingar och idéer vi för vidare till våra barn som många andra. Lika upprörd och besviken över att vi ännu inte kommit längre i arbetet för ALLAS lika värde. Livrädd över den trångsynthet och främlingsfientlighet som sprider sig i samhället. Och jag kämpar varje dag med mig själv och min syn på mitt värde som människa. Men jag anser likväl att jag gör vissa saker med min kropp för att faktiskt behaga mig själv och inte för att behaga andra. Samt att jag kan ta en komplimang för det den är, en artighetsfras som fungerar som smörjmedel i relationer mellan människor.

Tack för en spännande diskussion! :-)

Somliga Förbannade Kvinnor

Stine
När du skriver så här "Samt att jag kan ta en komplimang för det den är, en artighetsfras som fungerar som smörjmedel i relationer mellan människor." så får jag känslan av att du förminskar problemet eftersom du anser att det är överdrivet att problematisera fokuset på kvinnors utseende. Detta är vad jag anser är problemet: Ett fokus som drabbar främst kvinnor. Män får inte i närheten samma uppmärksamhet för sitt utseende. Man fokuserar på deras åsikter, handlingar och prestationer i första hand. Varken män eller kvinnor berättar för män i tid och otid hur snygga, sexiga och vackra de är. Särskilt heterosexuella män säger aldrig sånt till andra män. Men de har inga problem med att berätta det för vilken främmande kvinna som helst utan att kolla av om det är okej. Och så har vi andra sidan av myntet. De fula kvinnorna. De som inte är patriarkalt attraktiva. De slipper inte heller undan, åtminstone inte på nätet. De får höra hur fula, äckliga och okn*llbara de är. Så det här är lite mer komplicerat än artighetsfraser och smörjmedel. Handlade det bara om det skulle män säga till andra män att wow, vad snygg du är! för att vara artiga och smörja den sociala interaktionen. Vilket de inte gör och det går alldeles utmärkt uppenbarligen att vara artig och social ändå.

fia

Jag har läst din blogg sen min dotter var bebis (5 idag) och har hela tiden reflekterat kring utseende frågan. Jag köpte ju helt konceptet med att inte ge utseende komplimanger osv. Min dotter har mörkare hudfärg än normen (eftersom pappan är från Sri lanka) och hon började väl märka att hon var mörkare än de andra barnen när hon var i treårsåldern. Men då var det först som ett konstaterande och vi pratade om att alla människor ser olika ut osv. Men sen kom en kommentar från min lilla plutt något år senare, att hon vill ha ljus hud för det är finast. Det här tycker jag blir jättesvårt att hantera, jag öste på att brun hud är finast, hon är fin/vacker /perfekt som hon är.. Vi lägger ju fortfarande mycket fokus på lika värde, alla människor ser olika ut, vikten av att vara en snäll kompis, men jag tycker det blir något klurigt just när ens barn uttrycker att hon inte vill se ut som hon gör. Det blev kanske lite förvirrat det här..

Nemo

Jättebra inlägg! Jag tänker precis som du! Särskilt dina två skäl kunde lika gärna ha varit plockad från min egen hjärna :)
Med det sagt så är det SKITSVÅRT att vara den i sin umgängeskrets som är mer medveten om detta, och därför inte heller är den som rapar ur sig komplimanger/kommentarer om folks klädval eller nya frisyrer hit och dit hela tiden. När någon säger "jag klippte mig igår!" eller "kolla min nya klänning!" så indikerar ju personen att jag ska säga något som "ja, vad fint det blev!" eller "verkligen snygg!" eller liknande, och jag har alltid så jävla svårt att bestämma mig hur jag ska göra i sådana lägen. Ibland så uppfattas det säkert som att jag är ointresserad eller i värsta fall elak för att jag inte ger någon komplimang, men jag aktar ju mig så fruktansvärt noga för att trilla dit och bekräfta andra på det sättet, eftersom jag vet att det i längden är skadligt. Så himla svårt det här. Ibland så svarar jag ju "det/den passar dig" för att tillmötesgå "kravet" liksom, men känner ändå att det blir fel, för känns som om det gamla inte passade då och var fel och det nya är enda rätta.
Ugh, så svårt! Jag kämpar ju också själv med att inte fiska efter komplimanger, eller bli ledsen om någon inte kommenterar min nya frisyr eller liknande.

Stine

Hej Somliga Förbannade Kvinnor!
I en kommentar till ett tidigare inlägg kring detta med komplimanger skrev jag att vissa komplimanger är av en typ som inte behövs, tex "schyssta pattar". De flesta komplimanger jag får är från mina arbetskamrater (både manliga och kvinnliga) om tex en ny frisyr, ett nytt klädesplagg eller om min presentation på jobbet. Jag själv försöker även ge komplimanger till både kvinnliga och manliga arbetskamrater och ja det blir både av typen "bra text du har skrivit" och "snyggt skägg du har skaffat på semestern". Lite av grejen är ju att variera sig och hitta olika saker att ge komplimanger för. Jag tror att mycket i vår sociala samvaro (med människor som vi faktiskt inte alltid själva har valt att behöva umgås med) underlättas och går lite smidigare med ett visst mått an komplimanger. (komplimang är ju faktiskt en typ av artighetsfras.)

Jag är väldigt medveten om de strukturella problem som finns med utseenddfixering och fokus på att alla ska se ut på ett visst sätt. Det problemet måste vi arbeta med! Men att sluta ge andra människor komplimanger tror jag inte är lösningen.

Hmm

Fast, nej det är det inte. Det är precis samma. Biologiskt sett alltså. Och de är personer. Personer som vi älskar. Personer som vi tycker om.

K

Du skriver själv såhär;
"vi är ganska överens om vad som är vackert och vad som är fult även om det finns individuella skillnader"
Så vad spelar det då för roll om någon råkar vara "objektivt" vacker och får komplimanger för det, så länge man har ett sunt förhållningssätt i att fatta att det inte är så viktigt? Allt behöver väl inte vara viktigt för att förtjäna uppskattning? Är konst viktigt t.ex, och var drar vi gräns mellan konst och natur?

Jag tänker att kärnan av problemet snarare är hetsen kring skönhet, inte skönhet i sig. Är det hets kring intelligens så finns det även folk där som tycker att intelligens minsann inte är viktigt, det går att bevittna vid vilken högskoleantagning som helst. Det är hetsen som är problemet och som får folk att känna sig otillräckliga, inte attributet i sig.

Jag tycker om din blogg och läser den ofta, dock tycker jag att fokus helt enkelt ligger fel här.

Svar: Ingen fattar att "det inte är viktigt", det är liksom det som är problemet och det är därför det spelar roll. Det spelar ingen roll hur mycket vi tycker att skönhet inte borde spela nån roll när det faktiskt är glasklart att det gör just det.
Lady Dahmer

Malin

Jag är lite konstig på det sättet, har kanske någon odiagnosticerad grej eller når men är iallafall lite butter och asocial i många sammanhang. Jag ger nästan aldrig komplimanger för jag tänker inte på sådant. Och jag märker ibland att det liksom blir hack i konversationen när man får ett "åh vad fräsch du ser ut" och inte svarar med mer än "jaha, tack". Ingen komplimang tillbaka från min sida för jag har svårt för det. Det är som att för många är det ett smörjmedel i sociala sammanhang, man ger en komplimang för att det hör till och man får en tillbaka för att det hör till. Att det är förväntat märks så tydligt när man som jag INTE gör det.

K

Lady Dahmer, tack för ditt svar.

Jag tror det finns fler än du tror som faktiskt fattar detta, även om det kan ta tid. Istället för att problematisera skönhet som attribut (för det kommer oundvikligen att användas för att "skamma" människor i slutändan) så behöver vi prata med människor om hetsen kring skönhet, och gärna i tidig ålder. Odla självbilderna liksom. Smink blir en kul grej med rätt förhållningssätt och man kan måla sig hur man vill, på samma sätt som man kan tatuera sig hur man vill. Folk som tycker att man måste ha smink är ju de konstiga, på samma sätt som folk som tycker att man måste ha tatueringar. Eller hur?

Angrip attityden, inte attributet.

Jag tror även det handlar mycket om att lära sig självdistans och att komma över sig själv. Jag älskar kläder och då gärna med lite speciella utformningar. Idag bar jag en lång vit blusklänning med extra tyg i kjolpartiet och det gjorde mig glad att se hur vackert den fladdrade i vinden. Den här blusklänningen är verkligen gjord för att fladdra i vinden, I'm telling ya. En riktig blickfångare.
Och ja, i yngre år hade jag känt mig lite obekväm över att folk tittade, för jag var rädd att folk skulle få för sig att -jag- ville ha uppmärksamhet. Det måste väl vara så, eller hur? Varför klär man sig annars lite speciellt?
Men jag har lärt mig skillnaden på att -vara- plagget och att -bära- plagget, så jag klär mig mer än gärna i vackra plagg och visar upp när så många andra inte riktigt törs, för att jag tycker att vissa plagg helt enkelt ska visas upp! Kläder för mig är en form av konst, och när jag får en komplimang för ett plagg så säger jag "ja, visst är den vacker" snarare än "tack". Plagget är inte min förtjänst, även om jag kan gjädjas åt att andra tycker om det också. Samma förhållningssätt funkar med smink och utseende.
Att du känner dig bra och trygg med dig själv är det viktigaste. Att någon tycker du är fin är ju bara roligt, kanske till och med på en lite lustig nivå ibland, att din blotta uppenbarelse skänkte glädje åt en annan. Det betyder ju för den delen inte att din uppenbarelse MÅSTE skänka glädje åt någon annan, förstår du hur jag menar? För att det är inte viktigt.

Det här svävar iväg litegrann kan jag tänka mig, och en sådan här diskussion hade nog egentligen gjort sig bäst i muntlig form. Jag har precis som du gjort många analyser och det hade varit fantastiskt roligt att diskutera med dig! :)

Sara

"Det är ju ingens självbild som far illa av att vi uppskattar skönheten i blommor liksom".

Bara för att din självbild inte far illa av det betyder det inte att INGENS självbild gör det. Min svägerska får alltid beröm för sina blommor och hur hon odlar den ena grönsaken efter den andra. Får jag kommentarer på mina blommor låter de snarare " det skulle nog inte skada med lite vatten" jag blir ledsen, på riktigt, varje gång jag får slänga en blomma och bilden av mig själv trycks ner varje gång. Jo det är sant! Men jag trivs ju med mig själv även om jag är långt utanför normens ramar om vad som är "bra" och säger till min tio månaders son att han är världens finaste och applåderar när han springer och kallar honom duktig även fast man inte får göra något av ovanstående så jag är ju fel på alla sätt och vis och dum är jag väl också som tänker annorlunda men sån är jag.

Svar: Ja men nu handlar detta inte om blommors skönhet alls utan om din och din svägerskas förmåga att ta hand om dem dvs prestation. Tips: Sluta köp blommor. Man måste inte ha blommor hemma.
Lady Dahmer

Sara

Det jag på något klumpigt sätt vill förmedla är att vi alla är olika, vi är uppvuxna med olika värderingar och förutsättningar. Jag har alltid fått veta att alla människor är vackra och alla är lika värda oavsett kön, etnicitet, tro osv. Jag har fått höra att det är inte viktigt hur man ser ut det viktigaste är hur man är. Jag är glad över detta och har som sagt en bra inställning till min kropp. Celluliter ger mig inte ångest. Däremot får jag extrem ångest om jag skulle råka såra någon eller känna att jag inte är en tillräckligt bra vän eller medmänniska. Varför kommenterar jag här? Jo för mitt självförtroende sätts på prov, inte för hur jag ser ut utan för hur jag är som människa och mina tankar och värderingar.
När jag läser och får stämplat i ansiktet att om man inte tycker som du så har man FEL man tänker FEL MINA åsikter är FEL. Du kanske inte kan relatera till detta på samma sätt som jag inte kan relatera till att tycka ens kropp är fel för att någon annan säger det men som sagt vi är olika och jämför oss med andra för olika saker och med olika saker i bagaget.

Svar: Eh ja, om man inte tycker som jag så tycker jag såklart att man har fel. Det gör du också. Om du tycker en sak och nån annan tycker annorlunda så tycker du att de har fel. Det är inte ett påhopp på dig som människa. Det är ett åsiktsutbyte och en diskussion där två personer står på varsin sida om argumenten.
Lady Dahmer

Sara

Tack för svaret då förstår jag hur du tänker. Helt ärligt så har jag inte förstått det då jag tänker att två personer kan ha olika åsikter utan att någon har fel. Jag gillar mycket av det du skriver men i vissa saker har jag andra åsikter, dock tycker jag inte att dina är fel bara att de är annorlunda än mina. Men som sagt tack för du tog dig tid att svara, såg precis att starten på dagen var piss, jag hoppas den blir bättre och att du får en trevlig helg.

Liselotte

Jag hör väl till den smalare varianten av människor och har väl ett hyffsat yttre. Å till alla kroppsformer, kommer ju dessa kommentarer i mitt fall mycket komplimanger. Jag har så svårt för det, jag vrider mig och vet inte vars jag ska ta vägen, samtidigt dom personen som gett komplimangen, står och glor och förväntar sig att jag ska tacka! Varför?

När jag sedan fick cancer för två år sedan och tappade håret, blev det nästan ännu värre. Folk berömde mitt utseende så fort dom fick chansen, jag vet inte om dom ville säga att det var okej att jag inte hade nå hår, att det var okej att mitt utseende hade förändras.

Jag ska väl erkänna att jag inte trivdes så bra utan hår, men det var väl inte direkt så att jag kände mig mindre "fin" utan hela processen med att ofrivilligt tappa hår och känna kroppen brytas ner.


Svar: Ofta när kvinnor får cancer så fokuseras det väldigt mkt på det yttre. Dels att tappa håret skulle vara det värsta som drabbar en kvinna som får cancer (!!!) och dels hur hon ska göra för att vara snygg ändå liksom. Helt vansinnigt. Sen är det ju inte konstigt att många med cancer mår dåligt över sitt yttre - antingen pga det du beskriver eller så pga utseendekrav osv.
Lady Dahmer

Klara

Jag har aldrig på länge fått så många komplimanger för mitt utseende som efter jag fått cancerdiagnos i våras och har fått cellgifter som resulterat i att jag blivit flintskallig. Igår hade jag en sjal på huvudet och fick höra att jag inte skulle ha den för jag var finare utan, att jag frös om huvudet spelade ingen roll. Jag har nästan alltid haft långt hår men nu får jag hela tiden höra att jag är finare utan hår och "passar i rakat huvud". Jag kommer inte bli förvånad om folk börjar klaga på mitt utseende när mitt hår har vuxit ut igen.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog