Lady Dahmer

Det vi ser mest av blir det vi uppfattar som normalt, allt annat som avvikande
Jag har fått otroligt många kommentarer från flera av er om att min undervikt inte alls ser så himla underviktigt ut, utan att jag tvärtom ser "normal" ut (alltså dåligt ord men va fan ni fattar). 
 
 
 
(Älskar att visa gamla bilder, så himla kul. Har tyvärr inte så många kvar pga blev bestulen på ett helt album) 
 
 
Och här vill jag uppmärksamma er på hur skev vår kroppsuppfattning har blivit.
 
Jag hade alltså ett bmi på 17, knäskålar som i förhållande till mina ben såg ut som handbollar, armbågar som var tjockare än mina överarmar och ben som stack ut åt alla håll (syns visserligen inte på bilderna men man ser ju att jag är väldigt smal) knappt några muskler, typ förtvinad av undervikt, men jag ser alltså helt rimlig ut enligt många.
 
Ja jag fattar det. Jag har också haft den där skeva blicken, jag har den fortfarande på många sätt och tycker ofta att det är svårt att verkligen se vem som är tjock och vem som inte är det, vem som är extremt smal och vem som inte är det. Jag har ju liksom er blivit hjärntvättad under en hel livstid.
 
Alla kvinnor, förebilder, som jag växt upp med omkring mig har ju varit magra. Nu menar jag inte morsan och hennes polare för de har man liksom sett som undantag eftersom att alla kvinnor i film, media, tv, musikbranchen, reklamen, tidningarna osv är kvinnor som bantat ner sig till svältnivåer. Vi matas ju med de här bilderna. Det man ser mest av blir ju normen. Allt annat avvikande. 
 
Jag har tänkt på det när jag kollar på film eller serier också. Kolla nästa gång ni gör det. Kolla hur smala skådisarna faktiskt är, alltså kvinnorna. I profil syns det extr tydligt, midjor som knappt lämnar rum för organen och absolut ingen mat. 
 
Jag fick en kommentar iallafall av en av er som var så jäkla bra och matnyttig så jag passar på att posta den här också. Ni kommer känna er upplysta när ni läst den. Det gjorde jag. 
 
 
Grodan

Alltså jag inser nu att min egna kroppsuppfattning är helt orimlig. Jag har de senaste året gått upp från 47 kg till 52 kg, vilket är en mer normalvikt för min längd (163 cm). Men jag känner mig tjock. Jag tycker magen är plufsig, låren dallrar och Gud CELLULITERNA ska vi ju inte ens taaaala om. Får delvis skylla på min mamma som alltid bantat och i tur hennes mamma som också varit extremt viktcentrerad. Trots att jag varit smal hela min uppväxt har jag uppenbarligen ändå tagit åt mig av deras beteende.

Sjuka är att trots att jag inser att det är totalt orimligt att tycka att jag är tjock när jag väger 52 kg, så spelar det ingen roll hur rationell hjärnan är för samhället säger ändå att jag inte är lika snygg nu. Jag är för svag för att inte bry mig och imorse när vågen stod på 51 kg var jag stolt.

Svar: Nu går du ner med vågen till grovsoprummet. Nu på en gång. Varför har du en våg? Kasta ut fanskapet! ❤
Lady Dahmer

Somliga Förbannade Kvinnor

Fantastisk kommentar, tack! Om ändå fler hade lite koll innan de påstår saker som om det var fakta. Som detta med att barnfetman ökar i Sverige. NEJ det gör den inte. Punkt. Och om folk kunde sluta applicera andra länders siffror och statistisk på Sverige. Vet inte hur många ggr jag sett folk länka till statistik för USA för att bevisa att fetma är ett lika stort problem i Sverige. Eh... nej. Sverige är inte en stat i USA. Det är ett land i Europa. Hemskt ledsen att skolan svek dig så kapitalt.

Linnea

Fick en liten aha-upplevelse av detta (och efter att ha lyssnat ikapp en massa poddavsnitt senaste dagarna). Det är ju inget fel på min kropp. Och det är inte heller mitt fel att jag hatat den, det är allt omkring som lärt mig att jag ska hata den för att den inte är smal! Det gör mig så jävla förbannad!
Jag är 23 år och har tyckt illa om min kropp sen jag var ca 10 år. 10 år! Det är ju sjukt! Det är det senaste året eller så som jag börjat tänka om och inse hur sjuka idealen faktiskt är.
Jag är inte tjock men jag är inte smal heller, har aldrig varit. Jag faller in i kategorin "mullig" (enligt normerna), vilket betyder att jag har lite fett på kroppen. Mage, lår, rumpa dallrar och jag har stora bröst som hänger lite. Min lillasyster som alltid varit smal (och kort och mindre rent allmänt) har alltid varit den som fått komplimanger för hur gullig, söt eller snygg hon är. Jag fick aldrig höra det utan jag var "duktig". Eftersom jag fick matat till mig att utseende var det viktiga så var det enda jag tänkte på under min uppväxt att försöka bli smal och se ut mer som min syster. Vilket jag såklart aldrig lyckades med utan bara mådde dåligt över... Sorgligt.

Sara

Fick också en aha-upplevelse!
Spännande det här med storlekar.
När jag var 25 år vägde jag 65 kg och hade storlek 38, som då ibland kallades 38/40 eller M.
Nu är jag 45 år. Väger fortfarande 65 kg och har fortfarande storlek 38. Nu heter dock den storleken oftast 36/38 eller S.
Jag har alltså gått från storlek Medium till storlek Small, trots att jag själv inte blivit mindre.
Jag tror att de ändrat på storlekarna för att "genomsnittsmänniskan" (som ju borde vara Medium) har blivit större.
Så relativt sett har jag liksom blivit mindre.
Om några år kanske jag är XS även om jag skulle förbli oförändrad... *tänker*

Maria

Ibland tycker jag det är så jobbigt med att läsa din blogg, för jag blir bara arg. Arg på samhället, arg på män, generellt. Det är jobbigt! :-/

Truth

Cissi wallin är 1,73, du är kanske 1,67 med god vilja. Du vägde alltså 45 kg på bilderna om bmi 16?

Svar: men gud jag skrev fel, 17 skulle det stå
Lady Dahmer

MD

Jag ifrågasätter inte att du var underviktig och att knäna såg ut som handbollar, men på bilderna ovan är armbågarna inte större än armarna. Och en bild när du sitter på gungan med benen mot kameran får underkroppen att se bredare ut än den är. Kameran lägger alltid på 5 kg. Så för oss som aldrig såg dig IRL när du var underviktig ser du inte så ut på bilderna.

Ulrika

Ni som inte tycker att hon såg underviktig ut. Titta på överarmarna, titta på handlederna, titta på händerna. Låt er inte luras av att hon hade lite byst kvar.

Lisa

!!!! fattar verkligen inte vad folk får ut av att sitta och skärskåda exakt hur underviktig eller ej du var. Så jävla indoktrinerat, vad är det som svider så i hjärnan på folk med att du haft en undervikt? Herregud vad sjukt det är att vältra sig i det såhär. Undervikt är också ett spektra och innebär inte att man väger 0 kilo. Blir så less på hur besatta vi lurats att vara, och hur osynligt det även är för många.

sanna

Blir lite chockad av att folk ser bilder av en vuxen kvinna som har en kropp med ett barns proportioner och inte tycker hon ser underviktig ut!

Helena

Jag tycker det är jätteviktigt att fundera över det här med hur skev vår blick på kroppen har blivit. Om inte annat så märker jag det i min blick på min egen kropp, för min hjärna säger att jag är tjock i förhållande till de bilder den har blivit matad med är det "normala", samtidigt som jag rent logiskt kan konstatera att även om magen inte är platt som en pannkaka utan har en del som "sticker ut" här och där är jag ju faktiskt inte tjock egentligen, och jag diskrimineras eller föraktas inte pga min kropps utseende. Problemet är att hjärnan inte lyckas sammanjämka den här motsägelsefulla informationen efter att den blivit så indoktrinerad under så många år med vad som är eftersträvansvärt.

A

Tack för att ni gillar min kommentar. Inget uppstår ju ur tomma intet. Det är bara att gräva lite i historien så hittar man förklaringar på det mesta.

Jag vill också säga till alla kvinnor där ute att bedöm aldrig er kroppsstorlek efter er klädstorlek. Har ni storlek 44 så se detta 44 som endast en siffra som visar vilka kläder ni ska ha. Låt bli att tolka den där jävla siffran. Du kan befinna dig inom normalviktsområdet, men ändå ha storlek XL. Ifrågasätt logiken i att vara normalviktig men samtidigt extra stor! Det här med storlekar gick snett från dag ett där nångång under 1800-talet. Ha också i åtanke att alla kvinnor då, fattiga som rika, var korsettsnörade och hade därför fått smalare midjor.
Bedöm er heller inte utifrån vad vågen visar. Är du så tjock att du har du ont i fötter och knän, höga levervärden och har svårt att resa dig från soffan så gör nåt åt vikten eftersom det handlar om din hälsa och livskvalitet, men det finns ingen anledning till att tukta en redan normal och välmående kropp. Man kan faktiskt väga ganska mycket innan det blir en direkt fara för hälsan. De allra flesta kvinnor som pysslar med dieter och matrestriktioner är inte ens tjocka. Bantningsindustrin tjänar såna otroliga summor att det är helt orealistiskt att det endast skulle vara de få riktiga tjockisar som faktiskt finns som köper viktminskningsprodukter och går med i diverse viktklubbar. Nej, den här industrins största inkomstkälla är inte tjockisar. Det är den stora massan helt normala kvinnor.
Och när det gäller den här fetmaepidemin så undrar jag bara var är alla feta? Vårt samhälle är mer kropps-vikt-och utseendefixerat än någonsin. Hur går det ihop med en fetmaepidemi? Bor alla feta i USA? Det kanske de gör för när WHO ändrade sin BMI-skala så blev 30 miljoner amerikaner överviktiga över en natt. Så snabbt spred sig inte ens pesten i Europa.

Julia

Bra inlägg!! Tips om det senaste avsnittet av fantastiska This American Life podcast där olika kvinnor pratar om sin relation till kroppen och vikt: https://www.thisamericanlife.org/radio-archives/episode/589/tell-me-im-fat

Helen

A, jag älskar dig!!!

Somliga Förbannade Kvinnor

A
Hur mycket jag än tycker om allt annat du skrivit så gillar jag inte att du skriver att man ska göra något åt vikten när man är fet och sätter fetma i motsatsförhållande till normal, hälsosam och välmående. Om ens värden är dåliga ska man ändra sitt leverne (om man kan/vill/orkar) men det kommer med största sannolikhet inte påverka vikten mer än väldigt lite. Det är så verkligheten ser ut. De allra flesta lyckas inte behålla sin vikt när de går ner pga helt naturliga orsaker. De allra flesta orkar nämligen inte leva ett helt liv i svält med ständig hunger.

A

Somliga förbannade kvinnor:
Självklart är inte tjockhet = ohälsosamhet. Jag är själv tjock och har inga dåliga värden. Inte ens högt kolesterol. Däremot har jag varit ännu tjockare. Mina smärtor i fötter och knän var direkt orsakade av min fysiska tyngd. Jag lyckades gå ner så pass att smärtorna försvann och har hållit det än så länge. Mer än så tänker jag inte gå ner. Jag hungrar inte men däremot måste jag äta extremt tråkig mat så det är egentligen bara en tidsfråga innan jag går upp igen vilket jag är medveten om. Med "normal" menade jag inte att tjocka är onormala. Jag menade normkvinnor. Kvinnor som befinner sig inom samhällsnormen och BMI-normalen men som ändå trixar med mat och vikt.
Jag skrev kommentaren i all hast och kanske inte uttryckte mig så väl.

Somliga Förbannade Kvinnor

A
Jag förstår! 👍☺

RebeckaL

Håller med Lisa, varför sitter vissa och analyserar graden av undervikt eller graden av icke undervikt? Jag förstår inte ert syfte?

Lena

Kan man vara av tvärtommått? Att man ser exakt lika smal ut som dem på reklamen, alltid gjort det. Vet inte om jag äter för lite eller om det är genetiskt, har väldigt svårt att gå upp i vikt hur mycket jag än äter. Och jag mår extremt dåligt över det. Varje dag tänker jag att jag är för smal, jag måste fortsätta äta även om jag är mätt. Man ser överallt på nätet där folk säger kurvor är tusen gånger bättre än benplankor. Flesta killar är också beredd att hålla med om att de som inte har fett inte är snygga nog, utan det är kurvor som är the shit. Folk har sagt till mig när jag ätit något nyttigt "nyttigt? du borde äta pizza hela tiden". Som senast förra veckan sa en kompis ba sådär rakt ut "asså jag tycker din kropp inte är snygg, du är för smal. Inget fett".

Jag är inte anoretiker eller något. Har BMI på 20. Och äter normalt. Men jag känner mig ful o får stå ut med kommentarer om att äta mer.

Önska man kunde vara nöjd med den man är istället... Medier hyllar min kropp men folk på gatan gör inte det.

M

Jag tycker det är taskigt av vissa här (sanna) att uttala sig om "vuxen kvinna med ett barns proportioner" och sedan lägga på ordet undervikt. Du sitter alltså och kroppshetsar på en blogg som fördömer kroppshetsande.

Jag är sådär smal, fast med mycket mindre bröst. Vi snackar knappt 70A. Har alltid varit. Har alltid ätit ordentligt. Har alltid mått bra själv men fått försvara mig när andra plötsligt fick för sig att börja kommentera nån gång i tonåren, lite som du gör nu. Jag tänker inte skämmas för hur jag ser ut eller vad jag väger, och jag tänker fortsätta stå fast vid att vara nöjd med min VUXNA KVINNOKROPP som nu är i 30-årsåldern. Dina dömande uttalanden om barnproportioner är inte ok. Att döma LD's mående efter hur hon såg ut är kasst beteende, gå på vad hon berättar och lämna det förbaskade utseendet utanför.

PS: BMI är missvisande, och i värsta fall skitsnack beroende på hur människan är byggd. Ytterligare en måttstock att känna sig dålig mot med andra ord. Släng det i soporna tillsammans med vågen.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog