Är ni bra vänner?
Idag fyller Hanna år. Ni vet glädjeflickorna-Hanna. Det påminner mig om vilken kass vän jag generellt är på så många sätt. Jag har många fina sidor också såklart, lojal som få, ställer alltid upp om det behövs och ni vet sånt men också ganska usel på att finnas där på andra sätt. Och värdelös på att visa hur mycket jag tycker om dem. 

Men jag tycker ju jättemycket om denna person:

(null)

Och alla mina andra vänner såklart. 

Jag har väl alltid varit jävligt off och awkward. Jag har inte insett det tidigare, alltså när jag var yngre, utan det är insikter som kommit med åren när jag tänkt tillbaka på olika sociala situationer. Speciellt de som blivit fel eller konstiga och jag inte då fattade varför. Och så skäms jag lite i efterhand. Hur kunde jag inte fatta att man typ inte kunde säga si eller göra så? Inte så konstigt att jag haft svårt att hitta vänner. Fast det är kanske sånt alla kan känna igen sig i? Jag vet ju nu att jag förutom adhd har andra sociala funktionshinder som påverkar mina relationer.  

Fast sen när jag tänker efter så inser jag ju hur jävla välsignad jag ändå är. Jag har flera nära vänner. Snabbt räknat har jag ju fem bästisar. Det är ju jäkligt bra jobbat! 

Sen inser jag ju att iallafall tre av dem också har adhd. Haha. Slump? Vi dras ju till de som är lika och de vänner jag har idag är ju sådana jag känner att jag inte måste prestera för. De är ok med att jag sällan ringer. Att jag försvinner ibland. Att jag är tillbakadragen. Att jag inte kramas eller säger massa känslosamma grejer. Vi vet liksom var vi har varandra även om jag önskar att jag var annorlunda och bättre på den fronten. 

Hur är ni som vänner? 

(null)


Elsie

Är exakt likadan. Men för mig talade de om att jag var annorlunda, så det gick mig inte förbi ens som yngre. Jag har nog svårt idag att förstå att någon ny kan uppskatta mitt sällskap och faktiskt vilja umgås med mig, jag förutsätter nästan att de gör det för att de måste eller nåt. Samtidigt tycker jag att jag är en bra vän till de jag har, även om jag inte hör av mig så ofta och jag vet och känner hur mycket de tycker om mig. Och tacksam är jag för att min bästa vän tog initiativet till att vi skulle lära känna varandra och inte gav upp bara för att jag inte var den som såg till att vi sågs. Oj, känner att det här är ett ämne jag skulle kunna skriva en roman om så jag lämnar det såhär nu.

Hanna

Jag har också adhd, och kan känna igen mig i att man varit lite awkward. Sagt plumpa och ogenomtänkta saker tex. Varit högljudd och tagit plats på ett dominerande sätt. Också haft svårt för sociala koder, att förstå vad som sker "bakom kulisserna". Varit i kompisgäng länge innan jag plötsligt insett att folk umgås och pratar massor "privat" och inte bara i gruppen. Inte hängt med utan plötsligt blivit utanför när jag inte skapat samma enskilda band till folk.

Har dock insett med tiden att jag är bra på många saker också. Ställer upp i vått och torrt för dem jag har som nära vänner. Är omtänksam, ibland överdrivet (på så sätt att jag fastnar i funderingar kring hur jag ska bete mig och inte kommer till skott). Är också bra på att höra av mig när något har hänt. Sämre på att agera långsiktigt och följa upp.
Har också fått erkänna att jag faktiskt är bra på att höra av mig! Tänkte i många år att det var en av mina sämsta sidor, att det var mitt fel att jag inte träffade kompisar så ofta. Men sanningen är att när jag träffar folk är det till 90% på mitt initiativ. Så så dålig kan jag inte vara.

En viktig insikt har också varit vilken typ av relationer jag vill ha, och att inte alla vill ha det som jag. För mig är vänskap lite allt eller inget. Har få vänner, men alla är nära och "bästisar" på olika sätt. Hade förut svårt att hantera vänner som jag visserligen tyckte om, men som inte ville ha samma typ av relation som jag. Människor som hellre har många vänner, och som inte kan eller vill ha en djup relation med mig. Här spenderade jag många år med att jaga och försöka göra folk till lags. Tänkte att vi skulle bli nära vänner om jag bara ansträngde mig. Kände mig sviken när det inte blev så. Men vi är helt enkelt olika, alla vill inte ha den typen av relation. Det får man acceptera, och gå vidare. Har också lättare idag att ha folk som man kanske träffar nån gång varje/vartannat år utan att för den delen tro att de tycker illa om mig bra för att vi inte hörs oftare.

Anonym

Bra

Katarina Ek

Jag jobbar mycket och de vänner som finns kvar är de där man bara kan ta upp samtalet igen där man släppte det förra gången när man väl ses. Och de som inte tar det personligt när jag kanske inte alltid kan eller orkar vara med på olika saker, ibland måste jag tacka nej till middagar och fester för jag behöver vila och gå och lägga mig tidigt. Trots detta har jag många goda vänner ändå! Mitt jobbfokus kanske är lite tråkigt ibland men jag är lojal till döden och förhoppningsvis rätt så kul att hänga med när det väl blir av.

Annika

Jag är tyvärr helt kass som vän. Kombinationen utbränd och småbarnsmorsa är inte idealisk för att orka upprätthålla vänskaper - jag tycker på allvar att det är på gränsen till omöjligt att besvara ett sms, det kräver så enormt mycket av mig att samla tankarna och formulera ett svar. Jag har INGEN energi. Det gäller allt i livet, men blir på något sätt extra påtagligt när det gäller mina vänner eftersom - hur fruktansvärt det än låter - jag inte ”måste” svara dem. Barnen KAN jag inte strunta i att ta hand om, vårt liv rasar ihop om jag inte sköter jobbet, men det ”enda” som händer när jag inte svarar (än en gång) är att mina älskade vänner räknar mindre och mindre med mig. Aj vad ont det gör att tänka på.

Tessy

jag var en jättebra vän! var ja.. efter att en tog min mobbande systers sida och sket i mig och efter att en annan svikit mig så totalt och inte stoppade ett sexuellt övergrepp och sen fick mig att inte anmäla för de skulle ställa till de mellan henne och hennes kille (var hans kompis som gjorde de, men de var hennes kille som egentligen söp ner mig..) och sen slutade det riktigt jävla illa när hon valde min mobbande systers sida (samma jävla syster).. och hon som totalt sket i mig så fort hon fick kille och började ljuga och utesluta mig från typ hela hennes liv, och hon som tyckte att hon hade rätt att svika mig gång på gång men jag var tvungen att ställa upp på henne no matter what, när jag mådde för dåligt (våldtagen, utkastad hemifrån, jourhem, deprimerad) och bad henne om stöd så blev jag en för stor börda och hon bara bröt de..
efter allt de så litar jag inte på någon.. varit nära att få 2-3 väldigt nära vänner men tagit ett steg tillbaka och låtit det rinna ut i sanden för jag vågar inte!
vet inte hur jag ska våga igen.. så rädd för att bli utelämnad, sviken och lämna igen.. är bara lättare att hålla andra på avstånd, har en vän som jag knappt träffar, tycker jättemycket om henne och de är jättekul att ses! men vi har bara träffats 4-5 gånger på 8år nu och pratar knappt imellan heller, våra liv är så olika också, men vi har båda perioder av depressioner och panikångest, två saker vi har gemensamt iaf!

umgås bara med en syster (av 7 syskon..) min sambo och barnen.. så patetiskt är mitt liv iaf
imorgon kommer massa släktingar, eller ja sambons släkt, på våran lillfis 1-års kalas, de ska bli kul iaf, även om de mest blir artighetsfraser och sånt, och tyvärr kommer sambons biomamma som ingen av oss gillar.. hon har på 364 dagar inte hittat en enda dag att träffa sitt yngsta barnbarn!? hon bor knappt 1 timme bort med kollektivtrafik men ändå kan hon inte anstränga sig eller engagera sig.. bara ringa sambon på fyllan och klaga..
iaf! jag är en bra vän, men har inga vänner att vara det till.

furyosa

Jag tycker också jättemycket om Hanna sen jag lyssnat på Glädjeflickorna! <3

Anonym

Jag är väl sådär. Jag kan vara väldigt bra på att komma riktigt nära någon riktigt fort, men sen har jag svårt att uppehålla det. Jag är jättebra på att lyssna när det kommer till själva lyssnandet och "intagandet" men hopplös på att ge konkreta råd. Jag är lojal för alltid men otroligt dålig på att försvara mina vänner när det behövs. Jag har sjukt svårt att bråka pga konflikträdd, och att jag blir jättearg jättelätt. Jag har också en tendens att dras till de allra mest up fuckade (inte min åsikt - ofta är det det första personen berättar om sig själv) personerna. Säger nog en del om hur jag är själv :p

Anonym

Jag bara stöter bort människor. Kan inte med kallprat, och orkar inte med krav. Trivs bäst ensam.

Hanna Karlsson

Jag har inte svårt att lita på människor. Tyvärr får jag lägga till för det har gått rejält åt skogen de gånger jag släppt in fel personer i mitt liv. Jag lär mig heller inte av misstagen utan fortsätter att tänka gott om alla ända tills de gör något som bevisar motsatsen. Som vän är jag lojal och ställer alltid upp och ganska kul att umgås med, jag brukar få folk i min närhet att skratta. . Sen har jag inte alltid tid att träffa mina vänner så ofta som jag vill men den som verkligen vinner mitt hjärta håller jag nära.

Idz

Jag är jämt olycklig och det är svårt för människor att tycka om mig eller stanna hos mig. Jag har haft problem med bekräftelse och sökt den hos fel människor och svikit de rätta. Men för mig är det svårt att leva och det tycker folk är svårt att hantera. Det är ju roligare med lyckliga människor. Man måste liksom anstränga sig för att le och vara framåt. Jag tror inte att någon tycker om eller uppskattar mig för vem jag är. Jag vet inte om jag är en bra vän. Tror inte det. Tyvärr!

U

Jag älskar dig LD, tycker du är fantastisk förebild men jag blir så provocerad när nån säger ”jag är så awkward, har noll sociala skills och förresten har jag 5 bästisar- tihi”. Jag har tyvärr en vän som är väldigt duktig att påpeka att det är väldigt synd om honom för att han har bara 6 nära vänner. Menar inte att du skriver att det är synd om dig, men jag mår som skit när folk skriver att de har sociala problem osv. när jag har mycket färre nära vänner. Sen börjar jag undra - alltså är det nåt mycket fel på mig, borde jag undra om jag har en diagnos?
Ja, jag förstår att du kanske har sociala svårigheter. Men 5 bästisar är mycket. Har du så mycket vänner betyder det att de akcepterar dig som du är. Du behöver inte skämmas, tänka på situationer från förr, påpeka hur stora problem du altid har haft. Du har hittat din plats. Det är bra att du sen i mitten skriver att du är välsignad för det är du. 5 vänner är mycket!

Svar: Att jag hittat så pass många vänner är ju en jävla tur. Och nåt jag är mkt glad och tacksam för. Men jag har ju andra kvaliteer som folk gillar. Men vill även påpeka att fyra av dessa är människor jag träffat genom bloggen nu på senare år. Jag har alltid varit lite utanför. Varit den som får hänga med på ett hörn.
ladydahmer.nu

Harmagedon

Jag skulle nog vara en bra vän om jag hade några vänner. Eller så är jag en kass vän eftersom jag inte har några vänner. Blir faktiskt också en smula provocerad av att folk beskriver sig sakna social kompetens men ändå har sina tajta vänner i vått och torrt. Har de där fantastiska kompisarna som finns där när livet krisar och självklart firar man nyår ihop för det har man ju gjort sedan stenåldern. (Gymnasiet)

Vad säger det om mig? Jag måste vara ett socialt monster. Helt inkapabel att skapa vänskapsrelationer. Det går ett tag. Ibland ett par år. Men sedan blir jag bortvald oavsett hur mycket jag ställt upp. Så jag har faktiskt helt slutat försöka. Jag är snäll och trevlig när jag träffar folk men ingår aldrig i några sociala sammanhang alls utöver min familj.

Sarah

Sämst! När jag väl har kontakt med mina vänner så är jag en bra vän. Jättebra lyssnare, alltid intresserad och ställer frågor. Ställer upp för det mesta. Tror det kan vara lite irriterande dock att jag nästan aldrig berättar något tillbaka om mig själv. Skäms för mycket över mig själv och mitt liv. Tror inte att andra ska klara av att höra om det. Har dock ordentligt med social ångest tyvärr, och därför har jag nu inte svarat mina vänner på flera månader. Vissa inte på ett halvår ens. Vågar inte gå in på facebook, vågar inte öppna sms, för rädd för att se vad det står. Vågar inte gilla bilder på instagram, för vill inte att någon ska se att jag lever och sitter inne på insta utan att svara dem. Går till jobbet varje dag och pratar med mina kollegor, de relationerna klarar jag av eftersom de är ytligare. Umgås med min pojkvän typ jämt, han är den enda som jag verkligen litar på, och kan prata om i princip allt med. Vet inte om det är bra eller dåligt att jag har honom i det här avseendet? Utan honom kanske jag känt mig mer tvungen att ta kontakt med mina vänner, för att jag hade blivit för ohållbart ensam annars. Hatar att ha det såhär, vill bara ta mig ur det och våga leva, men tror att jag behöver professionell hjälp för att det ska hända. Vill bara säga att en sak som gör att jag gillar att följa dig ännu mer LD är att du också har social fobi! Även fast vi nog har det på ganska olika sätt. För jag tycker du är så cool och bra ändå trots din ångest, det är inspirerande och får mig att inte skämmas.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog