Lady Dahmer

Jag vill inte försätta mig i situationer jag vet att jag kommer sköta illa
Alltså folk är verkligen dumma i huvudet ibland. Iallafall gravt ignoranta. Min psykiska ohälsa och adhd är inte nån hemlighet men antal kommentarer om att jag minsann använder diagnoser och mitt mående som ursäkter i detta kommentarsfält är inte speciellt förvånande. 
 
Om ni undrar vad det handlar om så är det en respons på att jag sa att jag inte klarar av att sköta ett företag, med bokföring, koll på utgifter, kvitton och allt runtomkring. Detta menar vissa är en ursäkt eftersom att det finns massvis med människor som klarar av det trots diagnoser. 
 
Fast ADHD innebär inte en total oförmåga att bli bättre på sådant man är dålig på. Att bara säga ”jag kan inte” och släppa det där tycker jag är att göra sig till offer för sin diagnos.  
okejjrå så vi ska alltså ta livsråd från en person som inte klarar av att hantera enkla vardagssysslor? 
Jag har all respekt för folks funktionsnedsättningar, men mycket riktigt 0 respekt för folk som jag misstänker använder sina diagnoser som ursäkt för att slippa sådant som är tråkigt. Ena stunden skriver du att du väljer bort förvärvsarbete för att få vara hemma med ”barna”, sen heter det att du inte klarar ett jobb, och nu helt plötsligt väljer du bort jobb för att sprida ditt feministiska evangelium. Bestäm dig för en version och håll dig till den. Lättare att komma ihåg
Folk med funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa är olika. En del klarar av allt som andra klarar och en del klarar inte av att kliva upp ur sängen på morgonen.
 
Jag kämpar som fan med mitt och har varit väldigt transparent genom åren med vad just jag klarar av och inte klarar av. Det handlar inte om vad som är tråkigt eller roligt utan om förmåga och brister. Jag vet vilka mina svagheter är och försätter mig ogärna i situationer jag vet att jag kommer sköta dåligt. Det vore bara ansvarslöst. Visserligen nåt som vi med ADHD uppvisar ofta, den där ansvarslösheten som kommer med dålig impulskontroll och kasst konsekvenstänk.
 
Det är inte en ursäkt, det är självinsikt. 
 
Att jag ens ska behöva försvara mig eller förklara hur jag funkar känns fruktansvärt kränkande. Detta är liksom inget jag är stolt över eller använder som ursäkt, tvärtom är det för mig förknippat med mycket skam och inget jag tycker om att prata om. Speciellt med tanke på att folk bemöter mig och andra som jag, precis som dessa gör: Med anklagelser och fördomar om att man använder sin diagnos som ursäkt för att man är bekväm och lat och ljuger.
 
 
For the record ifall nån undrar: Jag klarar av att förvärvsarbeta. Jag jobbade heltid innan jag fick barn. Det var jobbigt, inte för att jobb är tråkigt – tvärtom jag trivdes som fan och saknar fortfarande det emellanåt, men dels för att jag har social fobi och ångestproblematik och dels pga min adhd som innebär att JAG har svårt med rutiner, fasta tider och den typen av arbete.
 
Jag valde att sluta när jag blev gravid för att vara hemma längre med barnen och få en senare förskolestart. När barnen senare började förskolan (N var tre år när hon började och T var två, då hade jag varit hemma i fem och ett halvt år) så tjänade jag bra pengar på mitt bloggande (bloggade för allt för föräldrar på den tiden men sa upp mig pga ägarbyte och nya krav på sponsrade inlägg) och kunde fortsätta stanna hemma.
 
I takt med åren har min psykiska ohälsa ökat och... nej jag tänker faktiskt inte fläka ut mig mer just nu när det gäller den biten, jag vill inte behöva redgöra för hur jag mår eller vad jag kan och inte kan. Måste jag förvärvsarbeta så gör jag det. Såklart. Det gör nästan alla, oavsett förmåga. Man gör det man måste för att överleva även om det är svårt eller gör en sjuk. Men jag måste inte. Speciellt inte nu när jag får in pengar på andra sätt. Det är jag mycket tacksam för. 
H

Jag önskar att jag skulle ha råd att vara hemma med barnen tills skoldags, åtminstone ha råd att arbeta deltid. Men kanske ska starta en egen verksamhet och då kan man ju välja att kanske bara jobba 3-4 dagar i veckan, så får gubben jobba arslet av sig heltid i kombination med studier:D

Skulle du kunna ordna med direktsvar på kommentarer och gilla-knapp eller blir det för mkt uppiskad stämning av sådant?:) så svårt att se alla svar o diskussioner bland kommentarerna nu.

Kram

Svar: blogg.se jobbar med den funktionen, saknar också den!
Lady Dahmer

Hanna

Blir så trött. Har också adhd och känner igen mig. Och JA man kan jobba på saker och bli bättre om man verkligen har motivation och vilja. Men det tar fortfarande energi och tid i anspråk.
Varför ska man vara skyldig att lägga halva sitt liv och sin ork på att träna på något som man kanske ändå inte förbättrar mer än 10-20%? Varför ska man försaka de grejer man faktiskt klarar och tycker om för att slava sig igenom sånt som ger en ångest, komplex och kass självkänsla?

För det fattar inte folk, att tiden och energin är så begränsad. Ja, jag kan sätta mig och läsa på och jobba med X som jag hatar. Men då blev det inget gjort i ateljén den dagen. Disken blev odiskad. Min sambo fick umgås med sig själv medan jag låg disträ och utslagen på soffan. Istället för glädjen från mina lyckoämnen har jag ångest över vilken misslyckad människa jag är. Varför?! För att göra andra nöjda och leva upp till deras krav? Nej tack. Jag satsar hellre på att trivas med mig själv och mitt liv.

Och ja, det är pga diagnosen det blir så. För en diagnos har konsekvenser för ditt liv. Det beror inte på något annat än min adhd, så varför ska jag låtsas som att den inte finns? Då kunde jag lika gärna inte sökt vård från början om det nu var så jävla enkelt.

Linda

Jag blir så evinnerligt trött på alla goda råd som man får slängt i ansiktet så fort en vill ventilera sina problem. Folk kan fan inte låta bli och istället för att få stöttning blir det bara stress och press

Loanne

En del människor verkar ha svårt att förstå och respektera andras begränsningar. Trist. Och som sagt, två personer med samma diagnos kan ha VÄLDIGT olika funktionsnivå.

Joppan

Så trött bör jag ser kommentarerna du fått. Hen som klagar på att du angett flera skäl till att du inte förvärvsarbetar... Jag vet inte om di har gjort det, men so what om du har???? Man har väl ofta massa olika skäl till att man gör eller inte gör ngt. Väger ihop allt som talar för o allt som talar mot. Jag bytte jobb för att jag fick ångest av vissa arbetsuppgifter, för att jag ville ha mer tid m mina barn o för att jag inte kände att jag passade in. Jag har ibland förklarat för andra m ena skälet ibland m andra. Allt är sant, inget är ljug. Verkligheten är inte så j-a svartvit. O hur kan nån har synpunkter på vilka konsekvenser din ohälsa har för dig? Hur kan nån annan veta det bättre än du????

Annika

Har ett intresse som jag kan tjäna pengar på. Just nu gör jag det utan att ta betalt eftersom livet är en aning snurrigt och jag skulle inte må bra av att behöva fakturera och samla kvitton etc. Och om jag tar betalt blir liksom intresset ännu ett krav. Svarta pengar är inte ett alternativ. En del blir verkligen superstressade av att jag jobbar gratis och tycker att jag sabbar för mig själv medan jag tänker att bättre det än att bli utbränd(-are).
Och jag har inte ens någon diagnos.

sanna

Nu har du kanske testat och inte tyckt det fungerat, men annars är det inte svårt att driva enskild firma i liten skala. Inte alls mycket pappersarbete osv. Jag är själv väldigt lågfungerande pga psykiskt bagage (kan tex absolut inte förvärvsarbeta) och för mig har enskild firma verkligen varit räddningen för att i alla fall få liten inkomst och känsla av "berättigande". Och klarar jag det så gör nog faktiskt nästan alla det ;) Så var inte rädd för att prova av rädsla för att det verkar svårt! Man kan få mycket hjälp från skatteverket och kanske har du någon i din närhet som kan hjälpa dig och stötta lite i början

Fia

Jag har ett tag klurat lite på det här med adhd om det är något som jag har. Jag är mycket sällan hyperaktiv utan istället hypo och har mycket svårt att komma igång med saker. Jag känner igen mig själv sjukt mycket i det du berättar om dina svårigheter.

Jag har sökt hjälp för att jag är trött och att jag märker att jag är tröttare än genomsnittet. Jag är också mer förvirrad och slarvig än genomsnittet och har sjukt svårt ibland att fokusera. Ibland läser jag bok och tänker på annat under tiden så min hjärna verkar kapabel att göra saker den inte borde kunna göra. Men jag kan inte läsa recept eller instruktioner eller för lång text med information insprängt i texten. Jag missar alltid viktig information och ser ut som en idiot efteråt. Jag har till viss del psykisk ohälsa också som jag kämpar på med.

Jag har tidigare inte tänkt att jag skulle ha en diagnos utan att det är något annat fysiskt fel eftersom jag är så trött. Men nu börjar jag faktiskt undra.

Hur går man tillväga om man vill få en utredning gjord? Hur funkar det?

Therese

Jag vill börja arbeta och måste om ett par år för familjens skull, men har en sån jäkla prestationsångest så de är knappt sant! Social fobi också, måste jag prata med mer än en människa i taget så tappar jag tråden och fokus totalt
Klarar inte av social stress, och krav på att typ skriva uppsats eller sånt, men göra klart en praktiskt uppgift inom en viss tid är inge problem

Har ingen utbildning och alla tjatar att en måste ha gymnasie för att få jobb.. jag har gått om och provat igen 3 gånger, försökt folkhögskola 1 gång, provat distans 2 gånger och vuxenskola 1 gång.. alltså försökt få gymnasiebetyg/examen 7 gånger..

Senast bestämde jag mig för att gå 1! Kurs men dom övertalade mig att skriva in mig på ett helt program, gick2 veckor innan stressen och prestationsångesten knäckte mig..
Fick faktiskt sen ett jobb, som jag önskar att jag hade klarat av för de är så kul och något jag gillar, men kravet på att vara social och fungerande samt att de gjorde att mitt barn bara hade rätt till 7,5tim/v på förskolan, bara på eftermiddagen också och inte varje vecka ens (25tim/v om jag söker jobb)
Gjorde att de inte funkade och jag sa upp mig 1 dag innan de skulle börja på allvar..

Vet inte vad jag ska göra.. hemma och föda barn funkar ju inte för alltid, dels vill vi ha max 3 barn (vi har 2 nu) dels blir jag så jävla sjuk av de, och familjen behöver mer pengar

Känns inte som att de finns nån plats alls för mig i världen..

De enda jag vet att jag kan klara av vill många arbetsgivare kombinera med något jag inte klarar av, vilket var anledningen till varför de inte fungerade när jag jobbade med de förut, får ingen anpassning eller hjälp heller för jag är "för frisk" just nu och även om jag blev sämre så är ett symptom att jag inte söker hjälp (får ju ändå ingen..)

Feel ya!

Amanda

Kom bara ihåg att vi är många som aldrig ens tänkt tanken att du skulle vara hemma och "lata" dig eller att du hittar på ursäkter för att slippa undan vissa saker. Många förstår psykisk ohälsa och lever med den själv. En av de viktigaste sakerna i mitt liv är att vara ödmjuk inför andras livssituationer. Svårt ibland såklart men jag har kommit långt på ett par år.

Du är bäst.

Ewa

Har man råd att vara hemma, vad kan vara bättre än det? Både för familjen, barnen och slippa slita upp sömniga barn i ottan, slippa sömnbrist etc. Men det rimmar illa med att ha råd med att "be" om pengar till dator. Man kan inte vara hemma och sedan få saker, om man inte har en välbeställd man, förstås. Jag jobbar ihop till min (lyx)konsumtion som alla får göra, kul jobb eller ej.

Maria från Västerås

💖💖💖

Johanna

Jag fattar inte varför man alltid förväntas vara någon slags hjälte?
Man får alltid bara lyfta de bra sakerna med sin diagnos. Måste alltid vara en sådan som har "kämpat sig igenom" sina svårigheter.

Varför får man inte lyfta hur jobbigt det kan vara ibland? Hur begränsande och utmattande och svårt det kan vara att leva med en neuropsykiatrisk diagnos?
Måste alla med typ adhd (och andra diagnoser, men tar din som exempel) leva som någon slags hjältar hela tiden?

Våga inte klaga liksom, för då använder du din diagnos som en ursäkt.
Men JA! Det ÄR EN URSÄKT. Det är en anledning till varför vissa personer har vissa svårigheter. Det är liksom inte alltid bara ett hinder som man måste klättra över. Det är något som följer med en i allt man gör.
Det är jävligt duktigt att folk klarar av att ta sig över och igenom alla hinder och svårigheter med en diagnos, men det är också jävligt duktigt att bara leva med en i det här samhället.

a

Jag har alltid tyckt att du är grymt duktig och disciplinerad som både poddar och bloggar regelbundet.

Misha

Varför köper inte din man man en ny dator till dig? Jag menar, i många familjer lägger man ju otaligt många tusenlappar på mannens hobby, antar att det är likadant hemma hos er. Varför då inte köpa en dator som du har ett stort behov av och som du har så mycket glädje av?
Inget negativt menat alls här, utan bara undrar eftersom du säger att han tjänar ganska bra. Hade det varit något som han behövde extremt mycket hade ni väl inte tvekat att omedelbart handla in det?

Svar: Nej min man lägger faktiskt inga pengar på sig själv. Varför han inte köper en dator till mig är ju för att datorer är skitdyra och jag precis köpte en. (Vi har dock gemensam ekonomi så jag kan handla saker själv)
Lady Dahmer

Sonja

Att säga till nån att den BORDE klara nåt, för att andra klarar det, kan faktiskt vara ungefär likvärdigt som att ge någon en smäll i ansiktet.

Jag har också lidit mycket av psykisk ohälsa och när jag mådde som sämst så hade jag hela tiden det där ordet "BORDE" efter mig. Detta avskyvärda ord som har pontential att helt dränka en människa.
För jag visste ju att jag var 1. fysiskt frisk. 2. Relativt intelligent 3. kunde röra mig bland folk utan att yxmörda någon.
Så på ett sätt så hade jag alla verktygen som krävdes för att vara en fungerande individ i samhället. Men även fast jag **BORDE** fungera så fungerade jag KNAPPT. För jag hade SÅ MÅNGA osynliga hinder som ingen annan, som inte varit med om samma, riktigt kan förstå tror jag.

Somliga Förbannade Kvinnor

Så jävla oförskämt och elakt. Människosynen de uppvisar är vidrig. De utgår från att människor inte vill göra rätt för sig, att de vill vara parasiter på samhället och andras godhet, för det är ju så himla kul att vara beroende av andras välvilja. Man är inte alls konstant stressad av vetskapen om att livet kan förändras till ett helvete när som helst, om andra (samhället, den man lever med, andra man är beroende av) bestämmer sig för att man får klara sig själv bäst man kan. Möts av samma resonemang när det gäller bipolära. "Fast min grannes kusins hunds förra ägare är bipolär och hen kan minsann jobba i kloakerna 60 timmar i veckan och ta hand om sina 10 barn och 40 getter - och du kan inte ens gå upp ur sängen! Din jävla latmask!" Empatistörda otäckingar.

Somliga Förbannade Kvinnor

Sanna
Det finns människor som inte ens klarar av att betala sin hyra trots att de vet att de kommer bli vräkta och hemlösa. Så jävligt är det med psykiska sjukdomar. Efter att psykinrättningarna stängde ner sina avdelningar på 80-talet och de svårt sjuka fick flytta till eget boende var det många som hamnade i just den situationen. De klarade inte av sin vardag och hamnade på gatan. Man kan aldrig utgå från sig själv när det gäller vad andra ska kunna klara.

Nemo

Usch, fruktansvärt empatilöst att sitta och diskutera din psykiska (o)hälsa sådär. Jag blir uppriktigt ledsen. Ger mig flashbacks till personliga upplevelser. Hela min första termin på universitetet var rent ut sagt skit för att människor i min närhet inte kunde förstå min psykiska ohälsa, vilket givetvis bara gjorde den ännu värre. Att få lite förståelse borde inte vara särskilt svårt, kan en tycka, men uppenbarligen kan vissa människor verkligen inte tänka in sig i hur det är att vara någon annan. Jag blir faktiskt rädd när människor är så pass empatilösa.

sanna

SFK
Nej, du har förstås helt rätt, jag uttryckte mig dumt. Självklart finns många som pga sjukdom inte kan eller mår bra av sköta en egen verksamhet. Menade bara att det där med eget företagande kan verka mycket svårare än det i praktiken är och man ska inte vara rädd för att prova. Om man klarar och orkar med det så kan det göra mycket för självkänslan och den personliga (ekonomiska) friheten.

Anonym

Svenska folket som grupp stoltserar ofta med hur jämlikt vi har det. Men det stämmer verkligen inte på alla plan. För oförståelsen för psykiska sjukdomar och andra begränsningar är så stor. Misstro till andra och även missunsamhet är det gott om. Jag själv har mått dåligt hela mitt liv. Jag har klarat skolan med goda betyg, och jag har alltid varit ambitiös- så utåt sett har jag nog verkat som att jag ska 'klara allt'. Men jag har också varit utsatt för mobbning, och mått psykiskt dåligt i hela mitt liv. Nu är det många år sedan jag slutade skolan, och jag har ännu inte fått ett fast jobb. Jag har god studieförmåga, jag har studerat på universitet, men vardagen är ändå svår då jag har svårt för struktur och lever med mycket ångest. Jag har ännu ingen diagnos, men det är möjligt att jag har någon typ av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Det värsta med att som jag vara långtidsarbetslös, men att ändå ge ett- 'normalt intryck' utåtsett är alla jobbiga frågor man får. Varför har du inget jobb? Vad gör du nu förtiden? När man som jag tampas med att ens orka leva, får dessa frågor så lägger det vikt på bördan- det är så skamset att vara arbetslös.
Jag har länge försökt 'passa in' så gott jag kan. Jag har kämpat mig igenom skolan trots ångest och försökt söka jobb och även i perioder haft tillfälliga anställningar (otroligt ansträngande). Tillslut har jag kämpat så mycket för att upprätthålla den 'normala' vardagen så gott jag kan, att jag bränner ut mig. Jag orkar inte mer. Det blir för mycket.

Det kan vara svårt för människor att inse, att en person som har svårt för vissa saker (som planering, struktur, lever med ångest osv.) ändå kan vara mycket 'smart' och klara mycket av det som förväntas av en i arbetslivet. Det är bara det att det går åt så mycket mer energi och kräver en medveten fokusering när man väl jobbar, så jobbet blir flera gånger mer krävande ändå än för någon som inte har ADD/ADHD eller vad det nu kan vara.

Eftersom att psykisk ohälsa är sådant tabu, är det svårt att också vara öppen med det man har svårt för, vilket leder till ytterligare utmattning att ständigt upprätthålla en fasad för att passa in.

Generellt tycker jag att det finns för lite utrymme för olikheter både i arbetslivet och i andra delar av samhället. Du är en förebild, Lady Dahmer, som talar om detta, och verkligen belyser det enorma lidande som det faktiskt kan föra med sig att leva med psykisk ohälsa.

My

Eh. Jag har noll diagnoser men skulle ändå inte klara av att sköta ett företag. Jag är helt ointresserad av det faktiskt.

breakuntil

Arbetslivet är sjukt snävt och alla har olika förutsättningar. Nuförtiden ska man vara en jävla robot. Och varför delar inte chefer och företagare med miljonlöner med sig mer av sitt guld? Det är väl för fan inte fattiga som ska behöva beskyllas. Tycker inte du har den minsta skyldighet att berätta om alla detaljer i ditt mående. Fuck that shit. De som inte gillar dig kommer inte att ändra åsikt fast du skulle skriva en hel bok om det... Eller vem vet?! Men det känns liksom inte så. De är för empatilösa.

Anna

Jag har inga diagnoser men skulle verkligen önska att jag hade det. Såklart är det jobbigt när folk tycker man använder diagnoser som ursäkter men det finns också MÅNGA som förstår ens problem om man har en diagnos. Jag har drag av vissa saker men stämmer inte in helt på något (utom att jag haft GRAV social fobi i typ 15 av mina 23 år men insåg inte det förrän i år). Jag förvärvsarbetar ja men bara 40 % och hade aldrig fixat mer. Mina problem så diffusa och föränderliga (har bla starka drag av borderline, hade kunnat få diagnos när jag var 20 men ej längre) att i princip ingen tror på mig så jag ÖNSKAR VERKLIGEN att jag hade kunnat få legitima ursäkter genom en diagnos... nu ÄR jag bara lat och otacksam eftersom jag inte kan förklara kortfattat och ingen lyssnar om ena förklaring innehåller mer än några bokstäver.

Jenny

Och jag blir så trött på folks okunskap gällande några av våra vanligaste diagnoser. DIAGNOS, det är en DIAGNOS. Som sjukvårdsutbildad och jobbat med neuropsyk större delen av min karriär kan jag meddela alla er med spydiga kommentarer att för att få en diagnos kräver det att man har en funktionsvariation som ger aktivitetsproblem i vardagen. Alltså, du får INTE en DIAGNOS om du klarar allt i din vardag! Det bara är så. Man kan hitta strategier för att överbygga vissa problem, andra inte. Allt beroende på de kognitiva förmågorna man har och hur de samspelar med miljön. MEN, och här är det ett stort MEN, du kan INTE bygga om din hjärna. ADHD innebär brister i förmågan till att hålla uppmärksamhet (främst). Detta får konsekvenser i nästan allt vi behöver göra i vår vardag. Aktiviter som uträkning, minne, ekonomi och hålla reda på saker blir helt enkelt lidande då det är extremt uppmärksamhetskrävande aktiviteter/förmågor. Så sluta klanka ner på denna typ av funktionsnedsättning för du hade aldrig sagt till en person i rullstol, som saknar förmågan att gå, att sluta skylla på det och bara ställa sig upp. För du vet minsann andra i rullstol som kan gå 100 meter. Ja så är det, vissa i rullstol kan inte gå alls, andra några steg, andra 100 meter. Det här förstår alla, varför är det då så himla svårt att förstå ADHD, det är bara en annan förmåga än just gång som är nedsatt!

Christina

Detta gör mig så jävla arg! Jag har också lidit av psykisk ohälsa i många år och fan vad man måste förklara sig och typ SKÄMMAS, som om någon VILL må dåligt?! Det är 2017, NÄR ska psykisk ohälsa bli lika "legitimt" som fysisk ohälsa?!

Och så jäkla korkat sagt om personer med ADHD! Npf yttrar sig på SÅ MÅNGA olika sätt, helt omöjligt att säga vad EN person med ADHD klarar eller inte klarar. Varför uttalar sig människor när det inte har någon kunskap???

Och VARFÖR ska du behöva försvara dig?! Folk har så jäkla lite att göra!!

MORRRR!!!

Jenn

Samtidigt som folk ABSOLUT INTE får använda sina eventuella diagnoser och/eller sin psykiska ohälsa som "ursäkt"...

... Så är det tydligen helt okej för män att använda #killkortet till att ursäkta exakt vilket jävla beteende som helst. Liksom "män kan inte rå för att de våldtar för de har högre sexualdrift", "män kan inte ta ansvar för vad som kan hända om de har vaginalt samlag med någon för kondom är obekvämt", "män kan inte rå för att de är våldsamma för de är större och starkare och testosteron-igare än kvinnor" och "män kan inte göra mer än en sak samtidigt" och så vidare i all oändlighet...

Samtidigt säger alltså några att de faktiskt inte klarar av att göra vissa saker utan att det påverkar deras vardag oerhört negativt och att vissa saker därmed undviks för att det ens ska finnas någon form av livskvalitet. Och det är här folk fuckar ur?... Blir så trött...

Ksmb

Detta är en fråga som jag först tänkt ställa till LD men nu riktar jag den också till Jenny hör ovan som jobbar med neuropsykiatriska sjukdomar: sånt här som att sköta företag och allt vad det innebär, är det inte nåt som man kan få hjälp med från sjukvården? Alltså att lära sig hantera det? Hörde på nåt radioprogram (tror det var Stina Wollters faktiskt) där en kvinna med adhd ringde in och berättade att hon har en arbetsterapeut som hjälpt henne utarbeta strategier för att klara rutiner i hemmet osv. Kan man få likartad hjälp med att sköta ett eget företag? spontant tycker jag att det vore en bra idé annars, för det skulle ju göra folk mer arbetsföra osv.

Linnea

Ksmb: Det är väldigt många gymnasieungdomar som får testa att starta eget idag, det är inga superstjärnor kan jag intyga. Det är inga konstiga jättesvåra saker och man kan få hjälp från alla möjliga håll. Jag tror inte problemet ligger i att det är svårt, utan att folk tror att det är det. Sen kanske det tar emot att betala skatt.

Jenny

KSMB:
Jag är just arbetsterapeut och tyvärr faller man, om man har en npf-diagnos, ofta mellan stolarna. Det är ofta man sliter sitt hår för att hjälpa sina klienter med saker man själv tycker vore självklara rättigheter. Det är oerhört frustrerande. Tyvärr tror jag "hjälp med struktur i eget företag" är just en sån grej. Har du någon form av praktik eller anpassat arbete kan du så klart på den hjälpen där. Har du vanlig anställning eller eget företag är det mer begränsat. Man kan givetvis kontakta en arbetsterapeut som kan "hjälpa till på avstånd" med struktur och hjälpmedel eller intyg till finansiering av hjälpmedel och så vidare. Men det är begränsade möjligheter att aktivit gå in i arbetet och hitta lösningar och anpassningar. Skitdumt är det för det skulle ju vara så mycket bättre både samhällsekonomiskt och välmående hos individen men jag har bittert fått erfara i mitt arbete att lagar och regler inte alltid är utformade på bästa sätt tyvärr.

V

Alltså, man måste ju inte ens ha en diagnos för att inte kunna klara av att sköta ett eget företag. Det är helt normalt att inte ha det inom sin kapacitet eller styrkor. Jag har en enskild firma och det är en sådan ångest ibland, haha. För jag är inte heeelt hundra på att jag anger moms rätt eller skriver in rättuppgifter på rätt koder. Som tur handlar det om ynkliga summor och jag fuskar verkligen INTE. Men det jag menar är att det är så konstigt att försvara att man inte kan/orkar/är intresserad av sånt. När blev det så normaliserad att alla ska kunna det?? :/

Katta

Angående denna kommentar:
"okejjrå så vi ska alltså ta livsråd från en person som inte klarar av att hantera enkla vardagssysslor?"
Dels är väl sköta ett företag inte en enkel vardagssyssla? Men, bortsett från det. Varför måste folk vara perfekta på alla områden för att ha något vettigt att säga? Är det inte möjligt att vara en fena på feministisk analys och hopplös på att hålla reda på kvitton? Är det inte mer regel än undantag att det funkar så? Men, det är kanske skillnad när det är det manliga geniet som behöver en sekreterare, en fru och en mamma som håller reda på honom?

Svar: 🙌🏼 förmodligen!
Lady Dahmer

Misha

Fast den datorn var det väl läsarna som också sponsrade? Varför skulle din man ha något emot att ni köper en dator fastän det kostar mycket pengar? Du säger ju att han är högavlönad, är det inte bättre att han köper den istället för alla dina underbetalda kvinnliga läsare som redan har sponsrat en?

Svar: Vi kan inte slänga pengar omkring oss. Min man har hög lön men den går åt att betala höga lån och andra kostnader som kommer med hus. Vi har inte 20 papp att handla loss för hursomhelst. Mina underbetalda läsare har FRIVILLIGT sponsrat med 20 - 100 kronor var. De har inte blivit utsugna på nåt sätt. De har inte utnyttjats eller lurats av en massa pengar. Att antyda det är ohederligt. Det är liksom inte så att varje läsare köpt en dator för massa pengar och nu har de inte råd att försörja sig själva eller sina barn för att jag tagit deras pengar.
Lady Dahmer

Me

Misha håller med Dig på den punkten. Vet inte men hela denna dator diskussion gör mig illa tillmods. Speciellt då vi alla vet att Ni har det bra ställt.

Me

Vidare jobbar din man med datorer. Han är delägare i ett företag. Det måste finnas någon gammal dator han kam köpa, ta från företaget. Eller så köper han in en ny mycket billigare då de säkert har avtal med någon firma där de köper alla företagsdatorer. Elller så finns det säkert någon som kan hjälp Dig med den befintliga datorn på din mans företag eller skicka in dem och låna en så länge. Jag förstår inte alls, inte alls.

Svar: Du tror inte att om vi kunde ta datorer från avalanche så skulle vi ha gjort det för länge sen. Det funkar inte så.
Lady Dahmer

Emma

Herregud! Folk. Vad jag vet har jag varken diagnos eller psykisk ohälsa men skulle aldrig ge mig på att driva ett företag eftersom jag troligtvis skulle ha väldigt svårt att klara det. Jag orkar inte heller med vissa sociala situationer som jag väljer bort då och då men har inte social fobi. Vad har andra människor med mina (eller dina) livsval att göra. Vi är alla lika. Oavsett diagnos eller inte.

Misha

Ohederligt? really? Om den datorn du köpte för några månader sedan kostade 20 000 (!) så är det ganska ohederligt av dig faktiskt att inte laga den.
Sen för det andra, hur tror du vi andra kvinnor gör när något går sönder som vi verkligen måste ha och inte hunnit spara ihop till just det inköpet? Du får väl ta en klarnakredit eller liknande som är räntefri i upp till ett halvår och betala av.

Svar: datorn jag köpte kostade cirka 5000. "andra kvinnor" har oftast ett lönearbete där de får en stadig och rimlig lön varje månad.
Lady Dahmer

Me

Jag blir också provocerad. Du verkar sätta Dig på tvären för alla förslag, förutom att få pengar. Jag jobbar med datorer och vi har kunnat köpa ut äldre datorer för små summor. Så jag vet hur det fungerar. Det har kommit upp andra förslag också, sälja tavlor t.ex. Men de blir för dyra? Skriva insändare. Men de betalar inte tillräckligt o.s.v. Hur tror Du vi andra kvinnor jobbar ihop vårt levebröd? Nä tack för mig.

Svar: Jag säljer tavlor. Jag skriver för ETC (insändare ger inga pengar) Men det ger inte en rimlig lön att leva på. Varför tror så många av er att jag kan tjäna en massa pengar? Jag är ingen idiot och jag vill att ni slutar behandla mig som en sådan. Äldre datorer för små summor funkar inte med de tunga program jag använder, isåfall hade jag kunnat sitta med makens gamla mac air eller min trögstartade gamla asos.
Lady Dahmer

Leia

Jag håller med Me och Misha, även om jag kanske inte hade valt att uttrycka mig riktigt så. Jag bidrog med 50 kronor sist. Visst, ingen jättesumma, men för mig var det de sista kronorna på kontot. Och du fick ju in mer än en dator kostar, unnande dig växter och la på spar. Och nu kan du inte ens lämna in datorn på reparation, utan ska köpa en ny och funderar på insamling till den med. Vad hände med överskottet från förra? Just nu känns det för mig som du utnyttjar sin ställning. Det är inte min plats att säga vad som är rätt för dig, men har fått en fadd smak i munnen. Jag hade sååååå gärna velat haft en dator, men det finns inte i min ekonomi. Och då lever ni ett otroligt privilegierat liv. Hade du i alla fall försökt och lämnat in på reparation hade det varit en annan sak för min del. Men det är inte min måttstock som är rådande här, det är din.

Svar: Men jag tänker så här, du har gett 50 spänn - femtio spänn som antingen gått till att jag har en dator eller till att nån som verkligen behöver en dator får en av mig (om jag skulle skänka bort den till nån kvinnojour eller ensamstående mamma). Hur kan det vara en dålig deal? Jag förstår inte det som upprör? Jag kommer för övrigt inte köra nån enskild insamling till en ny dator. Jag har min vanliga swish-funding och får spara ihop IFALL jag väljer att köpa en mac. Just nu funkar min dator behjälpligt (efter tre dagars slitande och svärande) så behovet är inte lika akut. Sen har jag dock sagt att jag skulle lämna in den på reparation men att jag inte skulle ha möjlighet att vänta på att den kom tillbaka eftersom att jag behöver dator nu.
Lady Dahmer

Me

Jag orkar inte. Leta efter ett jobb då istället för att be om pengar om pengarna inte räcker till eller om Du vill tjäna egna. Majoriteten av oss sliter med hemmet och jobb utanför. Min sista kommentar. Detta ger mig inget längre. Du är inte ett offfer Lady D. Du är väldigt priviligerad.

Svar: "leta efter jobb då" är ett ganska privilegierat svar till nån som dels lider av psykisk ohälsa, social fobi och depressioner och dels är helt outbildad och har svårt att få jobb. Men jo jag kan leta jobb. Eller så kan jag fortsätta med det här. Jag tror mina följare väljer det sistnämnda.
Lady Dahmer

Eme

Det bästa jag läst på länge! När ska sk 'normalstörda' inse att alla med diagnoser är och fungerar olika?! Dagens samhälle är inte gjort för oss med diagnoser, tyvärr, det är ingen ursäkt det är fakta.

Anna J

Me och Misha: vad är det ni inte förstår? Vi kan gå in och läsa helt gratis och reklamfritt på denna blogg (eller låta bli), och sen kan vi helt frivilligt betala för oss om vi vill! Bloggen ÄR ju (en del av) LD:s väldigt underbetalda jobb, varför ska hennes man sponsra den? Det är väl vi som läser den som borde betala för oss? Enda "felet" LD har gjort är att berätta för oss vad hon skulle köpa för pengarna från början, det har vi eg absolut inte med att göra.

J

Precis lika lite som att vi frågar random människa vad den köper för sin lön.. det gör man precis vad man känner för med. Ingen som heller säger till folk som är födda med silversked i mun att inte dom ska få lön på sitt jobb? Så förstår ej riktigt logiken.. tycker inte det ska spela nån roll alls om LDs man/släkt whatever har pengar. Hon gör ett jobb, vi läser och ger frivilligt en slant som hon dessutom skattar för. Fullkomligt normalt på alla sätt!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog