Det lilla är inte så litet egentligen
Jag kämpar så mycket mot otillräcklighetskänslor. Både i vardagen men också i min roll på sociala medier. 
 
Jag tänkte först skriva "i min feminism" men jag tycker inte att jag driver en aktiv feministisk aktivism alls. Jag bara är. Jag är här. Jag försöker bara överleva, utvecklas, lära mig och låter er ta del av den resan. Men har ju fattat att det liksom blivit politik av det, av mig och mina tankar och tar ansvar för det med högtidliga känslor. 
 
Och där kommer känslorna av otillräcklighet in. Tänker att jag måste bli bättre. Duktigare. Skriva mer om det ena och det andra. Bli skarpare. Ha bättre analyser och lyfta viktigare frågor. Vem är jag liksom? Här står jag tjock och halvnaken. Hårig och bråkig. Halvdana analyser och tragglandes att förstå och greppa andras. Och tror att jag är något. 
 
Och utanför min bubbla så kämpar folk för livet. För sin existens. För sina rättigheter. För att inte ätas upp och förgöras av ett samhälle där jag också ingår. 
 
Då blir det jag har att förmedla så jävla banalt och litet. Sen tänker jag att även det lilla och banala måste få plats och plats har det ju fått. Massvis med plats till och med. Medan de andra får slåss för smulor och om de har tur, fem minuter i hörnet av scenen där kanske nån lyssnar men förmodligen inte. 
 
Så ja ni hajjar. I sammanhanget känns jag onödig och otillräcklig och jävligt oförtjänt av er kärlek eller kanske framförallt hyllningar. 
 
 
Bajsinfernot

Så hur var er morgon då? Min såg ut så här:

Nej det är varken blomjord eller choklad. Plus är att han iallafall prickade pottan med kiss! 


Har ni liknande erfarenheter från nakenrumpor och småbarnsår? 

Föreställ er hur det är att ha en kropp som alltid används som avskräckande exempel

Nästan alla tjejer har en dålig relation till sin kropp. Nästan alla tjejer hatar sin kropp nån gång i livet iallafall. Man får nämligen inte känna nåt annat. Det ser patriarkatet till. Och det är fan förjävligt.

MEN! Har ni tänkt på att det finns tjejer med kroppar som alla andra också hatar? Och som gör detta tydligt i alla sammanhang och alla rum.

Tänk er att vara tjej och ha en kropp som används som rekvisita i humorprogram. Eller att ha en kropp som alltid visas upp som avskräckande exempel. Som figurerar på löpsedlar som problem som ska tas tag i. Som alltid måste stå till svars. Som ses som sjuk och fel och äcklig. Som det är ok att ifrågasätta och skämta om.

Tänk på hur jäkla mycket längre vägen till att känna att man duger blir då jämfört med att ha en kropp som, trots ditt eget självhat, ändå bekräftas överallt? Som älskas av samhället. Som lyfts fram som bra och frisk och idealisk och vacker och sund.

Och har ni tänkt på då, hur det känns för dessa (som har kroppar som samhället hatar) att se normativa vackra smala vältränade idealiska kvinnor på tv eller i tidningar eller på sociala medier säga att hallå man duger som man är? Ba ja ok bra budskap men det är lätt för dig att säga.

Att efterlysa lite bredare representation eller att problematisera att det alltid bara är smala vackra feminister som får utrymme kan ju kännas jävligt surt när man (som normativ eller smal eller snygg) anstränger sig för att göra nåt bra, jag fattar det, men det är inte för att vara taskig som man lyfter problemet utan för att inkludera fler.

Ba så ni vet.