Desperat och ensam
Är ni också sådana där som analyserar allt i minsta neurotiska detalj? Nåt nån sa, nåt nån inte sa? Jag är själv usel på att svara på sms eller meddelanden men om jag själv inte får svar så börjar jag oroa mig: Har jag gjort nåt fel? Hatar hon mig? Är vi ovänner? Om svaret uteblir upprepade tillfällen så får jag panik. Eller om nära vänner hänger med varandra och jag inte är med eller tillfrågad, då tror jag att allt är slut, att de dumpat mig, att jag... ja ni fattar.
 
Jag tror att jag är en ganska osäker människa på så sätt. Kan lätt känna mig medioker och tråkig och meningslös och liksom inte värd umgänget andra erbjuder. Jag tror det hänger ihop med att det var så länge, många år, hela barndomen faktiskt och tonårstiden - alltid vara den som fick vara med på nåder men sen blev bortvald, ofta till förmån för nån annan roligare, bättre, intressantare. Och jag var ju så desperat efter vänskap. Så ensam och liksom sökandes och det sitter kvar. 
 
Och på det sociala ångest och andra issues som gör att jag kanske inte alltid är bäst på att underhålla mina relationer. Jag har ju skrivit det tidigare, att jag behöver vänner som är lika, som kan acceptera att jag är dålig på att höra av mig, att jag är tyst i perioder och så vidare. 
 
Men jag önskar ofta att jag var annorlunda. 
 
 
Rb

Åh, vad jag kan relatera till det här. Börjar nog ”landa” i åtminstone någon kompisrelation nu men känslan är svår att bli av med.

emelie

kan verkligen relatera till detta. har för första gången i mitt liv hittat ett riktigt kompisgäng, och är såklart glad över det men ändå så har jag världens uslaste självkänsla och tror dom hatar mig om dom inte svarar på 10 minuter. Denna osäkerhet och rädsla att bli bortvald har jag haft med mig sen barndomen.

Mjuket

Jag är också dålig på att underhålla mina vänskapsrelationer. Jag bryr mig, men jag fixar inte det där med att höra av mig regelbundet osv. Nuförtiden har jag bara vänner som är okej med det. Vi hörs oregelbundet, ses sällan, men vet att vi alltid kan ringa och när vi ses tar vi vid där vi slutade sist. Jag önskar att jag var supersocial och pallade med att ha fester osv, men det är inte jag och jag blir inte en bättre vän om jag går emot min egen personlighet.

Milly

Har precis samma erfarenhet, både från barndomen och känslan nu i vuxen ålder. Har alltid trott att jag inte har något att ge i relationer med andra kvinnor, känner mig som en totalt innehållslös vän. Detta har ofta lett till att jag förlorat vänner, eftersom jag inte öppnar mig och klarar att fördjupa en relation (jag tror ju att jag är ointressant så varför skulle någon vara intresserad av mig). Har aldrig haft problem med att få och upprätthålla ”vänskaps”relationer med män dock. Jag är snygg och därför vill män vara med mig, de blir ofta kära i mig och det krävs ingenting av en för att umgås (”relationen” med män blir ju såklart därefter, dvs inget djupt och äkta direkt). Jag önskar också att jag var annorlunda!

SunnyG

Jag känner definitivt igen mig också. Det var jobbigare när jag var barn och tonåring när livet på något sätt kretsade kring kompisar på ett annat sätt. För mig känns det skönt att vara i ett ”vuxenliv” där det räcker att träffa de få kompisar jag har en gång i halvåret. När vi väl ses är det som om vi aldrig varit ifrån varandra, vi kan fortsätta där vi var och ha skitkul. Men jag slipper pressen att ständigt behöva höra av mig, umgås eller undra vad de tänker om mig och om de går på fester där inte jag är inbjuden osv, och jag mår mycket bättre av att ha det såhär. Umgås mest med sambon och morsan. Sen har jag överhuvudtaget haft svårt att skaffa nya kompisar genom livet, det är nog något jag gör som jag inte är medveten om, kanske fel samtalsämnen, fel tonläge på rösten, fel kroppsspråk.. Jag kanske har sån där desperat vänskapssökarenergi som jag sänder ut som ställer till det för mig. :-)

Anna i Malmö

Det hade kunnat vara jag som skrev det där.
Den där osäkerheten kan äta upp mig ibland, jag är så dum så dum och jag är medveten om hur dum jag är (sade jag att jag är dum?) när min vän (ja, jag har bara en) umgås med sina andra vänner och jag känner mig utanför och värdelös och alldeles bortglömd och övergiven..så korkat.

Har flera gånger under de senaste åren sträckt ut en hand , kontaktsökande gentemot andra kvinnor som jag känt ett intresse av att lära känna närmare, men det har inte hänt något. Jag blir som en snigel då och drar mig undan ännu mer och undrar vad det är för fel på mig? Varför vill ingen vara min vän?
Det är en sorg det här, och så hör jag andra som umgås hit o dit och har kul och fan o hans moster osv. Nej, jag är inte jättesocial, sitter gärna hemma o pillar navel än är ute och rumlar runt.
Äsch..nu ska jag o dottern upp i stan och slåss med andra reasökande dårar. Ha det gött.

Ida

Känner verkligen igen mig. Tror alltid att folk inte gillar mig, analyserar vad andra säger el inte säger till mig, svarar nån kort el inte alls så är hen säkert sur o trött på mig. Men kan ju hända att hen är stressad el trött bara.

Hanna Karlsson

Jag är också så. Jag analyserar allt, stämning, tonfall, kroppsspråk och så vidare. Inget undgår mig och jag tänker alltid att det beror på mig. Jag vet att allt inte kretsar kring mig och att folk har egna problem som de tänker på. Men just känslan är svår att bli av med....

Marie

HÖGKÄNSLIGA, HIGH SENSITIVE PERSON

K

Åh herregud vilken igenkänning! Jag analyserar precis allt vänner säger/inte säger. Blir leden och känner mig utanför om kompisar umgås med varandra utan mig etc. Trodde jag var den enda som kände så och höll på att analysera o greja. Skönt o känna sig mindre knäpp❤️

Karin

Jag känner verkligen igen mig i det här... Jag har ingen som jag verkligen kan kalla vän. Jag har min sambo. Och mina syskon. Men utöver det. Nej. Inga vänner. Skapade aldrig vänskapsrelationer i barndomen förmodligen p.g.a strulig familj med mycket skam och skuld. Sen i tonåren samma sak. Kände mig annorlunda och fel. Nu i vuxen ålder ska jag ta reda på om jag har en psykisk sjukdom. Kanske blir lättare efter eventuell diagnos. Men ja, jag önskar också att jag var på ett annat sätt..

Galenpanna

Känner igen mig i allt du skriver och i alla kommentarer, säger som nån sa här innan, högkänslig! High sensitive person, när jag läste om det kände jag att allt passade in på mig och jag känner att jag kan acceptera mig själv mer nu för den jag är! Det får vara såhär! Det funkar :)

Galenpanna

Känner igen mig i allt du skriver och i alla kommentarer, säger som nån sa här innan, högkänslig! High sensitive person, när jag läste om det kände jag att allt passade in på mig och jag känner att jag kan acceptera mig själv mer nu för den jag är! Det får vara såhär! Det funkar :)

Tove

Känner också igen mig precis! Har alltid haft det där magknipet och paniken om vänner umgås utan mig, eller något. Nu har det släppt lite när det gäller mig själv, men ännu värre, så projicerar jag istället känslan kring mina barn relationer. Får panik när jag hört att X och Y gjort ditten och datten men min son inte varit med. Försöker att inte visa för barnen, men är så rädd att jag ändå skapar samma oro och osäkerhet för dem. Hur är det för er andra med dessa känslor som har barn? Kan ni hålla ångesten borta och tänka sansat kring dem?

Idz

Håller med och känner samma!! Däremot upplever jag att det inte riktigt finns en kultur att "bjuda med alla", "vi är här, kom om ni vill", dvs skön umgängeskultur, inte så avslappnad vänskapskultur utan ganska formellt kalendersumgänge osv. En svensk/skand/nordisk grej kanske.

Nina

Känner igen mig!
Tankarna som går över hur folk ser mig, vad säger/gör jag för fel? Varför satte sig hon där och inte här? Varför svarar hon inte? Är jag tråkig? Alltså så mkt tankar!
Har länge hatat mig själv, förstår inte varför nån skulle kunna tycka om mig? Tryckt ner mig själv så pass mkt att jag nu sitter här 30 år inget fast jobb (och har knappt haft) ingen kille (varför dkulle nån vilja ha mig? Totalt ointressant och värdelös, knullbar kanske men inget att ha) och inga barn. Berätta jag också att jag bor hos förläldrar igen. Livet blev inte som jag tänkt mig.
Det är inte lätt att ha så mkt negativa tankar om sig själv. Att hata sig själv så mkt så det förstör ens liv. Samma med jobb, varför skulle nån vilja anställa mig? Jag skulle inte vilja anställa mig. Dom kmr bara bli bevsikna för att jag inte pratar hela tiden, eller är glad hela tiden, eller inte gör ditten o datten
Kom på för nån dag sen, varför jag aldrig släpper nån inpå livet. Varför jag varken har en relation eller jobb. Jag tror jag är mest rädd för att gö folk besvikna. Och att dom ska skämmas över mig. Jag vill inte utsätta nån för det. Jag vill inte skämmas för att nån skäms över mig. Jag vill inte göra nån besviken över hur jag är och inte är. Därför jag sitter där jag sitter.
Hade en pojkvän som klagade på mig mkt. Vad jag åt (åt mkt socker, liksom läsk o godis osv) vad jag inte åt (jag äter inte kött, vilket va ett problem för honom som gjorde de, det roliga är att han nu har en tjej som är vegan) vad jag gjorde (jag va mkt ute med kompisar o han inte, vi var 23 år) vad jag inte gjorde (städade inte så mkt som han vela, sökte inte så mkt jobb som han vela, han tyckte de nog va jobbigt också att jag inte trivdes eller kände mig trygg i nya social situationer då han själv inte hade priblem med det) har haft ett enormt problem med det sociala och tror jag lä kolla upp om jag har nån diagnos. Skulle inte bli förvånad.
Så tror den relationen satte ännu mer spår i hur jag ser mig själv. Alltså som ingenting. Inget att ha. Bara nån som man känner skam o besvikelse för.
Jag vet inte om allt de här passar/hör till inlägget men var bara tvungen att få skriva av mig ❤️
Man känner dig otillräcklig i allt.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog