Ang. diskussionen kring att kapa kroppspositivitetsrörelsen med hälso- och träningssnack, så fick jag frågan: "Är det inte bra att tjocka visar att vi inte bara sitter på arslet? Att vi också är aktiva, rör på oss, äter rätt osv?"
Jag tänker så här: ja det är viktigt att motarbeta föreställningen att tjocka bara sitter på arslet och att tjock är likamed ohälsosam och otränad. Men samtidigt så ser jag ett problem med att hela tiden försäkra omgivningen om just detta. (hej jag är tjock men jag tränar minsann! Jag äter bra! Jag ÄR INTE ohälsosam!) Det villkorar vår existens. För en del av oss ÄR faktiskt ohälsosamma. En del av oss sitter bara på rumpan. En del av oss lever på skräp. En del av oss tränar aldrig. OCH DET ÄR OK. Vi har fortfarande samma människovärde och existensberättigande och ska bemötas med samma respekt som alla andra.
Men alla gör som de vill. Jag kan inte och försöker inte bestämma hur var och en ska sköta sina plattformar. Däremot kanske folk väljer att göra annorlunda om de får fler perspektiv. Jag tex, som jag skriver i mitt tidigare inlägg, slutade skriva om min träning. Inte för att jag kände mig som en dålig aktivist eller för att jag kände att andra ville bestämma över mig utan för att jag kände att det var viktigt att lyssna på min publik när de uttryckte att de fick ångest av det jag visade upp.
Vi måste kunna prata och problematisera för att komma framåt, för att kunna skapa trygga zoner för kvinnor, tillsammans komma fram till hur vi vill att rörelsen ser ut. Osv. Sen tänker jag att det är skillnad på att som privatperson VARA kroppspositiv för sig själv: där kan träning osv ingå, och på att vara en kroppspositiv FÖREBILD för andra: där ingår ett ansvar för hur det man förmedlar mottas.
Hur tänker ni?
MENY
3