Lady Dahmer

Jag vill att abort ska vara som att gå till tandläkaren
Abort drar verkligen igång folk. Vi är på tillbakagång på flera ställen i världen och även i de länder som till synes har fri abort så har möjligheterna till den försvårats så pass att det ändå är som om det fanns ett förbud. I sverige har vi inte abortkliniker utan här gör vi abort på sjukhusen och jag är så jävla tacksam för detta. Abortvård finns överallt liksom. Dock har väntetiderna blivit längre och på vissa ställen så skickas folk alltså HEM (?????) för att utföra aborterna på egen hand (med konsekvenser. Tror en kvinna faktiskt dog.) Vilket jävla vansinne!
 
Men så är det ju med kvinnors sjukvård. Bortprioriteras och nedmonteras. Är det inte förlossningsvården så är det forskningen kring våra sjukdomar och så är det rätten (tillgängligheten) till abort som hotas. 
 
Abort behöver bli just mer tillgängligt. Framförallt mentalt! Som jag pratar om i senaste avsnittet av Penntricket så tänker jag mycket på min dotter och kommande generationer flickor och kvinnor som kanske kommer att bli oönskat gravida och hur jag tycker att de ska kunna förhålla sig till abort. Det pratas mycket om att abort är psykiskt påfrestande men det beror ju på rådande samhällsnormer, där man dels är en dålig kvinna (hora) om man försatt sig i den situationen och dels på synen att abort är att döda ett barn. Även de som säger att de inte ser det så drabbas ändå av de tankarna, om än omedveten, när de ställs inför den situationen. 
 
Jag vill att abort ska vara som att gå till tandläkaren. Lika enkelt. Både praktiskt men också mentalt. Att det inte är några konstigheter eller tveksamheter. Att man tar beslutet, inte med hänsyn till moral eller känslor, utan baserat på det som är praktiskt. 
 
Jag har gjort tre aborter och det är fan det bästa jag gjort. In, ut, klart slut liksom. Jag kände ingenting efteråt annat än lättnad och har aldrig ångrat mitt beslut. Tvärtom så funderar jag mycket, med ångest, på hur det skulle ha varit om jag låtit bli. Då hade jag haft ett barn med mitt ex. Ett barn att oroa sig för på så många olika sätt, ja ni vet ju varför. 
Era tummar är valuta för bloggarna!
Mmmmm semestertider! Fast jag har ju alltid/aldrig semester. Även om jag drar ner på skrivandet (och poddandet, vi spelade in flera avsnitt så vi kunde slappna av lite) så måste jag ju alltid vara tillgänglig ändå. Jag får liksom ingen semesterersättning och det här är en färskvara. Om det så handlar om swishpengar eller de extra slantarna jag drar in på annonseringen här i bloggen så är det kronor som är beroende av att jag levererar. 
 
En annan sak som jag tänkte på, när jag läste detta inlägg av Trendenser: "Dags att börja betala bloggarna med tummen?" är att vi som bloggar och är aktiva på sociala medier på det sätt som jag är också är beroende av respons från publiken. Likes, delningar, kommentarer.
 
Som Trendenser skriver:
 
Valutan i vår värld är nämligen inte bara pengar och kronor. Det handlar lika mycket om om engagemang och feedback. Dels emotionellt förstås, som en uppskattande klapp på axeln och en känsla av att bli sedd eller bekräftad. Det behöver vi ju alla lite till mans.
Men det är också viktigt rent ekonomiskt, i form av användarstatistik och "engagement rates". Ni betalar ingenting för det ni får, men vi mäts i hur ni beter er. Eller inte beter er. Och i många fall är det David mot Goliat. Små independentskribenter som kämpar sida vid sida med stora multinationella medieförlag som har monetära muskler och integrerade plattformar, som kan korslänka och dopa antalet sidvisningar och använda smarta tekniska tricks för att få till snygga siffror mot annonsörerna. 
Vi som inte har allt det, vi har bara er läsare. Och era tummar.
Tänk gärna på det nästa gång du scrollar förbi en gilla-knapp.
 
Detta är nåt jag försöker påminna mig själv om ofta ofta. Dels att gilla och kommentera hos andra men också att dela! Länka och dela och sprida andras tankar, konton och ord. Jag kan bli jäkligt irriterad på stora konton som inte använder sina plattformar för att lyfta fram andra och varandra. Folk är så jävla snåla. Det är som att de inte vill bjussa pga rädsla att nån annan ska få lika mycket uppmärksamhet som dem. Sniket och trist. Vi tjänar ju på att hjälpa varandra fram. Och våra läsare tjänar på att hitta fler konton att följa och fler texter att läsa. 
 
Ok nu kom jag bort lite från det som var Trendensers poäng, att er interagerande är valuta för oss. Ju mer respons vi får desto mer blir vi "värda". Det kanske inte alltid ger pengar men det ger exponering och större yta att höras på. Vilket jag tycker är viktigt för de av oss som skriver om politik och annat viktigt. Kanske extra viktigt om man tänker på vad som får mest uppmärksamhet dvs utseende, KONSUMTION, shopping, yta, företagsspons och annat som är så jävla oviktigt.
 
Förlåt för värderandet men så känner jag. Jag irriteras jävligt mycket av att multimiljonföretag använder sig av storbloggares plattformar för att kränga mer skit på intet ont anande unga kvinnor. Och att bloggare verkar tycka detta är helt oproblematiskt. Eller förlåt "influensers". 
 
Nu kom jag bort från ämnet IGEN. Aja. Dags för bitterfittan här att återgå till semestern. 
 
 
Vi måste prata om en grej
Alltså ... nä.... jag kan inte hålla mig längre .... vi måste prata om en grej. 
 
 
Alltså. Senaste säsongen av Twin Peaks. 
 
VAD I HELVETE HÄNDER? (Skriker jag inombords var femte minut när jag tittar) Vad är detta för skit? Såg avsnitt åtta igår och blev förbannad. VA I HELVETE? Jag och Oskar stirrade på varandra i disbelief. Femtioåtta minuter av blaj? Femtioåtta minuter som jag aldrig får tillbaka.
 
Varning "spoiler": 
 
Men alltså trettio minuter av blinkande skärm, tiominutersklipp av en atombomb i detalj, svartvitt brus (???), långa hackiga klipp av mörka gubbar som snabbt rör sig över bildskärmen. (Har spelat in lite, kolla instagramstories för klipp från gårdagens avsnitt)
 
 
I DON’T KNOW WHERE I AM!!!
 
Avsnitt åtta var kulmen av skiten vi serverats sen starten. Det är kanske jag som inte är tillräckligt intellektuell? Det kanske är så? Att jag kanske inte fattar grejen pga trög eller saknar tillräckligt analys eller så är jag inte tillräckligt kultoverad eller vad fan vet jag????
 
Men jag börjar bli övertygad om att det hela är nåt slags konstprojekt som går ut på att Lynch kollar hur jävla lättlurad publiken är. Hur långt han kan gå och hur mycket vi sväljer för att det är Twin Peaks.
 
Och ja jag kommer såklart fortsätta titta. I'll see this through.