Jag är rädd att mina barn ska misslyckas
Jag spelade fiol när jag var liten. Eller... det gjorde jag ju egentligen inte men det var meningen att jag skulle göra det, vi fick ju välja instrument i skolan och så skulle vi spela efter skoltid. Så såg det ut på den tiden eller så var det en sån där arbetarklassgrej ungefär som kollo var, där fattiga barn fick lite kultur, inte vet jag men jag valde fiol eftersom att vi inte hade nåt eget piano hemma. Jag ville ju egentligen spela piano. Fiol hade jag noll intresse av och vet ärligt talat inte ens varför jag valde det. Förmodligen drog jag bara till med nåt impulsivt, ni vet så som barn kan funka i stunden. 
 
Så vi fick låna en fiol. Jag lyckades tappa bort stråken förresten och tror mamma, fattiga mamma, fick betala den. Och lektionerna gick jag ju aldrig till men sen skulle vi ha nåt jävla uppträdande och spela blinka lilla stjärna och jag satt där och drog stråken över strängarna och liksom låtsades att jag kunde spela. Undra hur illa det lät egentligen? 
 
Jaja. Min stora unge spelar piano iallafall. För vi har ett piano hemma. (lilla står i kö) Hon går på lektioner varje torsdag och då är jag där med henne, det som min mamma inte kunde vara, och sen på kvällarna så övar pappa med henne (han som faktiskt är musiker på riktigt) och hon kan läsa noter och spela samtidigt?! Det är ju helt absurt egentligen. Hur kan hon det? Jag hade aldrig fattat. Eller det kanske jag hade om jag fått chansen. Det är många sådana minnen från min barndom, om saker jag ville göra men inte kunde eller klarade av för att jag behövde stödet hemifrån eller från andra vuxna för att orka fullfölja.
 
Nu vet jag ju att jag hade adhd även då men det har liksom följt mig hela livet. Det där konstanta misslyckandet. Och hur det formar ens självkänsla och kapacitet senare i livet. Hur man ser på sig själv som oförmögen och hur det liksom blir en självuppfyllande profetia. Jag är livrädd att mina barn ska gå samma väg men jag har även svårt att förstå hur de inte ska det för jag har ju svårt att förstå hur man gör... hajjar ni hur jag menar? För mig är det helt overkligt att N lärt sig spela. Att man kan det. Att hon kan det. 
 
Och igår var vi på första uppträdandet! Kulturskolan har juluppträdande varje år tydligen och läraren frågade för ett par veckor sen om hon ville vara med. Så igår stod hon med glitterklänning på scenen och spelade bjällerklang tillsammans med de andra pianoeleverna. Hon var så pirrig och nervös innan och jag var ett vrak, tänk om hon skulle spela fel och hur skulle hon känna då, skulle hon känna sig dum och misslyckad?
 
Jo jag är ju en riktig curlingmamma. Jag får panik av tanken att mina barn skulle möta minsta motgång, jag VET att det är skitdåligt att jag är så, men med min historia... ja ni hajjar. Men hon har fått öva på att spela fel på lektionerna just för att inte ta en sån situation på dödligt allvar och jag har försökt peppa trots mina personliga issues. Jag skiter ju om hon gör fel, alla gör fel liksom, men jag vet hur det känns när man är barn. 
 
Men allt gick så bra och hon lös som en liten sol och bockade och log med hela ansiktet efteråt. Pust och puh. 
 
Förresten, hon vill lära sig sjunga... finns det några övningar man kan köra? Hon sjunger väldigt mycket med munnen och inte med magen. Finns det några youtube-klipp kanske? 
 
 

Malin

Jag spelade också fiol! Kan inte heller förstå varför. Men känn inte att du misslyckades pga för lite stöd hemifrån just vad gäller fiolen, det är nog ytterst få föräldrar som har kunskaper i fiol! Det är ju läraren som ska lära ut och ge hanterbara övningar. Mina föräldrar höll sig på avstånd när jag övade (konstigt, haha)!
Jag gick hela två år på fiol och lärde mig typ ingenting! :)

Svar: Jo, men jag tror också att man som förälder behöver stötta och uppmuntra och se till att barnet övar osv. Inte lämna det åt barnet att komma ihåg eller hitta motivation. Speciellt om barnet har svårigheter med sånt.
ladydahmer.nu

Sandra

Så roligt att hon uppträdde. Du kan lära henne några magstödsövningar till att börja med. Sätt händerna i midjag strax över höfterna och säger med tryck sch-sch-sch, ka-ka-ka, ho-ho-ho och så vidare. När armbågarna åker ut på trycket så har man hittat magstödet. Sen trycker man med magen på långa toner och så.
Kanske låter helvirrigt men jaja, du fattar nog vad jag menar.
Lycka till!

M

Fint att de får lära sig att spela fel. Det är nästan den viktigaste lärdomen, att det händer (alla), inte är farligt och att man kan ordna upp. På min unges cirkusträning får de lära sig att inkorporera misstagen i showen: om man tappar en boll i jongleringen så kan man göra ett nummer av det etc. - jag älskar det!
Jag är helt fascinerad av att min unge gillar uppvisningar och är helt kolugn och självlysande på scen.

Hatar egentligen sånt här 'så får ditt barn högre iq/betyg' men tror så mycket på det här, från en slags inre välmående- och prestationsvinkling (se så fina saker de musicerande barnen säger!):
https://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article20553263.ab
Letade egentligen efter en artikel som handlar om att barn som musicerar också hanterar andra utmaningar bättre. De har ett tänk som bygger på möjlighet till konstant utveckling (genom träning och arbete) i stället för ett mer statiskt 'kan/kan inte'-tänk. Så att när tex matten blir svår 'vet' musikbarnen att 'jag kan klara detta om jag övar' i stället för att bara slå ifrån sig med ett 'klarar inte!'.

sanna

Känner igen väldigt mycket! Har också en unge som spelar piano och var på uppvisning igår. Är alltid helt kräknervös när han ska spela, medan han är hellugn :) Skulle ha velat spela instrument som barn, men klarade inte av det pga ångestproblematik och social fobi (även om jag inte hade ord för det då) och obefintligt stöd hemifrån.
Jag gissar att motgångar eller att göra fel inte skulle vara så stor grej för dina barn eftersom de har en stark grundtrygghet. Ser på mina barn hur de sällan är nervösa eller rädda för att misslyckas eller göra fel, och om de händer skakar de det lätt av sig, och jämför med min egen barndom då jag var rädd för precis allt och ofta lät bli att göra saker av rädsla att misslyckas.

Moah

Det kanske finns någon kör som hon kan gå med i? Många barn börjar med sångundervisning på det sättet :) Där blir det ju lite sångövningar i början med uppvärmning osv, dessutom är det ju väldigt kul att sjunga tillsammans med andra! I vissa städer brukar det också kunna gå att få sånglektioner via kulturskolan eller dylikt, men tror det kan vara lite kö på sånt.

hw

Vad glad jag blir över att höra hur det på olika platser i landet lärs ut att göra fel. Hade jag ingen aning om. Så fint. Och smart. Acceptans.

Amanda

Min 9-åring sjunger både i kör och tar enskilda lektioner, hittills är det noll fokus på teknik, bara sångglädje, enligt lärarna. Läste någonstans att under 10 år är det vad som rekommenderas tydligen.

Julia

Alltså barnkörer är SÅ FINT. Eller i alla fall tyckte jag det när jag var kid. Kolla runt lite och se om du kan hitta några som folk rekommenderar. Ofta är det god sammanhållning, och att få sjunga ut (bra eller dåligt) är så gött tycker jag. Samt en kör ger en så fin känsla av att man är en enda stor kropp som samarbetar. Musikvärlden är på vissa sätt knasig och knepig, men jag tackar livet för att jag hittade den, för hamnar man där så finns det så många fina platser att få vara sig själv på.

Kajsa

Barn ska sjunga i kör! Då lär de sig att musicera och andas (!) tillsammans.
Sångteknik kan man börja med kring 15-16 års ålder, före det ska både flickor och pojkar gå igenom puberteten. Viktigt att inte störa det känsliga struphuvudets utveckling med krävande sångteknik före det.
Hälsar en professionell sångerska

Svar: Ah ok! Tack!
ladydahmer.nu

Anna

Med stöttande föräldrar gör det ingenting att det blir fel ibland. När jag var liten ville jag tävla i hästhoppning på ridskolan. Min pappa skjutsade mig till stallet tidiga lördagsmorgnar, hjälpte till att bada ponnyn och fläta manen. Följde med ut till framridningen och där tog mina tävlingsnerver tag i mig och storgråtandes på hästryggen förklarade jag att jag inte ville tävla. Pappa hjälpte mig att ta in hästen igen och släppa ut den i hagen. Några helger senare...samma procedur igen. Tills den dag jag red rakt in på hoppbanan och kom ut med en rosett! Jag är så glad att min pappa fanns där och stöttande mig, lät försöka och hantera detta med att tävla i min egen takt. Det spelade sen aldrig någon roll ifall jag vann tävlingen eller kom sist, pappa berömde och kom med konstruktiv kritik. Det har gjort mig till en människa som är trygg i mig själv och som vågar prova nya saker. Det är ju inte hela världen ifall man misslyckas! Pappa <3

Karin

Jag är född -84 och spelade också instrument i skolan.
Alla spelade blockflöjt, tror att man började med det i tvåan och då var alla tvungna att köpa flöjt och notbok, men det var ju också innan ändringen att skolan inte får kosta pengar.
Har för mig att det också var obligatoriskt att välja instrument i 4:an, jag valde DRAGSPEL av någon konstig anledning.
Dels var det jättesvårt för mina föräldrar att få tag på ett, och sedan var det ju ett jäkla släpande på det där dragspelet som var svintungt och jag snabbt tröttnade på, låt oss säga som så att det inte blev någon musiker av mig!

Instämmer i ovan kommentarer gällande spela fel, så härligt att lära barnen att det är helt ok att göra fel!

Frida

Hej!

Jag är utbildad sångpedagog och man brukar inte fokusera på teknik när de är så små, om de inte gör något helt tokigt så klart. Sen "att sjunga med magen" är ju en upplevelse av att magen rör sig utåt då maginnehållet trycks utåt/nedåt när lungorna utvidgas då man andas. Dock ser det olika ut för olika personer hur mycket magen rör sig så jag skulle inte fokusera på just magens rörelse som en hint om hur bra teknik man har. Det kan snarare skapa spänningar att endast fokusera på ett ställe om man inte gör det tillsammans med någon som vet vad den håller på med. Mitt tips är att hitta en bra kör nu i början så att man kan stärka gehöret, musikaliteten och glädjen i att musicera med andra och sen så hitta en bra sångpedagog när hon är lite äldre. Och då hitta någon som är utbildad och van att jobba med barn och ungdomar. Det finns så mycket föreställningar om hur sång ska gå till och hur man lär sig det så det är viktigt att hitta någon som verkligen kan. Skulle inte heller rekommendera att t ex kolla youtube-lektioner och härma för det är så lätt att göra fel själv och det finns så många som lägger ut klipp utan att veta vad de gör. Har mycket nytta av youtube lektioner själv men det är ju för att jag kan sålla mellan de bra och de mindre bra. Super att hon spelar instrument också! Piano är ju väldigt roligt i kombination med just sång då man kan kompa sig själv och inte blir beroende av någon annan för att kunna musicera.

Hoppas hon hittar mycket glädje i musiken!

P.s har läst din blogg i många år och tackar för många nya insikter. Tack för det du gör för det du gör är viktigt!

Svar: Tack för svar! Alltså jag HÖR hur hon sjunger uppe i munnen om du förstår hur jag menar. Har inte kollat eller känt på magen. Men ska låta det vara. Grejen är att hon själv tycker att hon sjunger dåligt. Det är därför jag frågade om övningar.
ladydahmer.nu

Mie

Jag tycker generellt att kommunala musikskolan är jättebra. Bor utomlands och här kostar en privatlektion 340 kr/45 min + instrumentkostnad. Det blir mycket pengar även för en medelklassfamilj. Jag spelade också fiol, men var aldrig speciellt duktig (övade inte), däremot hade jag vänner som var det och många av dem hade inte kunnat spela ett instrument om det inte hade varit subventionerat.

Annars är jag helt med på att man ska stödja sina barn. Det gjorde inte mina föräldrar, inte det där lilla extra iallafall som behövs när det känns motigt. Jag tror helt enkelt inte att de kom på att de kunde göra det så länge allt flöt på ok. Idag känns det som om föräldrar pushar sina barn mer. I mitt äldsta barns klass har tex föräldrarna en Whatsappgrupp där de skickar bilder på läxor om någon har glömt sin bok.



Katta tonårsmorsa

Rekommenderar barnkör. Det är ett roligt sätt att sjunga.

Greta Gris

Du skriver att hon säger att hon sjunger fult. Jag tänker att en då kan fråga hur hon menar, vem sjunger fint och vem sjunger fult? Vem skulle hon vilja sjunga som, och sen förklara att den antagligen övat och övat och sjungit så fort den haft en ledig stund. Och prata om de som var "först" med ett nytt sound som sen blev trendigt och ideal. Prata om att lyssna på toner och härma och fokusera på musiken och att det är kul och inte rösten...
Jag tänker hur en skulle reagera om ens barn sa att hen var ful eller tjock, inte skulle en ge sminktips eller bantningstips då?
Håller med om att kör är toppen!

Svar: Jag ser det mer som nåt man kan lära sig, inget man är. Alltså hur man ser ut kan ju inte jämföras med hur man GÖR nåt om du hajjar. Jag lär ju mina barn teknik och knep när det kommer till att rita och måla, för mig är det samma sak att också hjälpa dem bli bättre på att t.ex dansa eller sjunga eller liknande. Det handlar ju om teknik och färdigheter.
ladydahmer.nu

Louise

Min största lärdom so far i föräldralivet: ”mina barn är inte jag, jag är inte mina barn”. Det enda jag kan göra är att guida enligt mina värderingar och finnas där när det går åt peppar. Inte smärtfritt för mig, men så ligger landet.

Anna

Haha jag lärde mig aldrig heller något instrument, detta trots stöttande och närvarande föräldrar. Samma sak med betyg och skolgång också egentligen - hade alla resurser men inte viljan, gled igenom mkt enbart pga intelligens men ansträngde mig aldrig. Story of my life även nu i vuxen ålder, mv h fuckup. Googlade faktiskt adhd när du skrev om din utredning men kom fram till att jag troligtvis bara är dum i huvvet.

Anna igen

Ps. Ehm förlåt för biktning ingen bad om? Dålig dag på jobbet med fuckups från mitt håll, den där jävla fiolen fick agera katalysator (instrument som blev inhandlade men aldrig använda är något av mitt spirit animal)

Katarina Ek

Om man vill kolla ifall man använder magen när man sjunger så kan man lägga sig på rygg på golvet och sjunga med i en melodi på bokstaven R, alltså rulla på R. Det går åt så mycket luft att man måste aktivera magen för att lyckas. Om det inte känns svårt alls så har man säkert redan ett hyfsat magstöd när man sjunger :)

Emma G

Nu kommer en några dagar sen kommentar, men jag har en tanke angående sång och eventuell sångträning 👍. Jag är ingen professionell sångerska eller sångpedagog, som några andra som kommenterat, men jag har sjungit sen barnsben och studerat sång ett par år på fhsk och jag utgår från min erfarenhet och delar ut lite råd 😅. Strunta helt i uttalad teknikträning nu. Är N redan kritisk till sin egen sångförmåga så kan det bli tokigt att göra det mer krångligt. Jag sjöng massor till annan musik när jag växte upp. Alltså, sjöng med. Jag hade skoj på mitt rum och tränade upp rösten omedvetet. (Mamma och pappa bad mig aldrig sänka volymen 👏.) Sjung tillsammans hela familjen - starkt och med glädje! Betona hur roligt det är att sjunga ut och visa att du/ni inte bryr er om hur det eg låter, då kanske N bryr sig mindre också? Körsång är 👌, som andra sagt, roligt, utvecklande och socialt 😊. Så, nu är jag klar. Tack för mig, hej.

steph

Att sjunga med andra är jättekul! Mina bästa vänner utbildar sig till musiklärare och vi gick musik på gymnasiet. Det roligaste jag vet är att sjunga i stämmor och spela med dem :) Kör eller annan typ av ensemble kanske skulle va något så hon kan träffa andra som spelar instrument/sjunger? Då är det nog större chans att det håller i sig också och att man inte vill sluta :)

Tess

Härligt att det gick bra och att de fått träna på att det inte är hela världen att spela fel! :-D Jag spelade piano, men hade tyvärr en väldigt opedagogisk, oflexibel lärare så jag slutade efter 4 år. Orkade inte höra hur fel jag gjorde. Jag hade nämligen svårt att lära mig noter. Jag tragglade mig genom noterna och lärde mig melodin utantill istället, eller så lyssnade jag när någon spelade och härmade. Spelade på gehör. Det var inte godkänt. Olika sätt att lära sig inte är något som ska skammas, tycker jag. Jag hade musiköra, men eftersom noter var det enda läraren tyckte räknades så tappade jag lusten helt.

Adrienne

Jag har haft problem med att misslyckas så länge jag kan minnas. Misslyckande är vad jag är absolut mest rädd för fortfarande, men jag fattade det inte riktigt förrän jag flyttade hemifrån. Dittills hade jag gjort allt för att undvika situationer som kunde bädda för ett eventuellt misslyckande (låtsas få migrän, låtsas inte var intresserad av egentligen riktigt roliga utmaningar etcetc) och på så sätt lärde jag mig heller aldrig hantera det. Har gått i terapi i några år nu och jobbar fortfarande på att acceptera mig själv (det finns ju såklart måååånga fler faktorer som inverkar). Vet inte exakt vad det här beror på, troligen flera olika grejer. Men för mig hade det nog varit viktigt att mina föräldrar peppat mig mer att faktiskt misslyckas ordentligt. Och sedan glatt säga att det är helt okej! Världen går inte under. Det känns nog inte hemskt om man lär sig att det inte är farligt alls, och så länge en vet att ens föräldrar inte blir besvikna.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog