Lady Dahmer

Mamma jonglerar barn, matlagning, umgänge, städning osv medan lilla pappa bara kan fokusera på en sak
Och back to business. Fortsätter på temat: "Kvinnor som anpassar och uppoffrar". Fick nämligen en kommentar från en Sofia ang. män som brister i ansvar som var så jävla intressant:
 
"Jag tänker på att min man aldrig kan ha ansvar för barnen när han gör något, om han så bara byter glödlampa och ungen kommer och ska resa sig mot hans ben ropar han på mig "-Hallå kan du ha koll på Max eller?" Ska han till affären tar han aldrig med sig något barn (aldrig spontant iaf).
 
En fika eller lunch med polarna på helgen är barnfritt för honom. Men själv står man där och lagar mat, fixar och donar med ett barn runt benen eller på höften, ber man om hjälp (ja man ber, man kräver ALDRIG) får man höra suck och stön "- Men kan han bara inte få en bit gurka/slev/leksak så är han lugn?"
 
Om han väl tar honom är det 99% chans att ungen är tillbaka inom 5min igen och tjatar, gnäller, vill upp "- Han är mammig" får man höra. NEJ HAN ÄR INTE MAMMIG! HAN VILL BARA VARA DÄR HAN ÄR TRYGG OCH BLIR SEDD!"
 
Alltså handen upp alla som känner igen detta?!
 
Jag känner igen mycket, dels genom egna erfarenheter men också genom att lyssna på andra par samt kvinnor som berättar. Jag tror att det ofta sker i bara farten. Jag tror inte att det alltid är medvetet eller för att vara elak som snubbar gör så här. Jag tror det är många faktorer som spelar in och när jag synliggör detta hemma så låter det ju logiskt "Ja men du är ju hemma nu så då kan ju du... jag blir så stressad bla bla". Jaha.
 
Ja men jag och andra mammor gör allt det där varje dag utan backup eller hjälp. Tre ungar som lever rövare, en bebis som skriker och vill bli buren och inte en jävel som frågar om man behöver hjälp när man ska styra upp middagen.
 
Eller när man har en polare över och inte träffats på länge och så har man ändå barnen och blir avbruten hela tiden när man försöker catch up eller föra nåt slags samtal, men när mannens polare kommer, då är det en öl i soffan - barnfritt - och långa samtal in sent på kvällen. 
 
Tänker även på när man är sjuk som mamma vs. när man är sjuk som pappa. När pappa är sjuk så ligger han i sängen och är ynklig. Kanske i soffan till och med och tittar  på tv och dricker blåbärssoppa medan mamma ser till att han får vara ifred samt tar ALLT ansvar för allt, hämta barn, mata barn, fixa osv. När mamma är sjuk så är allt som vanligt. Ingen pappa som är hemma och täcker upp. Han är på jobbet och mamma får ta hand om barn, matlagning och allt annat. Som vanligt. 
 
Oj hoppsan ni lät det bittert här och eftersom att jag oroar mig för att folk ska tro att jag lever med en jävla idiot som aldrig gör nåt så måste jag såklart slänga in en brasklapp att nej såklart jag inte gör! Men det är det som är grejen, de flesta män är inte elaka idioter som vill förtrycka oss men de flesta män bär med sig ett sånt självklart och entitled beteende medan kvinnor är fostrade att täcka upp, ta hand om allt och ta allt ansvar. Och till och med vi som ändå samtalar mycket om dessa frågor faller i dessa könsstereotypa mönster och fällor emellanåt. 
 
 
Och nej säg inte att kvinnor är bättre på att göra fler saker samtidigt och att män bara kan fokusera på en sak för om det är så, så tycker jag att vi kan dra in alla körkort för män. De flyger ju för fan flygplan och åker till månen. 
 
Känner ni igen detta? 
Angelica

Tyvärr känner jag igen allt. Har börjat påpeka det mer hemma eftersom det gör mig ledsen, stressad och förbannad. Det blir så tydligt när man får barn. Innan var det så självklart att vi skulle dela ansvaret men nu är det t.ex. mitt fel om han åker iväg själv med ett barn och inte tar med skötväskan. Eller att han tar med den och sedan upptäcker att JAG inte fyllt på med blöjor.
Och ska vi ut och äta är det självklart att jag ska köra, trots att jag varit nykter flera år pga graviditeter och amning, jag borde ju kompenseras nu kan jag tycka.
Och jo, jag har också en av de schyssta männen, han fattar när jag förklarar, men så sjukt irriterande att tvingas förklara varje dag!

Frida

Jag är ihop med en kille som jag har lyckats få över på den feministiska sidan, vi har mycket samtal och han har börjat reflektera själv och allt. Jag är dock jävla skiträdd för att hamna i den klassiska 'kvinnofällan', där man precis som du beskriver alltid är den som passar upp på mannen plus ta barnen och hemmet osv. Till er som är där nu eller har varit där.. hur orkar man? Går det att ha det så men ändå ha ett bra förhållande? Hur gör man för att inte börja hata snubben? Jag vill verkligen ha barn med min sambo, men jag är skiträdd att jag ska upptäcka att jag är 'fast' i det där och att det förstör vårt förhållande liksom.

Louisr

JA! Framför allt så ska män ha cred så fort de tar sitt självklara ansvar. Nej du har inte räddat världen.. du har städat lägenheten samtidigt som barnen är hemma. Så jävla tröttsamt!

Anni

Alltså ja! Tänk att min superfeministiska, jättesnälla snubbe 99% av gångerna inte kan vara ensam med hund och barn medan jag är det alltid när han ska iväg på något. När jag ska iväg så hör jag "kan du inte ta med dig hunden/barnet? Det blir så stressigt med båda." Medan frågan inte ens nuddas när han ska iväg. När jag påpekar detta så kommer det "lilla-pappa-kan-inte-kortet" fram. Det gör mig väldigt ledsen och arg eftersom det blir så tydligt hur mina ansträngningar tas som självklara.

För övrigt är du en fantastisk inspiration och förebild LD. Så glad över att du finns!

Panna

Sjukt att jag känner mig tacksam över min man som gör samma saker som jag. Folk tycker tom att jag är bortskämd bara för att jag kan åka iväg utan barn, få ta sovmorgnar, vila på dagen samt egentid vid datorn eller tv:n på kvällen? Jag menar allt detta får ju min man också varannan gång. Sitter just nu nere och ser på call the midwife medan maken sköter nattning av trotsig 3-åring. Tror jag ska hämta ett glas med Fanta...

Jennifer

Känner igen mig, tyvärr. Min partner är dock medveten om det här och försöker bli bättre, men det är svårt när beteenden sitter inpräntat från start. Men ja, det är överjävligt att vara den som alltid multitaskar och passivt har ansvar över barnen även när man sover, skiter, lagar mat osv. Aldrig kan man slappna av.

Min man ger dessutom upp så himla lätt, är det fler som känner igen sig där? När han nattar barnet som krånglar och är ledsen så ger han upp och ber mig ta över efter typ 5 min för att hon är "mammig" och han inte duger. Men när jag nattar barnet kan jag ändå hålla på med en ledsen unge en halvtimme och inte fan är hon ledsen för att hon är mammig då... Han tror jämt att jag har någon form av mirakelkul när ungen krånglar vid nattning, matning, allmänt gnäll osv så då får jag ta över. *gäsp*

Tove

Tack vad bra ämne!
Pratade med en mamma på skolan. Hon hade varit på Ikea för jobbets räkning på sin lediga dag från ett underbetalt sk. kvinnoyrke. Eftersom hon var "ledig" så var barnen inte i barnomsorg, utan hade glatt fått följa med henne. Så dagen hon skulle vila, utförde hon obetalt arbete med barnen i släptåg. Så dumt.

Sofie

Så var det när jag fick barn också. Men jag lämna tönten. Nu har han barnet halva veckorna och tvingas då till att göra allt. Funkar perfekt!

Linnéa

Jag har inte själv några barn men trodde att detta var skrivet av mina bästa vän när det dök upp i mitt Facebook-flöde! Hon har också påpekat att hon alltid förväntas ha med sig barnen när hon umgås (inte mig emot) men att han kräver att han ska ha barnfritt när han umgås med sina vänner. Om hon har fått nog och i alla fall lämnat barnen med honom så ringer han efter 5 minuter och säger omringad av barnskrik att "det här inte går och att de saknar mamma". Han är inte heller en dålig person men situationen är helt absurd när man ser på utifrån.

A

Lite relaterat:
Frustrerad kollega blir uppringd på jobbet flera gånger av sin man som "erbjudit" sig att vabba denna gången. Sonen har halsfluss och måste till vårdcentralen för att kolla om det är streptokocker. Telefonen ringer första gången tidigt på morgonen. Mannen undrar vilken vårdcentral de tillhör. Han är stressad och måste veta det NU eftersom han måste ringa vårdcentralen innan ett visst klockslag för att få en akuttid. Kollegan berättar vilken vårdcentral de tillhör. När hon får andra samtalet står mannen med sonen i receptionen. Han undrar vilket personnummer sonen har. Sen ringer telefonen igen. Då sitter mannen med sonen hos doktorn och undrar om pojken har några allergier. Bara minuter efter ringer det igen "tål han penicillin?". När kollegan lagt på luren för sista gången så skriker hon "JAG KUNDE FAN LIKAGÄRNA TAGIT UNGEN TILL DOKTORN SJÄLV!".

Svar: alltså herregud, tyvärr inget ovanligt.
Lady Dahmer

Christina

Tack och lov har jag inte det så!

Isabell

Känner så igen från min egen barndom och mina egna föräldrar! Har börjar påpeka och berömma min mamma mer för allt hon gör; planerar och handlar mat tills barn och barnbarn kommer hem, styr upp en bra planering för helgerna när vi kommer hem osv. Påminner henne om att den förmågan har hon tränat upp och blivit bra på, det är inget hon bara kan pga sin livmoder och därför förväntas göra det. Hon har börjar reflektera mer över detta, att hennes "sysslor" inte behöver göras på sidan om, samtidigt som något annat utan är precis lika mycket värt (egentligen mer pga hon hållet ihop det sociala...) som det pappa gör som ät mer synligt; fixa i trädgården, bygget saker osv. Hennes tvättande, matlagande osv synd ju mindre och är mer av en evighetsgöra och lätt att glömma bort att berömma och bekräfta jämfört med pappas trädäck och växthus liksom. Sen kan en önska att de levde mer jämställt kring dessa sysslor men tänker att ett steg i det hela är att påvisa allt det arbete kvinnor gör. Beröm den som dukat fint, städat badrummet, planerat och handlat. Det är sånt som gör att allt fungerar.

Tim

Ibland undrar jag om jag är ensam om att vara en kille i ett heteroförhållande och har det omvänt? Känner igen mig så i alla kvinnors berättelser fast det är jag som typ tar allt. Jag städar, nattar, tvättar, handlar, lagar mat, köper presenter till barnkalas, planerar semester, sköter sociala kontakter etc. Är det så ovanligt? Blir mörkrädd.

Svar: ja det är ganska ovanligt
Lady Dahmer

Em

Ibland är det jävligt lätt att folk säger åt kvinnor att släppa kontrollen hemma .. Det är inte männen som gör nåt i utan det är kvinnorna som inte tillåter männen o ta plats med husbestyren....
Återigen ska kvinnorna visst ansvara för saker o ting... Bla ska de alltså tydligen även se till att förhållandet är jämställt ... ):(

Är det ett skämt det där med o alltid "blama" kvinns att de får skylla sig själva ? Påse skit är va det är...

Emma

Ja! Och till på köpet "men bara du ber mig så hjälper jag till och gör lika mycket, jag bara ser inte". Nähä, så det är mitt ansvar att svara vårt barn när han säger något, finnas där för honom (för när pappan inte svarade/kramade gick han alltid till mig), ta hand om att det finns regnkläder på förskolan, blöjor i väskan, betalat den där räkningen, har koll på alla tider och läkarrutiner, plocka undan och fram grejer åt barnet etc etc etc in i evinnerligheten.

Mia

Ja, känns igen. Måste säga till om att sambon får ta hand om barnet för att göra något som att laga mat utan att behöva snubbla på barnet som vill bli buren. Sambon ropar då på barnet som såklart inte kommer, får förklara att han måste ta upp det och vara med det på något ställe där det inte ser mig. Detta händer typ varje gång. Jag tar nätterna pga amning, han tar morgonen. Sedan sover han minst 1, 5 timme på em när jag ammar och fixar middag. Han har ett jobb i Norge som gör att han är borta varannan månad då jag har allt ansvar för hem och ettåring. När han är hemma är han " ledig" en månad, då gör vi den här uppdelningen. Han fixar frukost och morgonpromenad med den lilla, jag får egentid då. Sedan fixar jag lunch och brukar handla, vara borta en halvtimme. Sedan sover barnet ( ammas) och sambon. Därefter middag som sagt. Han leker med barnet någon timma innan jag ger kvällsmål och nattar med amning 18.30-20.00. Undrar om det är ungefär rättvist?

Emilia

Jag och sambon har inga barn än men pratar jätteofta om sånt här för att undvika de typiska fällorna så gott det går. Han gör redan 50% eller mer av hushållsarbetet på eget initiativ men jag vill inte att mina barn ska ha en pappa som inte vet vad de fått för vaccinationer, vad de har för allergier och som inte orkar natta för att de gråter och "är mammiga". Han är sjukt medveten om den här "projektledarrollen" som kvinnor ofta fastnar i, att man måste delegera och tjata och är den enda som oroar sig. Jag är enormt tacksam att han inte bara gör hushållssysslor när det behövs, utan att han gör det utan att jag måste säga till först. Är soppåsen full så byter han påse, står det sopor vid dörren tar han ut dem och om jag ligger halvdäckad på soffan efter jobbet så sätter han igång med middagen, utan att jag måste "be" honom. Det är jätteskönt. Men vi har de här samtalen ändå för vi vet ju båda att man kan fastna i mer stereotypa roller när ungarna väl kommer och då vill vi vara förberedda. Särskilt eftersom jag har en npf-diagnos och inte kan ta halva föräldraansvaret, han kommer behöva ta 60-70 %. Och så finns det fortfarande många småsaker som jag gör som inte han gör, antagligen för att jag är kvinna. Hade jag inte sagt att vi ska börja göra en budget varje månad och lägga undan pengar så hade vi fortfarande stått utan sparkonto. Om inte jag planerade in middagar och släktträffar skulle vi sitta ensamma varenda kväll. Om inte jag donade, pysslade och bytte gardiner skulle vi bo i en kal lägenhet med en madrass på golvet. Men han är bra. Jag får t ex intrycket att de flesta män inte lyfter ett finger om de inte blir tillsagda när det kommer till bröllopsplanering. Men där är han jäkligt aktiv, ringer bröllopsförrättare, designar inbjudningskort etc. Det är fint. Jag blir glad att han tar initiativ. Och jag blir glad att han låter mig vara lat när jag behöver vara lat. Varje lördag och söndag får jag frukost på sängen och om han kommer hem efter jobbet när jag varit ledig och jag inte gjort ett skit, och det är disk överallt och klädhögar på golvet så lyfter han inte på ögonbrynet för det. Och jag är glad att vi kan snacka om sånt här utsn att han går i försvarsställning. Det är nice! Vi är bra på att kommunicera. Har fortfarande inte haft vårt första bråk och då har vi ändå gått igenom en hel hög svårigheter med t ex sjukdom och ekonomi. Han är min klippa.

A

LD:
Kan också tillägga att det var kollegan som talat om för mannen att pojken måste till doktorn för att det kan
vara streptokocker. Också hon som påminde honom om deadline för att få akuttid.
Kan tänka mig mannens panik "okej, 15 minuter kvar till deadline... *Homer Simpson-skrik* VAFAN HAR VI FÖR VÅRDCENTRAL?!?!"

Anonym

Känner inte igen det alls. Hade lämnat mannen väldigt omgående om det vore såhär.

Svar: trots i övrigt bra och kärleksfull relation?
Lady Dahmer

H

känner liksom de flesta igen mig något otroligt, men jag vill flika in en sak som kanske kan rädda dig från ett pajat förhållande;
Säg ifrån varenda gång med lugn röst, annars riskerar du som jag att den femtielfte gången av "men kan du ta barnet med dig plz jag blir stressad" (=läs "jag vill va ifred så att jag kan slösurfa/ha eeeegentid") EXPLODERA och då får man i vanlig ordning höra vilken psyksjuk galning man är. Hysterisk kärring etc, men det fattar ju inte han att man går och fyller sin vredesbägare tills droppen gör att det rinner över..ibland i flera veckor;) iallafall jag går och tänker igenom alla orättvisor och bitska kommentarer lååångt på förhand och då blir det bara skit av allt. Stå på er, och uppfostra era egna söner till bättre män för nästa generation

Miss nöjd

Jag blir faktiskt lite förfärad över att läsa om hur folk har det! En enda gång behövde jag skälla på min sambo över en sån här sak och det var när vårt barn börjat äta själv och det alltid var jag som roddade matlagningen plus matning av barnet. Då sa jag till om att nu får du ju faktiskt sluta vara så tafatt när det gäller matningen, det vore trevligt om jag fick äta med båda händerna någon gång! Sen märkte jag att jag föll in i det klassiska kvinnobeteendet och blev den som kontaktade hans familj när det gällde gemensamma sammankomster och köpte presenter till hans släktingar osv men sa till honom att jag inte ville ha den rollen och då tog han tillbaka den.

I övrigt delar vi faktiskt på allt här hemma, inte 50/50 men vi tar de sysslor som den andra inte gillar. Jag lagar mat, han diskar, han hänger tvätt, jag viker, jag handlar/han dammsuger osv. Egentid för båda är en självklarhet och vi tar varannan helgmorgon med barnet samt peppar varandra att göra sociala saker på egen hand eftersom vi båda är lite hemmakära.

Jag tror att en anledning till att vi har det så här liksom utan att ha kämpat för det är att han växte upp med en pappa som gjorde precis ingenting hemma och dessutom knappt var närvarande mentalt heller. Han såg hur illa det här gjorde hans mamma och barnen med förstås så det blev en självklarhet för honom att hjälpa henne samt att aldrig bli likadan själv. Inser att vi faktiskt har det ganska bra! Och ja, vi kommunicerar om dessa saker och han har liksom förstått att det inte är mitt jobb att vara projektledare och att jag inte vill ha den rollen heller.

Somrig 81

Mina föräldrar levde så. Jag skulle aldrig acceptera att leva så. Man har själv ansvar att säga nej. Det klagas mycket. Jag har klagat mycket på min man. Men insåg att det var jag själv som tog över och att mycket skulle va på mitt sätt. Satte mig själv som slav under mina egna regler.. Jag vill ha kontroll på mycket. Får faktiskt skylla mig själv när han inte vet eller inte gör vissa saker eftersom det är jag som tagit av honom det! JAG ville va mammaledig och sköta hemmet, planering, organisation. Jag blev organisatör. Sen är det lätt att bli trött och sur. Men jag valde det. Och vill jag inte vara organisatör mer så måste vi ju prata om det.

Lika många män bli illa behandlade av en fru som kräver och kräver och gnäller. Hur han än gör är det fel. Å vi är faktiskt födda olika. Oftast är en man starkare än en kvinna och vi är kanske olika lämpliga till olika uppgifter? Vi kompletterar varann här hemma. Jag är glad slippa byta däck, trimma gräs mm. Det vi bägge tycker e tråkigt delar vi på. Som t ex matlagning. Jag tar ofta tvätt. Han tar ofta disk. Jag handlar ofta (kontrollbehovet!!!) men när jag inte orkar åker han. Jag dammar å han tar golven.. Vi ser oss som ett team.

Det viktigaste av allt är kommunikation. För pratar man inte, utan stör sig bara, då blir inget förändrat. Endast kommunikation det handlar om! Att säga hur man vill ha det. Inte skylla på ett särskilt kön... det e min åsikt och min erfarenhet, sen får alla tycka vad man vill:)

Barn är ofta trygg hos mamma. Kanske för att hon VALT att vara hemma mer? Kanske har ammat länge och fått ett speciellt band!

Äh, sluta gnäll å gör nåt åt det!

Anna

Trimma gräs kräver väl knappast någon "manlig" muskelstyrka?
Om männens hjärnor är så underutvecklade att de inte kan sköta hushållssysslor utan att påminnas/tjatas på kanske de skall omyndigförklaras.

Lennita

Är så glad över min sambo o pappan till mina barn, speciellt när jag läser detta som jah vet stämmer för så många andra kvinnor. Han gör skitmkt med barnen. Åker o handlar själv m barnen varje helg, gör han nått i trädgården typ klipper gräset är barnen med osv osv. I vårt fall är det faktiskt så att han gör mer med barnen. Mkt har dock kommit naturligt för att jag i långa perioder varit sjuk och nu är jag gravid men även om jag varit frisk så hade jag aldrig velat ha d på nått annat sätt men önskar såklart att jag hade mer ork och energi till aktiviteter m barnen.

Jenny

Hehe, känner igen fast i ombytta roller: hemma hos mig är det alltid jag som ber min sambo att ta hand om bebis när jag ska göra nåt, ex. laga mat, dammsuga etc... Lite pinsamt, men eftersom det är jag som är föräldraledig nu så känner jag ett jättebehov av att få zooma ut och inte ha fokus på bebbe en stund när sambo väl kommer hem. Och det funkar ju så länge det bara är ett barn i familjen.

Lisa

Är så glad över att jag i min egen familj inte alls känner igen den här beskrivningen. Min man gör allt med åtminstone en unge på höften, och egen tid med kompisar är sällsynt för oss båda. Däremot känner jag verkligen igen beskrivningen från mitt barndomshem.

Angelica

Fick nyss kommentaren: "Väck mig imorgon om du behöver hjälp."
Öh, så självklart är det att jag ska kliva upp och göra iordning barnen och frukost, om jag inte ber om hjälp vill säga...

Helen

Japp, känner igen! - Och gör (!!) fastän jag "egentligen" har full insikt... Och oavsett sjuka eller friska så upplever jag att mannen (männen) inte vet om att de flesta av arbetsuppgifterna ens existerar! T ex alla halvt eller helt osynliga sysslor som handlar om att hålla koll, komma ihåg, påminna, pussla, förbereda, förebygga, ja ligga steget före osv. Såg förresten ett klipp idag från ngn morgonsoffa där en man (!) pratade om hur det funkar när det ska bjudas på grillat. Mannen står vid grillen och steker köttbitarna. Varken mer eller mindre. Kvinnan roddar med allt annat såsom att duka fint, fixa potatis, sallad, såser, efterrätt mm och samtidigt ser hon till att hemmet är städat och barnen är duschade, snutna och har fina kläder på sig. Mannen säger att det är han som har lagat maten (ja han tror verkligen det). Och när det sedan blir dags att diska så tycker han således att han slipper, eftersom det ju var han som lagade maten, dvs gjorde allt jobb innan. Så himla dråpligt typiskt.......

Jj

Känner igen det och väl skrivet!

Tove

Intressant att höra allas erfarenheter, tappat hakan och känner inte alls igen mig i mitt eget förhållande. Hur tror ni ni är bösta sättet att lösa sådana hör situationer - att mannen beter sig som en jättebebis menar jag? För det lär ju inte ligga i hans intresse att byta detta sköna liv där han kan bete sig såhär. Någon som har några idéer?

Åsa

Åh, blev så bitter av att läsa denna text. På grund av att jag känner igen allt, exakt allt! Går såna här beteenden att ändra på, eller är det liksom för djupt rotat? Känner mig så sjukt trist när jag liksom måste be om saker hela tiden, saker som borde vara självklara. Tärande är det i alla fall.

Marie

Är fullt medveten om att det är normen att det är så som du beskriver i inlägget LD, därför skäms jag över att jag som kvinna i en heterorelation (med barn) inte lever upp till alla de fina egenskaperna (enligt mig) såsom självuppoffring, att helt gå in i föräldraskapet och då bortse helt från sina egna behov till förmån för andras behov, att tjäna andra osv... men jag strävar efter att fortsätta att utvecklas att bli mer sådan med tiden. Min sambo som är (cis-)man har däremot alla de egenskaperna. Dock är jag, som nämnt ovan, totalt medveten om att vår relation utgör ett undantag, det går ju inte att missa.

Anna

Jag tror det är vansinnigt viktigt att ta ett gemensamt ansvar från start i ett föräldraskap för att inte hamna i det du beskriver. Med gemensamt ansvar menar jag delad föräldraledighet. En förälder som inte är hemma och tar ansvar för hela vardagen (utan att den andra föräldern samtidigt är hemma) hamnar ofrivilligt (eller frivilligt?) på åskådarplats. Vi har ett barn som nu är två och var hemma lika mycket innan förskolestart. VAB delar vi varannan dag så vi tar samma del av det. BVC-besök tog den som för tillfället var hemma och läkarbesök pga sjukdom och olyckor har hittills min sambo tagit (varför? Pga varit på hans vab-dagar alt förskolan har ringt honom först när barnet blivit sjukt där). Sovmorgon har vi varsin dag på helgen och vi är båda varje vecka iväg ensamma och träffar vänner och/eller tränar. Jag är definitivt projektledare när det kommer till planering av morgondagens kläder, present till kusiner och mormor osv vilket vi jobbar med - vill att vi ska ha samma ansvar för sånt också! Men det där med tiden med barnet och respekten för varandras tid tummar ingen av oss på och jag är helt övertygad om att det varit annorlunda om det inte var självklart för oss att delta på samma sätt i vårt föräldrarskap från start.

Anonym

Vi satt på en uteservering jag sambon och tvååringen. Sambon börjar knåpa på ett sms. Vilket var ok i sammanhanget, vi hade suttit där länge osv. Men när jag tänker gå på toa så säger han småirriterat åt mig att vänta, vilket jag gör utan att riktigt fatta varför, tills han han skrivit klart och lägger ner telefonen. "Sådär nu kan du gå". Aha - Ansvara för tvååring skrivandes sms är alltså inte acceptabel multitasking ...

Elli

Känner igen endel förutom det med barnen. Min man har alltid haft dem med sig, engagerat sig i aktiviteter och lekt med dem från start. Aldrig tyckt det varit jobbigt utan de har varit en självklar del i hans vardagliga liv. Jag har gjort betydligt mindre just där.

Men jag undrar hur du LD (eller ni) tänker kring allt detta kontra att ha valt att vara hemmafru. Dvs ha en partner som jobbar heltid och själv vara den som ansvarar för hemmet. Tänker att då är det väl ganska naturligt att den som är hemma tar det största ansvaret för hem och barn ? Skulle jag jobba heltid och hade en partner som var hemmafru/man så skulle jag tycka det vore mer än rätt att min partner gjorde mer hemma. Logiskt ju. Även höll i planeringen osv.

Helen

Jo ett praktexempel på hur det (inte) funkar pga att mannen har noll koll och därigenom alltid kommer lindrigt undan. (Vi borde ha sämre koll!)
"-Har du några läxor?" Frågar han sonen, som svarar
"-Nä. "
Därmed har mannen gjort sitt. Klart slut.
Kvinnan däremot (t ex jag) fattar ju att nä inte betyder nä, utan det betyder att sonen hellre gör något annat eller att han verkligen inte heller har koll - han heller. Kvinnan ser därför alltid till att själv ha koll på prov, inlämningsuppgifter och läxor. Vilket innebär att det är hon (dvs jag) som också står för allt tjat, då hon är den enda som vet när det behöver tjatas. Varpå mannen kommenterar att hon tjatar så mycket. Hennes (mitt) svar är då
"-Om vi delade på ansvaret skulle jag bara behöva tjata hälften så mycket. " Ganska enkel matematik faktiskt.
Men inte nog med det. Kvinnan (dvs jag) åker sedan dessutom på att sköta ALL hjälp med skolarbetet, vilket även det är tungt när det alltid sker under motstånd. Det är straffet för att man bl a är utrustad med alldeles för långt tålamod. Och ansvarskänsla. (Ok, det handlar väl om att kunna/fatta innehållet också, men det är långt ifrån hela sanningen.) Och så där håller det liksom på, år ut och år in...

Hanna S

Hos oss är det tvärtom, men det beror på att jag är utbränd och har svårt för att komma ihåg saker eller göra flera saker samtidigt. Psykisk ohälsa har alltså sänkt min kompetens till en mans nivå...

Sara

Alltså Tack från hjärtat ni som berättar. Jag känner tyvärr igen mig i precis allt. Är ledsen över det många gånger men älskar ju karln. Ställer honom ibland till svars för allt detta och det blir alltid så att jag får dåligt samvete efter. För då börjas det pratas om hur jag är mycket bättre på allt med barnen, han kunde aldrig göra mitt jobb etc etc. Han vet oftast inte om det finns mat hemma eller ens vart blöjorna finns. Jag är fan trött precis jämt.

Blir ledsen på er som nästan anklagar och tycker hur kan du vara så dum att du stannar med honom och försätter sköta precis allt. För att jag älskar honom.....och för att allt annat är bra.....och inte fan skulle jag bara sluta göra saker för mina barn. Det är ju dem som blir lidande om jag ska bevisa för honom hur mycket jag faktiskt gör hemma.

Sen tycker jag det är sjukt svårt för vi lever på den lön han tjänar. Jag är hemma med barnen. Vart slutar mitt jobb och vart börjar vårt delade hemarbete?

Maria

Jag lever i tvärtom-världen!
Mina föräldrar var precis tvärt om, och det har ju lärt mig.

Mamma chillade på soffan efter jobbet varje dag, medan pappa hängde i köket med oss barn och lagade mat, läste läxor, pratade om dagen, spelade spel och bakade enorma mängder bullar. Handlade och skötte aktiviteter.
Hon var och är fortfarande ett riktigt proffs på att dra "du kan mycket bättre" kortet.

Mamma flyttade från sitt hemland delvis för att slippa hamna i den kvinnorollen, och är den radikalaste feminist jag känner till, förklädd till en 50 årig tekniker :)

Så i mitt eget hetero-förhållande (utan barn tack och lov) föll det mig aldrig in att ta projektledarrollen.

Han handlar alltid på väg hem från jobbet, planerar och lagar middag och köper hem lättlagade rätter till mig om han ska bort några dagar. Ser till att hushållsekonomin går ihop, kollar mina räkningar också, ligger steget före.
Hade det inte varit för honom hade vi inte skaffat några möbler eller köksutrustning. Bokar och planerar resor.
Jag städar, diskar och tvättar oftare men då som paus från plugg, jag gör det jag har lust med och ser inte resten.

Det här är ju en standard för mig, och det är så spännande när det krockar i kontakt med omvärlden när människor förväntar sig någonting annat :D

Chica

Jag lever med en bra man. Han ser inte tvättberg förrän hand kallingar är slut, han byter aldrig lakan på eget initiativ, och tänker inte på att köpa vinterskor till barnen förrän det är fem decimeter snö på backen och barnen inte ens längre kommer i sina sommarskor. jag är alltid före honom. Därför blir jag planeraren, den som tjatar och den som oftast tar initiativ.MEN min man lagar i princip all mat när han är hemma, han tar en promenad med ungen så fort jag ber honom, han nattar oftast på kvällarna, han sätter alltid mitt och barnets välmående före sitt. Ungen är även här plåster på ffa mig. Visst drar jsg det större ansvarslasset och fixar mest i hemmet och med barnen men han uppoffrar också mkt tid och energi, när jag inte har det. När jag behöver iväg för egentid så tar min man det som en klackspark. Han säger bara "visst!", och jsg kan sticka. Och hemmet rasar inte sönder för att jsg är borta två timmar. Jag försöker göra samma sak när han vill något. Men Hans behov Av egentid verkar mindre. Jag har insett att vi är ju bara bra på olika saker. Han kommer inte ändras, och jag kommer inte ändras. Men vi funkar faktiskt väldigt bra ihop.

Misha

Känner igen detta så mycket. Både i mina gamla och och i mina vänners förhållanden. Min vänninas sambo är den största mansgris jag känner, och har sagt rakt ut att han inte tänker ändra sin livsstil för att de har barn. Varför skulle han det lixom? Hon är ju mammaledig av en anledning enligt honom och det är för att hon, och endast hon ska ta hand om barnet då tydligen. Eftersom han jobbar heltid fortfarande så har han ju rätt till sin AW varje vecka och golfrundor eller vafan det nu är han gör på helgerna. Hon får nästan aldrig egentid, och när hon väl får det är det max en timme innan han ringer och tycker det är jobbigt att ungen gnäller.

Men samtidigt, många kvinnor jag pratat med som är i sådana här förhållanden önskar ju självklart att de var mer jämställda. Men när vi då pratar om det lite mer så kommer det fram att vi kvinnor (inte alla såklart) inte anser män vara lika manliga om de gör dessa saker självmant. Tänkte på det och kan nog instämma att jag själv är i den fällan. En man som tycker om hushållsarbete är lite feminin och inte så manlig i mångas ögon. Är det mycket därför vi inte ställer krav heller? För att vi inte vill riskera att göra våra stackars män omanligare?

Amanda

Min sambo tvättar, handlar, städar, lagar mat. MEN det handlas alltid bara till just den middagen (inte för imorgon eller resten av veckan), tvätten hamnar ofta i fel grader med fel färger, badrummet städas aldrig ordentligt (jag får alltid göra om, hatar när badrummet är sunk), maten är god men aldrig speciellt näringsrik eller en sallad till.

Det är som att män aldrig når hela vägen fram. Znark.

Ola

Lite ironiskt att pappan brukar klippa av navelsträngen när många fäder verkar se sina barn som en förlängning av sin partners kropp. Att det är mammans business att ta hand om barnet, men att pappan (om han är snäll) kan hjälpa till ibland. Vissa pappor i min omgivning hjälper till mycket, men alltid med en lite uppoffrande attityd, som om det egentligen är lite för jobbigt men att han ändå gör det eftersom han vill vara sjysst mot mamman.

Jag väntar mitt första barn och att bli den typen av pappa som beskrivs i blogginlägget är verkligen en mardröm!

Malin

Väntar mitt första barn vilken dag som helst. Jag och min man har av olika skäl (b.la. vem av oss som är mest lämpad, sugen och intresserad av att ta hand om spädbarn på heltid) valt att jag går och jobbar igen efter bara några veckor och han tar hand om större delen av föräldraledigheten. Reaktionerna från omvärlden har varit horribla. Framförallt andra kvinnor har nästintill blivit kränkta. "Jag skulle aldrig ha kunnat lämna mitt barn..." säger mammor till mig med anklagande ton. "Lämna mitt barn??". Som om min man sitter barnvakt när jag är och jobbar? Är det så samhället ser på det när pappa tar största ansvaret eller när en försöker förändra normerna är det ju inte konstigt att vi har det som vi har det i våra relationer och vardagspussel.

Lizzie

Hej. Känner igen det. Jag och killen har precis sepererat och har 2 barn varav äldsta hade jag sen innan. Att lägga dom var jag tills jag fick jobb då skulle han ju lägga de. Ibland var jag hemma 22:30 och då kunde det hända barnen var vakna än. Och ville jag ha ledig helg så fick jag lägga barnen innan gick ut. Och så ringde eller smsa han hela tiden för att kolla när jag var hemma. Nu när det tog slut så ska han flytta. Men han har knappt varit hemma och hjälpt till med barnen alls och den minste (vår gemensamma) förstår inte. Hon eller ja båda barnen är rädda för att han ska gå o de ej får se han mer. Jag har förklarat att bara för han flyttar träffas de ändå. Och det har tatt sig väldigt till mig nu och det förstår jag. Men inte han. Och det har alltid varit så under tiden. I varit tillsammans. Alltid han som gått ut o jag hemma. När vi båda jobba o barnen var sjuka fick alltid jag vabba.

Pippi

A i det fallet med vårdcentralen kommer ju dock pappan att lära sig på ett helt annat sätt än om mamman hade tagit barnet dit själv och alltså är det viktigt att han gör det ändå. Man kan tycka att vissa saker är självklara men de är kanske inte det innan man har provat. Nästa gång kommer han att veta det mesta han behöver och kanske bara ringa en gång. Sedan skriver han upp personnumret på barnet eller lär sig det utantill och efter tre försök gör han allt lika självklart som mamman, vilket inte hade varit fallet om hon aldrig hade låtit honom göra det för att han inte fixade det själv från början. Samma sak gäller det mesta.

Anna

Pippi: Men nej. Det där är ren och skär lathet. Fixar man att ha ett jobb fixar man att gå till vårdcentralen med sitt barn. Har han aldrig varit på vårdcentralen själv liksom.

M

Jag blir otroligt glad ändå att jag lever i ett förhållande där min man och jag tydligt delar ansvaret.
Förstår att det är ovanligt och känner mig sjukt lyckligt lottad, däremot känner jag typ någon sorts skuld när jag inte behöver ha koll på allt för det känns som det "borde" ligga på mig.

Sen har vi båda två verkligen jobbat på att jag ska släppa över ansvaret och han ska ta det. Men tycker det är rätt sjukt när jag är borta och fikar eller vadsomhelst och man får höra, jaha så han är barnvakt höhö....WTF NÄR HAN ÄR FÖR I HELVETE PAPPA TILL UNGEN GRRRRRRR?!

PS. Gå riksmarchen, det behövs!


Madeleine

Tack för det här inlägget, LD!
Allt jag läser i kommentarerna stärker rädslan för att skaffa barn. Skjuter ständigt upp det för att ta vara på de förmodade glansdagarna i förhållandet. Jag har det bättre än mamma och svägerskan: en karl som ser när det behöver dammsugas men inte dammar våra svarta hyllor, som lägger in tvätten, byter gardiner och syr i knappar men aldrig faktiskt byter handduk eller sängkläder, som är noga med att det äts och köps grönsaker men tycker det är mitt jobb att lära sig fler recept (t.ex. från kvinnliga bekanta (...))
Men jag kan lämna över disken och badrummet samt den sociala biten, och trivs med uppskattningen över varm mat när _han_ kommer från jobbet (farligt!)
Tror faktiskt att jag har vant honom av med att, i samma sekund som _jag_ kommer från jobbet, fråga vad vi ska äta. När han själv varit ledig hela dagen.
Sätter numera upp en lapp på kylskåpet där båda fyller på med sånt som saknas, och så handlar vi tillsammans eller när det är fullt på lappen.

Känner ni förresten igen er i att bo med någon som ondgör sig över onödiga burkar i kylskåpet? Ni vet, så att man inte bara kan öppna dörren och köttbullar trillar ut, utan att han måste leta och rentav öppna burkar, om jag inte svarar i telefon? Varför ligger de inte bara kvar i stekpannan tills nästa dag, som när han steker något? Eller har inte ni heller fyra stekpannor?

Sonja

Ja män är mycket sämre på att ta hand om små barn!
Jag önskar vi kvinnor kunde ta hand om varandras barn mer, typ kvinnor som möts och bara rår om och tar hand om varandra och varandras barn. Jag tror att vi generellt är mycket mer lämpade att ta hand om barn än vad män är.
Jag menar absolut inte att de är onödiga eller att de inte kan lära sig (!!!). Jag bara liksom njuter av tanken att dela barn med andra mer än vad som sker idag. Kanske rent utav att man skulle bo mer tillsammans än vad man gör? *fantiserar fritt*

My

Hej Elli. Jag är sk "hemmafru" sedan 2013 (arbetat 50% ett år av dessa) men jag har inte alls ansvar över hushållet bara pga hemma mer. Jag råkar vara hemma mer för att ta hand om våra barn, för att dom ska slippa förskola före tre-fyra års ålder, och inte för att sköta hushållet. Han arbetar med försäljning, jag med barnen. Hushållet sköter vi gemensamt och när han är ledig från jobb ser vi till att jag kommer undan barnen. Vi ser på förvärsarbete som lägre stående än att ta hand om barnen. Ett synsätt jag förstått är väldigt skilt från samhällets synsätt där förvärsarbete premieras och att vara med sina barn spottas på. Mkt tacksam över partner som förstått vad som är viktigt i livet ☺️


Självklart tar kvinnor mest ansvar i hemmet oavsett några individers livssituation. Men att vara hemma behöver inte nödvändigtvis vara = sköter allt i hemmet.

Y

Ni som skriver att era relationer i övrigt är toppenbra, vad syftar ni på då?

Anna i stugan

Japp, igenkänning här också. Och vi har en bra, kärleksfull och på många sätt relativt jämställd relation, delade föräldraledighet, delar vabb, städar och tvättar lika mkt och på egna initiativ (ingen behöver projektleda den andre), men just när det gäller att rodda barn samtidigt som man gör något annat så är maken definitivt mer tafatt. Tycker det är helt omöjligt att handla med barn, trots att jag gör det ofta. Ber mig om att förbereda middag om han ska vara ensam med barnet på kvällen. Vissa här kommenterar med "jag skulle lämnat direkt" och "hur orkar man stå ut med en sån jättebebis", men det är ju inte på ALLA områden han är så "handikappad". (Vilket i sig väl är bevis på att det handlar om vilja och intresse, snarare än förmåga).

jos

Usch får sån ångest av att läsa detta. Sällan har förnekelsen varit så lockande, jag orkar inte inse hur ojämställt det är mellan mig och min kille :'(( Han är en fin person, men som sagt, detta "entitled" beteende är så oerhört djupt rotat. Han är inte alls medveten om det själv. Och jag är ledsen att säga att han inte blivit omvänd till feminismen än.. Han kommer från en bakgrund där feminism inte direkt har något fäste.. uppväxt på landet lite mer snus, öl och motorer.. väldigt klassiska könsroller bland hans kompisar och familj. Jämfört med dem så är han ändå mer öppensinnad, men det räcker ju inte någonstans för att komma i närheten av jämställdhet.. Jag har inte gett mig dock, kämpar som ett djur för att få bukt med allt.. men ibland orkar man inte ständigt föra en kamp mot sin omgivning.. Ibland är det viktigt att inte göra mer än man orkar.. man kan fanimej bli utbränd av att försöka skapa jämställdhet också!!!

Anna

My: Så har vi det också. den som är hemma med barn har inget krav på att uträtta hushållsarbete då vi båda två tycker att det är väldigt arbetsamt att vara hemma med barn (vi delar FL ungefär lika). Hushållsarbete görs när den som arbetar kommer hem, en tar hand om barnen och den andra grejar.

H

Hög igenkänning! Skäringer & Mannheimers podd (avsnitt 6 tror jag) tog upp ytterligare en aspekt på temat: de manliga sommarprojekten. De där bodarna som måste byggas, taken som ska bytas, veden som ska huggas etc. Alla långa, tidskrävande projekt som MÅSTE få bli klara, och som absolut inte kan utföras i närvaro av barn eller avbrytas för matlagning (men äta går ju bra, så klart).

Jag (då höggravid) råkade ut för ett evighetslångt staketbygge som absolut behövde göras färdigt till varje pris, vilket ledde till att jag skötte barn och hushåll hela djefla sommaren. (Gravida kunde ju inte pyssla med tunga staketgrejer, men bära matkassar, badkläder, fyraåringar etc gick bra.) Sedan stod staketet där som ett monument och håvade in beröm (och det ÄR fint!), men den som samtidigt höll liv i två ungar och födde en tredje har hittills inte fått nått diplom. Bitter? Ja, ibland.

Efter staketsommaren har byggprojekten lejts ut till hantverkare. Dyrt och sämre resultat, men det räddar förhållandet och min mentala hälsa.

Anna

H: Så klockren beskrivning!

Sara

H: underbar (eller ja, ledsam) beskrivning! PRECIS så! Jävligt få diplom som delas ut till kvinnor öht. Vi har ju liksom bara markservicen att ratta och den går sällan folk och ohhhh:ar och iiiih:ar sig över. Ett jävla staket eller en medioker altan är däremot på Nobelprisnivå. Där ska synas, ryckas, frågas och applåderas.

Jenn

Mitt stora problem med att diskutera den här exakta problematiken är att det är så oerhört svårt att lösa i nuet. Jag har sagt det förut under tidigare inlägg på liknande teman. Det vore såklart bäst om de som är överordnade i samhället och därmed gynnas av den här snedvridna arbetsfördelningen och överskjutandet av allt ansvar till sin partner för den här "projektledarrollen" tog ansvar för de här orättvisorna.

Men i vilken värld kommer den som sitter på privilegier bara... vakna en dag och komma på att den måste lämna ifrån sig lite av sina privilegier och ta på sig lite mer ansvar? Alltså utan att ett jävla massa jobb går in i att förklara för den här personen att det den tar för givet inte är självklart för andra på grund av rådande samhällsstrukturer.

Jag blir rakt ut sagt förbannad när jag läser kommentarer som typ skambelägger kvinnor för att de valt fel män alternativt inte gör relationsarbete tillräckligt bra och därmed skyller hela problematiken på kvinnorna. Som om männen i fråga inte har något som helst ansvar för situationen. Men samtidigt... Hur har vi tänkt att det ska bli ändring i nuet då? Det är ju tyvärr så att det är oerhört oproduktivt att bara vänta på att saker ska bli bättre. Vi måste liksom ta ansvar för att diskutera orättvisorna mer våra partners och hitta på sätt att försöka synliggöra dessa för dem. Ingen annan kommer komma hem till oss och göra det åt oss liksom. Vi måste ställa ultimatum och vi måste bråka. Hur ska det annars bli bättre i nuet, i de relationer som vi faktiskt har JUST NU?

För jag tycker liksom inte att en rättvis och dräglig tillvaro är något som bara ska unnas kvinnor om x antal generationer när vi väl lyckats med den feministiska kampen och fått till ett jämlikt samhälle. Jag tycker att kvinnors välmående IDAG just NU också är viktigt. Problemet är att det liksom inte kommer komma någon och rädda oss från våra egna relationer. Och problemet är att en inte bara kan skita i att göra alla de här sakerna för då kanske det är barnen (om en har barn) som blir lidande när de till exempel inte har med sig mat på skolutflykten eller har gymnastikkläder med sig.

L

Alltså plus en på H:s kommentar! Här snickras det räcke så det står härliga till, gärna helt maniskt med noll koll på klockan och mattider. Han blir även "stressad" och irriterad om jag samtidigt försöker träna TROTS att jag alltså gör det med två ungar klängandes på mig, eftersom jag ju då inte kan vara allmän hejarklack och det är ju dessutom jobbigt för honom att ha dåligt samvete för att han inte tar hand om barnen medan jag tränar, så det vore bättre om jag bara lät bli...

H

Anna och Sara: tack! (Eller ja, vad man nu ska säga).

L: fy fasen. Jag lider med dig. Funkar arbetsfördelningen när det inte byggs räcke?

Om ja: presentera kostnadsförslag på ett år i parterapi följt av skilsmässa/dubbla boenden vs hantverkarkostnad för räcket. Anlita sedan hantverkare, alternativt lev utan/med trasigt räcke.

Om nej (hoppas inte): jag vetefan, men försök ta tag i det, för dig, din kropps och dina barns skull. Man lever bara en gång och då är det synd att lägga den tiden på att klema bort vuxna män. Man måste få träna om man vill (UTAN BARN!!!). Och så vore det läckert om nästa generation kunde få växa upp i ett samhälle där det är självklart med två fullt ut ansvarstagande föräldrar (förutsatt att det finns två, såklart). Har tyvärr inget recept på hur det där ta-tagandet går till. Anyone?

Julia

Män är värdelösa i det här avseendet. Det är patetiskt.

Som exemplet ovan med mannen som inte vet var barnets blöjor är. HUR???!!!

Anna

Det är ganska skönt att min man inte är det minsta händig eller har någon bil. Jag kommer ihåg hur pappa alltid snickrade på huset när jag var liten och mamma skötte allt hushållsarbete, var inte alls rättvist då snickrandet var pappas hobby. Hushållsarbetet var verkligen inte mammas hobby liksom.

Alexandra

Känns typ hopplöst 😩
Lever med en hyfsat rimlig man som gärna diskuterar feminism och som lyssnar på er podd, men SJÄLVINSTIKTEN är lika med noll. Han kan se hur andra par i vår närhet har det skevt uppdelat, eller hur kvinnor i vår närhet tar allt ansvar för barn/mat/det sociala, men i VÅR relation blir han så jävla butthurt när jag försöker få honom att se att vi också har olika roller där den ena (jag) underlättar livet för oss alla medan han mer glider med. Han är en typisk sån där man som gör saker om man ber om det, men det är också jävligt tröttsamt 🙄

Försökte diskutera det konstiga i att jag släpat alla barn och tvätt till tvättstugan varje vecka tills vårt tredje barn var 3-4 mån och jag fick nåt uppvaknande och kände "vafan håller jag på med?!" och han blev så ledsen igår för att han tyckte att jag fick honom att känns sig dålig som inte "hann gå till tvättstugan innan mig" 🙄

Alltså hur orkar man ens? Jag har precis fått upp mina ögon för feminismen, vi har tre barn tillsammans och ibland vill jag bara ge honom en smäll så han vaknar upp!

Helen

Alltså, så bra ämne och så många tragikomiska exempel att känna igen sig i. Dessvärre får man ju uppleva motsvarande (fast kanske värre) på arbetsplatser OCKSÅ! Däribland staketexemplet och andra knäppa företeelser. Har massor "på lager".

Jennie

Jaaaa! Känner igen så jäkla väl! MEN hur gör jag för att ändra på det?? Lutar jag mig tillbaka och låter kaoset råda eller tar jag mig ur förhållandet trots att jag älskar karln och vi har barn som behöver sina föräldrar osv osv??? Jag har liksom inte verktygen på hur man gör för att förändra... Tips, tack!!!

S

H:
Samma här fast här var det ett hus som byggdes... Helt själv byggde han huset medans jag inte gjorde nånting, stackarn! Sen att vi hade en två-åring och en nyfödd och att han kunde:
* gå upp på morgonen och äta frukost av det som fanns i kylskåpet
* ta på sig nytvättade kläder
* ta med sig färdig matlåda och åka till huset mellan 0700-2100 (2200 och ännu senare ibland)
* komma hem och äta lagad mat.
* lägga de smutsiga kläderna i tvätten
* gnälla på att det inte var tillräckligt städat eller att jag inte hade valt ut tapeter eller att jag inte gick med på barnvakt till vår lille så jag kunde vara med och göööra nåt

Han hann åxå med att vara otrogen och sedemera lämna mig med två små barn och ett halvfärdigt hus - mitt fel för att jag aldrig gjorde nånting om dagarna... #nejjagärintebitter

Miss nöjd

S: för fasen vad arg jag blir av att läsa ditt inlägg!

AA

Check på allt, och mer därtill.
"Men varför är du alltid trött" "Varför är du aldrig kåt" "Du är så negativ"

Ja du... Om jag fick NÅN J-VLA ensamtid någon endaste gång så jag hade fått sova och återhämta psyket hade jag kanske orkat vara en fru också och inte bara mamma!!

Michaela

Jag håller inte alltid med om det du skriver! Men det här barn på pricken! Min sambon i ett nötskal! Speciellt de där om när man har vänner över. Alltid jag som tar vår son oavsett vems kompisar som kommer. Någon kväll skulle de faktiskt vara skönt att bara hänga med kompisarna!
Aa! Tyvärr stämde det här inlägget in jävligt bra (dåligt)!
Hare!! 😊✌🏽

duchess

asså jag känner igen detta beteende som fan, och vi har inte ens barn! men det är liksom samma syndrom. och jag blir galen på hur jag alltid börjar svansa runt som en löpeld när han typ lagat mat en gång för att hjälpa till och duka och ta fram det sista och fixa kall saft. jag börjar typ automatiskt "tillrättalägga" för att allt skall gå så smidigt som möjligt för att det inte ska bli irritation / friktion....
samtidigt måste jag kanske ta ansvar för att sluta göra detta för att det ska bli ändring.
jag o sambon har just flyttat isär och jag blir såhär - hur ska jag någonsin orka ha en relation med nån annan igen? ska jag gå igenom denna typ fem år långa uppfostringsfasen igen när man tragglar sig igenom vad-är-feminism light och vem går ut med soporna och ALLT??? min hjärna dör av att tänka på detta.


TACK LADY D för att du skriver dessa inlägg, det har hjälpt mig SÅ mycket under åren att kunna ha detta som utgångspunkter för att dra upp olika ämnen, och ha dig och bla. arsinoe som sätter ORD på mina upplevelser, och styrker dem med era röster och era i kommentarernas röster också! det är så viktigt och uppskattat massa kärlek till er och KÄMPA på

Stolt mamma

Har hittat hit till din blogg nu och mkt att läsa ifatt.
Gillar den o fortsätt att skriva som du gör.
Kram från en mamma till en liten regnbåge 🌈

http://unicornmum.blogg.se

Anna

F-n, vad trist läsning!! Jag känner igen mig på pricken från för 25 år sen när mina barn var små....

Madde

Känner inte igen för egen del då min make är lika delaktig och tar lika mycket ansvar som jag för barnen. Var hemma hela minstingen första år osv. Men känner igen det på kvinnor i min närhet och hur deras äktenskap är. Tyvärr.

Sofias

En kanal som vill stötta människor med olika problem. Har eget tragiskt förflutet med missbruk, svår uppväxt, mobbning, Depp, socialfobi, utnyttjande våldsamtförhållande med ex sambo, och massa mer. Brinner för stötta andra med liknade problem och vill visa de finns en väg ut. Kommer dela hela min historia här.
PS kolla in min insta för mer info om detta

Insta:sofiasandenyoutube
Kontakt:mokaka82@hotmail.com

Karin Kjellkvist

Anna: Ja fyyy faan...mitt liv med för 25 år sedan. Att inget förändrats?!?! Naivt trodde jag det!

Att leva med någon jag ville, försökte, inte kunde ändra gjorde mig olycklig.

Tack och lov lämnade han mig efter dryga 20 år. Jag hade tyvärr inte modet, annars hade jag själv lämnat honom tidigare...

Olivia

Jag lever i en relation med en man som inte alls är så där. Med en man som tar minst halva ansvaret för barnet vårt. Och jag undrar ofta över vad det är som gjort att det blivit så. Min sambo har inte växt upp i en jämställd familj (vem har gjort det, lixom?) och hans bror är inte likadan.

En sak som jag kan tänka bidragit till att det blivit så här är att vi var föräldralediga tillsammans de första 3 månaderna och sedan började jobba lite grann för att efter 6 månader båda jobba 50% tills barnet vårt blev 1,5 år och började förskola. Då gick vi upp så sakteliga i arbetstid och ligger nu på 70 % (mannen) och 80% (jag) - nu när barnet är 8 år. Ingen av oss har haft mer/mindre tid med barnet än den andra. Ingen har blivit "proffs" medan den andra missat viktig tid. Vi har tagit hand om hämtning alt lämning samt nattning varannan dag (inte stenhårt, men överlag hållit rätt bra på det). Vårt barn har aldrig varit mammigt/pappigt annat än att han vid enstaka kvällar sagt "nej, pappa/mamma ska läsa". Vi har båda dugt att trösta, hjälpa eller vad nu vårt barn velat ha oss till.

Kan vårt jämställda ansvar ha med detta att göra? Eller är det mest bara så som min sambo är? Han är ju mer överbeskyddande än jag är, tex (inte överdrivet eller så, men lite mer "akta, inte så fort"-typen än vad jag är). Men hans bror är å andra sidan ännu värre med sina barn på det området (överbeskyddande alltså) men det har inte inneburit att han tar halva ansvaret för sina barn ändå, så det tycks inte ha med det att göra.

Jag grubblar en del på detta eftersom fler (alla) borde ha det så här..

Olivia

"Anonym" skrev: Känner inte igen det alls. Hade lämnat mannen väldigt omgående om det vore såhär.
Lady Dahmer svarade: trots i övrigt bra och kärleksfull relation?

Att ha barn tillsammans präglar ju allt. Går det att säga att en relation i övrigt är bra, när det inte gäller delen som handlar om barnen trots att den delen ju präglar hela ens liv? Och att inte ta sin del av ansvaret, särskilt om mannen lever med en kvinna som anser att det är grymt viktigt att män tar sitt ansvar, kan väl inte anses särskilt kärleksfullt? Inte respektfullt heller.

Jessa

Upplever att det blir så ofta för att HAN gillar att bara göra sådant som HAN tycker om och att barnet sällan är tillräckligt kul utan ofta i vägen.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog