Jag begick nåt slags övergrepp på mitt arma barn
Igår tog vi, äntligen, fästingvaccinet. Ja jag vet att det är sent men om ni som jag har barn som inte vill ta spruta alls och som man måste begå övergrepp på för att detta ska ske så hade ni nog också dragit er. Men igår var det dags. Vi hade pratat om det, avdramatiserat, påmint barnen som tjatat om hål i örat att klarar man sprutan så kanske man klarar kanylen man tar hål med (men vi har satt gränsen vid tio år) och de var båda pepp på detta. 
 
Ja tills vi var där då. Typiskt så var Fjuttas två veckor för liten. (Man måste tydligen vara ett) Men de andra två gick snällt och nervöst in i vaccinbussen. Barn ett tog sprutan relativt lugnt. Barn två var pepp... ja tills hen skulle sätta sig. Då blev det skrik, gråt, vägran, "Vill inte". Jag lirkade, pratade mjukt, försökte resonera, påminde om hålen i öronen ("Jag vill inte ha hål i örat!!") och fick hjälp av de två som jobbade där som också pratade och försäkrade om att det ej gör ont.
 
Men till slut skedde det ändå. Övergreppet. Jag höll fast mitt barn hårt och vaccinpersonen jammade sprutan rakt i armen så snabbt hen kunde. Skriket upphörde i samma sekund för sprutan gör ju inte ont alls. (Dock så vill jag inte trösta med det, för man tar ju fler vaccin varav nån säkert gör ont?) Jag bad såklart om ursäkt för att jag höll fast men förklarade varför. Men fan liksom. Min kropp stopp gällde ju inte där och då kan jag säga. Vilket är ironiskt för på vägen till sprutan hade vi pratat om pedofiler för första gången. Mer om det sen dock för jag tror det kräver en egen tråd. 
 
Nu ska vi ta om sprutan om en månad. Hur det ska gå får vi se. Nya övergrepp? Ett barn som inte är rädd längre? De fick iallafall köpa varsin dyr monster high-docka. Jag mutar alltid sånt här. 
 
Oh, just ja - på vägen därifrån så mötte vi - mitt i trafiken - en liten liten pluttig måsunge. Den fångades in, sen lockade vi med oss mamman och pappan till en tryggare plats och släppta ut den. 
 
 
Oj, en annan grej ... Hmm är du här? Fick ett mail från en person vars email du använder! lol. 
 
"Hej , 
Vet inte vem som står bakom e-post adressen hmm@xxxxx.com och därav kommentaren som skickas in från denna !!! Men jag vet att det är jag som äger den e-post adressen och hon/han falskeligen använder sig av e-post adressen !!! Helt felaktigt får jag en massa mail/svar på det jag INTE skrivit ngt om !!! 
Så, vill du/ni vara snälla och ta bort eller blockera användaren ? 

Tack på förhand"
A

Så fruktansvärt svag för fågelungar. Vad fint och bra gjort.

Svar: Egentligen ska man låta dem vara, men det var trafik och annat där som utgjorde en direkt risk. :-)
Lady Dahmer

Linda

Jag jobbar som sjuksköterska på vaccinationsmottagning och spruträdda barn (och vuxna) är så otroligt vanligt. Nu har du ju inte bett om tips men jag tänker ge det ändå och hoppas det är okej. För att försöka undvika att en liknande situation uppstår rekommenderar vi att den som var rädd sist börjar. Sen är det inte dumt med ett bedövningsplåster, även om sprutan inte gör ont så blir det en själslig tröst i skarpt läge.

Cecilia

Börjar med att påpeka att vaccin är viktigt. Så viktigt att det måste tas!

Iallafall, när jag var 8-9 år skulle jag få en spruta vaccin mot x, pga en släkting som hade haft detta. Detta x låg då utanför vaccinationsprogrammet. Jag och lillasyster skulle få. Det var ju säkerligen inte min första spruta, men HUVVA vad jag har mått dåligt över denna behandling resten av livet. Tills jag själv blev mamma. Jag skrek som en tok innan och vägrade, trots massiv pedagogisk och opedagogisk övertalning. Pappa höll fast mig hårt och sköterskan körde in den i armen (hon stoppade in den snabbt och effektivt alltså, men inte ur mitt barnperspektiv). Sen fick jag höra att jag stora flickan hade överreagerat. Lillasyster sa inte ett pip. Skämdes jag inte som reagerade som jag gjorde? Göra bort hela familjen, stora tjejen. Minns en sköterska ute i korridoren som sa till lillasyster efteråt: "stackare var det så jobbigt", varav mina föräldrar sa "Nej, hon var så duktig, det var hon där, den stora som skrek".

Vart vill jag komma: Det var inte själva fasthållningen som var kränkande. Det var de vuxnas attityder mot mig. Både mamma och pappa skämdes över mig. Jag skrek så det ekade i hela korridoren. Sköterskan tyckte jag var shåpig.

Jag vet precis din känsla att du tycker du begick ett övergrepp. Jag har behövt acceptera värre behandlingar av ett barn jag fick ha en kort tid på jorden. Det smärtar i själen och det är en sund reaktion! Men! Så länge du har en tröstande, peppande, pedagogisk roll som stöttar och får ditt barn att känna att hens reaktion var OK, så gör det inget. <3

Tänk vilket elände som kan komma utan vaccin.

Cecilia

Vill tillägga att mina föräldrar har i övrigt varit världens bästa föräldrar, men det var en annan attityd på den tiden för över 30 år sen.

LisaTorun

Förlåt att jag skriver en sån "negativ" kommentar nu, menar inte att klanka ner på dig, känner bara att det här ämnet berör mig väldigt djupt.
Min mamma höll fast mig vid sprutor när jag var liten, trots att jag skrek och spände mig. Det snackades mycket om att sprutan inte gjorde ont men om man protesterar och spänner sig sitt värsta så gör den det! Jag upplevde också att det här var en av de stora sakerna som förstörde relationen mellan mig och min mamma, och också min relation till vuxna/myndighetspersoner/personer med makt över mig. Det var så fruktansvärt kränkande att hur mycket vi än pratat om att en har makt över sin egen kropp och hur mycket min mamma än försökte lyssna in mina känslor så körde hon verkligen över mig när det gällde. Jag har än idag svårt att förlåta henne för detta (och extremt svårt att tro att hon ska tycka mina tankar och känslor är giltiga), vilket jag skäms för eftersom jag vet att hon gjorde sitt bästa och bara ville väl.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här resonemanget och jag har tyvärr inte någon lösning på problemet egentligen, men jag tycker att alla som planerar att hålla fast sina barn ska tänka en gång till, trots att vården tjatar om att det är vanligt och inte alls skadligt. Kanske är det bättre att låta barnet ångra sig, gå hem och prata mer om vaccin och sen komma tillbaka en annan dag?
Jag upplevde inte överhuvudtaget att mutorna en inland fick läkte det där stora hålet inuti mig som sveket skapade.

Svar: jo jag vet allt det här men jag såg inget annat alternativ, bussen är inte på plats varje dag och vi bor en bit bort så det blir ett stort projekt som förmodligen inte skulle funka bättre nästa gång
Lady Dahmer

Marias bokhylla

Åh, jag kommer ihåg stelkrampssprutan som man fick i typ 4an? Skolsköterskan, som för övrigt kan ha varit det mest opedagogiska helvete jag har träffat någonsin, visste att jag var nålrädd men sa att om det gjorde ont skulle jag få en tia av henne - bara för att hon skulle få ta sprutan.

Det gjorde ont som fan. Tror att hon gjorde något fel på riktigt, för det kändes som om något delade sig inne i armen men jag spände mig säkert också. Inte fick jag någon tia, för när jag sa att det hade gjort ont anklagade hon mig för att ljuga och pös iväg.

I övrigt har jag inga minnen alls av sprutor jag har tagit, trots att jag inte gillar dem. Jag tycker att ni verkar ha hanterat det bra. Ibland kan man faktiskt inte få välja, även om man kanske skulle önska.

LisaTorun

Jag förstår, bor också på landet så vet hur det är, tänkte bara att mitt inlägg måste finnas med, som motvikt till alla som säger "ingen fara", för det tror jag tyvärr att det kan vara.
Men sedan är säkert olika barn olika lättkränkta, och har olika stadig grund att stå på.
<3

Josefin

Jag är så spruträdd själv, och jag minns att sveket som liten var inte att bli fasthållen utan att bli lurad att "det gör inte ont" för även om det inte gör ont, så känns det ju. Pratade med en sköterska om detta som vuxen som sa att man kan ju säga "Det gör inte ont, men det känns lite som ett stick bara" eller något liknande.

Sen är det ju så med vaccin, man bara MÅSTE och jag förstår helt om man måste hålla fast osv, mina föräldrar har fått hålla fast mig. När jag skulle ta blodprov för första gången som 25åring, då fick pappa följa med och hålla mig i handen medan jag hulkgrät på ett helt hysteriskt sätt. Nästan så han hade behövt hålla fast mig då med .. :)

Moa

Min syster brukade alltid få ett emblaplåster (finns på apoteket och koster inte så himla mycket 50kr för 2 styck tror jag) på armen en stund innan. Då kunde de vuxna, utan att ljuga, säga att hon kommer inte känna NÅGONTING. Kan till och med nypa i armen och säga "se? känner inget!"

Linp

Snälla, du kan väl länka till penntricket i din blogg?

Anonym

Man får ju ändå tänka att kränkningen på något sätt "uppvägs" av nyttan. Att det var för en god sak så att säga. Men sånt känns såklart i mammahjärtat:(

Karin Svensson

Mina barn gick villigt (i alla fall utan gap och skrik) med på att ta sprutor när de var små.
Jag gjorde aldrig någon stor affär av det utan sa som det var och
de insåg ganska snart att... det här kommer vi inte ifrån, så lika bra att få det gjort.

Anonym

Jag har varit absurt nålrädd så länge jag kan minnas, och därför vågade jag aldrig ta hål i öronen när jag var barn/yngre. Strax innan jag skulle fylla nitton tänkte jag att om jag, typ, utsätter mig för sprutor lite mer kanske det går över eller åtminstone blir bättre. För mig var första steget att titta på proceduren, eller hur man ska säga. Typ youtubevideos där bedövning användes, till exempel, och att man fick se en liten sprutnål stickas in i huden. Tyckte det var förfärligt de första gångerna, men jag vande mig så småningom och nu tycker jag inte alls att det är någon big deal - jag vågade ta hål i öronen och fick blodad tand och tog hål själv i mina egna öron med långa läbbiga kanyler, och framför allt kan jag ta blodprov utan att vara löjligt nervös veckan innan och utan att ha svarta fläckar dansande framför ögonen ögonblicket innan nålen kommer. Vet inte om det är så lämpligt att utsätta barn för den typen av konfrontation med sin ängslan (videos/dylikt alltså, inte att ta hål i sina egna öron själva), men jag vill ändå bara säga att jag önskar att jag hade fått hjälp med att hantera min rädsla för nålar när jag var yngre - jag tyckte att det var såå hemskt och otäckt och jag hade verkligen unnat mitt barnjag att slippa den fullkomliga panik som infann sig när det var frågan om vaccinationer och sådant.

EMH

Jag har en femårig autist hemma som har varit spruträdd (eller egentligen rädd för allt som är nytt) och vi har lyckats få honom att ta både vaccin och fästingsprutor utan problem. Jag tänker att om vi lyckas få en livrädd autist att klara det utan fasthållning så borde de flesta andra också greja det. Vi har en strategi som jag gärna delar med mig av: Förberedelser och respekt är avgörande. Vi kollar på filmer på youtube med barn som tar sprutor, vi kollar på bilder på fästingar, bilder på människor som fått fästingbett (ej läskiga) och bestämmer (precis som ni) en riktigt bra muta! Dessa förberedelser och förklaringar pågår ett par dagar i förväg. Jag tycker att du verkar vara en helt fantastisk förälder på så många sätt och din barnsyn är en av de saker som gör att jag läser bloggen. Denna fasthållning känns inte okej, fast förstås ändå förståelig. Man vill få det gjort för barnets eget bästa. Minns med fasa tillbaka på när jag själv höll fast min livrädda unge när han var liten för att han skulle klippa håret. Ångest över detta! Det var innan jag upptäckte Hejlskov och hans inställning om att fasthållning enbart ska ske vid direkt livsfara (typ springa ut i vägen och det kommer en bil). Hoppas att det går bättre nästa gång!

Lovisa

Litet tips är barnrummet på 1177.se! Där finns filmer om djur son besöker vården, exempelvis Billy bläckfisk får ett stick! ;) kan vara bra för att förbereda (men för vissa barn trissa upp rädslan kanske, är väl olika antar jag...).

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog