Källskydd vs övergrepp på barn
Aftonbladet har gjort en granskning av pedofilerna på nätet. De har utlovat männen anonymitet i utbyte mot att de berättar.
"En är ungdomsledare i kyrkan, en är mellanchef på ett stort börsnoterat bolag och en är journalist. En annan jobbar på fritids och en sitter i fängelse, dömd för våldtäkter av barn. – Mitt liv skulle vara slut om folk fick veta. Jag vill inte uttala ordet man kan kalla mig för, säger en it-expert i Skåne. För att få männen att berätta garanteras de anonymitet."
skarmavbild-2017-01-09-kl-12-52-54 Elaine Eksvärd skriver om det i sitt inlägg "Det är lika viktigt att namnge männen": "en av dessa pedofiler går till jobbet idag och hans jobb är på fritids, med barn. Kan journalisterna sova om nätterna när de vet detta?" skriver hon och jag mår fan illa. Jag tycker att journalisternas källskydd är skitviktigt. Men här håller jag med Elaine. I den stund som journaliserna tar del av materialet och männen som begår dessa brott så blir de också medskyldiga till att brotten begås, att porren sprids och spelas in.  Som Elaine säger, kan de sova om nätterna? Har de några samveten alls? Är källskyddet viktigare än barnens säkerhet? Och tillbaka till männen. Dessa vidriga sjuka jävlar som nån borde sätta ett skott i på stört. De låter precis som torskar som blivit påkomna med att köpa kvinnokroppar. De låter ångerfulla och vill liksom försäkra för den som lyssnar att de är schyssta killar egentligen och att det de gör inte är så farligt, för jag menar, det är ju inte de som våldtar barnen. De tittar ju bara på. Ungefär som när min sexåring förfasat säger att han hatar jägare och när man påpekar att han äter döda djur så säger han att han minsann inte dödat det iallafall. En av männen säger att han tycker synd om barnen. Jaha? Inte tillräckligt synd om dem eftersom att du fortsätter runka till små barn som blir våldtagna. Eller ja, nu när de är påkomna säger de att de ska sluta. Söka hjälp. Kasta ut datorn. Är det nån som tror det på riktigt? Inte jag iallafall. Aftonbladet skriver också: hur är det möjligt att vi i Sverige 2017 ser nedladdning av övergreppsfilmer mot barn som ett brott mot allmän ordning och inte ett sexualbrott – ett brott mot barnet. Detta är viktigt. Lagstiftningen behöver förändras. Jag förstår deras resonemang kring att inte anmäla männen de träffat, men dessa män kommer fortsätta begå brott. Risken att de själva begår konkreta övergrepp på barn irl är också hög.
Jag odlar hår i feminismens namn
En diskussion startades inne hos Cissi Wallin, på hennes instagram och fortsatte sen i bloggen med blogginlägget "Familjen Annorlunda-mamman som pallar jaga kroppshår". Diskussionen startade med ett inlägg på Madeleine Ilmruds blogg. Hon skriver bland annat:

"Apropå hår, har inte riktigt fattat det här med att en del kvinnor väljer att inte raka sig under armarna och på benen? För att förtydliga sina feministiska åsikter? Jag tycker PERSONLIGEN det ofräscht och oattraktivt . Sorry, men jag fattar det inte om det nu är så!? Man kan väl ha åsikter utan att aktivt bevisa det genom hår under armarna och på benen som kvinna tänker jag."

Nu var det många år sen jag slutade raka mig, jag minns faktiskt inte ens varför men jag tror att jag främst var trött på att lägga så mycket tid på att hålla kroppen slät. Framförallt var jag trött på obehaget och ångesten som kom krypande så fort stubben visade sig. Jag tror jag mest ville komma över det. I början velade jag fram och tillbaka. Jag började med armhålorna och jag minns fortfarande hur otroligt jobbigt jag tyckte det var, speciellt när jag var på gymmet eller andra platser där mina armhålor syntes. Jag trodde att alla skulle äcklas och glo. Det tog ytterligare några år tills jag slutade raka benen och den processen var ännu mer utdragen och svårare att hantera. Jag är fortfarande väldigt självmedveten i vissa sammanhang. Och det blir ju inte bättre när andra känner ett behov av att påpeka att de tycker kvinnors kroppshår är ofräscht och oattraktivt. Ja det är kanske ett statement. Ett "förtydligande av mina feministiska åsikter". Kanske det. Framförallt är det ett tydligt beslut som baserar sig på tvingande normer som länge kvävt mig och som fortsätter att kväva andra kvinnor och kanske framförallt unga flickor som jag inte vill gå med på längre, som jag vill motarbeta och förändra. Men min kropp, mina ben och armhålor som verktyg. Jag tänker att snart är min dotter där. Med en kropp att känna skam över och en kropp som ska kommenteras av andra. Hur ska jag kunna bygga upp hennes självkänsla när hela samhället gör sitt bästa för att riva ner det? Hur ska jag lära henne att hennes kropp är fin som den är, att den duger, när Madeleine Ilmrud mfl. säger att den är ofräsch och oattraktiv? När de ifrågasätter mitt val att inte raka? Madeleine skriver även i kommentarsfältet:

"Som jag också skrev så tycker jag eller tror jag i många fall att kvinnor väljer att låta sitt hår under armarna växa ut för att på ett eller annat sätt göra ett ”statement” dvs bevisa något. Det tycker jag å andra sidan är lite skevt, man behöver inte odla hår för att ha feministiska åsikter och stå för dom, man kan vara renrakad välja att ha visa upp sin kvinnokropp och vara precis som man vill!!!"

Detta att "odla hår" är ett sånt lustigt påstående, som om det är ett aktivt projekt som kräver att vi aktivt engagerar oss. Som att slätt är default och att vi med hjälp av gödsel och andra metoder odlar fram vår behåring. Tvingar fram den. Kämpar och jobbar för att få det att växa. Jag låter bli att raka. Håret finns där på egen hand, det är inget jag odlat fram utan det är ett resultat av evolutionen och puberteten. Hur kan man ses som så aktiv när man egentligen inte kan bli mer passiv? Och att sluta raka sig av feministiska skäl är väl ändå ett av de bästa skälen? Jag tycker personligen att det är bättre än "jag vill" eller "jag orkar inte" om jag ska vara ärlig för jag tycker att feminism måste kunna vara obekväm också. I den mån man pallar givetvis och de som pallar är ju hjältar i min bok. Inte för att jag säger att man är en hjälte för att man inte rakar sig hehe (jo lite, som kvinna är man fan det) men ni hajjar hur jag tänker hoppas jag. Det finns ju de som tar andra ännu svårare beslut i feminismens namn, som sätter sin bekvämlighet och trygghet på andra plats för att gå i bräschen för den nya tiden, för andra kvinnors rättigheter och frihet. Där är ett par hårstrån inte mycket att imponera med såklart, men för den enskilda kvinnan - för hennes döttrar - så kan det vara ett enormt kliv och göra stor skillnad. Jag vet att jag inte behöver säga till er att hålla er till sakfrågan och inte gå till personangrepp men vet också att även den bäste kan behöva en påminnelse. Tänk på att vi alla är produkter av samma jävla  normer och hjärntvätt och försök tolka varandra (och Madeleine) med välvilja och förståelse. 
Konstant oro
Jag har så jäkla mycket ångest hela tiden. Ångest och katastroftankar. Jag tänker mycket på allt jag måste hinna och göra. Som att få ihop företag. Ta körkortet. Det där jävla körkortet. Måla. Trycka. Printa. Greja. Vara en förälder. Och jag tänker lika mycket på allt jag har gjort. Och inte gjort. På saker som skitit sig. Eller saker som varit jobbiga. Eller pinsamma. Eller saker som kunde ha hänt den där gången för länge sen om jag gjort si eller så istället.  Alltså hör ni? Jag kan gå och ha råångest över nåt som inte ens hänt. Men som kunde ha hänt. Ofta har det med barnen att göra. Tänk om de skadat sig då. Tänk om de dött? Tänk om? Och tänk om det eller det där händer i framtiden. Tänk om jag kör ihjäl mig? Tänk om jag kör ihjäl barnen? Tänk om nån tar barnen? Tänk om nån gör illa dem? Tänk om nåt händer när jag inte är med?  Oro hela tiden. Stress hela tiden. Måsten hela tiden. Måste fixa det här och måste hinna det där. Press från omgivningen. Orkar inte ens åka hemifrån för ångesten är förlamande och påtaglig hela tiden.  Det blir värre med åren också. Tidigare har jag haft nån slags kontroll men nu känns det övermäktigt. Och ingen har jag att prata med heller. Pratar jag med Oskar så får han ångest.