Lady Dahmer

Är det ok att vara lat och ohälsosam när man är tjock?
Ang. diskussionen kring att kapa kroppspositivitetsrörelsen med hälso- och träningssnack, så fick jag frågan: "Är det inte bra att tjocka visar att vi inte bara sitter på arslet? Att vi också är aktiva, rör på oss, äter rätt osv?"
 
Jag tänker så här: ja det är viktigt att motarbeta föreställningen att tjocka bara sitter på arslet och att tjock är likamed ohälsosam och otränad. Men samtidigt så ser jag ett problem med att hela tiden försäkra omgivningen om just detta. (hej jag är tjock men jag tränar minsann! Jag äter bra! Jag ÄR INTE ohälsosam!) Det villkorar vår existens. För en del av oss ÄR faktiskt ohälsosamma. En del av oss sitter bara på rumpan. En del av oss lever på skräp. En del av oss tränar aldrig. OCH DET ÄR OK. Vi har fortfarande samma människovärde och existensberättigande och ska bemötas med samma respekt som alla andra.
 
Men alla gör som de vill. Jag kan inte och försöker inte bestämma hur var och en ska sköta sina plattformar. Däremot kanske folk väljer att göra annorlunda om de får fler perspektiv. Jag tex, som jag skriver i mitt tidigare inlägg, slutade skriva om min träning. Inte för att jag kände mig som en dålig aktivist eller för att jag kände att andra ville bestämma över mig utan för att jag kände att det var viktigt att lyssna på min publik när de uttryckte att de fick ångest av det jag visade upp.
 
Vi måste kunna prata och problematisera för att komma framåt, för att kunna skapa trygga zoner för kvinnor, tillsammans komma fram till hur vi vill att rörelsen ser ut. Osv. Sen tänker jag att det är skillnad på att som privatperson VARA kroppspositiv för sig själv: där kan träning osv ingå, och på att vara en kroppspositiv FÖREBILD för andra: där ingår ett ansvar för hur det man förmedlar mottas.
 
Hur tänker ni?
 
Sarah

Så rätt! Föreställningen om att alla kroppar är ok så länge man strävar mot idealet är så starkt rotat hos folk. Jag kämpar varje dag med att tygla mitt fettförakt inför min sambo. Han har ganska stor mage och jag älskar honom och tänder på honom ändå. Ändå sticker det så sjukt mycket i ögonen när han tar en portion till eller äter chips. Han får vara tjock så länge han kämpar för att inte vara det. Så länge han mår lite dåligt för att han är tjock så är det ok.

Finns det några bra strategier för att sluta tänka såhär?

The real Hmm

Alltså jag vet inte.

Från ett annat perspektiv då. Jag som smal ska ju helst inte heller visa på att jag tränar. Gör jag det så få man höra att det är pga utseende, hetsa mot att fortsätta att vara smal, när min träning är allt annat än men "ingen" tror en.

Jag hade ifjol för första gången på länge dåligt med tid att sköta min träning. Vips så gick jag ned massor i vikt med följden att jag nu är supertrött. Vad jag förlorade som jag haft stadigt iaf i 5 år med samma vikt, var muskler.

Jag är löjligt svag nu och det påverkar också mitt immunförsvar när jag nu har noll i reserv att ta av vid ett angrepp.

Här i väst så blir vi alltmer stillasittande. Det kommer leda till ohälsa för oss alla stor om tunn. Jag funderar på att om vi inte borde visa upp på ett nytt normalt då allt finns i grupppsykologi för vad vi klassar som normalt.

Jag funderar på att visa upp ett aktivt liv, gå ut med hunden, cykla till jobbet, ta en danskurs eller vad det nu kan vara göra att vi avdramatiserar det här med att träna för att bli smal eller snygg och istället göra det till en del av en normal vardag. Liksom vända på inställningen till varför folk tror eller t o m varför de tränar till att ha att göra med att ta hänsyn till att vår kropp är en köttmaskin som för att kunna fungera bra behöver smörja lederna och röra på oss så att inte varken ben, leder eller organ rostar ihop på oss. Så att man inte sitter där som jag gör nu och häller i mig kaffe för att orka med vissa dagar.

Också för att röra på kroppen har samma belöning som att äta och därför fungerar utmärkt mot nedstämdhet och t o m depressioner.

Hmm min röriga kommentar går ut på att jag vill nog att folk mer visar upp på ett aktivt liv för att få folk att sluta tänka på utseende när det ser sådana bilder eller texter och mer se det som en normal vardag som vi mår bra av. Samma som att vi mår bra av en god middag i goda vänners lag och ser det som något normalt och inspirerande. Kroppen mår bra av viss belastning. Jag får ibland en känsla att vissa helt vill glömma det och skulle behöva bli påmind om varför man EGENTLIGEN borde träna.

Fattar ni min röriga kommentar?

*trött*

PS Min bitterhet då är att pga lite underhudsfett så kommer det ta lååååång tid innan jag kan bygga upp musklerna som jag förlorat igen. Att då folk tror att jag borde låta bli att träna för att inte bli ännu smalare orka jag inte ens bemöta = allas träning verka få folk att känna hets av. Sjukt trött på det.Låt mig slippa gömma att jag behöver min träning för att orka med mitt liv och för att inte tyna bort ännu mer. Och jag har inte ens fb. Jag tränar inte för att ge någon annan ett dåligt samvete. Jag tränar inte ens för att kunna jämföra mig utseendemässigt med någon. Jag tärnar för att jag "måste". Det skulle vara skönt att jag om jag slapp rättfärdiga det och att folk från början fattade varför vi alla borde röra på oss.

Så normalisera mera? Vad tror ni?

Jennifer

Jag känner lite lika, fast helt tvärtom. Hur fan nu det går ihop. Jag är pinnsmal, har ett bmi på 16 och bara rasar i vikt utan förklaring (utredning pågår, weho)... Jag får KONSTANT ursäkta mig för detta. Jag hävdar mig jämt och ständigt. "Jo, jag åt en halv burk med kaksmet till mellis", "jag åt två semlor till fikat", "käkar godis jämt", "har inte varit utanför lägenheten på en vecka och bara suttit i soffan". Jag måste verkligen påpeka hur jäkla ohälsosam jag är för att inte hetsa genom att bara existera. Jag bidrar ju tydligen till en jävla utseendehets och sjuka ideal genom att bara visa mig, vilket känns förjävligt, jag vill inte. Jag vill bara vara ifred, vilket jag antar att alla vill med sina kroppar. Jag slipper iaf hat från samhället (pga följer ändå smalhetsnormen) så därför försöker jag hålla mig borta från kroppspositivismrörelsen... Men jag hatar att behöva hata min kropp för att inte hetsa. Hur fan gör en? Hur fan accepterar en sig själv och sin smalhet utan att behöva hävda sig som världens mest "ohälsosamma" människa? Ugh, så äckligt trött på att vi ens ska behöva bry oss om vårat utseende och vad andra tycker och tänker.

Svar: Be dem testa sköldkörteln. Väldigt vanlig orsak (inte min dock). Även om de visar på normalt, läs själv på och insistera på att testa igen enligt andra metoder.

Och så håll tummarna för att det är det. Ganska milt problem att leva med. Lycka till!
The real Hmm

Bakom Illusionen - En Blogg Om Klass, Feminism Och Populärkultur

Det är coolt att som tjej vara chill, avslappnad, skön, lite lat och kunna äta en och en halv pizza själv... men bara om man är smal och snygg. Detta är inte kritik mot smala som är lata och äter mycket utan kritik mot samhället som bara accepterar detta beteende från folk som passar in i idealet.

Sabina

Jag tror det är bra för alla att röra på sig, och visa att man rör på sig, oavsett om man är tjock eller inte. Det borde vara normalt att träna. Jag själv har varit en av världens lataste människor under min uppväxt, jag hatade idrotten vilket var skolans fel, men jag har alltid varit smal så ingen har ifrågasatt min ovilja att motionera. De senaste 2 åren har jag börjat träna massor, och jag mår så bra tack vare det. Det hjälper min endometrios och det hjälper min ångest. Så därför tror jag att hela samhället skulle tjäna på att folk tränade mer. Jag tror dock för att det ska hända så måste skolidrotten omorganiseras på nåt sätt från hur den är nu. Så att man redan som barn hittar intresset. För alla är inte skapta för att träna gruppsporter/bollsporter, det måste finnas andra sätt.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress