Konstant oro
Jag har så jäkla mycket ångest hela tiden. Ångest och katastroftankar. Jag tänker mycket på allt jag måste hinna och göra. Som att få ihop företag. Ta körkortet. Det där jävla körkortet. Måla. Trycka. Printa. Greja. Vara en förälder. Och jag tänker lika mycket på allt jag har gjort. Och inte gjort. På saker som skitit sig. Eller saker som varit jobbiga. Eller pinsamma. Eller saker som kunde ha hänt den där gången för länge sen om jag gjort si eller så istället.  Alltså hör ni? Jag kan gå och ha råångest över nåt som inte ens hänt. Men som kunde ha hänt. Ofta har det med barnen att göra. Tänk om de skadat sig då. Tänk om de dött? Tänk om? Och tänk om det eller det där händer i framtiden. Tänk om jag kör ihjäl mig? Tänk om jag kör ihjäl barnen? Tänk om nån tar barnen? Tänk om nån gör illa dem? Tänk om nåt händer när jag inte är med?  Oro hela tiden. Stress hela tiden. Måsten hela tiden. Måste fixa det här och måste hinna det där. Press från omgivningen. Orkar inte ens åka hemifrån för ångesten är förlamande och påtaglig hela tiden.  Det blir värre med åren också. Tidigare har jag haft nån slags kontroll men nu känns det övermäktigt. Och ingen har jag att prata med heller. Pratar jag med Oskar så får han ångest. 
Sanne

Det låter lite som du kanske har GAD, generaliserat ångestsyndrom. Baserar detta enbart pga att jag har det och det stämmer in på det du känner och tänker.

Jag hoppas att du hittar någon du kan prata med (vän, psykolog, präst etc). Jag gick förut till en psykolog och genomgick en behandling, det hjälpte och jag hoppas att du hittar verktyg för att kunna hantera din vardag med dina tankar och känslor.

Svar: Jag tänkte exakt samma sak och jag har också GAD. För mig kom lösningen när jag hittade rätt medicin, duloxetin. Dock är det väldigt individuellt vad som hjälper! Läs lite om GAD och prata med vårdcentralen/kurator. Framförallt: ge inte upp om du inte får rätt hjälp/medicin direkt. Stor KRAM från en som vet precis hur det är!
Rebecca

Anna Maria

Det som fungerat för mig är arbete i 12-stegsprogram. Det har gett mig verktyg att kunna hantera och även avlägsnat mycket av min ångest. Det finns mänga olika program. Kanske vore vuxna barn ( vuxit upp i dysfunktionell familj)något för dig?

Hanna

Jag känner igen mig i vartenda ord du skriver. Förutom att jag nu ser att för mig i alla fall så blir det inte värre med åren. Det går liksom i vågor och jag har en känsla av att de här vågorna kan sättas igång av sådant som långvarig sömnbrist och lite hormonell känslosamhet (typ få barn) och yttre händelser - alltså händer det något riktigt jobbigt på riktigt så drar hjärnan igång på ett helt galet sätt och stannar inte sen. Nu när min hjärna för tillfället är lugn kan jag känna att jag kanske borde hjälpt mig själv genom att gå till en psykolog eller så för att få lite strategier att hantera det här när jag var mitt i det. Det hade nog gått snabbare att bli av med det då.

Veronica

För mig har Ritalin hjälpt massor. (Tänker här att ev medicinering för att hjälpa dig med adhd kanske hjälper) Blev lättare att fokusera och inte sväva bort i ångestfyllda tankar. Äter ca tusen andra mediciner också men ritalinet var det sista som behövdes. Sen är såklart terapi en bra grej mot ångest. Att öva sig i att hantera sina känslor, se skillnad på rimlig och orimlig ångest osv. Jag har full förståelse för dina känslor och de är för jävliga men försök att ta tag i det snarast för att skademinimera. Ju längre tid ångest desto mer ångest att reda ut i terapin. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du mår bättre snart och att ångesten lättar.

Sabina

Om du vill prata med någon, ring din lokala vårdcentral och be att få ett samtal med en kurator. Den personen kan sedan hänvisa dig vidare om det behövs. Är det möjligt att du är stressad? Jag får massa ångest av stress (men märker inte själv att det är just stressen, tror bara att DET ÄR SÅ HÄR JAG MÅR NU OCH DET FINNS INGEN ANLEDNING). Meditationsövningar har hjälpt mig jättemycket för att klara av att stanna mig själv i ångestspiralen och tänka lite mer rationellt på vad jag oroar mig över. Jag gick 10 ggr i gruppterapi med inriktning för KBT mot stress, via vårdcentralen. Kram!

Tant Brun

Kära du, försök ta kontakt med vården för att få hjälp. Du behöver inte må så här. För mig hjälper det med att ta ett litet, icke beroendeframkallande antihistaminpiller varje kväll. Jag fick det för sömnen, men jag märker hur ångesten ökar när jag slutar med det, så det har en ångestdämpande effekt. Jag tar Lergigan, men för dig kanske något annat hjälper. Att ta itu med de grundläggande problemen tar förstås tid, och du behöver omedelbar hjälp med din ångest för att orka jobba med det grundläggande. Stor kram.

Elin

Jag har inga tips hur du ska göra, vill bara säga att jag känner och tänker likadant som du. I perioder kan jag hantera det, ibland inte. När mina barn var mindre var det värre än nu.
Tycker det är så skönt att du lyfter såna här saker, så en slipper känna sig ensam med sina tankar och ångest. Det tröstar mig jättemycket!
Kram <3

Lillgammal

Jag får ännu mer såna här tankar/känslor av min ADHD-medicin. Har du börjat medicinera?
Fått förklarat att min Aspergerproblematik ökas när ADHD'n minskas och samtidigt sen "kryddas" av GAD (som tidigare nämnts i kommenterar)

Loanne

Samma här. Har GAD (samt utmattning, pms och klimakteriebesvär som förstärker det hela).
Det är oerhört jobbigt att oroa sig (nästan) hela tiden. Antidepressiva kan ju hjälpa, jag har dock inte kunnat äta sådan pga biverkningar. Och så samtalsbehandling av rätt sort, förstås.

LJ


(PS. Älskar den hör bilden! Du liknar monstret Goat spawn från brädspelet Mansions of Madness! Kärlek från brädspelsnörden ❤. Framtida tavla kanske? Ds)

Emmy

Jag har också GAD och tycker som de andra att det låter som att det är det du har. Trodde inte att det fanns hjälp att få men när jag insjuknade i utmattning och depression fick jag även denna diagnos och dessutom medicinering (Cymbalta och Mirtazapin) och det har verkligen hjälpt mot ständig ångest och katastroftankar. Gått i terapi över ett år och det har såklart också hjälpt.

Felicia

Har du kontakt inom öppenpsykiatrin kära du? Det kan hjälpa mycket bara att få vräka ur sig all oro lite då och då, ibland kan den då "lämna systemet" (så ny oro kan komma in, hehe). Nej men. Jag har GAD, panikångest, ätstörningar, depression, utbrändhet och hela kittet. Jag ska få terapi men det tar ju tiiiiid men så länge har jag bara samtalsstöd lite allmänt sådär med min kontaktperson på öppenpsyk och det hjälper fan mer än man kan tro. Även mer än vad jag kan tro, när jag innan mötena bittert mumlar till mig själv om att "det här hjälper väl för fan ingenting". Sen efter mötena: "åh vad mycket lättare det känns just nu helt plötsligt". Haha. Även om allt annat är kaos för mig så måste man ändå komma ihåg att ALLT som får en att må bättre är mycket värt!! Ta hand om dig så gott det går.

Karin

Hej hej Natashja. Precis som flera andra ovan har sagt låter det du beskriver som GAD. Om du orkar, sök hjälp på närmsta vårdcentral. Det finns jättebra hjälp för GAD, både medicin (antidepressiva) och terapi. Jag känner själv igen mig väldigt mycket i vad du beskriver... Ville bara säga att du behöver inte må så här. Det finns hjälp. Du kan få slippa all oro (eller ja, merparten i alla fall). Det finns alternativ. Hoppas verkligen att du kan få hjälp så att du kan få må bra och ha ro. Kramar ❤️❤️❤️

Asta

Jag är likadan och tror att jag har GAD. Äter sedan många år antidepressivt och när jag fick dem och det gjordes tester visade det att jag inte hade någon depression men hög och lättriggad ångest. Jag har haft det hela mitt liv. På senare år har det blivit bättre, säkert mkt för medicinen men även för att jag tacklar den på annat sätt.
Jag mår oxå dåligt när jag har många saker framför mej som känns stora och osäkra, är ju i dagarna klar med min utbildning. Där har jag v ägrat se för långt framåt utan betat av en sak i taget, bit för bit.
Se inte på allt. Ta en sak i sänder.
Kram Asta

Emilia

Jag vill ha en tavla i den där posen! Gärna med håret mer lysande, men i övrigt mörk och "ångestladdad"!

Anna

Förlåt mig för att jag skrev att du koketterade igår!! Ångest är inget att leka med. Tror, som flera andra kommentatorer, att du kan/bör få hjälp. Det är hemskt jobbigt att ha det som du beskriver och du vill ju inte heller belasta din man.

K

Känner igen precis det du skriver om! Jag får liksom hela tiden stånga tillbaka ångesten runt barnen, verkliga eller imaginära händelser. Mitt mantra är "just nu är allt bra" och det måste jag dra för mig själv för att inte tappa allt. Jag vill ju inte förlora nuet för att min hjärna hela tiden tappar fokus och katastrofhetsar. Det går bättre att hantera när jag jobbar för då är fokuset där, nästan hela tiden. När jag får pms blir det outhärdligt. Då måste jag medicinera bort ångesten, mardrömmarna (ja och så ilskan, för att inte glömma det värsta just då).

Nea

Hade ångest förut, orkade göra saker men var otroligt energikrävande för även om jag pratade med folk eller gjorde något så var ständigt de där mörka tankarna närvarande. För mig hjälpte det nog att bara prata med min pojkvän, gråta ut och våga stanna upp i ångesten och inte försöka fly undan den. Var rädd för att sätta ord på tankarna (som att det hade varit farligt). Min pojkvän var empatisk men skrattade också när jag berättade om alla mörka tankar. Kan låta konstigt men på något sätt var det skönt för det avdramatiserade det hela ganska mycket. Insåg till sist att ångestkänslorna i sig inte är farliga och att de händelser jag hade ångest inför är likgiltiga inför mina känslor, saker händer utan mening och det spelar ingen roll om jag har ångest eller inte.

Emma

Oj vad många som har GAD! Jag har också GAD, det suger. Oroar mig alltid för saker och om det inte finns nåt att oroa mig för så hittar jag på något. Så jag känner igen mig i din beskrivning....😣

Jenny p

Det låter som när min adhd och min pms jobbar ihop så att säga. Då stressar jag upp mig över saker som redan hänt, saker som kan hända och saker som ska hända i framtiden (typ barnens födelsedagskalas). Ja men det enda som funkar då är ju Carpe diem. Och nirvana i hörlurar. Ligga i ett mörkt rum med musik i lurar och tänka på Nuet. Typ NU ska jag laga köttfärssås. Och sedan stänga av alla tankar förutom de på köttfärssåsen. Skitsvårt men det går att lära sig.
Jag har problem med andra människors ångest också. Kan vakna kl 05 av oro över ångest som jag känt hos någon annan. Det är klurigare kan jag tycka. Inte så lätt att skaka av sig.
Ibland brukar jag tänka på all ångest jag ännu ska ha i mitt liv. Hur många timmar av ångest det ännu är kvar. Det är rätt skönt ändå. Typ bara acceptera att det är som det är och typ inte kämpa emot. Jag är en person med ångest liksom. Det får va så bara. Kram på dig

Antipatina

Med risk för overload av tips.......fungerar likadant, men gick i kbt-terapi för ca 10 år sedan, då min vardag ja hela mitt liv styrdes av alla OM. Det hjälpe mig att programmera om hjärnan lite, eller rättare sagt det hjälpte mig att kunna ändra de där tankarna när det blev destruktivt för mig. Är ju fortfarande lagd åt det där filifjonkska katastroftänkandet, men har lärt mig att ta kontrollen själv när det ballar ur.

my

Terapi??

Sara

Känner exakt som du!

Bee

Jag känner igen mig. Mitt sätt att hantera det på så som det fungerar för mig är motion, gå ut i skogen och att äta mkt vitaminer i form av frukt och grönt och kryddor samt bär. Då mår jag bättre och är mer motståndskraftig.

FT

Har du aldrig sökt hjälp för det? Det borde du göra.

Ylva

Jag har inte något av det som nämns ovan (adhd, gad eller depression) men jag kan ofta känna likadant. Med tanke på hur världen och Sverige ser ut är det inte konstigt att man lever med den oron. Undrar om man inte har mer problem om man inte oroar sig. Sen vill jag inte att min oro ska förstöra det fina jag har dvs mitt liv med familjen just nu. Ibland måste jag låta mig själv skita i morgondagen och bara få känna mig i ro med att vara med familjen i nuet. Annars låter jag rädslan förstöra för mig. Ibland har jag dränkt min oro i intryck från mobilen (Facebook och liknande) det har bara förvärrat känslorna så nu försöker jag bryta tankarna istället genom att vara mer i nuet. För mig fungerar det inte att bara gräva huvudet i sanden för nån stackare drabbas faktiskt av de saker jag oroar mig för. Oron är inte obefogad men ska inte få styra utan bara få mig att göra ex säkrare val. Om du är en mamma Björn typ av förälder så är det också en styrka inte bara något negativt. Kram

Linda

fy fan va jobbigt.
kram!

When Darkness Falls

Om du vill ha ett tips på något du kan göra utan att behöva åka hemifrån eller gå i terapi kan jag ge det. Säg till i så fall.

Tina

Att prata och uttrycka sin ångest kan hjälpa.
jag har skrivit ett inlägg om min syn på ångest: https://orions.nu/2017/01/02/angest-den-sanna-vagen-till-andlighet/

Eftersom jag tror på andlighet så tror inte jag på samhällets behandlingsmetoder eller tankesätt gällande psykiska åkommor för de ger inte hela bilden av grundorsaken.

Tveka inte att kontakta mig: shivamargareta@outlook.com om du bara vill prata med någon.

Kärlek&Styrka

Eliza

Kan varmt rekommendera DBT. Har du en läkar-kontakt? Be om remiss.

Ann som i Annorlunda

Jag har mycket erfarenhet av ångest som en effekt av ADHD. Du kan givetvis ha andra ångestdiagnoser men själv tycker jag det låter som din överaktiva ADHD hjärna. Du kan prata med mig om du vill, finns på FB Ann Tjernström och du har min mejl.

Sofie

Texten skulle lika gärna kunna vara skriven av mig. Jag tycker framförallt det blir jobbigt när det stör min sömn och med en 10-månaders hemma är den lilla sömn jag kan få viktig

S

Från en socionom och kurator. Det du skriver är otroligt vanligt. Har till och med själv en släng av detta fenomen som varierat i grad. Det är egentligen inget "fel" alls. Människan ska kunna förutse faror, det var välbehövligt när vi var grottmänniskor. Då i stil med att om jag stoppar in handen i elden så bränns den, eller om jag jagar ett vilt djur måste jag vara försiktig och inte bli biten och riven. I dagens samhälle och med våra mer utvecklade hjärnor och överflöd av informationstillgång så kan det där "att förutse faror" bli en cirkel utan slut. Och när vi hela tiden går och föreställer oss olika faror eller hot så får vi äkta känslor som om detta kommer att hända eller har hänt. Känslorna har svårt att bedöma "sanningsenligheten" i våra tankar. Om jag går omkring och tänker att jag tex ska dö, va med i en olycka, bli sjuk. Då kommer min puls höjas, stresshormoner flöda. Ev adrenalinpåslag, mina känslor blir ångest och panik. Tänker jag på ett annat sätt så kommer mina känslor också förändras. Vänd dig till vårdcentral (eller tex KRY appen) och be få prata med en psykolog/kurator och få Kbt (kognitiv beteende terapi) mot ångest. Alltså hjälp att lära dig hantera dina tankar. Mycket effektivt.
Du kan börja själv med att bara betrakta dina tankar. "Nu tänker jag att något hemskt ska hända igen". Ta ett steg tillbaka. Kämpa inte emot tanken, låt den vara. Se den komma och försvinna utan att ge den för mkt uppmärksamhet. Du kan också ifrågasätta tanken. "Jag kommer dö i en bilolycka". Är det sant? "Nej. Det kan jag inte veta".
Om du grubblar mycket på kvällen när du ska sova så är mitt bästa tips att Skriva en lista på allt det du grubblar på, spara den och lägg undan så kan du fortsätta oroa dig imorgon istället. På morgonen har man ofta ett helt annat perspektiv på det man skrev. Man kan ha glömt listan, många bara slänger den. Lycka till!

Ellen

Lite sent på, har precis börjat följa dig. Herregud, vad jag känner med och igen. Ångesten, ensamheten i ångesten. Jag tänker at jag är inge lika tuff om du, jag döljer min ångest bakom normalitet. Jag ler, gör saker, berättar inget för någon. Dör lite inombords var jävla gång. Ledsen, arg, förtvivlad.

Varför är det så? Att det man behöver mest är det man inte får?

Förlåt för min broken swedish, jag kommer från "the land of tjallefanter, gulebøy and Skam".

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog