Barnen tycker att jag tjatar för mycket om sånt där som är viktigt
N hade råkat se nån värdelös jävla barnfilm (!) där huvudpersonen blivit kallad gör tjockis och fetto. Så vi pratade lite om att det finns många som tycker att man är sämre om man är annorlunda eller har en kropp som inte är lika vanlig. 

Minns ej exakt hur jag uttryckte mig men N såg frågande ut och så sa hon: fast tjocka är ju också vanliga? 

Jag gav henne helt rätt och tackade för att hon rättade mig. Ok, "normativ" sa jag istället. "Vad betyder normativ?" frågade hon och jag svarade att normativ är man om man har en kropp som alla andra tycker är bäst. (Hon är ju bekant med konceptet att vissa kroppar ses som bättre än andra). 

För henne är det här så självklart. Tanken att tjocka eller spinkiga eller korta eller långa skulle vara sämre är henne främmande. Än så länge. Jag oroar mig att det ska förändras. Att hon ska påverkas. 

På skolan använder mobbarkillarna (som jag hatar med passion) "handikappad" som skällsord och N blir illa berörd varje gång (och berättar för mig). Dels för att det går barn med mentala funktionsnedsättningar på samma skola och dels för att det betyder att de är sämre.

Det finns ju inga dåliga kroppar liksom. Även om vissa funkar på andra sätt eller inte alls i vissa fall och att de som använder detta ord på så sätt är ganska kassa människor generellt. 

Nej jag skräder fan inte orden, i mitt hem ursäktar jag aldrig rasism, funkofobi, sexism eller tjockfobi. Eller annan hatisk retorik. Oavsett om det är barn eller vuxna som uttrycker. (Även om jag personligen fattar att barn upprepar vad de hört hos andra) 

T sa vid ett tillfälle att han ville att vi skulle vara "en vanlig familj som inte pratar om sånt som vi redan vet hela tiden". Han tycker väl att vi är tjatiga. Men jag sa att det var viktigt att prata och det är det ju. Vi måste nöta in det. Inte låta skiten ta all plats. 

(null)     


Emelie

Alltså dessa "mobbarkillar". Finns de överallt? Fortfarande? Pojkar som sedan de var små tillåtits härja omkring på alla andra (mest flickors) bekostnad och där taskigt beteende ständigt ursäktats? När jag var liten var jag så rädd för dessa pojkar. Varje dag. Jag blev kallad för skällsord och slagen. EN lärare reagerade. Under hela skoltiden. Då hade jag varit rädd varje dag, i flera år. Alla var inte det, det berodde väl på hur utsatt man blev. Men många (speciellt flickor) drabbades ju på det ena eller andra sättet. Även nu, i vuxen ålder, kan jag reagera med obehag när jag träffar på 8-10 åriga pojkar. Så får jag påminna mig... jag behöver inte vara rädd längre. Fy fan för alla dessa vuxna som uppmuntrar pojkar till att bete sig så!

Ellen

Vilka smarta barn du har! Jag vill också ha guldbyxor och kattstrumpor, dina barn är stilförebilder alltså :)

Malin

Emelie: jag upplever inte att mobbarkillarnas beteende ständigt ursäktas, men att den bekräftelse de får av varandra är värd mer än vuxenvärldens förebråelser.
Även på mina yngsta barns skola finns mobbarkillar. Jag råkar känna flera av mobbarnas föräldrar: jättemedvetna vänsterorienterade feministiska medelklasspar som brinner för att hjälpa flyktingar och tiggare osv. Med andra ord inga som ursäktar mobbarbeteendet, tvärtom mår de dåligt av hur deras pojkar beter sig. Men de når inte fram, för pojkarna peppar och bekräftar varandra och får styrka av att trycka ner andra.

Jennifer

Mina ena lillasyster går i förskoleklass och har ett gäng mobbarkillar i klassen. Dom hotar flickor dagligen med otroligt grova ord. "Vi ska skära halsen av er", "Vi ska dra ur era örhängen och stoppa sprutor i er", "Vi ska döda er" och diverse hemska saker kommer ur kakhålen på dom små ungarna. Det gör mig så jäkla ledsen och uppgiven, för hur får man det att upphöra? Det verkar ju fan omöjligt.

Min mamma har diskuterat med lärarna som påstår att språket blir värre för varje år som går att det blir svårare och svårare att nå fram till barnen. Dom har i princip gett upp. Så vad gör man? Barnen har skolplikt och det finns en skola i hela kommunen så att byta skola funkar ju inte, dessutom tror jag inte det löser några problem då dessa ungar finns överallt.

Jag fasar för dagen då min dotter ska börja skolan. Skolan ska vara rolig, lärorik och spännande. Inte skräckinjagande och jävlig. Min lillasyster är inte den enda utsatta i sin klass. Alla tjejer är i princip lika utsatta och deras högsta önskan är att få börja förskolan igen, då det var roligt där. Skolan tycker dom är hemsk.

Fan fan fan. Jävla värld.

Svar: Om inte lärarna tar tag i det så får du lära syrran att slåss ordentligt samt svara tillbaka. Tyvärr.
ladydahmer.nu

Anonym

Ursäkta fokuset men var har ni köpt kattstrumporna?

Svar: Monki
ladydahmer.nu

Malin

LD: men lärarna har inte hur mycket befogenheter som helst. De får ju inte skrika eller skrämma mobbare, de kontaktar ju föräldrarna men problemet är ju att inte heller föräldrarna når fram till pojkarna eftersom pojkarna mår för bra av den gruppkänsla och styrka de ger varandra.
På vår skola är det prat prat prat hela tiden om hur man ska bete sig, mobbarkillarna lyssnar lydigt och sedan fnissar de i grupp och fortsätter som förr. Jag har sett det så många gånger.
Själv har jag i smyg när ingen annan vuxen varit nära, skrikit och hotat mobbare att låta mina barn vara ifred annars jävlar blir det synd om dig. Och det har haft effekt. Men dels kan ju inte lärare göra så för då förlorar de jobbet, och dels har inte alla utsatta barn föräldrar som har möjlighet att vara mycket på skolan och få sådana tillfällen, för man kan ju inte göra så när någon vuxen ser på, det är inte socialt ok beteende mot barn i Sverige. Men det funkade.

Svar: Skrika och skrämma barn har väl aldrig hjälpt dem att bete sig rimligt? Det finns andra metoder som funkar. Resurser. Splittra gruppen. Osv.
ladydahmer.nu

Ylva

Mia två stora barn började på förskola i höstas ( då var dom två och tre ) jag är jättenöjd med den lillas avdelning dom pratar mycket om mobbing och vikten av att vara snäll osv ! Den storas är katastrof ( ibland vill jag inte ens att hon går ) hon kom efter att ha gått i några veckor och sa saker som ” vilken tjock mage du har, vilken ful fitta du har och att hon skulle sticka knivar i lillasyster ” jag ringde genast upp avdelningen som svarade svävande och som skulle ta upp det här gemensamt ! Hon är rädd för två äldre killar som är 5-6 år hon själv är 3 ! Personalen har lovat att ha koll men hon Lyckas ändå krocka och få bular med en av dom ! Dom håller fast henne osv , även äldre tjejer bossar över henne så hon vill inte gå dit ! Det funkar ju nu när jag är hemma med lillasyster och lillebror att hon tar ledigt och är hemma , men sen då när jag ska börja jobba igen ? Rektorn på förskolan har noll empati och förståelse detta är en kommunal förskola i Haninge kommun !

Svar: Polisanmäl förskolan
ladydahmer.nu

En annan Jennie

Tyvärr LD tror jag du har rätt. Det är väldigt viktigt att lära barns att man får försvara sig. Så jäkla glad att jag gjorde det. Var mobbad på dagis. När jag började skolan och jag och min storebror hade börjat bråka (slagits) så lät jag ingen jävla kille sätta sig på mig, framför allt inte fysiskt.

Anonym

Helt sjukt att det får fortgå. Rent spontant känner jag att det borde vara OK att rastvakter (vilket borde finnas flera av på alla skolor) fick gå emellan och fysiskt flytta på det barn som fysiskt gör illa någon annan och/eller kräva att det ber om ursäkt när denne säger kränkande ord. Samt säga att 'sådana ord tolererar vi inte.'

Allt var inte bättre förr, men att lärare hade rätt att säga till barn som använder fult språk och kränker andra tycker jag var bättre förr. Nu verkar mobbare själva anse att de blir 'kränkta' om de får tillsägelser. Problemet verkar ju vara att många föräldrar tror att deras egna barn alltid är änglar och inte godtar att vuxna på skolor säger till om barnen gör fel.

Och jag likställer inte 'att säga till' med att den vuxne på något sätt själv använder fula/kränkande ord mot barnet i fråga. Att belysa att barnet gör fel är väl inte samma sak som att kasta glåpord på denne.

Jag tänker ibland på att jag faktiskt är glad att vara vuxen nu så jag slipper umgås med mobbare dagarna i ända, men jag lider med de barn som tvingas gå till skolor där dessa får härja fritt.

Malin

LD: alltså sedan jag skrek och hotade mobbarna så har det definitivt blivit lugnare, speciellt för mina barn hehe, så nog har det skrämt dem till att tänka sig för. Men visst borde det gå med andra metoder. Resurs har de haft, men de personerna kan ju inte vara överallt hela tiden, och killarna passar på så fort vuxna vänder ryggen till, splittra grupperna gör de var tredje månad, ger inte mycket eftersom mobbarkillar finns i samtliga fyra klasser och känner varandra eftersom vi alla bor i samma område (skolan är stor och nästan alla barn i vårt område går där).

e

Blir typ helt tårögd över hur fina personer dina barn är och på vilket sätt du uppfostrar dom <3 Jag hoppas också att de är tillräckligt starka för att kunna stå emot trycket även när de blir äldre. Ger hopp om framtidens generation i alla fall!

Josefin

Jag tror problemet blivit värre i takt med att skolorna fått mindre resurser = färre vuxna. Kan inte påstå att jag hatar de barnen, snarare ser jag dem (också) som offer. Liksom, hur mår ett barn som känner behov av att slå och trakassera? Gissningsvis inte så bra. Mobbarkillarna när jag växte upp är idag i stor utsträckning döda (självmord, överdoser, knivslagsmål). Det är ju för jäkligt att samhället tycker att det är en fungerande modell; först ska de göra livet till pest för sina skolkamrater (främst flickorna), sedan ska de trilla av pinn i 25-årsåldern. Även om folk är så korkade att de struntar i flickornas välmående och skolgång borde de ju i alla fall vilja att mobbarkillarna hade ljusare framtidsutsikter?!

Anna

Josefin

Jag kan nästan önska än idag att det skulle gå illa för "mina" mobbarkillar, men istället fick de jättebra betyg och är nu högutbildade. Jag undrar hur det hade gått för mig om jag inte blivit terroriserad av dem, fick helt ok betyg men skulle väl ha blivit bättre om jag vågat gå till skolan...

Sanna

Som någon skrev ovan, feministiska vänsterföräldrar som hjälper tiggare och trots det mobbar barnen, är någon förvånad!? Hur tror ni språket går hemma? Kanske inte hos Blombergs men garanterat hos många som anser sig göra gott. Kolla bara på hur "jagärhär" arbetar. Tanker var nog god från början, men maken till mobbing de ägnar sig åt!

Josefin

Anna

Jag förstår din tankegång, jag undrar också hur mitt liv sett ut om någon vuxen orkat ta itu med de där killarna som förstörde ens skolgång. Men det är barn vi talar om. Barn vars beteende rimligtvis kommer sig av att vuxna inte hinner/orkar/vill bryta det i tid (eller arbeta preventivt). Jag ser de här pojkarna i mina barns skola nu också och det känns så hopplöst. Att det bara rullar på. Jag har svårt att tro att de pojkarna är några vinnare här i livet, kanske de blir högutbildade men på det känslomässiga planet? Nä, ser bara offer i det (med de utsatta allra längst ned, vill inte förringa det helvete de här pojkarna utsätter andra för. Det är bara så hysteriskt kortsiktigt av vuxenvärlden att låta detta fortgå under nån slags förevändning att ”vissa pojkar bara är såhär”.)

Maria

Vilket härligt hår T har!

Mjuket

Min dotter suckar och säger "jag vet" när hon tycker att vi har pratat för länge om sånt som hon tack och lov ser som självklarheter. Och jag blir så glad att jag lyckats nöta in mina värderingar i henne. Vi fortsätter att möta och tjata, LD. Om vi grundar dem med bra värderingar medan de ännu lyssnar kanske kanske vi förebygger och motar i allafall lite av det andra de får höra och se. Min mamma nötte in en del mantran i mig genom att tjata. Jag kanske gick ifrån dem när jag var tonåring, men jag märker att en del av det hon sagt satte sig och att hon gav mig en god grund att stå på.

Sara

Josefin jag har samma erfarenhet som du. Av mobbarkillarna i min klass var det flera som hade pappor som satt i fängelse, de levde fattigt med många syskon hemma och de hade det helt säkert inte bra. Idag sitter många av dem själva i fängelse eller är inblandade i gängkriminalitet. Det är ett sånt misslyckande att ingen ryckte in medan vi var små och det inte var för sent än. Och det är synd om alla som utsattes för deras mobbning och som också bär på men för livet.

RebeckaL

Malin
Det känns som att dina bekanta kanske behöver engagera sig mer i problemen med att deras söner mobbar? I din text ser det ut som att de försöker ändra sina barns beteenden genom att prata med dem (kanske jag som läser in det). Det kanske är så att föräldrarna helt enkelt behöver vara med sina barn i skolan regelbundet om de beter sig illa. Och jag förstår att det kan vara svårt för en del föräldrar att vara det men är det medelklasspar vi pratar om har de antagligen möjlighet till detta. Kan vara viktigare att lägga tiden på att göra det en period och dra ned på engagemanget i annat under den perioden.

Låter kanske som en moraltant men jag tror faktiskt att många problem kommer av att föräldrar inte engagerar sig tillräckligt i sina barn (av olika anledningar).

Anna

Josefin

Jag håller med dig, är bara så bitter över min skoltid.

Sara

Hade blivit vansinnig om min dotter trakasserades av sådana där. Speciellt som i exemplet med treåringen på förskolan. Sluta sucka hemma, ställ till med scener för fan. Hade 1: Ringt föräldrarna till barnen och sagt att det där kommer aldrig mer hända, ger er en chans att berätta det för ert barn och ordna det. Annars gör jag det. 2: Då åka till skolan och skälla ut de små jävlarna. Ringa rektor och förvaltningschef och ställa till sådana SCENER. Oj, en hysterika tänker ni. Så fungerar det inte i samhället. Jag jobbar som lärare och hade ställt till ett jävla liv om mina barn(elever) hade betett sig så. Nu är de äldre, högstadie. Men det strider mot skollagen att tillåta sådant beteende. Det ska bort, igår.

ALEXANDRA

På skolan använder mobbarkillarna (som jag hatar med passion) .

Detta borde tas bort. Älskar dig och din blogg. Men hat sprider hat? Det är barn "du hatar med passion".

Linnéa

Tror också föräldrar spelar en stor roll i detta.
Visst kan det vara så att man som förälder inte tycker att sånt här beteende är okej, men att dom precis som RebeckaL skriver här ovan helt enkelt inte vill/orkar engagera sig tillräckligt mycket i sina barns handlingar i skolan.
Jag tror att splittring av grupperna samt resurser absolut skulle hjälpa problemet, men det är inte alltid det är en möjlighet, och tills att det blir det får föräldrarna helt enkelt ta ditt ansvar.

Ett exempel är min lillasyster, hon gick inte att ha på fritids. Vi försökte men det var för svårt för henne att bete sig i barngruppen, ofta slagsmål och annat. Det vi fick göra var helt enkelt att ta ut henne därifrån tills skolan hittar en resurs åt henne. Visst leder detta till att pappa får sluta jobbet vid 13 varje dag, men som förälder får man helt enkelt ta ansvar för sina barns handlingar tills det att skolan har personal nog att göra det, det räcker inte med att sucka och ojja sig lite över sitt barns beteende.

Malin

Rebecka L och Linnéa:

Ja, jag tror båda ni är lite inne på rätt orsak. Föräldrarna till mobbarkillarna borde kanske ha gett barnen mer av sin tid. Samtidigt: jag är inte nära vän med de här familjerna, men vi har ändå bott i samma område och haft barn i samma skolor i tio år, jag tror mig ändå ha en viss inblick. Och det är nog inte riktigt så att de försummar barnen. De är jättemedvetna människor, såna som är med i #jagärhär och garanterat diskuterar värdegrund etc med barnen. Det jag däremot märker är att dessa pojkar ges en enorm frihet. Hur då? Jo till exempel, skolan splittrar de fyra klasserna var tredje månad. Men på fritiden är det de vanliga klickarna som hänger. Ingen förälder gör något för att befästa nya konstellationer eller ifrågasätta kompisar med dåligt inflytande. Ungarna hänger med varandra och de som utesluts i skolan är ju inte med på fritiden heller. Och fritiden är väldigt ”föräldrafri”, så jargongen är kanske inte den bästa. Det jag menar är att jag tror föräldrarna borde våga gripa in mer, men de gör inte det för de gillar ändå att barnen har en kompisgrupp. En vän till mig som är kurator och också känner till de här familjerna med mobbarpojkar sa att hon inte låter sina barn umgås med dem för att de ofta kommit hem ledsna efteråt, och hon tror att föräldrarna bryr sig mer om yta än riktiga värderingar. Jag är inte lika säker på det, men det är svårt att sätta fingret på vad exakt som gått fel.

RebeckaL

Malin
Jag tror precis som du skriver att de får för mycket frihet, mer än de uppenbarligen klarar av.

Anna

Dina fina, fina barn!

Carolin

Vilket fantastiskt arbete du gör/gjort med dina barn! Hoppas innerligt att jag kommer kunna rusta mina med samma tankar när de är lite äldre. Du är en sådan enorm inspiration!

Jessica Zyrenia

Härligt att det finns fler som tjatar på barnen om lika värde och att det inte spelar någon roll vilken funtionsvariabel man har eller inte har utan att det är det är det som gör oss unika. Jag jobbar ständigt på det med mina barn med. Även jag själv både fick diagnos och innan jag blev sjuk och fick en fysisk funktionsvariabel. Vilket för mig innebär att jag ofta har antingen skydd, hjälpmedel eller går rätt lustigt i vissa lägen. Nu går mina barn på en skola med Waldorfpedagogik så de blir inte bara lärda hemma att acceptera alla även om man inte nödvändigtvis måste vara bästa kompisar med alla. Med att acceptera varandras olikheter och respektera varandra tillräckligt mycket för att inte medvetet såra hör till vanligt hyfs det är trots allt det unika hos varje individ som gör oss speciella ❤❤

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog