Lady Dahmer

Kvinnor prioriterar bort sina behov för att inte vara till besvär medan män med självklarhet kräver sina tillgodosedda
Fick en kommentar:
 
Kan vi prata om det här med att män verkar vara superstjärnor på att prioritera sina jäkla "hobbies" också? Utan att ha det minsta dåliga samvete. Jag räknar mig själv som feminist och vi har mycket diskussioner i ämnet här hemma. Jag har även utbildat sambon en hel del, fått upp hans ögon för diverse saker. Men - stort MEN - när det kommer till det där jävla hobbiesarna så låter jag av någon jäkla anledning hans gå före mina.
 
Har velat börja träna en längre tid men så har det varit sambons båt som behövt lagats (vilket tog flera veckor) och det ena och det andra. Och jag tänker "lika bra att han gör det, annars kommer han sura för att han inte kommer ut och fiskar och då får jag hantera den surheten"... Blir så less! Vad är det här för himla tankevurpa? Jag fattar ju att jag borde skita i om han surar, men jag pallar inte. Det är liksom enklare att prioritera ner mina behov.
 
AHHHHH JA! Är det inte älgjakten där man ska sitta och trycka på en stubbe med en kopp kaffe i en veckas tid (som en annan av er påpekade) så är det fotbollsmatcher eller så ska han spela musik med bandet och detta MÅSTE prioriteras. Och är det inte hobby och intressen så är det annat utanför jobbet. Typ umgänge med polarna. Som när mannen drar ut för att ta en öl. Killmiddagen. Whiskeyprovningen.
 
Det ses ju som helt självklart att han ska få det och JA jag tycker också det är självklart och min man får dra hemifrån precis när och hur han vill men det ska vara lika självklart att jag (kvinnan) gör det. Jag upplever tyvärr att det oftast är ojämställt på den fronten, inte bara för mig menar jag utan generellt. (strukturellt) Kvinnan kollar ofta läget hemma innan, "går det?" "Funkar det nu?" "Kan du?". Hon tänker på alla inblandade, på att det ska funka bra för alla och hon vill inte vara en belastning på familj eller stackars lilla pappa för inte ska väl han, det är ju jobbigt att vara hemma själv med alla barnen ..... Så hon stannar hemma istället för det är enklare än att behöva kräva att hennes behov blir tillgodosedda. 
 
Jag faller själv i det där. I martyrskapet. Inbillar mig väl att han ska läsa tankar och en vacker dag ba "men du älskling, det var länge sen du var ut! Ska inte du och Anja hitta på nåt i helgen?". Kommer ju aldrig hända men men... HAHAHAHAHA .... Ja ni hajjar. 
 
 
Ytterligare en kommentar om samma grej kom från "A" under detta inlägg:
 
Det förekommer en variant på detta hos par utan barn. Par som egentligen kan ta sin egentid när de vill. Där passar kvinnan på att ägna sig åt sina hobbies medan mannen gör sitt bara för att hennes egentid inte ska inkräkta på den gemensamma tiden. Den gemensamma tiden får heller inte inkräkta på mannens egentid. Hans egentid är given. Hennes är förhandlingsbar. 

Scenario: 
Kvinnan: Kan vi inte gå ut och äta ikväll? (kvinnan vill ha gemensam tid) 
Mannen: Nej, jag måste mecka lite med bilen (mannens egentid går före) 
Kvinnan: Okej, då passar jag på att måla lite mer på min tavla medan du meckar (kvinnan accepterar och passar på att göra sitt under tiden) 
Mannen: Ja, gör det. Vi kan gå ut och äta imorgon istället (mannen vill ha den gemensamma tiden en annan dag) 
Kvinnan: Njaaa, jag ska ju egentligen ut med tjejgänget imorgon (kvinnan hade planerat egentid) 
Mannen: Men kan du inte avboka det? Jag vill ju gärna ut och äta med dig. Det var ju så längesen (mannen ber kvinnan att vara anpassningsbar) 
Kvinnan: Okej, jag ringer tjejerna så får vi väl bestämma en annan dag (kvinnan avbokar sin egentid så den inte inkräktar på den gemensamma tiden)
A

Det förekommer en variant på detta hos par utan barn. Par som egentligen kan ta sin egentid när de vill. Där passar kvinnan på att ägna sig åt sina hobbies medan mannen gör sitt bara för att hennes egentid inte ska inkräkta på den gemensamma tiden. Den gemensamma tiden får heller inte inkräkta på mannens egentid. Hans egentid är given. Hennes är förhandlingsbar.

Scenario:
Kvinnan: Kan vi inte gå ut och äta ikväll? (kvinnan vill ha gemensam tid)
Mannen: Nej, jag måste mecka lite med bilen (mannens egentid går före)
Kvinnan: Okej, då passar jag på att måla lite mer på min tavla medan du meckar (kvinnan accepterar och passar på att göra sitt under tiden)
Mannen: Ja, gör det. Vi kan gå ut och äta imorgon istället (mannen vill ha den gemensamma tiden en annan dag)
Kvinnan: Njaaa, jag ska ju egentligen ut med tjejgänget imorgon (kvinnan hade planerat egentid)
Mannen: Men kan du inte avboka det? Jag vill ju gärna ut och äta med dig. Det var ju så längesen (mannen ber kvinnan att vara anpassningsbar)
Kvinnan: Okej, jag ringer tjejerna så får vi väl bestämma en annan dag (kvinnan avbokar sin egentid så den inte inkräktar på den gemensamma tiden)

Svar: GAAAAAAAH DU HAR JU HELT RÄTT ÅHHH MITT MANSHAT VÄXER

din kommentar får vara med i inlägget pga så jävla bra
Lady Dahmer

Savanna

A: JAAA, tusen procent detta!!!
Och jag har hela tiden känslan av det bara är jag som anstränger mig för att hitta tid för kvalitetstid med sambon. Verkar inte som att han tänker på det alls. Jag funderar mycket på det här med tidspussel, tackar nej eller bokar om saker för att vi ska kunna ha tid tillsammans, och anpassar mig efter hans schema. Alltså han ber mig inte ens omboka/tacka nej, utan jag gör det per automatik pga annars får vi ju ingen tid tillsammans. För jag vet att han är orubblig i sina planer. Och de få gånger jag bett honom (tjatat), och han faktiskt om/avbokat sitt, så har han surat hela dagen och tiden tillsammans blir liksom helt meningslös ändå.

Josse

Guuud här sitter jag i soffan och min sambo (änsålänge utan barn) har precis dragit iväg för att repa med bandet 😂

anna

Det är väl inte bara i hemmet det ser u sådär. Ser exakt samma mönster på min arbetsplats där jag (som är kvinna) alltid kollar med andra, frågar om allas åsikter innan jag tar ett beslut, ser till att täcka upp om jag vill vara ledig, går in och tar ansvar då"ingen annan" verkar göra det osv. Mina manliga kollegor beter sig ALDRIG så. De tar bara ledigt (och så blir det jag som täcker upp, för "ingen annan" gör ju det...), kör sitt race och tar beslut utan att verka tänka på hur andra påverkas - och verkar totalt obrydda inför det. Fick nästan ett sammanbrott för nån vecka sen för jag tog sån himla hänsyn till allt och alla och blev som vanligt överkörd. Nej, måste börja bete mig som männen gör efter semestern, så kanske jag inte blir helt utbränd...

Somliga Förbannade Kvinnor

A
Vet inte hur mycket förakt man kan känna för män men det verkar bottenlöst. Blir så arg över mäns oerhörda självupptagenhet och egoism och deras utsugande av kvinnorna de lever med att jag skakar här tamefan. Dina kommentarer är guld! 🏆 👏

Emelie

En annan grej... När kvinnan väl ska "ta sig tid" till något eget (kan vara så enkelt som en promenad), så ser hon till att underlätta för mannen först.
Att maten bara är att värma, att köket är iordning, barnen lagda osv. Han ska ju inte behöva göra mer än nödvändigt när jag "smiter undan".
Eller är det bara jag?

Harmagedon

Jag vet att det är helt ointressant för den feministiska kampen men jag har noll igenkänning från mitt eget liv. Undrar mest om det är något fel på mig som inte lyckats suga upp de kvinnliga normerna.

ALEXANDRA

Jag har en häst. Världens bästa hobby när man har familj för den måste ju skötas å tas hand om varje dag. Så jag är fri varje kväll 👍

Regina

Jag är lite "räddad" från detta pga att jag har asperger och varje sekund jag gör något jag inte vill göra till 100% vill jag bara somna, typ. Dock så om jag inte hade hittat feminismen, så hade jag nog fortfarande gjort våld på mig själv genom att titta på dåliga actionfilmer tillsammans med sambon trots att jag tittade på klockan hela tiden och fortfarande gått runt i skogen för att ha gemensam tid. Feminismen hjälpte mig se hur viktiga mina egna intressen var, så nu åker jag rullskridskor och har en fågel och läser om feminism helt utan dåligt samvete. Tack GUD att jag hittade den.

Sen vill jag tipsa om min blogg! Skriver mest om feminism/genusvetenskap (förstås duh) men nu senast om en rolig resa jag gjorde :) På www.zaitzova.com

J

Precis då är det ju alltså fortfarande 2017 mannen som sätter agendan för förhållandet, som indirekt leder och bestämmer , den vi följer samt typ curlar känns det som. Jösses detta måste sluta!

L

Total igenkänning. Under småbarnstiden är ju dessa "hobbies" perfekta ursäkten för ett flyktbeteende. Kan inte hämta, vabba, köra till träningar pga x olika nya intressen. Under mina småbarnsår så gick pappan på kurs efter kurs för att slippa att vara hemma. Min paroll är därför att man måste dela lika på dagis-hämtningarna. För det är den som hämtar som låser upp hela sin kväll och kan inte hitta på något spontant utan att be om lov först. Men alla tycker att det är såååå jämställt att pappan alltid lämnar och mamman alltid hämtar.

ElinSten

Min man köpte en gammal Volvo för 8000kr för att ha att mecka med. Jag våndas över garn och tyger jag köper till min hobby och får höra att det tar plats i lägenheten. Är det något vi bråkat om är det en där jävla bilen och all tid han lägger på den som inkräktar på vår tid.

jos

I vårt förhållande hemma så ägnar sig pojkvännen åt hobbies största delen av tiden.. Medan jag inte har hunnit ägna mig åt hobbies pga hushållsarbete och plugg/jobb. Tiden/energin/kreativiteten/självvärderingen har inte räckt till för att prioritera att syssla med något jag verkligen brinner för och som vore ett självförverkligande. Det är så oerhört deprimerande när jag tänker på det, vill bara spy på det. Känns så oerhört orättvist. Det absolut svåraste för mig är att tänka på mig själv och göra något för min egen skull. Tyvärr tror jag att det beteendet blivit enormt förstärkt av faktumet att jag är kvinna.

Jag ska fortsätta kämpa för att inte skita i mig själv, men ibland känns det svårare än att förflytta berg. Jag ger inte upp dock.. seg och envis som så många kvinnor där ute. Fortsätt kämpa.

Har t ex fått ett korttidskontrakt på en liten och billig lägenhet, där kan jag sköta om mig själv och vi blir istället särbos tillfälligt. Det är en befrielse att slippa ta ansvar för att hushållsarbetet ska vara jämställt, det tar mindre energi att ha ensamhushåll än att ständigt plocka undan efter någon annan och FRAMFÖRALLT behöva tjata och alltid alltid ta huvudansvar för allt som ska göras. Blir så oerhört jävla matt på hur orättvist det är. Och att min sambo är en sån jävla pappskalle på vissa sätt att han verkligen inte kan förstå det här sambandet. Han är bra på många andra sätt men det här är, utan tvekan, största problemet i vår relation :'(

Maria

Klockrent! Tyvärr....

Karin

Gud så mycket igenkänning på detta från både förhållanden omkring mig och arbetsplatser där männen bara helt självklart gör det de känner för, tar semester när de vill så att "någon annan" måste täcka upp osv osv i all oändlighet! Och ändå ser de inte allt kvinnorna gör utan det tas bara för givet, istället gnäller de på att de inte "får" göra det de vill, typ ta en öl med polarna, "nä jag fick inte godkänt hemifrån", "inte godkänt av regeringen" och såna där töntiga sexistiska "höhöhö-oss grabbar emellan"-skämt! 😤👿

Karin

Gud så mycket igenkänning på detta från både förhållanden omkring mig och arbetsplatser där männen bara helt självklart gör det de känner för, tar semester när de vill så att "någon annan" måste täcka upp osv osv i all oändlighet! Och ändå ser de inte allt kvinnorna gör utan det tas bara för givet, istället gnäller de på att de inte "får" göra det de vill, typ ta en öl med polarna, "nä jag fick inte godkänt hemifrån", "inte godkänt av regeringen" och såna där töntiga sexistiska "höhöhö-oss grabbar emellan"-skämt! 😤👿

Karin

Gud så mycket igenkänning på detta från både förhållanden omkring mig och arbetsplatser där männen bara helt självklart gör det de känner för, tar semester när de vill så att "någon annan" måste täcka upp osv osv i all oändlighet! Och ändå ser de inte allt kvinnorna gör utan det tas bara för givet, istället gnäller de på att de inte "får" göra det de vill, typ ta en öl med polarna, "nä jag fick inte godkänt hemifrån", "inte godkänt av regeringen" och såna där töntiga sexistiska "höhöhö-oss grabbar emellan"-skämt! 😤👿

Karin

Förlåt, råkade spamma och kan inte ta bort kommentarerna 😬

Petra

Spot on tyvärr...
Jag funderar ofta varför det känns som sambons intressen o behov står över mina. Men har trott att det e pga min dåliga självkänsla. Men det e ju så mkt större än så. Detta inlägg var en ögonöppnare.

Linn

Högt OT men varför är det ingen av ni storbloggare som skriver om att An*a B**ks son har våldtagit en 13årig tjej. Hon dessutom försvarade mer sin son än brottsoffret på sin Instagram vilket många rasar mot. Ja menar ni som alltid står upp för våra kvinnliga rättigheter, ingen som tar upp det eller debatterar kring det. Nästan som en tystnadsplikt:(

Svar: För att han är mindreårig. Och ska vi skriva om alla enskilda sexualförbrytare? Varför? Och jag skriver om män som våldtar. Det är ett strukturellt problem. Inte ett enskilt problem där Antonio är den enda skyldige. Varför ska det debatteras? Hur skulle den debatten se ut tänker du? På vilket sätt värnar vi om kvinnor genom att dreva mot en enskild tonåring?

Att ge sig på Anna Book som flera gör är för övrigt vidrigt. Ja hon uttrycker sig fett problematiskt och det hade kunnat diskuteras om det inte blivit sånt jäkla drev mot just henne pga vad hennes unge gjort. Hon är inte ansvarig för hans brott. Vad vill folk att hon ska göra? Kölhala sitt barn offentligt? Klart hon går till attack. Det är hennes barn. Oavsett vad han gjort. Det skulle precis alla gjort.
Lady Dahmer

Emilia

Jag ser mitt och sambons förhållande som såpass jämnstält ett heterosexuellt förhållande kan vara, och något jag märkt är att jag även berättar långt i förväg. Är dock duktig på att enbart fråga "har vi bokat in något annat den 27e?" och om han svarar nej så berättar jag bara vad jag ska göra. Men han kör samma konversation förutom att det mer är "gör vi något imorgon", medan jag är ute i flera veckor innan.
Kanske bara är vi som är olika personer, men jag har ändå märkt att det är så

E

Fy fanken, som jag känner igen mig.....
Och kvinnors hobbys är/blir ofta nånting som gagnar hemmet/familjen (matlagningskurs,lära sig sy barnkläder) medans mannens är hans högst personliga egogrej (meck med valfritt fordon, köpa saker med samlarvärde på nätet, men utan värde för resten av familjen)

Fanny

Jag har varken barn eller man själv än (vet inte hur sugen jag är på detta heller efter allt man läser :P) men har märkt allt det du skriver hos mina vänner.
En av mina närmsta vänner får nästan INGEN hjälp med varken barn eller egentid och hon mår så dåligt på grund av detta. Han går på AW varje vecka och spelar golf varannan helg, oftare nu på sommaren. Och när hon säger ifrån blir det ett förlåt men ingen ändring. Varför nöjer vi oss kvinnor med att leva ett liv där vi inte är lyckliga fullt ut hela tiden??
Män är egoistiska och tänker på sitt välmående och hur de får ut det mesta av livet, varför gör aldrig kvinnor det?
Varför tror man som kvinna att man inte kan vara hel utan en man i sitt liv? ÅÅÅh blir så frustrerad på båda könen ibland. Fan om du är olycklig lämna fanskapet där hemma och låt honom sitta där i sin ensamhet sen när han är 70 år! Varför har vi så svårt för det?

Loanne

Verkligen vidrigt egoistiskt när män sätter sig själva och sina intressen i första rummet hela tiden. Har levt med en sådan "jättebebis" i många år, så jag vet. Och jag tror att det är vanligt :(
Min nuvarande man ger mig väldigt mycket utrymme, förmodar att det är ren tur att ha träffat på en sådan person av manligt kön.

Julia

Så mycket igenkänning och så svårt! Jag har tjatat på min man att jag vill att han frågar om det är ok att hitta på saker. Men det hjälper inte nu låter det så här:
Tänkte gå och träna nu, är det ok baby?
Jag bokat en konsert nästa helg med H och så kör vi öl/middag, det har du inga problem med va?
Men det ger mig ju ingen möjlighet att säga nej, frågorna är ju ställa så jag måste säga ja.
Om jag hittar på något så har jag ofta dåligt samvete, och frågar flera gånger om det är ok, låter han tvekan så avbokar jag. Dessutom tar han nästan alltid en öl med en kompis då också, han är inte hemma och fixar mat eller tvättar osv som jag gör när han är borta.
Hatar att det är så svårt att säga emot där. Min man tränar liksom 5 pass i veckan, utöver det konsert, häng med polarna med mer. Jag gör en egen aktivitet kanske 3 gånger i månaden.

Det är verkligen ett strukturellt proben, som påverkar oss på individuell nivå på ett helt sjukt sätt. Kvinnor försakar, män prioriterar sig själva.

XX

Fanny: Jag förstår hur du tänker, varför lämnar inte alla bara? Men för många är det ju inte så enkelt. Visst, har man inga barn och upptäcker att förhållandet är väldigt ojämställt så är det kanske enklare. Men, allt med en människa vet man kanske heller inte förrän man just skaffat ungar ihop. Och då är det helt plötsligt andras välmående inblandat också. Kanske är man dessutom riktigt kär. Tror att den där gränsen för vad man kan tänka sig att "stå ut med" för att ha Svenssonlivet är ganska töjbar när man väl är där. Säger inte att det är optimalt, och jag tänkte själv innan mitt barn att "jag ska minsann inte stanna bara för barnets skull", och det är fortfarande sant, men det vore att ljuga att inte säga att det gör tröskeln på väg ut högre. För mig ingår det liksom lite i konceptet.

J

I våras började jag träna, mycket. Har gjort det förut men blev nu riktigt "hooked". Min kille, som jag ändå sett som en genuint bra kille blev hotad, började tycka att jag var borta för ofta, att jag bara pratade träning, verkade inte intresserad av vårt gemensamma liv längre(!)...när han själv gjort exakt samma för x antal år sedan. Då var vi inte ens sambo och jag försökte förtvivlat säga till honom då att jag behövde mer tid ihop med honom och det blev alltid diskussioner (som jag förlorade). Men nu, när MIN tid kommit, var allt plötsligt väldigt omständigt för honom. Och det dåliga samvetet han gav mig...jisses.

I teorin är många män feminister och måna om att det ska bara jämställt. Men när saker praktiskt ska ske, som att nu får mannen ta huvudansvaret ett tag, då är det "male tears" utan dess like.

Jag trodde faktiskt aldrig att min kille skulle reagera som han gjorde...denna surhet och talande tystnad som gjorde mig smått galen.

Vi har pratat igenom detta i efterhand och jag kanske nådde fram lite, pratade det emotionella vårdandet som kvinnor gör i relationer etc. Men ja, en riktig mental lavett var detta.

Ska tilläggas att vi inte har barn och detta var en bitter ögonöppnare på hur saker och ting antagligen kommer kommer se ut 90 % av tiden.

Anna J

Jag har tänkt en hel del på detta och jag har kanske inte tänkt klart, så ni får gärna hjälpa mig lite:
1)Även om ingen relation är helt jämställd så är ju ändå en del förhållanden mer jämlika och andra mindre jämlika. Om man bortser från klassperspektivet och att män såklart också är olika individer som är bättre eller sämre på att vara jämställda, som såklart spelar in, så tänker jag att i många fall är ett mer jämlikt förhållande ett resultat av en feministisk kamp av kvinnan och borde kanske creddas mer än det gör? Visst kan en del låta lite väl smug när de beskriver sina (mer) jämställda förhållanden, men kanske att de också förtjänar att känna sig lite bra för att de kämpat för det?
2) Jag har efter att ha läst denna blogg och andra liknande verkligen lärt mig att man inte ska skamma medystrar för att de inte lever jämlikt (förut kunde jag t.ex. ha svårt att förstå varför man inte delade mer jämt på föräldraledighet, på städning, tvätt, bilkörande, fakturabetalande etc.) och att alla kvinnor är produkter av den patriarkala strukturen. MEN: det är ju män också. Alltså: Även om män som grupp är vinnare i livets lotteri så tror jag ändå att många skulle kunna tänka sig att ändra en del i sitt beteende för att få sina kvinnliga medmänniskor att må bra, men att de har fostrats på ett sätt som gör det svårt för dem också att förändras - är ni med på hur jag menar?

Fredrik

Hehe, just i detta hade vi helt ombytta roller i vår familj. Min älsklings hobbies och sociala umgänge gick alltid före mina.

"Har man djur så måste man ta ansvar."
- Stallet varje dag (eventuellt undantaget 1 dag i veckan) minst 3 timmar per gång

"Det är ju tävling i helgen så jag åker tidigt lördag morgon och kommer hem sent, vänta inte på mig, utan ät ni och se till att sonen får mat i tid."
- Ridtävling flera gånger i månaden, under högsäsong nästan varje helg, och hon tävlade inte ens själv, utan hade en annan tjej som tävlade hennes häst(ar)

"Det var länge sedan jag träffade mina arbetskamrater från gamla jobbet så vi sticker ut och äter på fredag kväll."
- Vem fan var det du var ute och åt med förra fredagen då? ... Ja just det, det var tjejerna från stallet, ja, ja men då så.

"Jag är så trött på mitt jobb, så jag måste ta mig tid att plugga på distans på kvällarna."
- Det är lugnt, jag tar hand om huset, städning, tvätt och barn så du får tid att plugga när du är hemma.

"Jag kommer sent i kväll, jag tar en fika efter jobbet med den eller den väninnan, hon har det så jobbigt och får ingen egentid och behöver mitt stöd."
- Jo det är synd om henne, hon har kanske en partner som prioriterar sin egentid högt över hennes ....

"Nu när jag inte rider så ofta längre så känner jag att jag behöver lite anna träning också."
- Nej nu blir det ju inte mer än 3-4 dagar i veckan du rider så det förstår jag, det finns ju flera kvällar i veckan över som du kan gå på gymmet eller spinning eller något.

"Varför hittar vi aldrig på något tillsammans, skall det hända något så är det alltid jag som måste ta initiativ!"
- Hmmm, jag har försökt men du har alltid haft något annat planerat.

"Du borde bli bättre på att hålla kontakt med dina gamla vänner och umgås med dem!"
- När då?

"Varför spelar du inte golf längre?"
- För att någon behöver vara hemma med sonen ibland och ta hand om hushållet.

Jag är kass på att planera så det var ganska tufft att bryta mönstret även om jag försökte. När jag väl kom till skott och föreslog att vi skulle hitta på något tillsammans eller sa att jag ville göra något själv så hade hon alltid planerat in något annat redan. Men till slut, kanske framförallt därför att jag och sonen, nu när han blivit lite äldre (11 år nu), hittat ett gemensamt intresse som vi kan göra tillsammans medan sambon gör sitt, och som jag också nu tar mig tid att göra själv (behöver inte så lång framförhållning och planering och kan anpassa hur lång tid varje pass skall ta), så börjar det bli mer jämlikt med egentid och vi gör mer tillsammans och umgås lite mer med gemensamma vänner istället för att hon bara umgås med sina och jag med ingen.... men det krävdes en flytt till lägenhet istället för hus samt att hon blev tvungen att sälja en häst innan vi nådde dit, samt att jag vågade stå på mig och begära min tid.

Sedan hjälper det givetvis att man föreslår saker och försöker planera i tid, pratar med varandra och berättar vad man vill göra. Jag tror det är där man bör börja, att själv, i tid, säga vad man vill göra och föreslå att göra saker tillsammans, och kräva av partner att den gör det samma och inte bara förutsätter att all tid är dennes att disponera som den vill.

x

Igenkänning! Min kille lyckas också med att alltid ge mig dåligt samvete varje gång han ska göra något. Han går omkring och surar för att han aldrig får något gjort med sina hobbies, eller aldrig träffar sina vänner. Jag försöker till och med föreslå att "du kan ju ringa hen nu, då jag ska bort ikväll" eller liknande för att han ska må bättre och jag ska slippa hans frustration, men det brukar inte hända mycket. Till slut får han nog och bara gör det han vill göra, och totalt skiter i att det går ut över vår gemensamma tid, eller att han får mig att känna dåligt samvete över att jag alltid "kräver så mycket tid med honom". Är så trött på att det alltid ska vara mitt fel att han inte kan komma till skott, och att han aldrig kan göra något medan jag är på jobbet eller gör något annat, alltid är det då jag är hemma och ledig och bara vill spendera tid med honom.

Anonym

XX: Ja precis, jag försåtr ju att det blir med komplicerat med barn, och att mammor har mer ansvarskänsla i att "hålla ihop familjen". Dessutom tror jag inte heller på att lämna sin partner så fort man har ett problem på vägen.
Men jag ser så många kvinnor som lever typ halvlyckliga, och blir faktiskt väldigt ledsen för deras skull.
Man har ju bara en chans till livet och så är där så många kvinnor som går igenom det sådär lite lyckliga då och då för att det är viktigare att andra har de bra än de själva :(

Fanny

XX: Glömde skriv in mina uppgifter i förra inlägget :P Men dte är jag Fanny som svarade haha

Sofia

Så rätt! Jag tänker på att min man aldrig kan ha ansvar för barnen när han gör något, om han så bara byter glödlampa och ungen kommer och ska resa sig mot hans ben ropar han på mig "-Hallå kan du ha koll på Max eller?" Ska han till affären tar han aldrig med sig något barn (aldrig spontant iaf). En fika eller lunch med polarna på helgen är barnfritt för honom. Men själv står man där och lagar mat, fixar och donar med ett barn runt benen eller på höften, ber man om hjälp (ja man ber, man kräver ALDRIG) får man höra suck och stön "- Men kan han bara inte få en bit gurka/slev/leksak så är han lugn?" Om han väl tar honom är det 99% chans att ungen är tillbaka inom 5min igen och tjatar, gnäller, vill upp "- Han är mammig" får man höra. NEJ HAN ÄR INTE MAMMIG! HAN VILL BARA VARA DÄR HAN ÄR TRYGG OCH BLIR SEDD!

Nina

Igenkänning här också MEN detta är ju dock något man faktiskt kan börja jobba mot. Helt enkelt bara säga "ikväll ska jag göra x eller y" och sen göra det. Mao börja bete sig precis som sin man. Köper helt och hållet resonemanget med strukturer som är svåra att påverka som individ, men tror samtidigt att en hel del saker blir en självuppfyllande profetia om man aldrig börjar testa att jobba mot det. Själv städar jag i princip ingenting hemma, eller lagar mat för den delen. Min man får TJATA varje dag på att jag ska ta ut disken ur diskmaskinen, plocka upp efter mig, komma ihåg att packa barnens rygga eller bara hjälpa till med mer hemma. Jag bryr mig helt enkelt inte, och det gör att iaf en liten del av mitt liv inte är helt ojämställt. Någon som provat det också och vad är isf era erfarenheter?

Linda

Passande att den här artikeln kommer i samma veva. Visar ju på hur strukturellt det är!

http://www.expressen.se/sport/fotboll/kravet-pa-forbundet-det-ar-ett-problem/

Anna

Katarina Mazettis bok Familjegraven (uppföljaren till Grabben i graven bredvid) skildrar detta så himla bra. Jag vill slå mannen i boken när jag läser.

Singel utan mingel

Åh sån hög igenkänning från mitt förhållande med mitt ex. Repa med bandet hela jävla tiden, det var på snudd att han inte ville ställa in repet en gång PÅ ALLA HJÄRTANS DAG. Samtidigt som jag kompromissade med allt. Sen stod han där så förvånad och chockad när min kärlek till honom tog slut.

C

Usch ja vilken hög igenkänningsfaktor. Nu har vi inga barn och inte egentid på samma sätt, men jag gör avkall på så mycket för hans skull och på andra sätt anpassar mig för "husfriden".

Drar mig för att påpeka någonting han gjort eller sagt som sårat mig för jag vet att han kommer brusa upp. Kommer fram till att det inte är värt det, äsch han uttryckte sig nog bara klumpigt, jo visst blev jag ledsen när han kommenterade den där tjejens utseende framför alla polarna + mig, men han är ju en tjejtjusare, det visste jag ju innan...

Nu blev det väldigt off topic. Men denna obalans är så himla ledsam.

Sofia

För mig och min man var det exakt sådär tills för sju månader sen. Då blev han föräldraledig och jag började jobba treskift. Helt plötsligt fick alla hans rep med bandet, hobbies och spelningar kollas av med mig först, eftersom mitt jobb var det som försörjde oss. Efter att i åtta år varit den som alltid alltid väntat på honom hemma i soffan (för att se till att vår gemensamma tid blev maxad) är det plötsligt JAG som bestämmer, MITT schema som går först och MIN kalender som kollas av. Den känslan är fan obeskrivlig.

Jag fattar verkligen att män inte är superintresserade av feminism i allmänhet, de har det så jävla bra.

A

Såg att SFK nämnde utbrändhet antingen här eller under ett annat inlägg. Det intresserar mig mycket.
Läste en artikel skriven av en psykolog jag inte minns namnet på. Tyvärr hittar jag den inte eftersom det var längesen jag såg den, men jag ska försöka återge i stora drag vad den handlade om.
Majoriteten som är sjukskrivna för utbrändhet är kvinnor. Vad psykologen menade i artikeln var att sjukvården och folk i allmänhet stirrar sig blinda på arbetssituationen vid utbrändhetsfall, men att orsakerna till utbrändhet hos könen skiljer sig åt. Män som blir utbrända drabbas oftast av en ren arbetsutbrändhet. Oftast är det män som jobbar inom prestationsyrken som säljare och mäklare. Kvinnorna däremot drabbas av en mer generell social utbrändhet där många fler faktorer än yrkessituationen spelar in. Något som också skiljer kvinnliga utbrändhetspatienter från övriga patienter inom psykvården är att kvinnorna är gifta eller sammanboende i mycket större utsträckning. Alltså, ensamstående kvinnor med eller utan barn är inte de typiska utbrändhetspatienterna.
Utbrändhet hos kvinnor existerade dessutom redan innan kvinnor började yrkesarbeta. I boken "The Feminine Mystique" (rekommenderas) beskriver Betty Friedan vad hon kallar "problemet utan namn". Ett återkommande och ganska vanligt problem som drabbade 50- och 60-talets husmödrar. Husmödrarna kände ett missnöje och en avsaknad av en egen identitet. Vissa led av en onormal trötthet, sömnsvårigheter, irritation, gråtattacker, tomhetskänsla och en glädjelöshet trots att de hade "allt" en kvinna kunde önska sig: man, barn, hus, väninnor och en ordnad ekonomi.
En del av det som Friedan beskrev i boken skulle vi idag kalla för utmattningssyndrom/depression.

Trine

Jag känner delvis igen detta. Min sambo gjorde inte så mycket hemma om inte jag bad honom. Fast han jobbade mycket och tjänade mycket pengar till familjen så att jag kunde ta lång barnledighet och jobba deltid. Nu när vi separerat måste jag börja jobba heltid och kommer ändå att ha sämre ekonomi än jag hade innan.

Singel utan mingel

Kom på det också att det var så himla ofta som jag kände att jag höll honom tillbaka så fort jag bad honom att vara med mig istället för att ägna sig åt en av sina typ tio olika hobbies. Men vafan det var ju egentligen tvärtom. Jag hölls tillbaka av honom konstant i och med att hans intressen och hans mål styrde hela vår vardag. Fan alltså.

Elinor

Det är så sällan jag idag får aha-upplevelser. Detta var en. TACK!

Linnea

Igenkänningen! Hade det precis som i As kommentar innan vi fick barn, inbillade mig att jag liksom investerade något i förhållandet som jag skulle få tillbaka, för vi var ett team och hade varandras ryggar. Sen kom barnen och när han med självklarhet fortsatte repa med bandhelvetet fanns ingen chans för mig att ha egentid, jag hade ju barnen då! Det är så jävla lätt för honom att bara gå in i nåt projekt och bli typ okontaktbar, för mig tog det 1,5 års föräldraskap att få den friden i huvudet? Och då kollar jag ju ändå av. Inser att jag inte kommer få tillbaka ett skit av den där "investeringen" och att de tio år jag lagt på förhållandet hållt mig tillbaka så jävla mycket, var hade jag varit om jag vart utan man nu, jo nånstans så jävla mycket bättre.

Sara

Jag är så jävla glad att det här inte gäller min relation. Synd bara att jag i alla andra avseendel lever i ett ojämställt äktenskap. Fuck this shit. Fortsätt flytta fram gränserna för vad som är "okej" att säga. Tack!

Linnéa

Cool stil :)

jos

Sent svar, men apropå diskussionen om varför man inte lämnar en man som man lever ojämställt med.. Jag tror att den största anledningen är att det här ÄR ett strukturellt och normativt problem, en stor andel av alla män fungerar så.. Valet ligger därför krasst sett mellan att vara ensam eller att leva mer eller mindre ojämställt med en man. Det hemska är att männen ifråga kan vara bra människor på andra sätt, men hur de formats av normerna gör att de inte är schyssta att leva jämställt med. Därför lämnar man inte ett ojämställt förhållande. Man kan tyvärr älska en man som person även om han blivit formad av normerna, som vi alla är mer eller mindre. Det är en kamp att göra sig fri från normer, för både kvinnor och män.. tyvärr kan ju incitamentet för kvinnor vara betydligt större då normerna ofta privilegierar män.. det finns inte så stor anledning att ifrågasätta dem då.

SpeLinnea

Blir det ett rum över i lägenheten/huset blir det nästan alltid nån slags himla "man cave" också. Det vill säga ett helt jävla rum dedikerat åt hans intressen. Medan jag vet flera t.ex handarbetande kvinnor som har det som jobb som "får" en hörna i källaren(!) till "sitt intresse" det vill säga hela hennes lönearbete. Så sjukt trött på detta fenomen.

M

Hade ingen aning. Varken jag eller mannen har särskilt många vänner, de vi har träffar vi sällan. Hans enda hobby är att titta på skateboard på youtube (som han gör tillsammans med ungarna) och spela everquest. När han ska träffa någon frågar han alltid om det är lugnt att han lämnar mig ensam med våra små galningar, jag eh...är inte lika hänsynsfull utan informerar mest om att jag ska iväg. Kanske en generationsfråga? Jag är 25 (eller 26 snart) och han 33. Eller för att jag växt upp med ensamstående pappa?

Eller har det att göra med att han fattar hur galna våra barn är pga att jag är hemma utan FP och han hemma med FP? (Alltså att vi båda är hemma med våra småbarn).

Före barn frågade han aldrig och jag avbokade aldrig något jag ville göra för att han ville umgås, men vi spenderade större delen av tiden tillsammans så...

Linda

Blir fan förbannad när jag läser det där. Mitt ex var exakt sådär. Hans jävla hobbys skulle gå före jämt.😬

A

Igenkänningen! Jag är bara 21 men känner igen mig så mycket från mina relationer. Hur jag anpassar mig och umgås när det passar killen. Jag ser till att göra tid att umgås när det passar honom och "passar på" att ordna med mitt när han är upptagen (förstås på en ganska omedveten nivå). Jag pusslar och anpassar för att vi ska kunna ses medan han helt enkelt berättar vad som passar honom. Gaaaaahhh. En av anledningarna tror jag, som någon skrev i en kommentar tidigare, är att en känner "om inte jag gör det så blir det inget", eftersom vi är så vana att anpassa oss efter män och de är så vana med att inte anpassa sig (ett jävla dugg...). Frustrerande.

Anonym

GUD vad jag känner igen mig i allt detta.

Jag dubbelkollar tider/datum för att allt ska passa, han kan ändra planer i sista stund trots att vi lovat vänner att komma över på middag eller liknande. "Det är ju ingen som bryr sig ändå" - Nej, kanske för att jag får städa upp efter hans s.k. spontana påhitt och helt enkelt gör att allt löser sig ändå. Sen detta med initiativtagande till att faktiskt bjuda över folk och informera dem, vi två kan vara helt med på noterna om att vi ska få besök, båda lika förväntansfulla, men jag måste vara mamma och säga tid/dag/plats. Sen kan det klagas på att det blir "stressigt" TROTS att jag gjort allt i min makt för att allt ska klaffa.

Idag ska jag banne mig ta en promenad efter jobbet helt utan hänsyn till hans planer.

Amanda

haha jag minns killen som dumpade mig för att jag "aldrig" hade tid för honom, jo visst har jag häst som behöver tas om hand varje dag men att hans intressen och kompisar ALLTID krockade med min lediga tid var visst inget problem för honom. Det var ju jag som skulle sluta rida (??!) sen ställde hand ett ultimatum att jag skulle välja mellan honom och hästen. Rätt skönt att slippa honom faktiskt, dessutom är hästar bra mycket lättare att umgås med än män.

Karin

För mig är det så att om jag ska göra nått som räknas som nöje; träffa vänner, fika, träna, plocka bär, shoppa... så utgås det alltid ifrån att jag ska släpa med barnen. När träffade min man sina kompisar och hade barnen med... aldrig hänt. Jag får hur mycket egentid jag vill så länge det inte innebär att han inte samtidigt får riktig egentid (alltså själv) för då blir det suck och gnäll och skynda dig hem.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog