Jag är en curlingmorsa
Om vi fortsätter på sidospåret uppfostran och föräldraskap, eller allra helst det sistnämnda för jag tänker att det är föräldraskapet som är det viktiga. Inte uppfostran. Grejen är att de flesta, när man pratar uppfostran, menar det gamla goda auktoritära sättet där barnen ska sättas på plats och "veta vad som gäller". Gärna ska man ta i på skarpen och ha tydliga regler och ganska sällan pratar man om att möta barnet eller se till hens behov av att bli sedd och hörd. I sverige har vi som tradition att vara mer antiauktoritära men jag märker en trend där detta ifrågasätts och jämförs med curling, nåt som är nåt helt annat. 
 
Jag är dock en curlingmorsa tror jag. Inte för att jag försöker utöva ett föräldraskap som går ut på att lyssna på barnen (för det tror jag bara gagnar barnen) utan för att jag inte klarar av att se barnen besvikna eller ledsna så jag "sopar banan" på olika sätt emellanåt och måste aktivt tvinga mig själv att låta barnen göra fel, bli ledsna eller besvikna på olika sätt. Inte täcka upp. Inte rädda alla situationer.
 
Det är skitsvårt för jag har ju min egen barndom i bagaget och det var fyllt av ångest och misstag, besvikelser, ensamhet och magont. Jag minns exakt känslan. Och det ger mig svår ångest idag vid tanken på att mina barn ska känna detsamma, men då måste jag påminna mig om att det inte är samma sak alls. Men det är svårt.
 
Så jag curlar. Men att curla betyder inte att man inte lär barnet nåt. Eller att man låter dem komma undan med dåligt beteende. Eller vadå "komma undan"? Vad betyder det egentigen? Det låter så.... auktoritärt. Som att de ska bestraffas. Känna av det. Minns ni debatten där med Läckberg när hon sa att straffen ska kännas ordentligt för annars lär sig ungarna inte? Det tycker jag låter obehagligt på nåt sätt även om jag fattar att hon inte är en elak eller dålig morsa och att hennes barn inte far illa. 
 
Lösa tankar men jag tänker mycket på sånt här. Jag har ju skrivit tidigare att jag vet precis hur man är en dålig morsa och hur man gör fel, för där har jag haft massvis med förebilder. Men när det kommer till att göra rätt, då famlar jag i mörkret. Där har jag inget facit. Där har jag inga förebilder. 
 
Underbara Clara skrev ett debattinlägg om curlade barn för nåt år sen. Ni minns kanske. Ett stycke slår extra hårt i magen och det är väl med den erfarenheten som jag bygger mitt eget föräldraskap: 
 
Det stora problemet vi borde prata om är inte curlade medeklassbarn utan alla barn man bara önskar kunde få uppleva curling. Någon enda gång. Att deras föräldrar kunde ha resurserna att sopa banan för sina barn lite mer. Packa en matsäck, hjälpa med en läxa, ställa fram frukost, lyssna färdigt, gå på ett föräldramöte, vara klassförälder, leka, tjata, skjutsa och hämta från aktiviteter och sitta uppe och vänta sent om natten. Sådant där som är självklarheter (och kanske bortskämdheter för många) men som för andra barn är en ouppnåelig dröm. Därför att deras föräldrar av olika anledningar själva har det jobbigt.
 
En ouppnåelig dröm. Precis så. Jag var det där barnet. 
 
 
Somliga Förbannade Kvinnor

Åh, jag växte upp med den auktoritära uppfostran du beskriver. Bestraffningar som kändes och känslan av att bli sviken av vuxna ständigt. Av att vara mindre värd och ingen man behövde lyssna på eller vars känslor och tankar betydde nåt. det är vad auktoritär uppfostran med bestraffningar leder till. Tror dock att det är lättare för män att inte påverkas lika hårt av detta eftersom resten av samhället uppmuntrar de att höras och synas, både när de är barn och vuxna. det har ett helt annat svängrum oavsett hur hårda föräldrarna är. Men för en känslig blyg flicka som vill vara till lags (som jag var) är det fullständigt förödande. Jag hade känslan av att vara så värdelös att jag inte förtjänade leva med flera självmordsförsök som följd. Visst, curling-föräldraskap kanske gör att barn stökar omkring mer i det offentliga rummet, men åh så mycket mer harmoniska människor det ger. Det är en myt att det skapar vuxna som tror att de får bete sig hur som helst och trampar över andra hur de vill. Den enda farliga gränslösheten är att begränsa sina barn livsglädje och tilltro till andra människor.

T

Jag brottas med låg självkänsla och behov av andras bekräftelse. Ibland blir jag rädd för hur det kommer påverka mitt föräldraskap. Kommer jag försöka få tyst på mina barn om de väsnas för att jag är rädd för vad andra ska tycka om mig? Jag är så medveten om hur andra ser på mig. Hoppas att mitt barns välmående slår ut de här tankarna.

Binki

T: Så var det för mig. Ofta ängslig kring vad folk tyckte om mig, hur jag klädde mig, lät, verkade osv. Och när jag fick mitt första barn märkte jag att DET ENDA som var viktigt för mig var att hon hade det bra. Plötsligt var det inget problem att gå ut med okammat hår eller försöka amma skrikande bebis på bussen. Jag hittade mitt bättre jag när jag blev mamma, och det är fortfarande mitt livs fokus. Lycka till!

Hmm

Jag upplever inte det jag läser från dig att du curlar. Att vilja beskydda från ont är ju inte samma som att aldrig behöva ta ansvar och lära sig att ta hand om sig själv och vara respektfull mot andra och inte bara tänka på sig själv och tro att livet serverar en allt och att alla dessutom är skyldiga dig det.

Var det inte du som lät dina barn trilla i vattnet för att de skulle lära sig att vara försiktiga? 😊 Hålla mindre curlande än så kan man knappt bli.

Att inte vilja att ens barn ska ha ångest över vår onda värld och lära dem noll respekt samt egobeteende tycker iaf jag inte är samma sak.

My

Fanns det inte ganska bra forskning på hur skadlig auktoritär uppfostran är? Fick för mig att jag någonstans läst att alla experter i Sverige, alltså riktiga experter och inte experter a la Anna Wahlgren (stavning?), är rörande överens om att auktoritär uppfostran på inget sätt är nåt att syssla med. Orkar inte googla, sitter i solen och har det för gött. Plus om jag inte hela tiden tittar på barnen kommer snart nån och tycker att jag är en kass förälder 😬

Stina

De senaste inläggen gillar jag verkligen!

Isa

Fast är det där verkligen curling? Att packa matsäck och lyssna klart när någon pratar o.s.v.? I min värld är väl det mer normalt föräldraskap, curling tänker jag mer är föräldrar där barnen aldrig behöver laga mat själva, städa själva, boka ett enda besök själva (typ tandläkare osv), där det skjutsas och hämtas oberoende tid på natten. Hade en vän i högstadiet vars mamma satt uppe och väntade på henne när hon var ute och festade, och stod och gjorde pannkakor och té på natten när hon kom hem för att hon inte ville att ungen skulle lägga sig på tom mage. Det för mig är curling.

J

Jag tycker att det blir väldigt skevt när man likställer curling med att vara en förälder som bryr sig. Curlade barn tar inget eget ansvar, allt är alla andras fel och man behöver inte ta ansvar för varken praktiska grejer man ställer till eller känslomässigt elände, för inget ska behöva vara jobbigt. Det handlar om att inte behöva klara vardagsbesvikelser och att inte se sin egen del för att man blivit curlad. Det handlar inte om att ha fått matsäck och varm choklad, sluppit sticka ut som "konstig" i gamla kläder, haft en mamma som skjutsar till träningar eller en pappa som läser godnattsagor och hämtar vattenglas, hembakade bullar eller att ha någon som ser till att man kommer ihåg att göra läxan.

Jag tror inte att du curlar dina barn LD, inte som jag ser på curling i alla fall. Som du beskriver ditt föräldraskap låter det inte så.

Det finns ett hav av förhållningssätt mellan auktoritär uppfostran och curling. Att lyssna, bry sig, lyssna in, anpassa sig efter barn och situation är inte att curla!

Jag tycker inte heller att man kan ställa de två mot varandra, som om det ena vore ett problem men inte det andra.

Nemo

Jag tror många av oss har olika uppfattning av vad som definieras som curlande där allt bottnar i våra egna upplevelser med våra egna föräldrar/vårdnadshavare och vänners och bekantas föräldrar/vårdnadshavare. För ett barn som aldrig fick godnattsagor, matsäckar, hämtande och skjutsande, engagemang i skolarbete/fritid, osv, är det curlande om föräldrar gör dessa saker. För ett barn där nämnda saker var mer eller mindre en självklarhet så är curlande mer att föräldrar inte kan se några fel hos sina barn och skyddar dem mot allt och alla, typ, där barnen lär sig att inte ta eget ansvar för att de aldrig får ta något ansvar, osv.
Okej denna fundering lät bättre i mitt huvud men jag hoppas min poäng når fram någorlunda... definitionen av curlande är olika för olika människor...

Hanna

Tänker att som så att bli curlad och servad hela tiden som att föräldrarna är några slags personliga betjänter/bankomater/underhållningsartister är att bli curlad.
Tycker det är obehagligt med unga som inte har vett att ha respekt för äldre, lärare, poliser etc. Inte för att de haft en tuff uppväxt i förorten typ, utan för att de blivit curlade till ett par fullblodsegoister som tror att de bara har en massa rättigheter och förtjänar respekt utan skyldigheter etc. "JAG JAG JAG" ni vet (en sjuka som åtminstone hela Stockholm tycks lida av, det smittade av sig på mig som bott där i 7 år i alla fall)
Sådana som blir KRÄNKTA för att man säger till dom att bete sig som anständigt folk.
Där har ni curlade barn.

D

Här är ännu en som tänker på något helt annat när jag tänker "curlade barn". Jag tänker: aldrig plockar undan efter sig, kan inte som 16-åring varken göra den enklaste maträtt eller sätta på en tvätt, aldrig haft ett sommarjobb, vet inte värdet av pengar etc. Och jag tycker det är så viktigt att man har med sig allt detta hemifrån - för att kunna vara självständig och klara sig. Att visa att man är där, att lyssna på sina barn, att göra matsäck - det är inte curling det är omsorgsfullt föräldraskap.
Jag växte upp med "frihet under ansvar" - principen. Blev aldrig "bestraffad", men har liksom alltid gjort rätt för mig även om jag busat, rökt, supit osv. Hade mitt första sommarjobb som 13-åring, kunde laga mat och tvätta som 12-åring etc. Sen har mina föräldra såklart gjort en massa andra fel i sitt föräldraskap. Och jag har vänner som verkligen längtade och cravade sina föräldrars uppmärksamhet och som önskade att deras föräldrar skulle bli arga på dem, sätta ner foten osv. Olika förhållningssätt passar väl olika barn? Även om jag självklart inte menar att fysiskt- eller psykiskt våld, skrikande osv är acceptabelt som uppfostringssätt. Men vissa barn tror jag vill ha och behöver mer fasta ramar än andra gör, och vice versa. Gemensamt för alla barn (och människor) tror jag dock är behovet av lyhördhet, respekt och ovillkorlig kärlek.
Intressanta diskussionsämnen!

Monika

Fast det som Underbara Clara räknar upp kallar jag för omsorg som ingår i att vara förälder, inte curling. Jag fick en ganska auktoritär uppfostran men samtidigt mycket omsorg och hade föräldrar som ställde upp. Det är intressant att det verkar finnas lika många definitioner av curling som det finns människor, inte konstigt att det blir missuppfattningar. Tycker inte ens att man kan curla små barn, eftersom de är så beroende av sina föräldrar. Om man lägger för stort ansvar på yngre barn omger de väl att växa upp för snabbt och ses som jätteduktiga och ansvarstagande eller uppleva att de bara misslyckas hela tiden (som LD beskriver). Sen sker det ju en gradvis mognad och självständighet då jag tänker att barn och ungdomar mår bra av att ta eget ansvar och lära av sina misstag i lagom doser. Om man inte ger något eget ansvar till ungdomar tycker jag att man curlar.

FT

Fast de som Clara beskriver är inte att curla? Det är att vara förälder. Blir väldigt konstigt att skriva att vissa barn vill bli curlade och så vill de egentligen bara ha vanliga ansvarstagande föräldrar. Låter inte som du curlar, lite överbeskyddande kanske. Curla för mig är att barnen inte behöver hjälpa till hemma, att man städar deras rum, att de inte plockar undan när de ätit osv. Då blir man bortskämd och tror att andra ska serva en hela livet.

Emma

Det där med straff som "känns"... när jag var liten hade jag såna enorma känslor av skam när jag gjort något fel att straff skulle vara helt överflödigt. Det tror jag de flesta barn har.

För övrigt önskar jag att jag kunde vara mer curlingmamma. Jag gör så gott jag kan och han är bara två år länge. Men känslan av otillräcklighet hör kanske föräldraskapet till.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog