Jag är som sämst i mitt föräldraskap när andra ser på
Vi ältar vidare.
 
Klart det finns kassa föräldrar. Kanske är de kassa främst pga okunskap (kring barns behov osv) men också för att de helt enkelt är kassa som människor. Ansvarslösa människor skaffar barn. Elaka människor skaffar barn. Egocentriska människor skaffar barn. Idioter skaffar barn. Och så vidare i all evighet. Det händer då och då att jag också tänker jävligt fördömande om föräldrar jag ser. Kanske oftare när det är föräldrar jag har någon form av kontakt med: Kanske återkommande samma jävel i lekparken vars barn gång på gång slår och knuffar de andra barnen medans hen ser på eller en bekants bekant eller en släktning som till synes inte verkar förstå att barn är människor. Typ. 
 
Men min poäng i senaste diskussionerna är ju att det oftast är omöjligt att avgöra hur någons föräldraskap ser ut. Inte utifrån en ögonblicksbild. 
 
 
 
(från tidigare debatt på Läckbergs instagram)
 
Sen ogillar jag när man pratar om barn, helst små sådana, som ouppfostrade då fostran eller snarare utvecklingen och lärandet är en livslång process. Alltså "ouppfostrad" kan man börja snacka om när barnen nått 15 bast. Innan dess så är det en process av upptäckande, gränstestande, impulser, dåligt konsekvenstänk osv. Små barn är inte ouppfostrade. Möjligtvis odresserade eller okuvade. (Vilket jag ser som positivt)
 
Ofta när man talar om uppfostran så talar man just om dressyr. Om att dressera och tygla barnet till rätt beteende med straff och belöningar. 
 
Sen så säger jag såklart till mina barn när de beter sig illa. Jag har lyft ur dem ur situationer, gått hem när det spårat ut, sagt ifrån och hållt långa föreläsningar i vikten av att vara snäll och en bra kompis och visa hänsyn för andra. De får inte slåss, springa runt i affärer, kasta mat, skrika men ibland gör de just det även fast jag är aktiv i mitt föräldraskap. Det betyder inte att de är ouppfostrade eller att jag curlar dem. De är barn och barn beter sig som barn gör.
 
Sen så är jag ju kass emellanåt. Inte för att jag är elak eller hänsynslös utan för att jag saknar verktyg. Jag har ju skrivit om att jag inte vet hur jag ska hantera vissa situationer ibland och att jag önskar att jag var en bättre förälder.
 
 
 
 
Jag känner mig ofta misslyckad, men vet ni - jag blir inte en bättre förälder för att andra blänger eller kommenterar. Tvärtom, jag är alltid som sämst när jag blir stressad över vad omgivningen tycker och känner. Det är då jag skriker åt barnen. Det är då jag hotar dem. Det är då jag tar tag i dem. Ja det kanske ni som blir störda skiter i, så länge de håller käften - vad vet jag.
 
Men föräldraskapet är allt annat än bra precis då och därför jobbar jag mycket med att kunna släppa, kunna skita i omgivningen och bara fokusera på ungarnas välmående (och mitt eget). 
My

Försöker ofta tänka, när jag vet att jag blir dömd, att jag gör precis det jag ska för mitt barn. Försöker mantra att jag gör rätt trots andras blickar och kommentarer - jag är där för mitt barn och inte för andra. Men det är sjukt svårt. Jag känner mig ofta pressad, av andras förväntningar på hur jag ska hantera situationer, att kliva över mitt barns behov och därmed vara helt respektlös gentemot hans vilja men såklart smeka omgivningen medhårs. Andra förväntar sig att jag ska skälla, lyfta bort eller trösta. Sätta berömda gränser och stå på mig! Ett fungerar inte, två gör det MYCKET, alltså extremt mycket, värre och tre vill han bestämt inte ska ske. Fyra är helt lönlöst i situationen. Det vore helt kontraproduktivt att också försöka lära mina barn att dom inte får göra nåt mot andra dessa inte vill, och sen totalt göra det motsatta bara för att dom inte beter sig som önskat och att det kanske skulle störa andra en stund av deras liv.

En får nog bara gilla läget att folk är okunniga och uppenbart dömande och fortsätta göra det bästa för ens barn oavsett hur passande någon annan anser det vara. Jag tar gärna blickarna och kommentarerna om alternativet är att bete mig totalt respektlöst mot mitt barn. Det är bara synd att mitt barn ska behöva se att hans älskade mamma blir attackerad och ledsen "pga honom", är ju såklart inte pga honom utan pga respektlösa vuxna med tyckande. För jag är ju det för honom; Hans trygghet. När andra går på mig påverkar det honom, och inte blir han gladare. Inte heller när andra tror sig uppfostra honom åt mig.

RebeckaL

My
👍

A

Något jag själv tänkt på med föräldrar som kör med en supernanny-inspirerad konsekvens-baserad uppfostran är hur ologiska konsekvenserna är. Barnet slår ett annat barn, då tar föräldrarna hens playstation. Liksom va fan? Logik någon? Konsekvensen när barnet slår ett annat barn är ju att det andra barnet får ont, blir ledset och kanske blir rädd för slagskämpen och att slagskämpen därmed försvårat relationen och tilliten barnen imellan. Inte att en materiell pryl tillfälligt blir ifråntagen ungen. Man lär dem att deras dåliga beteenden bara får konsekvenser för dem själva i form av att något tas ifrån dem (prylar, friheten) vilket leder till att förståelse för "offret" inte utvecklas. Sen får vi en hel hög med vuxna människor vars tankar kring att inte begå brott bara handlar om att de inte vill sitta i fängelse snarare än att de inte vill göra någon annan illa.

Mie

Jag känner så vitt jag vet inga kassa föräldrar (vet ju inte vad som händer hemma när ingen ser på, men alla barn i vår omgivning verkar ha det nödvändiga och ofta betydligt mer). Däremot känner jag tyvärr en del föräldrar som inte ingriper när deras barn kör över andra eller tom är rent elaka. Föräldrar som jag nästan kan ha en känsla av tycker att det är skönt att deras barn kan ta för sig. Jag kan förstå att det ligger andra saker bakom och att de barnen har det jobbigt, men det ska inte mina barn behöva ta smällen för. Jag är rätt konflikträdd så det tog ett tag, men numera säger jag alltid ifrån och styr dem mot andra kompisar.

Jennifer

A: Huvudet på spiken! Tycker också konsekvenser måste vara relaterade till händelsen och logiska för barnet att förstå.

Hmm

Det finns ingen som är perfekt alltid och som alltid gör 100%. Hur ska man ens veta det i förväg.

För mig så känns det som att det pågår två parralella debatter. Dem somr råkar ut för dömande puckon i sitasioner som är orimliga för någon annan än de närmsta att veta hur saken är och dem som faktiskt vill belysa att det finns dem som inte borde ha barn alls. Och i vissa givna stunder så är det förkrossande uppenbart. Om du hör någon hota med stryk till en person så är sannolikheten för att du har uppfattat vad ligger bakom förkrossande stor. Samma med olika situationer med barn. Jag är faktiskt övertygad att alla ers magkänsla oftast är rätt. Precis som att det är hyfsat lätt att identifiera på ett unjefär hur någon röstar genom att observera den så det hyftast lätt för en person med normal empati att idetifiera de där som borde avstått från barn.

Som sagt jag tror det är två olika diskussioner där den ena gruppen "tror" att det handlar om dem som är orättvist utpekade medan den andra gruppen vill påpeka att det finns ego rötägg och att de inte är helt ovanligt förekommande i det offentliga rummet då de tillskillnad från dem som gör sitt yttersta alltid, ofta är där. Och även om de är färre till antal så är de så pass många och syns så tydligt att de är värda att lyftas som ett problem.

Känner att vissa här är på den sidan som jag är i tjock-debattten. Sidan där man är rädd att dras över en och samma kam och få oförtjänt dåligt rykte pga rötägg inte vet att bete sig.

Just a thought!

Svar: Asså grejen är ju att alla vi föräldrar blivit orättvist utpekade och dömda i situationer där folk tagit sig friheten att tolka och utgå från att de vet nåt. Ofta flera gånger.
Lady Dahmer

Hmm

Föll bort från första stycket.

Ingen sitter med facit på förhand.

Ulrika

Jag förstår inte hur du drar kopplingen uppfostran = dressyr? Det är samma som att säga att alla människor som går till jobbet och gör det de ska är dresserade, inte för att de har insett att vårt samhälle bygger på att man arbetar, får lön och på så vis kan betala för mat och boende. Typ. Alltså barnen vet ju inte vilket samhälle de fötts in i, de saknar karta och kompass och föräldrarnas roll är att lotsa barnen in i den familj och de sammanhang som de ska leva i. Det är som att vilja ta körkort och så sätter sig körläraren bredvid och säger "okej, nu kan ju du köra iväg och se vad som händer". Man vill ju veta - vilken sida av vägen ska jag köra på? Måste man stanna vid rött ljus - varje gång eller bara ibland? Var får man parkera? Etc. Samma sak med barnen. Hur beter man sig i det sammanhang vi lever? Får man rita på väggarna, får man leka kull på restaurangen, får man skrik-sjunga på bussen? Jag tror återigen att många föräldrar är så otroligt rädda för att göra fel så de gör inget alls. Eller orkar helt enkelt inte löpa linan ut och konsekvent stå för de regler som de egentligen tycker att barnen borde följa. Att vara förälder är ett arbete, att uppfostra (ja, uppfostra) barn är ett arbete. Det är inget självspelande piano. Det är mänskligt och naturligt att göra fel och inte alltid vara den sansade och förståndiga vuxen man önskar men jag tycker det är ett stort svek mot sina barn att inte hjälpa dem och lära dem hur man ska bete sig i olika sammanhang.

Svar: Jättekonstigt att jämföra barnuppfostran med att lära sig färdigheter som vuxen. Inte alls samma sak. Dels för att barn inte funkar som vuxna o dels för att det är skilda mekanismer bakom. Barn lär sig hur man gör genom att iaktta. Vill du att dina barn ska visa hänsyn, säga tack, vara snäll - var och gör det själv. De lär sig av att se hur vi gör. Inte av att vi säger till dem hur de ska göra.
Lady Dahmer

Hedda

Apropå Bingo Rimer. Lite lustigt han snurrar runt på kvinnors instagram med pekpinnar men på en av de senare bilderna ser det onekligen ut som han och Nova tar en corona var. Att ge öl till sin 13 (?) -åriga dotter är alltså okej men inte att som en vuxen kvinna bestämma om man vill ta en läsk...

Lolz vilken clown alltså

Mie

Dressyr är ju ett väldigt negativt ord och det är klart att folk tar illa upp om de får höra att deras barn är dresserade. Att sätta likhetstecken mellan välanpassade och väldresserade barn är väl ungefär som att sätta likhetstecken mellan tjock och glupsk. Det kan hänga ihop, men måste inte, och det är sårande.

Ska man sen tala om straff finns det väl inga barn som blir bestraffade så ofta som de som inte kan läsa av det sociala samspelet och reglerna.

Svar: Barn som inte kan läsa av sociala samspelet har oftast en diagnos. Då hjälper ingen uppfostran i världen. Barn som inte växer upp isolerade från andra människor utvecklar social förmåga UTAN förmaningar eller aktivt fostrande.
Lady Dahmer

Catten

Jag stör mig på om ett barn tillåts hoppa med ytterskor i säten på pendeltåget och det uppenbarligen kommer bli äckligt för någon annat att sitta på sätet sedan. Jag har sett det alltför många gånger.

Vad är det som gör att mamman eller pappan tillåter detta?

Beror det på att föräldern är en "dålig" förälder eller är det att den i stunden inte orkar dra gränser? Är det sedan samma person (barn) som blivit tonåring och sitter med skorna upplagda på sätet mittemot? Och kommer personen sedan som vuxen sitta på samma sätt? Eller kommer barnet lära av andra runt omkring att man har inte ytterskorna på platser som är tänkta att sitta på? Hur lite gränsdragande som förälder kan man vara och barnet ändå lär sig vettiga gränser?

Många frågor...

Somliga Förbannade Kvinnor

Catten
Poängen är att det inte går att avgöra varför ett barn får härja utifrån en enskild händelse, en liten inblick på några minuter man får i andras liv på ett tåg och liknande. Det kan vara en förälder som sagt till 100 ggr innan du dök upp och inte orkar mer. Det kan vara en förälder som inte bryr sig, även om min erfarenhet är att de är ganska ovanliga. Även i övrigt kassa föräldrar brukar bry sig om hur deras barn uppför sig när andra är med eftersom de själva framstår i dålig dager annars. Både barn och tonåringar testar gränser och gör sånt de vet att de inte ska. Skulle väl ändå säga att de flesta blir rätt välartade individer som vuxna som vet hur man beter sig. Sen är det ju en del män som särskilt i grupp struntar i det, som vid större fotbollsevenemang men jag tror nog att de vet hur man uppför sig. Det är andra mekanismer än fostran som kickar in där. Mansrollen och grupptryck t ex.

Anna i stugan

Catten - jag har ibland ignorerat skor på sätet, så kanske kan svara på det. Ofta har det handlat om en kombination med litet barn (dvs ingen idé att förklara för de fattar inte), samt att alternativen känts som ännu sämre. Om barnet är nöjt och står på sätet så är det bättre än att de springer fram och tillbaka i bussen, eller ligger ner och ålar på golvet, eller sparkar på sätet framför, eller att man håller fast dem och de tokskriker. Jag tycker inte att det är okej att ha skor på sätet när det gäller större barn, tonåringar eller vuxna. Och har barnet leriga gummistövlar hade jag tagit fajten med det gallskrikande barnet i stället. Men lite torr smuts som man kan borsta av innan man går har inte känts som världens undergång.

Anna i stugan

Och i övrigt håller jag med LD till 100% här. Jag jobbar också aktivt på att strunta i vad omgivningen tycker, för jag blir en ängslig och skitnödig förälder när jag fokuserar på vad andra tycker. Och då hanterar jag mitt barn mycket sämre. Så att skita i omgivningen = bättre förälder, nöjdare barn. Paradoxalt nog.

Catten

Anna i stugan:

Det är ju om det är vinter, eller en regnig sommardag, som det blir äckligt och det är främst det som jag sett (smutsiga/ leriga skor).

Det kanske har varit skor på sätet andra dagar också, men då har jag inte reagerat på det (och kanske inte lagt märke till det då).

Det är också som så att jag kan göra valet att inte sitta alls på sätena. Tyvärr är det ofta väldigt smutsigt och sälvklart inte bara för att det ibland finns barnskor på sätena. Jag kan stå upp. Längre pendeltågsresor handlar det inte om.

Det kanske också handlar om hur man ser på renlighet generellt då en del kanske inte alls stör sig på skor på ett säte, liksom inte alla stör sig på om man går med ytterskornpå sig inne.





Anna i stugan

Catten, jag tror också det handlar väldigt mkt om olika toleransnivå för renlighet.

Mie

LD: Jag tror att en bra uppfostran skyddar barn mot de värsta smällarna och hjälper dem att göra bra val och i svåra situationer.

Svar: Vad är "en bra uppfostran"?
Lady Dahmer

Lupus

Jag har gjort det till en grej när jag åker kollektivtrafik att jag stirrar surt på människor som stirrar surt på barn/föräldrar med "bråkiga" barn. Har läst igenom så många kommentarer som dryper igenom med den här "RÄTTEN" att kunna säga till nån annans barn eller förälder för att det ibland uppstår en situation när man råkar störas av dem. Liksom, jag tror ingen av de som kommenterar om dessa enstaka händelser har tänkt eller kommit ihåg alla de barn som de möter varje dag, i butiker, på bussen, överallt, som de inte lägger märke till. Just för att de bara ser de barn som stör ordningen med att vara i vägen eller som är för högljudda eller inte följer outtalade normer. Blir så trött på att folk behandlar barn som något som ska kollektivt uppfostras, och att de tror de gör något bra när de "säger ifrån" och barnet kanske för ett ögonblick blir tyst (skrämd) och sen kan de gå hem och ba "ja där ser ni, det fungerade!" i någons kommentarsfält som vars inlägg handlar om att just cut parents some slack. Oavsett vilka personliga egenskaper man har som påverkar huruvida ett barns skrik blir en JÄTTEGREJ för en själv för att barnet störde under en bussresa, tycker jag att man kan ta en runda extra i tankegångarna och jobba med att vara lite mer ödmjuk. Både mot barn och föräldrar.

breakuntil

Det där om skor på sätet är ju intressant. Vuxna slänger ju skräp i tid och otid på bussen, i naturen, och så vidare. Att en förälder låter barnet stå med skorna om det ändå bara är att borsta av lite sand sedan är ju faktiskt... alltså det är ju inte ett skit liksom? En minimal detalj här i världen. Det skulle inte jag döma nån förälder för.

breakuntil

Förresten, tips på en cool typ i Finland! (Kommentarsfältet ska man ju inte läsa förstås, det är sorgligt)
https://svenska.yle.fi/artikel/2017/06/27/ellen-stromberg-blejk-fejt-och-fab

Mie

LD: En bra uppfostran är (enligt mig) en som hjälper barnen att utvecklas och hjälper det framåt i livet och fungera i samhället. Det fungerar ofta av sig själv, men inte alltid. Jag är inte mina barns kompis, jag är mamma och den som i slutändan har ansvaret. Vi har i princip inga regler, men de vi har (tex ingen teknik om inte läxorna blir gjorda) är oftast inte förhandlingsbara.

Breakuntil: Här slänger vuxna absolut inte skräp på bussen i tid och otid.

Sen angående att säga till andras barn. Jag ser inget fel med att man ber ett barn sluta med ett uppförande som stör så länge man gör det respektfullt. Var tex på barngymnastik igår och där säger alla föräldrar till de barn som försöker gå före i kön, dvs majoriteten av de yngre barnen. Vissa har ju flera barn och kan inte vara med 100% överallt och ibland kan det nästan vara en fördel om någon annan säger till.

Svar: Vad är en bra uppfostran rent konkret? För jag tror man hjälper barnen att utvecklas och må bra och fungera genom att främst vara en förebild, dvs visa hur man gör och dels genom att vara lyhörd för barnets behov. Inte med regler och förhållningssätt och andra dressyrmetoder. Men ofta är det just det som folk menar när de pratar om uppfostran. Jag säger inte att du menar så men generellt gör folk just det. Att man ska sätta ner foten och man ska säga ifrån på skarpen och man ska ge barnet "konsekvenser" (straff) osv.
Lady Dahmer

L

Ibland har jag märkt att jag sagt till barnen om nåt bara för att nån annan vuxen varit i närheten. För ä att liksom ställa mig in hos den vuxna fast jag egentligen inte själv tycker att det barnet gör är nåt problem. Usch vad jag skäms över detta, försöker verkligen sluta.

Mie

LD: Jag tror också mest på att vara en bra förebild, men jag tror inte alltid att det räcker. Även barn som inte har regler hemma kommer i kontakt med regler (eller kanske bättre strukturer) varje dag och klarar det bra, så jag har så svårt att se varför det skulle vara ett stort problem. Jag tror inte på straff, men satt ner foten och sagt till på skarpen har jag säkert gjort. Inte ofta, men jag är ingen dörrmatta, inte ens för mina barn och hur ska de lära sig att skydda sina gränser om inte jag har några.

Svårt att förklara utan att ta konkreta exempel.

Hmm

LD Som i alla andra diskussioner då när man försöker lyfta ett problem. Någon oskyldig som hamnar i skottgluggen.

Men din invändning var till Cissis inlägg. Det handlade inte om barn i kollektivtrafiken.

Det verkar som att många lätt blandar äpplen och päron bara för att de bägge råkar vara en frukt. Vissa har direkta problem att hålla isär två frågor som är närliggande men inte samma när allt kommer till kritan.

Man kan inte gå omkring och oroa sig för att lyfta ett problem för att vissa kan missuppfatta vad det egentligen gäller. Det är du ju fin på att inse i andra ämnen så jag tycker det är märkligt att det verkar vara svårt här också.

Somliga Förbannade Kvinnor

Hmm
Du har fått hur många kommentarer som helst från folk senaste dagarna om hur otydlig du var och varför det var så lätt att missförstå dig. Men du lyssnar inte. För du är tvärsäker på att du var tydlig och och att andra skulle ha fattat att du pratade om operan trots att du inte skrev det. Har det aldrig fallit dig in att det kanske var så att du inte var tillräckligt tydlig och att alla andra inte är elaka mobbare som tolkar dig fel med flit? Antagligen inte. Nej, man behöver inte oroa sig att andra ska missförstå men det är något man får räkna med. Missförstånd ingår i den sociala interaktionen med andra människor. Och då kanske man ska stanna upp och fundera över vad som gick snett i kommunikationen istället för att hävda att alla andra skulle ha fattat vad man menade. Om man är intresserad av att andra ska förstå vill säga, vilket jag förutsätter att folk är när de skriver i kommentarsfält såvida de inte är ute efter att bråka. Jag för min del tycker det är märkligt att du attackerar andra aggressivt och otrevligt när de inte fattar vad du menar på en gång, särskilt med tanke på vilken fantastisk människokännare du är. Ändå förutsätter du att folk missuppfattat dig med flit eller valde att tolka dig illvilligt pga att de är såna fruktansvärda människor.

Somliga Förbannade Kvinnor

L
Jag gjorde likadant när det begav sig. Är säker på att jag hanterat många situationer mycket bättre både för dotterns skull och omgivningen om inställningen till barn varit annorlunda i Sverige och om folk inte gick omkring och trodde att de kan se att folk är dåliga föräldrar efter att ha kastat en blick på dem. Det är rätt obehagligt att människor kan vara så självbelåtna och säkra på sitt eget omdöme att de inte för en sekund överväger att de kanske har fel. Samt att de har så lite empati och förståelse för föräldrar och barn.

Hmm

Somliga: 20+. Ser du något jag inte ser? Svar ja det gör du? Ni har varit tre.

Och det var inte jag som startade något. Jag skrev ett väldigt neutralt medhåll till E. Sedan stormade ni in.

Jag vet att du har svårt att ta ansvar men här vore det passande om du tog och gjorde just det.

Och igen. Du forsätter att bevisa min tes. Sluta med att ha dig själv som måttstock när du dömer mig. Du och jag lever två helt olika liv och det har vi alltid gjort.

Och ja du verkar må dåligt. Fortfarande. Det märks på hur du väljer att tilltala mig och andra här bland kommentarerna. Som sagt det här är ditt problem och inte mitt. Men jag tänker inte låta dina problem gå ut över mig eller någon annan.

Du tycker att dina ilskna aggressiva kommentarer är din rättighet. Fine. Det är min rättighet att svara dig med samma ton.

Jag börjar aldrig med att skriva ilsket när jag adresserar någon men jag backar inte heller för verbala attacker. Och det vet ju du om någon. Du har ju sett mig stå fast förrut även mot andra än dig.

Så sluta nu hobbyanalysera mig. Du gör ett svindåligt jobb. Att inte backa för någon som agerar som en bulldozrer eller går till personangrepp med invektiv som kärring eller värre är inte att må dåligt. Tvärtom.

En gång ingen gång. Flera gånger från dig så säger jag stopp. Igår sade jag stopp och inte bara för min skull utan för alla andra som också skriver försiktigt här med avikande åsikter än din.

Skriver från takterassen med drinken i handen där jag planerar för nya spännande framtidsplaner.

Hmm

Somliga: Din förnekelse förnekar sig inte.

Jag har inga problem med missförstånd. Jag har problem med din samtalston samt att du läser saker mellan raderna som inte finns där. Och eftersom jag hände här ofta så kan jag med gott samvete säga att det inte beror på mig utan dig då du gör så med fler än mig.

Och du, det var inte jag som sade till folk att hålla käften eller kallade dem för kärringar eller ens anklagade någon för att vara full av fördomar.

Så vem var det nu igen som attackerade vem?

Hmm

Det var alltså nedan som jag skrev som triggade igång dig Somliga till att storma på och anklaga mig för att vara full av fördomar. Det var nedan som var min attack och som fick dig att påstå både det ena och andra om mig helt utan att det fanns någon anledning till att tro att jag släng sura blickar på dig som skulle driva dig till tårar. Allt hittades på i ditt huvud, fördomar som jag skulle ha och allt.

"Hmm
Precis som e skriver så är du ju hur föräldern väljer att ta situationen som är det avgörande, eller om man bedömer att föräldern har försatt barnet i en onödig situation som barnet aldrig borde varit i från första början.

Det är alltså inte barnen som man har problem med utan föräldrar som inte agerar utan skiter i det och bara kapitulerar."

Somliga Förbannade Kvinnor

Nej, det var fler än tre. Du får väl gå tillbaka och läsa. Du har attackerat varenda en som inte hållit med dig. Ditt svar till e var inte neutralt. Det var fördömande och oempatiskt. Det är vi många som tycker. Kanske dags att lyssna på det nu? Jag reagerade på det du sa, inte det du tänkte. Skriver du saker ur ett generellt perspektiv utan att förtydliga dig får du räkna med att du uppfattas som det. Du verkar ha väldigt svårt att ta kritik oavsett hur den framförs, samt ha svårt att förstå vad andra människors reaktioner baseras på. Du ser enbart illvilja och jävulskap. Så jag vidhåller att du åtminstone här varit allt annat än en god människokännare. Och pga av tidigare nämnda anledningar så är det du som bör ta ansvar, både för att uttrycka dig tydligt och att inse att du kan uppfattas annorlunda än du hade för avsikt. det är inga konstigheter. det enda märkliga här är din fullständiga vägran att se att du har något att göra med hur andra uppfattar dig. Alla andra är elaka när du uttrycker dig på ett sätt som uppenbarligen går att tolka som fördomsfullt och otrevligt. Du behöver inte lyssna på mig när det gäller det. Du har många andra i de senaste dagarnas kommentarsfält som sagt samma som jag som du kan lyssna på- Eller låta bli om det känns jobbigt. Vi anser iaf att det är du som dragit igång detta och fortsatt genom otrevligheter till höger och vänster. Det är bara att läsa.
Nej, jag tror fortfarande inte att du mådde speciellt bra när du gick loss här. Finns inget friskt i det beteendet öht. Och det spelar ingen roll hur många ggr du säger stopp. Du kan inte kontrollera hur andra ska uppfatta dig och det du skriver. Vi är nämligen egna människor med egna erfarenheter och tankar och inte rekvisita för dig att attackera i ett kommentarsfält för att vi inte gör som du säger (uppfattar dig rätt när du uttrycker dig otydligt t ex). Till sist: Det är ingen skam att må dåligt. Livet är inte en tävling i vem som mår förträffligast.

Hmm

Somliga: Nu beskyller du mig för att vara oempatsik. Hur lyckas du ens fantisera ihop det?Eller är vi tillbak i ditt lala land att det inte finns några dåliga föräldrar?

När du ändå är i farten så kan du väl visa på var i den kommentaren där jag säger hur jag agerar i de tillfällena. Hur jag säger att jag slänger sura blickar som driver dig till tårarna.

Och om du nu ska forsätta att anklaga mig (falsk) för att ha attackerat och inte bara gett svar på dåligt tilltal så vore det ju ärligt av dig att ge exempel.

Trams att jag har svårt att ta kritik farförallt om kritiken består av att jag ska hålla käften.

Och nej jag ska inte ta ansvar för att en generell kommentar får folk att läsa in saker som inte står där. Det är ni som får ta ansvar skojigt nog för era förutfattade meningar och önskan om att enkelt stoppa folk i era förenklade fack.

Igen. Diskussionen började inte med barn i kollektivtrafiken. Den började med två päron på en hotellfrukost.

Vem har sagt att det är en skam att må dåligt? Inte jag i alla fall.

Och att inte ta att bli anklagad för att vara någon som driver dig till tårarna är att säga stopp till dina vansinniga slutsatser. Samt inget av det jag skrev motiverar någon av eras val att svara mig, eller e för den delen, missförstånd eller ej.

Det är inte min reaktion som är ofrisk. Det var eran.

Hmm

Slutligen sluta med att projicerar ditt liv och månde på mig. Det blir bara så fel att jag inte ens skulle veta var jag skulle börja för att reda ut det åt dig. Vi har inte ens alltid levt i samma världsdel.

Somliga Förbannade Kvinnor

Hmm
Försök läsa vad jag skriver. Ditt svar var det. Hur du egentligen är vet jag inget om för jag känner inte dig. Och inget du säger kommer ändra på att jag anser att din första kommentar var fördomsfull och oempatisk ÄVEN om du pratade om operan.
Jag antar att du läst mina svar till dig och då har du läst att jag växte upp med en svårt psykiskt sjuk mamma och en våldsam helgalkis till pappa. Och har du inte det så vet du nu. Det är ditt påhitt helt och hållet att jag inte tror att det finns dåliga föräldrar. Har inte ens antytt att det skulle vara så. För att vara en som är noga med att andra läser vad du skriver (och dessutom är tankeläsare) så är du rätt kass med detta själv måste jag säga.
Jag har inte heller sagt åt dig personligen att hålla käften. Jag anser att folk överlag ska låta bli att kräkas ur sig sina åsikter i tid och otid om hur jobbiga andras barn är i det offentliga rummet eftersom det skapar ångest och stress hos de som läser. Det är min åsikt baserad på verkligheten och den tänker jag inte ändra bara för att du tycker det är jobbigt att det inte uppskattas att du berättar att föräldrar ska hålla sig hemma med sina barn i situationer som du inte tycker att de ska vara i. Du verkar tro att du får säga vad du vill i öppna kommentarsfält utan att få mothugg och kritik. Det funkar inte så. Skriver du oempatiskt och fördömande får du räkna med att folk kommer reagera.
Se där, du tänker inte ta ansvar för att uttrycka dig tydligt. Menar du operan ska folk fatta det av sig själva. Det är ett uselt sätt att kommunicera med andra människor kan jag tala om för dig.
Och gör du mig ledsen så är det så. Skiter faktiskt ärligt talat i att du blir arg över det. Mina känslor är mina och nej, du kan inte kontrollera de heller, lika lite som du kan kontrollera hur andra ska uppfatta dig och vad de ska svara. Vidhåller att du beter dig osunt. Och nej, du kan inte kontrollera den åsikten heller hur mycket du än försöker. Du får acceptera att andra uppfattar dig som de gör. Eller låt bli. Inget av det ändrar på vad de tycker i vilket fall som helst.

NEJ!

Intressant att ett inlägg som borde leda till en viktig diskussion om ouppfostrade barn och lökiga föräldrar nu blivit en klassisk sandlådefight om vem som slog först. För att komma tillbaka till spåret om uppfostran tänker jag på att det inte är konstigt om barn beter sig illa när vuxna beter sig precis lika illa. Brist på bra förebilder alltså. Både i de egna vårdnadshavarna och resterande vuxenvärld. Vuxna är inte speciellt snälla och speciellt inte mot barn.

Testa själv att sitta uttråkad bredvid någon som du gärna interagerar med, men denne någon dissar dig med sin mobil och pratar bara med VISSA andra. Säger du något blir du tystad, för du ska inte avbryta och börjar du leka får du skäll för det också. Jag får ångest bara av att tänka på hur dåligt jag skulle må.

Om personer som har ansvar för barn såg barn som likvärdiga i fråga om respekt som ska visas, ja då beter sig barn rätt bra. Jag kan ha en dålig dag, om det gör att jag har dåligt tålamod och därför lätt blir arg förklarar jag att det är så jag känner idag. Jag lovar att försöka uppföra mig, men att barnen gärna får hjälpa mig. Resultat: barn som själva berättar hur de känner och varför de agerar som de gör. Då kan vi hitta en lösning, en kompromiss. Om barnet inte kan sitta still på hotellfrukost börjar jag med att förklara att en inte får härja här, för det stör andra som vill ha matro. Ett rimligt svar är typ "men jag viiiill springa!"(eller min rumpa är trött på att sitta som en säger🙂) Ok, kompromiss: jag får äta färdigt och sen springer vi på gräsmattan utanför. Sen kommer det svåra: hålla det jag lovat. Efter en hotellfrukost har jag förmodligen inte alls lust att springa på någon jla gräsmatta, men jag vill alltid hålla vad jag lovat och jag vill alltid att mina barn ska veta att vi respekterar det vi har bestämt tillsammans. För det är viktigt.

Sen finns det alltid mer eller mindre giltiga skäl till att föräldrar inte alltid orkar(sjukt jobbigt att hålla barns tempo liksom) Men vill vi ha snälla barn får vi allt vara snälla själva. För mig är det snällt att förklara vad som krävs i en situation, snällt att lyssna på hur vi tror att vi klarar kraven och försöka hitta en gyllene medelväg så att flera blir nöjda.

Kan inte låta bli att älska när mina barn kommenterar vuxnas dåliga beteende. Tex varför går gubben före i kön? Varför kliar han snoppen när andra ser? Varför stirrar tanten på mig? samtliga följt av "det tycker inte jag känns trevligt"(med varierande grad av talsvårigheter😂)

Så, mer snällhet åt barnen. Snällt är inte att ignorera, dissa, bestämma själv, göra något på annans bekostnad. Snällt är att lyssna, förklara, säga förlåt, kompromissa och hålla det en lovat. Eftersom vuxna övat längre borde högre krav på snällhet ställas på dem, men när jag ser mig omkring är kraven på "snälla" barn långt högre än att vuxna ska vara snälla.

Hmm

Somliga: Exakt VAD i min kommentar var oempatisk? Citera och förklara med egna ord.

Och om du nu vet att DET FINNS DÅLIGA FÖRÄLDRAD HUR KAN MIN KOMMENTAR DÅ BLI OEMPATISK? För att jag berättar att de finns?

Bli du ledsen, men hitta inte på saker att bli ledsen över. Som du själv undviker så finns det INGET i min kommentar om att jag skulle slänga sura blickar på dig eller någon annan. Allt det hittar du på


Och din fula fula manöver att skicka hit läsare med orden att jag är en rövhatt till din fökjsrskara och bli GLAD att någon säger till mig att hålla käfte och kalla mig för kärring och sedan som grädde på moset påstå att det DET ÄR JAG som gjorde mig ovän när det var du som skickade dem på mig.

Så dina +20 (som var ca tre) så att du slapp känna dig ensam utan en tanke på att det blev en, jag, mot alla är lätt illamåendeframkallande. Att du sedan har mage att påstå att det var mitt fel när du uppviglade dem saknar jag ord för hur falskt det är.

Men du behöver inte vara orolig. Jag tog det inte så hårt. 😝✌️

/rövhatten 😇

Sara

Själv blir jag mer illa berörd av de här föräldrarna som verkligen SÄGER TILL PÅ SKARPEN för att de har publik, än vad jag blir av de som låter ungarna härja. Ni vet vilka jag menar, de som verkar tro att de får pluspoäng från hela lekplatsen om de hutar åt sin unge helt oproportionerligt hårt och högt så alla hör, gärna med inslag av kränkning. Tänker alltid på hur hemskt det måste vara för det barnet att bli utskämt inför allt och alla av en person som de är fysiskt och känslomässigt helt beroende av.

Obs: jag vet att detta också kan vara ögonblicksbild från någon som bara tappar det och det kan ha tusen skäl. Men ibland får jag en känsla av att se ett längre samspel mellan förälder och barn, t.ex. på lekplats. Där det känns som att föräldern är extra hård för att andra föräldrar är närvarande. Där rädslan att bli dömd som "curlingförälder" verkar vara starkare än lojaliteten med sitt barn.

Själv tycker jag också att detta är problematiskt, för ibland känner jag en förväntan från omgivningen att jag ska "säga till" på ett mer aggressivt sätt än vad jag själv tycker behövs. Men för mig är lojaliteten med mitt barn alltid viktigare än vad främlingar ska tycka. Och nej, mina barn får inte störa, förstöra eller ta syre från andra. Men en del verkar tycka att man är en mes om man inte skäller.

J

Det jag tycker är konstigt är att folk verkar se på det som att barn antingen är "ouppfostrade" eller "uppfostrade". Men så är det ju absolut inte. Det är inget statiskt tillstånd. Jag kan ha en dålig dag, inte va en lika trevlig människa som annars så då är det väl inte konstigt att barn som inte ens är färdigt utvecklade både kroppsligt och mentalt inte heller alltid beter sig på topp? Stress, lågt blodtryck, trötthet och en jobbig dag på förskolan kan få ett vanligtvis "duktig i möblerade rum" barn att springa runt på busen och bete sig som ett odjur. Tycker det resonemanget att "många" föräldrar låter sina barn härja och förstöra när dom är ute för att dom inte bry sig är lite som när folk säger att kvinnor använder abort som preventiv medel, va finns det för bevis på det? En gång på Danmarks färjan så såg du ett barn springa runt och en mamma som drack kaffe? Och det va övertygande nog? Du får 5 minuters inblick i den människans liv. Kan vi sluta va så hårda mot föräldrar (framför allt mammor!) som gör sitt bästa. Själv hade ja en sån skitig barndom att ja tycker det är bra och hälsosamt att barn känner sig fria att va lite stökiga ibland. När ja va liten vågade ja knappt andas högt för jag var rädd för konsekvenserna om ja "störde" SÅ ska inga barn behöva växa up.

Danni

Jag känner igen mig så väl! Skönt att du skriver om sånthär, att du är öppen med det trots att andra försöker lägga över sina egna osäkerheter och fasader på dig för att må bättre (crayfish mentality).

YOU are AWESOME!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog