Lady Dahmer

Kvinnor som ger upp sina intressen och vänner och åsikter för att haka på hans
En annan sak som är relaterad till hur vi förväntas anpassa våra kroppar och utseenden för männens skull är hur vi också ofta adopterar mannens åsikter, intressen, personlighetsdrag. Vi liksom anpassar oss till den grad att vi utplånar oss själva och våra behov. 
 
Vi har ju pratat om hur vi låter männens tid och behov styra, hur vi anpassar vårt umgänge, intressen och hobbies till vad han ska göra. Flera av mina läsare vittnar om att de oftare planerar in egentid när han redan bestämt sig för att dra hemifrån eller hänga med polarna. För då kan ju hon "passa på" och så inkräktar det inte på deras gemensamma tid, medan mannen inte alls tar hänsyn till detta. 
 
Men det här med att omforma sig. Jag pratade med en kvinna som i alla sina relationer intresserat sig väldigt mycket för sin killes intressen. Först var hon tillsammans med en kille som red och hade hästar. Hon, som aldrig suttit på en hästrygg, började rida tillsammans med honom. Hon hängde med på västern-kvällar i grannbyn och bar till och med en jävla cowboyhatt vid dessa tillfällen. Sen tog det slut och hon inledde en relation med en sportfåne. Han gillade att kolla fotboll och ishockey och vips så gjorde hon också det. Nu, i dagsläge, är hon tillsammans med en motorcykelnisse och de kuskar land och rike runt på den där jävla hojen och är det MC-träff, då är hon där i skinnbrallor och ölen i högsta hugg. 
 
Det här låter ju ganska oskyldigt. Det tycker jag också för jag tycker det är rimligt att intressera sig för och engagera sig i det som ens vänner och partners brinner för. Det tyder på god social förmåga. Det tyder på acceptans och kärlek. Det tyder på en vilja till en sund relation där man tar del av varandra på fler sätt än det fysiska. 
 
Men det är alltid kvinnor som gör detta. Aldrig män. Det är kvinnor som ger upp sina egna liv och intressen och vänner för att haka på hans. Som byter ut intressen mot ett nytt och som till och med slutar träffa sina egna vänner till förmån för hans. Som "omvärderar" sin åsikter och börjar se saker från hans perspektiv och helt plötsligt får en ny världsbild komplett med nya anpassade åsikter. Som lyssnar och anpassar. Som tamejfan flyttar till andra sidan jorden för att han fått ett nytt jobb eller för att han vägrar flytta till henne. 
 
 
(Jag ute på en jävla skogspromenad trots team inomhus för att Oskar tycker man ska carpa sommaren. Men å andra sidan får han så mycket feminism nerkörd i halsen att det räcker och blir över!) 
 
Jag har flera vänner som flyttat utomlands. Jag har en vän som är strandsatt i ett annat land, utan vänner och familj, för att hon hade oturen att skaffa barn med en utländsk man som senare valde att lämna henne. Men jag har också flera vänner och bekanta som avstått från studier eller bra jobberbjudande för att han inte kan tänka sig att flytta. För han kan ju inte det. Han kan inte anpassa sig för henne men hon förväntas ge upp allt för honom. 
 
En bekant har gått från att vara antirasist och sosse till att börja sympatisera med SD. Ok, det är ju extremt, men efter tio år i relation med en köksbordsrasist i ett mindre samhälle med likasinnade så går det knappt att prata med henne längre utan att halva samtalet går åt att jag måste bemöta tveksamma påstående om flyktingar och tiggare. 
Anna

Måste erkänna att allt det där passar in på mig nästan exakt, har bara aldrig riktigt tänkt på det faktiskt. Jag var den som flyttade från familj, släkt och vänner för att bo hos min sambo, hans stora hårdrocks intresse har också blivit mitt, och jag hänger alltid med på spelningar, konserter och annat som rör hans egna band. Visst, det är roligt att vara med på sånt, men å andra sidan så är min sambo aldrig närvarande och hejar på mig på löptävlingar och sånt. Jag har liksom bara accepterat att det är så, utan att reflektera desto mer. Det blir så lätt att man formas efter sin partners intressen och behov, och särskilt är det nog så när man själv har flyttat från annat ställe och måste starta om. Typiskt att det är alltid nästan kvinnor som måste anpassa sig, varför blir det så? Är det för att många av oss vill vara till lags och inte kan prioritera oss själva? Ja, finns många funderingar och åsikter om frågan, men tack för att du skrev om LD, det var verkligen en ögonöppnare :)

Anna

När jag läste det du skrev kom jag att tänka på hur mycket jag nu i efterhand beundrar min mormor. Någon gång när min mamma var liten, kanske slutet av 50-talet eller 60-talet, flyttade min mormor till annan ort och startade en naturvetenskaplig utbildning för flickor. Har fått det beskrivet för mig att min morfar i princip fick välja mellan att följa med och ta hand om barnen eller skiljas. Starkt av henne. Kompromissen var dock att de flyttade tillbaka till den mindre orten där han ville bo när de hade gått i pension.

Cecilia

Insåg extremt nyligen att jag nog ändå gjort detta med bl a min musiksmak. Har liksom sagt till mig själv att det vore otrevligt av mig att spela den musik jag själv oftast tagit med mig från tidigare förhållande när den nya ju inte gillat samma sak (att det nästan alltid varit helt ok för dom att spela just sin musik i tid och otid, oberoende av om jag delat smaken, har jag inte ens ifrågasatt - tror aldrig att det ens har varit något dom reflekterat över eller tagit upp). Har i vissa fall känts dumt t o m att spela den i hörlurar i fallet jag skulle bli "påkommen" och bemötas av lite.. oförståelse eller att de skulle behöva skämmas inför sina kompisar att jag inte ansträngde mig för att platsa in bland dom bättre (vilket också har implicerats i något fall där man typ ursäktat mig över mitt huvud för sätt jag i början inte platsat in i specifik subkultur - ÄN). Så har liksom nästan haft åtminstone drag av unik smak i varje förhållande som sen hållit i sig tills nästa. Preferenser som legat åtminstone nära partners och deras bekantas smak (varit på alla möjliga festivaler, konserter, fester och sammanträden i dessa olika sällskap), för att undvika dålig stämning. Ja, anpassat mig liksom och kastat bort eller hållit "mitt eget" (från tidigare förhållanden) för unik ensamtid i bästa fall. Och instinktivt känns det extremt skamligt att inse detta (att det liksom visar på dåliga egenskaper - svag, osjälvständig, våpig - hos mig) och att det, nu när du säger det, kanske inte heller är helt rättvist egentligen?

Tänker lite på Runaway Bride när Julia Roberts karaktär blir kritiserad av (tror jag) Richard Geres för att hon ändrar "hur hon vill ha sina ägg på morgonen (för att matcha sin pojkvän/blivande mans)" i varje förhållande och hur det på något sätt ska läsas som någon slags fundamental brist i HENNES karaktär om jag inte missminner mig (MÅNGA år sen jag såg den nu dock) - självklart då som han ska rida in och råda bot på. Men männen i sådana här scenarion då? Som skiter i att känna & höra sig för. Förmodligen handlar det ju bara om
att hon /kvinnan FRÅGAR & LÄSER IN först (/över huvud taget). För att hon.. I don't know.. bryr sig om att vara till lags på sätt som aldrig skulle falla honom in (om det går det minsta ut över hans trevnad - må det vara något så trivialt som frukostägg och kanal på bilradion). Hur blev viljan och den instinktiva benägenheren till uppoffring det fula /problemet i dessa ekvationer?

Karin

Jag skaffade mig en partner med samma intressen och smak och åsikter hehe. Han spelar i band, jag har ett stort musikintresse och har alltid gått på mycket spelningar så det händer att jag går på hans gig med bandet när de spelar i närheten av där jag bor (vi har en distansrelation och bor 3h ifrån varandra), jag har ett hästintresse men just nu ingen egen häst, min kille har ingen hästvana sedan innan men han älskar djur och visar ett stort intresse för att lära sig om hästar! Han följer gärna med till stallet och hjälper till och hugger i och håller så smått på att lära sig rida också! :) det gläder mig att vi kan dela intressena med varandra, men jag förstår att vi kanske är något av ett undantag

FT

Ja, det stämmer rätt så bra in på mig med. Eller i alla fall i början av vår relation. MEN han följde med på några av mina grejer men vissa har han vägrat och gör än idag. Jag följde med på ALLA hans. Vissa tycker jag fortfarande är kul men vissa skiter jag i, samma för honom. Men klart jag har försökt mer. Jag är dock glad att jag testar och är nyfiken och vad mycket kul jag varit med om tack vare det. Som vanligt är kvinnor mer socialt kompetenta, snälla och får ut mer av livet på ett sätt. Sen kan jag känna att jag är jä-hä-vligt trött på att oja och tycka synd om kvinnor som inte kan ha en egen jävla vilja eller åsikt någon gång. Har svårt att inte känna förakt över mitt eget kön för att vi är såna jäääävla mähän. Fan, skärpning liksom! Tänk om kvinnor kunde börja sätta sig själva först och sluta vara så förbannat mesiga någon gång?

Somliga Förbannade Kvinnor

Jag var sån när jag var yngre. Kanske inte att jag deltog i deras intressen men jag förminskade helt klart mina egna och lyssnade på när mina killar orerade i timmar om nåt ointressant skit. Och de frågade aldrig om det jag var intresserad av och lyssnade inte heller när jag berättade nåt. Jag tog efter deras åsikter också och anpassade mitt liv efter när de hade tid. När jag träffade maken hade jag bestämt mig för aldrig mer. Men jag märker att jag måste vara stark och tydlig med min egen vilja för att inte falla in i det där igen. Det är inte så mycket att han förväntar sig det som att det sitter i min ryggmärg. Jag har fortfarande svårt att se mitt kortskapande som nåt annat än en gullig liten hobby, trots att jag vet att jag är begåvad och folk gärna betalar pengar för min konst. Känns t o m fånigt att kalla det konst. Jag värderar fortfarande mitt intresse för vetenskap högre (typiskt manligt ju) och vet inte hur jag ska sluta.

Dvärghundspossen

Vi har bestämt att om min karriär tar mig till en annan del av landet eller utomlands så får maken säga upp sig och flytta med. Men det är ju helt klart MYCKET lättare att komma på exempel på hetero-par som gjort tvärtom...

wleaf

Jag gör exakt så..... "han ska träffa sina vänner imorgon då kan jag träffa mina". Blev så ledsen på mig själv nu i veckan över att jag tänker så så jag bokade upp hela helgen utan att ens fråga honom om han hade tänkt att vi skulle göra något (han planerar aldrig in grejer för oss så det hade inte spelat någon roll om jag frågade ändå). Gud i himmelen vet hur mycket vi bråkat över att hans fredagar alltid är öl med vännerna. Så jobbigt att bli kär i en man, ett riktigt straff.

Anna O.

Somliga Förbannade Kvinnor: Usch, jag blir så arg över att det är så. Kortskapande är ju tusen gånger mer produktivt än typiska manliga intressen. För även om de är intresserade av ex. vetenskap så bidrar de ju sällan med något mer än att läsa vetenskapliga tidskrifter och sedan mansplaina om det.

breakuntil

Somliga f.k.: jag skrattade högt när jag läste "orerade om nåt ointressant skit". För det har jag upplevt sjukt ofta. Gubbar och män som tror att de är intressantast i världen... I övrigt måste jag nog säga att jag aldrig följt en man till nåt fritidsintresse. Har alltid avskytt speciellt musikintresserade män, alltså herregud :D har dock dolt min musiksmak för folk och tex inte sagt att jag gillade Britney och ännu gillar Beyonce, med mera. Nä man lekte cool och lyssnade på Manligt Godkända Artister. Som förvånansvärt ofta var just Män. Undrar varför?!?!???

Jossan

Håller helt med. Män gör inget annat än svamlar och mansplainar. Ingen man har uppfunnit något av värde. Jo, gifter och vapen förstås! Typiskt gubbar!

Hanna

På samma tema: Har varit ihop med min sambo i fyra år. Under dessa fyra år har jag tränat kampsport på fasta tider. Under åren har vi utökat med fler kvällar, men utöver det aldrig flyttat runt eller ändrat. De senaste 1-2 åren har inga ändringar öht skett.

Min sambo kan fortfarande inte komma ihåg någon av dessa kvällar eller tider, utan kommer regelbundet med förslag på saker som vi kan göra dessa veckodagar. När jag säger att jag inte kan pga träning blir han ledsen. 🙃🙃🙃

Carina

Men varför gör kvinnor så? Är de tvingade? Varför ger många mer eller mindre upp sina liv?

Martin

Hej LD
Ville bara tacka för tankeställaren.
Min sambo flyttade med mig till Västerås för att jag påbörjade mina studier. Hon lämna vänner och familj för att vi skulle bo tillsammans och det är som du säger, hon gjorde det utan problem.. Inge tjafs utan det var bara att tuta och köra. Om det ligger i en kvinnas uppfostran eller inte, att följa sin man överallt.. Vet jag inte. Men jag har iallafall lärt mig att när hon börjar plugga för det hon har intresse för, så är det precis som hon gjorde att breda väg för det och under tiden jag studerar även se över hennes intressen så hon inte tar efter mig.

Mvh Martin

A

För ett tag sen läste jag nån jävla lista skriven av en relationsexpert/parterapeut. Listan innehöll punkter som beskrev tecken på att hon inte var intresserad av honom längre. Mer än hälften av dessa punkter skulle kunna sammanfattas i en enda punkt "hon sätter inte sig själv och sitt åt sidan och anpassar inte sin vardag efter din längre". Drygt hälften av 10-nånting punkter handlade alltså om att kvinnan slutar sätta sig själv åt sidan och slutar anpassa sig efter mannen. Detta var alltså enligt experten/terapeuten ett tecken på att hon inte var intresserad längre. Nu kan jag inte citera ordagrant, men ett typisk sånt tecken kunde vara "hon kollar inte av med dig längre om ni har något planerat innan hon planerar in en tjejkväll".
Alltså, ett säkert tecken på att kvinnan inte var intresserad längre var att hon började bete sig som mannen gjort under hela jävla relationen.

anna

Tack nu känns det bättre att det var ungefär därför som det tog slut med mitt ex. Jag vägrade alltså att anpassa mig efter honom, hans liv, hans hus, hans intressen, och till slut passade jag nog inte in i den mallen han ville ha av en partner som han letade efter. Var ju "jobbig" som inte ville gå med på massa villkor och anpassningar hela tiden, och fatta vad dåligt samvete jag hade emellanåt. Dock inte med lite perspektiv! Så glad att jag stod på mig och inte gav efter. (Surprise att han nu har hittat nån som anpassar sig helt efter honom och verkar ha gett upp sitt eget liv för att passa in i hans. Skrattar rätt bra åt henne när jag tänker på det, även om det är lite tragiskt såklart... Eller inte hahahaha!)

Jenn

Har också noterat att det verkar vara vanligare att kvinnor liksom testar och deltar i sina partners intressen än vice versa. Ungefär som att de bara är mer benägna att testa nya erfarenheter i kombination med att självklart bry sig om vad personen en bygger tillvaro tillsammans med intresserar sig för.

Att delta i varandras intressen skapar ju förövrigt också mer tid tillsammans. Så om kvinnor är mer benägna att strukturera sina liv så att allt liksom hinns med är det väl inte så underligt att de också ser sin partners intressen som en möjlighet att göra något tillsammans. Speciellt om han inte intresserar sig för hennes intressen.

Vidare är det ju tyvärr också så att mäns aktiviteter generellt värderas högre än kvinnors. Undrar om det spelar in mycket för det här fenomenet. Att kvinnors intressen liksom inte räknas som riktiga intressen på samma sätt som mäns och att vi därför är mer benägna att delta och GÖRA något med honom än tvärt om.

Dvärghundspossen

Är glad att min man är beredd att säga upp sig och flytta med om karriären skulle ta mig till en annan del av landet eller utomlands. :-) Men det är nog inte så vanligt...

hanna

Tänker på ett ex (vuxen man bortåt 40) som var så här: Det här är mitt liv, jag tänker alltid låta musiken komma först, jag varken kan eller vill ändra på den jag är, jag kan inte kompromissa med mig själv för då mår jag inte bra, jag kan inte vara tillsammans med någon som inte respekterar det.
Han var musiker, och hela hans liv kretsade kring musik och det som var förknippat med det (typ spela, repa, hänga i studion, hänga med musikerkompisar och bekanta, gå på konserter, skriva låtar och whatnot – lägga ut snyggbilder med gitarr på sociala medier typ ).
Han klagade ofta över att alla tjejer han varit ihop med och dejtat tidigare varit så osjälvständiga, "de har liksom aldrig haft egna intressen, de hänger upp sitt liv på mig och jag känner mig kvävd" (eh, se sambanden much?)
Det funkade ett tag, jag jobbade mycket och höll på med många projekt, så för mig var det mest skönt med mycket egentid och nån som inte ville träffas hela tiden. Men sen tröttnade jag på att att hans behov alltid kom först och att han var helt oförmögen att fatta att det inte var ett okej beteende ("du vet hur mitt liv är, det är så här jag är").
Tänkte att han var en omogen egoistisk snubbe som var alldeles för van vid att få som han vill. Men han var ju bara en typisk man.

Sara

SFK: Kan man köpa din konst någonstans?

Julia

Hehe, usch får ont i magen av igenkänning.. :/ Bara det någon skrev här ovan om "musiksmak" i min nuvarande relation (gift 4år) så har jag insett att jag aldrig lyssnar på "min" musik längre. Växte upp "emo" och musik var min räddare, något som hjälpte mig när jag var ledsen eller glad. Träffade min man och han hade heeeelt annan smak, mer åt horror-hardcore vilket jag inte gillade... alls. Men jag stod/står ut och lyssnar på detta jävla bröl i tid och otid och har fan kommit på mig själv frågandes "hehe, kan jag få välja kanske EN låt efter denna...", "jag vill bara höra lite av en sång", "jag lovar att inte välja någon (...)" detta möts dock nästan alltid med ett suckande och att min låt jag valt är töntig/dålig/dum. Så summa av kardemumman? Han får lyssna på oändligt med ångestframkallande och helktisk musik 24/7 ostört, jag får nöja mig med en eller två låtar här o där, ej utan förlöjligande kommenarer och suckande. I början brukade jag spela min musik när han var borta, hög volym och bara aah njuta. Men nu gör jag inte ens det längre, har börjar tro att jag kanske inte ens gillar musik längre? Äh, vet inte.

Jenn

Julia

Du kanske kan prata med honom om hur han uttrycker sig om saker som du tycker om och att det gör dig ledsen? Tänk om du hade gjort lika dant med hans smak och intressen. Skulle ju aldrig accepteras.

I övrigt kanske det är dags att göra typ en gemensam spotifylista som får spelas hemma när båda är där. Där ni får ha lika många låtar var på listan och sen låta random-funktionen sköta musikvalet? Jävligt krångligt kanske, men annars får han väl skaffa hörlurar och ta ansvar för sitt musikspelande som en vuxen människa så du kan slippa lyssna allt han lyssnar på jämt och ständigt?

Lisa

En annan sida av samma patriarkala mynt:

Bland par födda på 90-talet kanske det inte är lika illa, men bland de som är något äldre verkar det vara mycket vanligt att kvinnan sköter hela parets / familjens sociala umgänge, alltså även med mannens sida av släkten. Kvinnan upprätthåller helt enkelt alla sociala relationer och mannen har i princip inga egna. Finns mängder av bittra farmödrar / svärmödrar på sidor som familjeliv.se som på allvar beklagar sig över att deras svärdöttrar (OBS, svärdöttrar och inte deras egna söner!) har tätare kontakt med sina egna mödrar än med dem och att mammorna ger sin egen sida av släkten "större tillgång" till barnbarnen.

Så. Jävla. Sjukt.

Nu tycker jag i och för sig verkligen inte att vare sig far- eller morföräldrar har någon gudagiven rätt till sina barnbarn eller sina vuxna barn, men om man nu skulle vilja ha en bättre relation är väl det naturliga att vända sig till sitt vuxna barn ifråga och inte till det vuxna barnets partner?!



Hanna

Jag är hästintresserad och inom ridsporten är det ofta tvärtom. Hästintresset är en livsstil som gör att partnern får släppa en del av sina intressen till förmån för att mocka, åka på träningar/tävlingar, laga staket och harva ridbanor etc. Män som lever ihop med hästtjejer tar (enligt min erfarenhet) också ett större ansvar för sina barn än andra män (mamman måste ju ut i stallet). Mitt tips till alla som strävar efter ett jämställt förhållande är alltså: köp en häst (eller fler!). Klarar han inte det så är han inte en man att satsa på! 👍🐴

Nuba

Pappa lämnade hela sitt liv och flyttade med mamma till Sverige, 24 år senare är han kvar trots att han vill hem, men han kan ju inte bara lämna oss.
mamma är alltid den som haft jobb, pengar och sitt nära till hands, Medan pappa anpassat sig och tagit hand om hemmet och oss barn.

P

Jag känner att jag anpassar hela min personlighet efter min partner. Vi ska äta mat när HAN är hungrig och gör jag bara mat till mig själv och är egoistisk. "Man måste anpassa och kompromissa om man vill vara tillsammans" medan jag har snart över ett halvår alltid ätit lunch vid samma tid och blir då därför hungrig på samma tid.

När vi ska göra någonting tillsammans tas det aldrig hänsyn till att jag inte kan (vart gravid, har ont, inte pengar osv) och jag får vara den som får stanna hemma eller titta på. Partnern blev sur att jag inte ville följa med på en grej för andra gången för jag tyckte det var tråkigt att bara titta på när de knappt såg åt mitt håll. Mina intressen är tråkiga.

Nu under semestern så har han spenderar hela dagarna på det han vill göra medan jag tar hand om bebis och mina instrssen har blivit mycket lidande sen vi fick barn. Ja får knappt en timme över till de ja vill göra medan han alltid får 3-5 timmar varje dag! För "han måste få tid" för att han alltid startar massa projekt som han aldrig avslutar...

Han säger att mina bästa egenskaper är när jag har framförhållning och är strukturerad och planerad, men när jag är allt det där.. Då blir han irriterad. Jag är den som alltid kommer i tid, nu 5 år senare är vi alltid sena. Gör ont i mig att jag inte kan få vara den ja är fullt ut.

Tove

Kära signatur P!
Boka tid hos någon att prata med - för bebis skull och för din skull (och såklart i förlängningen din mans skull). Ta hjälp för att få en utomståendes perspektiv. Kommunen erbjuder familjeterapi. Kräv respekt för din person, dina åsikter och dina känslor. De är högst relevanta. All lycka till!

Skåningen

Relaterat:

Jag och fru gjorde väldigt lite överhuvudtaget på fritiden. Båda är lite för "inkännande" kanske. Jag väntade på att hon skulle hitta på något. Och tvärt om.

Förra året skaffade jag mig en hobby som tar två kvällar i veckan - och vips, så har hon aktiviteter då också!

Det slår mig att jag är likadan, jag ville att hon skulle ha en hobby så att jag kunde göra något på egen hand under den tiden. Men eftersom ingen sa nåt rent ut tog det onödigt lång tid att komma hit.

Jag vet, inte riktigt på ämnet - men om nån känner igen sig är mitt tips att nämna det hör exemplet, ni båda kanske bara "väntar" på den andre.

Anja

När jag läser kommentarerna här, känner jag att jag nog bör vara ganska glad och tacksam att jag ändå undvikit relationer med män under så stor del av mitt liv. Men ändå har så mycket av mitt liv handlat om att anpassa mig själv efter andra på liknande sätt, föräldrar, kompisar, chefer och ja, de kortvariga kärleksintressena... Tror vi uppfostras så hårt till att anpassa oss, ta hänsyn och vara till lags att det blir en andra natur.

Julia

Min kille har anpassat sig mycket efter mig. Han flyttade 80 mil till mig när vi varit tillsammans i två månader, när jag sedan pluggat klart och ville flytta till en större stad 100 mil bort så följde han med. Sedan sökte jag jobb i en annan stad 60 mil därifrån utan att fråga honom om hans åsikt och veckopendlade dit i nio månader medan han underhöll sig själv hemma. Sedan sade jag att han kunde välja var han ville plugga så skulle jag följa med dit och då valde han min hemstad ;) nu bor vi i mina morföräldrars gamla hus på landet och har väldigt separata intressen (fast jag låtsas intressera mig mer för hans än vad han gör för mina, helt klart) och jag accepterar fortfarande inte hans kassa musiksmak heller...

Sofia

Jag har alltid blivit vansinnig på tjejkompisar som haft detta beteende, dvs att ge upp hela sitt liv för sin man. Det är tyvärr otroligt vanligt!

Själv lever jag inte så, jag och maken har helt olika intressen och vi har även haft varsin karriär. Tills nu - tre barn senare. Nu går min karriär så bra att min make inte anser att han tycker att det är värt att yrkesarbeta längre, hans inkomst är försumbar jämfört med min. Han har tjänstledigt från sitt jobb och är hemma och tar hand om villa, tomt, båt och familj m m. Han tycker efter att ha yrkesarbetat i många år (han är äldre än vad jag är) att detta räcker och blir över. Tack vare detta tjänar jag mer än någonsin - då jag inte hämtar, lämnar eller vabba:ar. Det ger ett stort försprång för mig i karriären.

Vi har äktenskapsförord, testamente, livförsäkringar, försäkringar för sjukdom, olycka och ofrivillig arbetslöshet, pensionssparande och andra tillgångar som skydd för detta upplägg som vi valt, ifall något händer.

Vi känner ingen annan som har detta familjeupplägg. De flesta tycker vi är vansinniga och säger att min man kommer bli alkoholist, deprimerad osv. Han älskar sitt och barnens lugna liv. Barnen går bara deltid på förskolan och är lediga mycket utöver detta. Jag är chef och delägare vilket gör att jag bestämmer mycket över min tid och barnen är prio ett.

Nu till mitt "problem". Ibland blir jag så avundsjuk på mina kvinnliga vänninor, eller t.om. på dig kära Lady Dahmer :) Ni som får all tid med barnen och har mannen som tar stora försörjningsbördan. Mina barn har ett väldigt bra liv, men priset har varit mindre tid med mig, även om jag gör allt för att få så mycket tid som möjligt med mina älsklingar.

Mitt och makens val var rationellt, min karriär gick bättre helt enkelt redan från början och vi tyckte att det var för stressigt när båda jobbade. Hade det varit tvärtom hade jag varit hemma för familjens skull.

Jag älskar mitt jobb, det är inte det. Utan det är sorgen över att inte vara den traditionella mamman :(

Sara

Förmågan att kunna anpassa sig är ju väldigt fin i och för sig. Det är ju en fördel när man har barn, en kärlekshandling, men är väl inget en vuxen partner ska utnyttja till sin egen fördel hela tiden, vilket nog tyvärr oftast görs.

Men tror att trauman kan ha mycket med en kvinnas anpassning att göra också, att man lär sig att sätta sina egna behov åt sidan för att överleva, för att minimera skadeverkningar av manligt våld (det kan räcka med psykiskt våld), om man har vuxit upp under misshandelsförhållanden och förtryck. Men det är ju inte hälsosamt att utplåna sig själv i längden, det är ju en överlevnadsmekanism i en situation där man inte respekteras. Självutplåning är en försvarsmekanism man lär sig när man är liten. Så att utplåna sig själv i en vuxen relation är ju ett lackmuspapper på vad för relation man deltar i.

Sen kan det vara en intimitetshandling också, en längtan och önskan om att nå större djup och komma närmare den andre genom att anpassa sig, men det slår nog tyvärr tillbaka på en själv, när den andre inte bidrar med samma kärlekshandling.

Pe

Känner igen mig i detta, fast inte bara när det har gällt pojkvänner, utan det har varit likadant med vissa tjejkompisar. Tills jag tröttnade och slutade träffa hela bunten.. Det är lite underligt att det lätt blir så att man ständigt försöker anpassa sig och vara till lags för andra, när man egentligen vill göra annat.

litche

har insett detta sedan länge. min pojkvän sedan nästan 8 år tillbaka är gamer och jag har lärt mig så. jävla. mycket. om olika spel, typer av spel, vad fortkortningar betyder, fatta internskämt om spel. alltså. till den grad att jag kan skratta åt korta animerade videos som driver med olika spels lore/storylines. utan att någonsin spelat dem. brukar säga att jag är den mest game-knowledgeable icke-gamer ever. sen har vi min pojkvän som knappt tar sig tiden att se en enda jävla grej jag visar vad gäller mina intressen. super reluctant och bitter. och framförallt så ger han aldrig någon respons när jag visar något?? medan jag ställer frågor och minns saker sedan innan och kan dra paralleller till olika spel etc så säger han typ ingenting till det jag visar. när man vill visa något för någon gör man det för att man vill att den personen ska reagera och det ska bli ett utbyte av tolkningar/känslor/åsikter. men han vägrar ge mig det och det gör mig så jävla ledsen. finns fan inget värre än när folk beter sig likgiltigt om något man själv brinner för som man vill dela med dem. NÄR DE VET HUR VIKTIGT DET ÄR FÖR EN

Mormor Greta

På Familjerätten där jag jobbar ser vi också en annan variant. Lika sorglig, men omvänd. Det gäller män som skiljer sig, träffar en ny kvinna, och gör hennes liv helt till sitt. Bildar ny familj med hennes barn. Hans biologiska barn upplever pappa att det är den nya kvinnans regler och vanor som styr. Hans tidigare barn känner inte igen sin pappa, vantrivs, och säger ifrån. Då släpper pappa taget om dem helt. Hemskt sorgligt och inte alls ovanligt.

Mormor Greta

Slank visst in ett "pappa" på fel plats där...

Ajabajaerika

Gjorde mer så när jag var yngre men efter din feminist-skola alla dessa år jag följt din blogg har jag nog fått upp ögonen och förändrats.

Rebecca

Jag jar nu bott i ca tva ar pa Irland med min kille, men har tröttnat och ska snart flytta hem till Sverige, och tanken ar att han ska flytta med men nu när han val börjat tanka till lite sa inser han ju att ah, kommer han klara att vara sa langa från familj, vänner etc.. Och han har ju självklart helt ratt till de tankarna, men det ar liksom som att han inte helt inser att liksom ja det ar ju sa jag har haft det nu i tva ar..? Typiskt man att tycka att deras "självuppoffrande" väger sa mycket tyngre an vart.

(Sorry for tangentbord)

Maria

Just detta att man inte ska anpassa sig för mycket, utan från dag 1 hålla fast vid vem man är, är nog en av de största lärdomarna jag dragit ur mitt äktenskap. Jag var duktig på att anpassa mig tidigare, men när jag nu som snart 40-årig tvåbarnsförälder fått nog av anpassandet och nog av att skämmas för mina intressen och behov, så suras det från mannens håll för att jag "har förändrats" (och i likhet med det som citerades från en tidningsartikel här ovanför så drar han också slutsatsen att det beror på att jag tröttnat på honom och träffat nån annan). Att jag tidigare anpassat mig efter honom så mycket att jag tappade bort delar av mig själv faller honom inte in, eftersom han aldrig skulle komma på tanken att göra så själv för någon annan.

Ylva

Jag hade inga intessen när jag började dejta. Började göra mig av med dem i högstadiet och i gymnasiet var de borta. Ägna mig åt studier och att träffa vänner och i gymnasiet pojkvän till helgen. Tyckte jag lessnade på mina fritidsintessen. Kanske undermedvetet tyckte jag att kvinnor inte har några egna intressen, eller i alla fall inga hobbys de ägnar tid åt och det hörde barndomen till?
Skulle idag säga att största intresset är att följa feministiska grupper på fb.

Marielle

Jag känner ett behov av att dela med mig av flera fall jag känner till där det är raka motsatsen, men som ändå passar fint in under rubriken "män som vill slippa ta ansvar". Män som träffar en kvinna och då helt förlorar kontakten med vännerna och inte helt sällan med familjen också. För när han levde som singel var han tvungen att anstränga sig och ta eget ansvar om han ville ha ett socialt liv. När han sedan träffar en tjej kan han istället bara hänga med när hon träffar familj och vänner och få sitt sociala behov tillgodosett utan att själv behöva anstränga sig. I början kanske tjejen frågar om de inte ska bjuda hem hans föräldrar på en fika eller hans kompisar på en grillkväll och jodå det tycker han låter bra, men eftersom det är upp till honom att ta initiativet blir det aldrig av och hans relationer rinner ut i sanden. Och vad sitter sedan hans kompisar och familj och säger? Jo, då spekuleras det i om han är "hårt hållen" och att han säkert inte "får" ta kontakt för tjejen. Allt blir hennes fel fastän det är han som är en latröv och tycker att det är tjejens ansvar att organisera hans sociala liv åt honom.

Sara

Jag har hållit på med musik i hela mitt liv, det är lite som att andas. Min man är inte speciellt musikalisk, men han har i alla år engagerat sig i mitt sjungande efter bästa förmåga. Ett av hans största intressen är segling. Jag försökte under många år av vår relation att bli road av båtliv (=bökig och primitiv camping på en pytteliten yta), men det går inte. Under småbarnsåren fick jag till slut lite bryt och har sedan dess inte velat agera ruffhäxa (mitt uttryck) längre. Han är väldigt besviken, det vet jag, men jag vill vara ärlig med hur jag känner. Vårt äldsta barn, 10 år, har ärvt min musikalitet och är måttligt road av segling. Hens yngre syskon vägrar - åtminstone just nu - att öht följa med ut med båten, så det har blivit en viss snedfördelning. Och självklart har jag dåligt samvete. :( Jag uppmuntrar maken att segla med sina/våra kompisar så fort han har möjlighet, men vi försöker ju rådda med diverse annat också under semesterveckorna.

Tess

Vi är paret mot strömmen där... Grejen är dock att jag känner skuldkänslor för att jag har bestämda åsikter och jag jobbar på att möta honom också. Jag tycker att parförhållande handlar om att ge och ta, så att träna min förmåga på att "mötas" är bara bra, men de där skuldkänslorna...? De där reaktionerna från folk när de får höra att han blivit med mig på nåt han egentligen inte gillar... Och ännu mer: reaktionerna när de får höra att jag åkt iväg på egna äventyr någon gång. "VEM PASSAR BARNET?" osv...you know :-p Suck!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog