Lyllo mina barn som har en sån ful mamma!
Jag lider ju som alla andra av självhat och kroppsångest. Visserligen cirka 1000% mindre skala än för bara några år sedan. Jag vet inte om det är åldern som gör mig tryggare eller om det är mitt enträgna arbete med att göra upp med alla föreställningar, krav och ideal. Kanske en kombination. 
 
Såg mig själv i spegeln häromdagen, det händer inte ofta, men jag såg mig själv och tänkte usch. Detta händer såklart aldrig så att barnen är närvarande eller kan uppfatta signaler från mig, utan alltid ensam i badrummet. Usch tänkte jag. Usch så jag förfalligt. Usch vad tjock jag har blivit. Usch vad gammal jag är. Usch.
 
Och så tyckte jag synd om Oskar som har en sån ful fru (fast jag vet ju att jag är ett kap, denna fixering vid mitt yttre är så jävla skevt när jag har så mycket annat!) och jag hann tänka stackars barnen som har en sån ful mamma, tänk om jag var en snygg och piffad mamma.... innan jag kom på mig själv och ba nej lyllo barnen som har en mamma som inte gör sig till. Lyllo barnen som får växa upp med en mamma som INTE piffar och grejar och bryr sig om hur hon ser ut. Lyllo barnen som inte presenteras för detta koncept förrän de blir stora nog att tänka kritiskt. 
 
Jag menar såklart inte att man är en sämre mamma för att man piffar, ni vet ju att jag inte tycker så, men jag tror ändå att det påverkar. Och jag kände, när jag stod där och uschade mig framför spegeln att det ändå var nåt bra och gott i mitt föräldraskap. Sen är det såklart mycket som påverkar, även sånt som jag gör, men det får vi prata om nån annan gång. 
 
 
Lil

ja, håller helt med! de har verkligen vunnit högsta vinsten :)

Helen

Det knäppa är att det finns en mall, ett ideal, hur vi alla helst ska se ut!
Ibland kan jag drömma om en helt spegelfri värld där man inte alls ser sig själv.
...och då har jag ändå ett helt ok utseende, enligt mallen, ingen övervikt osv.
Ju äldre jag blivit har jag mer och mer börjat tänka på hur skönt det är att kroppen faktiskt funka. Ingen självklarhet för en 49 åring.
Fokuserar mer och mer på hur jag är mot min omgivning - typ: skulle jag vilja hänga med mig?
Utseendet hamnar automatiskt längre ner på prioriteringslistan då.

sara

Jag är så tacksam att jag vuxit upp med en mamma som gjort som du. Hon har alltid varit tjock, aldrig sminkat sig, aldrig bantat, aldrig kommenterat sin eller andras kroppar, aldrig värderat andras utseenden.

Jag tror verkligen det har hjälpt mig, jag är 22 år nu och är väldigt obrydd kring hur jag ser ut. Är lite tjock men vad gör väl det? Sminkar mig inte och håller inte på med några krämer eller annat utseendefixerat. Jämfört med mina vänner så tror jag att jag har kommit längre med att inte lägga så mycket vikt vid mitt utseende och jag vet att hemma hos vännerna så förekom mycket mer prat om utseende och bantning osv.

Jag tycker det är så ledsamt när man inte ens reflekterar kring hur man påverkar sina barn och förstör deras självkänsla med sånt snack.

Karin Svensson

Du liksom alla vi andra duger som vi är.
God Jul.

Asta

Håller med. Har fått så många pikar av min mamma genom åren om min kropp, att jag var tjock när jag var liten osv. Och att hon också alltid påtalat hur tjock hon varit, trots att hon varit smal/normal. Det har fan fuckat upp så jävla mycket grejer för mig...

Svar: Usch detta verkar vara så vanligt också??
ladydahmer.nu

Pauline

Jag är själv uppväxt med en 'opiffad' mamma, och jag är så tacksam! Hennes opiff hänger helt och hållet ihop med hennes personlighet, och detta gjorde att mina krav sänktes. Hon hade orakade ben, oplockade ögonbryn, sminkade sig aldrig, och en gång när hon skulle vara Poccahontas i en maskeradhoppning (hästfamilj) så färgade hon håret svart. När hon väckte mig på morgonen utbrast jag 'du är inte min mamma'. Jag är idag själv mestadels opiffad, visst bryr jag mig om mitt utseende, men inte så till den grad att jag inte lämnar hemmet ofixad. Finns inga problem med att åka till skolan i mjukisbyxor, och osminkad. Sminket tas fram vid speciella tillfällen. Jag har aldrig ansett min mamma som ful heller, hon är den bästa och vackraste på denna jord för mig. Heja dig som visar dina barn att man inte behöver, för det ser jag hos så många av mina bekanta. Även vissa barn i släkten, vars mamma inte lämnar huset utan smink och jag tycker så synd om de barnen, inte för att hon är en dålig mamma, utan för den självbild hon utsöndrar.

Johanna

Har växt upp med en pappa som ständigt kommenterat min kropp. Påpekat att min kropp nu är förstörd efter mina barns förlossningar och mina bristningar är fula. Jag har stora komplex för min mage och har alltid haft, men först nu när jag snart är 40 så fattar jag varför. Jag är uppfostrad med att jag är ful. Det positiva i allt är att jag får mer och mer kunskap, jag rakar mig mer sällan och det är så skönt att inte sminka sig. Det är fortfarande för svårt att stå emot normen och den mall som man ska passa in i så idag är det rakning av ben så jag ”känner” mig fin i julklänning imorgon. Men jag har blivit mer medveten, tar små pyttesteg i en riktning som jag inte ens reflekterat över innan jag började lyssna på dina poddar och läsa din blogg. Jag börjar se andra egenskaper hos mig själv än bara min kropp och mitt utseende. Tack för det. God jul! ❤️

RebeckaL

Jag resonerar likadant om mig själv som mamma till två döttrar. Min tvååring har upptäckt mitt hår i
armhålorna och tycker att det är jätteroligt.

Malin

Min mamma piffade i stort sett aldrig och la aldrig en massa tid och energi på sitt utseende och det är jag faktiskt tacksam för. Jag kan titta i gamla skolkataloger och le åt mig själv för jisses vad jag inte hade (har iofs fortfarande inte) nån känsla eller intresse för de här med utseende, kläder, smink, hår, osv. Sen har jag så klart inte klarat mig undan att påverkas av smalhets och utseendehets ändå men har haft det lättare än många av mina väninnor.

Ida

Håller med dig. Du är äkta och visar att man får vara som man är. Att alla former är fina former. Hoppas dina barn går i dina fotspår! Du är grym!

Josefin

Uppvuxen med opiffad mamma och fortsätter likadant själv nu när jag är mamma. Hoppas att min dotter växer upp och känner sig lika avslappnad som jag. Samtidigt svårt tycker jag, det är mycket krav på att man ska ”unna sig”, ”tänka lite på sig själv” osv. När kvinnor ska ha egentid och ta hand om sig betyder det tydligen ”piffa till sig”.

Siobhan

Jag minns tydligt att jag som barn tyckte genuint synd om de barn som hade smala föräldrar. Min mamma var tjock och gosig och jag älskade att krama henne. Sen betyder tjock inte att man inte är aktiv. Min mamma var och är väldigt aktiv och tog oss på utflykter och lekte med oss.

Sofia

Jag är uppväxt med en mamma som alltid bantat, inte kunnat lämna huset utan smink, kommenterat min och andra kroppar osv. Hon lärde mig att hata min kropp, vilket jag alltid gjort oavsett om jag vägt 60 eller 120kg. Idag är jag mamma till tre och jag skulle aldrig få för mig att kommentera min, deras eller någon annans kropp. Jag visar att jag är stolt och glad över min kropp, att tjock bara är ett ord som beskriver att man mjukare och större. Jag hoppas så innerligt att mina barn ska slippa det självhat jag känt. Tack för att du hjälpt mig att komma såhär långt i min acceptans och kärlek till mig själv!

Siobhan

Jag minns tydligt att jag som barn tyckte genuint synd om de barn som hade smala föräldrar. Min mamma var tjock och gosig och jag älskade att krama henne. Sen betyder tjock inte att man inte är aktiv. Min mamma var och är väldigt aktiv och tog oss på utflykter och lekte med oss.

Sonja

Ja lyllos dina barn. De tycker säkert att du är supervacker dessutom. Det tyckte jag om min mamma iaf, hon var så vacker och så god och fantastisk i mina ögon att jag inte kunde sluta hänföras av henne. Fast när jag sa det så svarade hon alltid nåt i stil med "nä jag är för tjock" osv. Stackars mamma :( om hon bara fått fatta att jag hade rätt.

M

ja har funderat på varför jag är den enda i mitt tjejgäng (11 st) och bland alla andra min kompisar som ALDRIG sminkar mig, ( har bara sminkat mig till balen men då blev jag tvingad hehe) och insåg att det säkert har att göra med att varken mamma, mormor farmor mostrar fastar, typ ingen i hela min släkt någonsin hållt på med spackel och de allihopa är hur fina so helst.
Även om hetsen runt mig funnits i hela livet så har jag varit så himla obrydd och har alltid i smyg tyckt synd om alla fina tjejers runt mig som lägger ner extrema mängder pengar och tid till smink när de är så vackrare utan
Jag tror dina barn har det så himla bra med dig.

My

Jag är uppfostrad med en mamma som inte rakar sig osv, jag tyckte andras mammor va konstiga som gjorde det och ifrågasatte mina kompisar om varför deras mammor rakade sig, dock började jag raka fittan när jag var typ 12?! Tänkte inte ens över det, ba gjorde det som om jag var en sim som någon säger åt vad den ska göra.
Men jag tänkte att raka är något ungdomar gör, inte vuxna.
Nu rakar jag mig ingenstans, tycker det är viktigt att visa att man inte behöver raka sig och att det inte ska va någon jävla norm. :)

Anna

Japp. Tror det ligger jättemycket i det. Min mamma försökte få mig att gå ned i vikt hela uppväxten. Har dock förståelsr för att hon var orolig för min hälsa då jag var väldigt överviktig. Men finns inte heller någon tvekan om att båda mina föräldrar tycker att tjock = karaktärslös osv (sorgligt dock att de gav mig lightprodukter med massa kolhydrater, vilket i princip gjorde mig tjock då jag konstant var hungrig, som vuxen äter jag lchf-liknande för att må bra). Tonårens fat-shaming i hemmet resulterade i stort självhat och bulimi. Tror verkligen att det är SÅ VIKTIGT att försöka vara motpol till samhällets utseende- och vikthets som förälder, så gott man kan.

FT

Min mamma sminkade sig aldrig under min uppväxt, rakade sig inte, var överviktig osv osv. Har inte spelat någon som helst roll överhuvudtaget. Jag var otroligt ytlig som ung fram till jag fyllde typ 24-25.

Svar: Finns såklart annat som spelar in också.
ladydahmer.nu

Josephine

Ja lyllos dina barn!
Jag är uppväxt med en mamma som aldrig gått utan smink, inte ens hemma. Som ständigt hållit koll på hur stora och många portioner mat andra äter. Hon har sen hon var i 20-årsåldern varit kraftigt underviktig, och när jag själv kom in i tonåren och började lägga på mig (väldigt få) extra pubertetskilo så började hon genast kommentera allt jag åt, samt påpeka att en minsann blir tjock om en äter för mycket. Resulterade med en ätstörning för mig som jag såhär 10 år senare fortfarande måste tänka dagligen på för att inte hamna i dåliga spår igen. Kommer ihåg en barndomskompis mamma, som var tjock. Hon gav så otroligt mjuka och mysiga kramar, samt hade som tradition att baka varje fredag. Jag var så avundsjuk på det där. I vår får jag en egen bebis, och jag ska göra allt i min makt att hen ska uppfostras till att älska sig själv, sin kropp och mat och allt där emellan.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog