När mammor gör som pappor gör så förfasar sig alla

Jag ska leka ensamstående mamma med tre barn kommande fem dagar. Oskar drar nämligen på lite barnfri semester upp till Delsbo. Det blir fest hos Stefan och häng hos en annan kompis. Sova i tält ska de tydligen. Och dricka öl. Gött. 

Utan att skamma Oskar för jag tycker 1. Han förtjänar det 2. det är helt självklart att han gör det 3. Han skulle aldrig dra så länge utan att kolla om det var ok med mig, (och jag propsade såklart) så undrar jag ändå om detta skett om rollerna var ombytta? 

Att pappor reser iväg, får tid till sina intressen, drar från familjen osv är ju inga konstigheter. Man tycker sällan det. Man reagerar sällan på det. 

Men en morsa som gör lika skulle man genast förfasa sig över. (OBS inte jag men ni hajjar) Kvinnor får inte ens idén. Jag hade inte fått idén. (Men nu så ligger detta på minneslistan, yasuragi/Mallorca fem dar here i come!) Jag hade förmodligen inte kunnat dra mer än ett dygn utan skuldkänslor och ångest. 

Oroar mig inte så mycket över kommande dagar. Är nyfiken till och med. Vad för slags förälder blir jag utan pappa till hands? Bättre? (Jag kan lätt bli stressad av att han blir stressad och när jag är stressad så är jag inte så bra på föräldraskapet) Sämre? (Utan nån avlastning alls så kan man lätt bli jävligt grinig) Jag vet inte! 

 

 
Louise

Jag har personligen aldrig haft problem att dra i väg med kompisar och "lämna" maken hemma med barnen.

Men jag har ngn gräns vid, säg, tre dagar. Var iväg med jobbet i 5-6 dagar och som jag grät när jag hämtade en ngt förvånad (över tårarna) 5-åring på förskolan. Då sa jag, nej det där vill jag inte göra igen.

Så vis av erfarenhet "undvik" jag vara från dem så länge igen. Och där är ngt i mig, även så här 10 år senare, som fortfarande gör mig skeptisk till för en "längre" tid vara ifrån min familj. Kanske har det med patrikariatet, biologi eller personlighet att göra. Kanske har det med prioriteringar att göra. Åka iväg länge speciellt utomlands är inget jag kan göra varje vecka så när det görs så vill jag göra det med min familj.

FT

Min svärmor förfasade sig över "dagens mammor" som tar sig egentid. Hon har nämligen aldrig gjort det och ALDRIG lämnat sina barn utan alltid varit med dom, hon kunde inte förstå hur man kan vilja nåt annat. Så sjukt. För mig är det självklart och dessutom viktigt att båda föräldrar tar egentid, inga konstigheter. Jag behöver det i alla fall. Men de är alltid kvinnorna som får skit för det, inte männen för då anses det viktigt. Jag tycker snarare det är sjukt att aldrig ta sig egentid...

My

Kolla ba skiten Blondinbella får. Hon gör det män traditionellt alltid gör. Jobbar, reser, skiljer sig och behåller hus och bilar. Stackars stackars Odd som fick flytta. Stackars barn. Felprioriteringar och dålig mor.

Moralpaniken flödar. Skulle vilja se ETT exempel på en man som får samma skit som hon.

Svar: Händer aldrig att pappor döms på så sätt. Tvärtom skrattar man gott MED dem åt hur tokigt det är att de är så slappa och ego. Så HÄRLIGT liksom säger man.
Lady Dahmer

Mia

Jag gör sånt ofta! Drar iväg med en killkompis för att kolla musikaler osv. Oftare än min man gör. Jag skulle vara en olycklig människa och en sämre mamma om jag inte fick det. Vi måste också våga ta oss tid!

Linda

Intressant det där med om man blir bättre/sämre förälder. Min sambo åkte iväg för första gången och jag var ensam med vår tremånaders. Förutom träningsvärk på grund av ovan vid att vara den enda som bär på ledsen bebis så var det nästan enklare och jag var en bättre mamma när jag var ensam.

J

"Sjukt att aldrig ta sig egentid" vet jag inte.. Ja, kanske det. Men det finns ju många som inte kan det, av olika anledningar. Jag blev ensam, på heltid, när mina barn var 6 månader och 2 år, så egentid har liksom varit ett okänt begrepp för mig! Vet inte om jag saknat det heller.. swish så blev de tonåringar o nu finns det egentid, typ obegränsat! Det finns ABSOLUT skillnad i egentid mammor kontra pappor! Att pappors egentid är självklar, o mammors egentid på nåder är så sant, o så galet sjukt egentligen!!

XX

Tror att jag återigen har kört in i den patriarkala väggen i mitt förhållande. Vad fan är det med den här empatibristen? Jag blir galen! Jag hade tidigare ett jobb där jag reste mycket, och jobbade mycket övertid pga liten firma och ingen kunde täcka upp för mig. Hade sedan ett jobb där jag jobbade hårt och mycket för att jag helt enkelt var ny (handlade om tre månader). Manlige sambon gnällde och gnällde om att "säga ifrån", att jag jobbade för mycket osv. Jag jobbade då alltså inte mycket för att jag VILLE utan för att jag upplevde att jag MÅSTE pga hur mina arbetsplatser såg ut. Kort och gott, jag slet och fick pissdålig uppbackning från sambon, istället - massor av bråk. Först nu, när sambon är i samma sits själv fattar han. Nu när det är han som jobbar övertiden och svarar på mail på fritiden, skjuter på semester osv, nu kryper han till korset. Varför måste män uppleva en situation själva för att fatta? Eller är det mitt exemplar som är extra kasst? Som inte har förmågan till inlevelse? Visst, det kändes lite tröstande när han till slut verkligen fattade och bad om uppriktig ursäkt, men nu har jag en ny situation där hoppet ser klenare ut. Nämligen...

Jag hade under ett flertal år stora problem med ätstörningar UNS (kräktes, övertränade, svälte mig själv, hetsåt...). När det var som värst så var jag ute och gick flera timmar om dagen. När jag väl blev frisk:ish så satt det djuuuupt i mig att hata att träna, inte konstigt, jag hade ju gjort det typ för en livstid (inte riktigt, men sjukligt mycket). Resultatet är att jag nu inte vill att min sambo tjatar (han skulle kalla det "frågar") om mig och min eventuella träning eftersom jag upplever det som pressande, stressande och glädjedödande i största allmänhet. Han har själv elitidrottat och enligt honom så är det så tråkigt att "inte ens få fråga", medan jag tycker att det väl borde vara helt jävla självklart att om man vet att den man lever med/en kompis eller whatever, haft en ätstörning/träningsstörning och uttryckligen BER om att slippa frågor och tjat pga att de orsakar obehagskänslor och triggers, ja, få frågar man väl för fan inte? Men det gjorde han nu alltså ändå igen igår, vilket resulterade i en stor diskussion där han bara inte vill ta till sig vad jag säger. Jag har försökt förklara så ingående, drog till och med till med ett liknande exempel med hur han skulle agerat om en polare talar om att hen är alkoholist och nykter och därför inte vill föra diskussioner om alkohol, men ändå fattar han inte? Han är ju liksom normalvettig, för att vara man, i de flesta fall, men detta driver mig till vansinne. Är jag ensam med ett sådant här exemplar? Som tydligen bara MÅSTE uppleva saker själv för att fatta?

Svar: Jag fattar inte. Hur kan de inte fatta? Hur kan män vara så jävla tröga? Håller med om rådet du fick att han inte behöver fatta, han behöver respektera ditt nej. Och raise hell varje gång han skiter i det!
Lady Dahmer

Hmm

XX: Tänker att din lösning får bli att sluta försöka få honom att fatta.

Bara säga rent ut; Så här är det. Om du förstår eller inte är fortsättningsvis ditt problem och har inget med saken att göra. Om du respekterar mig så låter du bara bli ändå. Allt man tänker och tycker behöver man inte säga högt och det är inte min skyldighet som din partner att behöva ta del av de tankar som du har som jag inte vill höra, och from nu så vet du att det här vill jag inte höra. Punkt.

Lycka till!

Jenny

Jag har en fundering om det kan bli så att "folk" tror att "folk" förfasas över att mammor och kvinnor drar iväg själva på lite holiday? Du vet när man tar ett påstående och gör det till generell sanning?

Kollar man BBs kommentarsfält så är det rena häxjakten på henne - ok bekräftat

Pratar jag och mina vänner så ser ingen något problem i att mammor åker bort (har många killkompisar som delar den åsikten - ok inte bekräftat

Det jag menar är att om man tar något generellt och debatterar det som en sanning så blir det en sanning. Men är det verkligen så illa att kvinnor fortfarande förväntas vara hemma? Jag känner inte alls igen mig i det men det är uppenbarligen fortfarande ett problem för många "folk" att mamma åker iväg en stund på lite vuxentid :(

Jag är bara så förvirrad!!!

Svar: Tror nog att många normer kan vara tvingande även om ingen aktivt säger nåt. Man känner det själv, många kvinnor vittnar om skuldkänslor för att de överger maken och familjen och många kvinnor kommer inte ens på tanken att dra iväg eftersom att de är så fostrade att ta hänsyn.
Lady Dahmer

Linda Blom

Jag har mkt mer egentid och intressen än vad min man har, han gillar att sitta framför datorn. Det innebär att jag är borta mer. Jag hade inte haft dåligt samvete alls för en vecka barnfritt, vad skönt att kunna ligga i en solstol och läsa en bok utan att kontrollera att ngn inte drunknar/avstyra bråk/vara på helspänn.

Anonym

@XX,

har du fortfarande någon kontakt inom ÄS-vården? Det kanske går att få till något anhörigmöte där en professionell vårdgivare kan prata vett i din partner?

Du är stark och modig som står på dig. <3

Maria

Jag planerare resa nästa vår i ca fyra dagar utomlands. Får redan skuldkänslor, klarar barnet att vara utan mig så länge? Klarar pappan att ta hand om barnet själv i flera dagar? Vad ska pappans familj säga?

Sambon tycker dock att jag ska åka. Han säger att jag förtjänar det och behöver det. Men det är jag som sätter käppar för mig själv. På grund av vad andra ska tycka.

Svar: Du förtjänar det! Tänk på hur jävla mysigt och skönt det ska bli! Skit i vad andra tänker. De är bara avundsjuka.
Lady Dahmer

Syster

Xx, jag hör dig syster. Känner igen mig. Empatilösheten. Tycker råden från Hmm är kloka.
Lycka till, ta hand om dig, då han inte gör det, snarare tvärtom :(
<3 kärlek o styrka sänder jag dig.

Karré

Jag blev också ensam med småbarnen idag och 5 dagar framåt då pappan ska på träningsläger. Har exakt samma funderingar! Denna dagen har hittills varit stressfri och jag undrar varför det inte är så när han är hemma.

A

XX: Även om man inte upplevt situationen själv så kan man acceptera hur den andre upplever saker och ting och lita på personens omdöme. Man måste inte förstå. Man behöver bara acceptera. Säger personen att den sliter så får man helt enkelt lita på att det faktiskt är så som personen upplever situationen. Det är där som skon klämmer för många män. Har de inte upplevt någonting själva så ogiltigförklarar de andras (oftast kvinnors) upplevelser. Detta gäller allt från kvinnors arbetssituation till kvinnors upplevelser av sexuella trakasserier.
Det bottnar i en egocentrism. De tar för givet att alla andra upplever situationen på samma sätt som de själva gör och påpekar man att man upplever det på ett annat sätt så är den upplevelsen fel. Det är heller inte helt ovanligt att män förklarar för kvinnor hur de ska uppleva sin vardag. De ogiltigförklarar helt enkelt kvinnors verklighetsuppfattning. Och empatibristen män har för kvinnor har man fått bevisat svart på vitt genom hjärnforskning på män. De upplever oss inte som tänkande och kännande varelser utan som verktyg.
I övrigt, massor med styrkekramar till dig :)

Svar: Väldigt vanligt bland privilegierade grupper. Speciellt de som inte heller utsätts för annat förtryck.
Lady Dahmer

Åsa

I november drar jag till Amsterdam i tre nätter och lämnar föräldraledig make hemma med en treåring och en ettåring. Han tyckte att det var självklart att jag skulle åka.

När jag föreslog att han skulle kolla om svärmor eller svägerskan har lust att komma den helgen blev han närmast förorättad "tror du inte att jag klarar mig själv med barnen?". Haha, som om det hade med det att göra. Han är en toppenfarsa. Nä, det har mer med att göra att det kan vara svintråkigt att vara hemma med två barn tor-sön utan att ha en annan vuxen att prata med.

Svar: Fy fan va gött! Ha så kul!
Lady Dahmer

XX

Syster, Anonym och Hmm - Tack för pepp och back och bra input! Vi har diskuterat ämnet tidigare sambon och jag, och ja, man blir ju bara matt liksom. Ska återuppta Hmm:s strategi "du behöver inte fatta, bara vara tyst". Man blir ju dock ledsen att man ska behöva ta till den. Har idag ingen kontakt med den ätstörningsenhet jag gick hos, men tanken har slagit mig. Känns väl bara så trist det med, att j a g ska behöva engagera mig för att han ska förstå. Det borde ju vara h a n som v i l l engagera sig för att förstå mig... Men som vanligt landar stenen på kvinnans rygg, man ska förklara och styra och ställa för att nåt ska hända som inte i första hand gynnar mannen.

Tack tjejer <3!

Svar: Män är så vana att vi serverar allt på silverfat. Oavsett om det handlar om feminism eller barnafostran eller hushållsarbete så vägrar de ta nåt som helst ansvar för att förstå. Tyvärr.
Lady Dahmer

XX

A och Lady Dahmer: Tack för pepp, kick-ass-energi och bara SÅ JÄVLA HÄRLIGT SYSTERSKAP! Och förlåt LD att jag liksom "kapade" ditt inlägg för min fråga <3!

Svar: Du, det är HELT OK! ❤️
Lady Dahmer

Hmm

XX: <3

Malin

Jag brukar åka på egna semestrar med mina vänner varje år, om ekonomin tillåter,alla vi lämnar mannen och barnen hemma och ALDRIG NÅGONSIN har jag fått en enda negativ kommentar på detta. Det folk brukar säga är "men gud vad kul".

Svar: Va skönt!
Lady Dahmer

Eva

Jag har tyckt att småbarnstiden är tuff och har sett till att få egen tid. I början ojade sig min man (jobbigare för honom att vara hemma själv med barnen, no shit) men jag fick då förklara att all tid jag "tar ut" kommer honom tillgodo för han får göra samma. Sen fick jag också förklara att om man är borta eller på väg bort så måste den som är hemma med barnen peppa och inte gnälla om hur jobbigt det skall bli/är, för då förtar det liksom nöjet för den som är iväg. Efter dessa genomgångar i the bleeding obvious så tycker jag att det funkar bra. Jag var borta fem dagar när första barnet var ett år. Och en dryg vecka när de var 3,5 och 1,5 år. Sen strödagar och helger såklart. Har nu haft ett jobb där jag bott borta ca två nätter i månaden samt en del resor över dagen. Och fått mkt kommentarer som att det måste vara tufft med resandet vojne vojne, och jag har mest nickat och hållit med men i tysthet njutit så av denna egentid. Lyssnat på poddar under bilkörning osv. Tyvärr inte fått den uppbackning som jag hade önskar av min man utan han tycker att detta varit "tufft" och oj vad han tagit ansvar liksom. På tiden tycker jag, jag tog alla jävla nätter första året osv... Men intressant är att det verkar ok att resa bort som mamma om man ojar sig, har dåligt samvete och längtar hem. Men inte om man säger "det skall bli så skönt och jag har inget dåligt samvete". Då är man ego, prioriterar fel och varför skaffade du ens barn om du inte vill vara med dem...?

Svar: 👍🏻 Hatar det får gnället. Jaha men skit i det då liksom. Så tvingas man in i martyrskap. Samma sak med folk som sms'ar allt "hemskt" som händer hemma när den andre är borta. Vad ska hen göra med den informationen liksom? Annat än känna skuld och oro?
Lady Dahmer

Malin

Eva: jag har inte samma erfarenhet, jag ojar mig inte ett dugg när jag reser bort och jag har aldrig fått kritik eller konstiga kommentarer. Jag får bara glada kommentarer, eller typ "jaha, vart ska ni åka?"eftersom de flesta ser det som rätt normalt att en vuxen kvinna reser bort med vänner.
De enda gångerna någon av mina tjejkompisar inte brukar resa bort från familjen är när någon inte har råd, och då brukar vi ha tjejhelger hemma hos någon istället. För alla vill och behöver en helg (men hellre en vecka) med kompisarna, utan barn och man!

Anonym

Jag har varit iväg utan familjen både i jobbet och privat. Dåligt samvete för jobbresorna har jag aldrig haft, men det har hänt när jag rest på fritiden (även om det bara gäller ett fåtal resor på egen hand). Har jag dåligt samvete är det dock gentemot barnen. Skulle aldrig ha dåligt samvete gentemot min man för det. Han är vuxen och klarar sig och familjen några dagar tänker jag.

Fia

Jag och mitt barns pappa reser utan varandra ett par gånger om året. Familjen reser ofta tillsammans men jag har ett stort behov av att resa med mina vänner också. Jag älskar att vara i någon europeisk huvudstad med en tjejkompis och bara ha vuxenkul. Min man reser också utan oss, fast han reser helst helt ensam, utan vänner. För ett par år sedan var han i New York i två veckor utan oss, det unnar jag honom gärna, helst eftersom han gör samma sak för mig. Vi skulle aldrig drömma om att hindra varandra eftersom vi älskar varandra. Jag har aldrig hört någon säga något negativt om vårt upplägg, men man vet ju aldrig vad folk egentligen tycker så klart.

Svar: Blir så jäkla avundsjuk!
Lady Dahmer

Therese

Det här med föräldraskapet. Jag är en mycket bättre förälder ensam än tillsammans med min sambo. Varför är det så? Jag tycker överlag att jag är den bättre föräldern (ja jag tycker det, faktiskt) men jag är ännu bättre när jag är helt själv. Jag är både effektivare, påhittigare, mer närvarande. Jag njuter mer av mina barn och är lugnare själv. Varför är att vara två föräldrar egentligen det en eftersträvar? Hmm....

Svar: Intressant egentligen!
Lady Dahmer

Sara

Igår gick vi på bussen efter en längre tågresa - jag (synligt gravid), min man och våra två barn (yngsta i vagn) och två resväskor. Bussen är rätt full. Jag sätter mig på ett ledigt säte ett par meter bort från vagnen och tar äldsta barnet i knät. Mannen står kvar i mittgången. Efter en stund blir jag upplyst av en annan mamma som också har sitt barn i vagn att mitt barns vagn riskerar att ramla omkull när bussen svänger (duh?). (Eftersom jag sitter med en femåring i knät måste jag ju rimligtvis ha ett par års erfarenhet av att åka buss med barnvagn). Personen väljer alltså att tilltala mamman som sitter längre bort, upptagen med ett barn och stor gravidmage - hellre än att vända sig till pappan som står en meter från vagnen. Jag möter mammans blick och säger neutralt, "Ja?" ungefär som jag skulle gjort om någon påpekat att himlen är blå inte grön. Bredvid henne ser jag hur min man flyttar sig närmare vår vagn och lägger handen på handtaget.

Vart vill jag komma med detta - jo, man behöver som kvinna inte ens åka bort för att ses som en dålig förälder - det räcker att man lämnar över barnvagnshandtaget till pappan.

I fortsättningen tänker jag av principskäl alltid tilltala den förälder som fysiskt befinner sig närmast. Och ställa mig i duschen utan att fråga om lov.

/ Snart trebarnsmamma

Svar: Herregud. Ja det är fan nästan komiskt ibland.
Lady Dahmer

Emma

Ett tag hade jag en kvinnlig kollega med barn hemma som veckopendlade till vår arbetsplats. Minns tydligt min egen tunghäfta vid ett tillfälle när ett par andra kvinnliga kollegor näst intill förfasade sig över detta, att en mamma kunde veckopendla till ett arbete. Jag satt där och funderade på vad jag skulle säga. Jag menar, hur många pappor är det inte som veckopendlar till malmfälten från kusten? Tror inte att de här kollegorna skulle ha uttryckt åsikter om pendlarkollegan varit man.

Nästa gång kanske jag har någon slags genomtänkt replik att komma med.

Svar: Och vad hade varit hennes alternativ? Förmodligen jobbade hon så för att hon var tvungen. Inte för att hon ville vara borta från sina barn.
Lady Dahmer

Nocturnal Queen

Och när kvinnor åker bort så gör de ofta allt för att det ska gå så smidigt för partnern som möjligt. Till exempel: visar var allt finns, ser till så att nödvändiga telefonnummer finns till hands, fixar så att det är någorlunda städat så han slipper det, ser till så att mat finns hemma osv. Män brukar åka iväg utan att göra något av detta.

Svar: Japp. Barnen är kvinnans ansvar. Mannen är barnvakt.
Lady Dahmer

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog