Klassperspektivet då?
Imorgon är det skolavslutning för mina barn. Ja det verkar som att vi är en vecka senare än alla andra, men tji fick ni för vi får lugn och ro en extra vecka. Eller ja kanske inte, tror vårt lov är en vecka längre in i augusti också men är ej säker. 
 
Så imorgon är det skolavslutning och det innebär en slags picnic på en gräsmatta vid skolan. Jag har givetvis köpt massa fika, överväger att baka kladdkaka och så gör jag kanske en fruktsallad. För sån är jag nu. Min mamma var alltid den där mamman som aldrig kom ihåg matsäckar eller picnicar eller sånt som mammor skulle komma ihåg. Jag bodde nära skolan och jag minns hur jag sprang hem och med andan i halsen ropade att vi skulle ha matsäck med oss. Men vi hade inte så mycket pengar så det fanns liksom inget hemma och sen satt jag där med en flaska vatten och en torr brödbit med nutella på medan mina klasskompisar hade pastasallader, pannkakor och fika och frukt.
 
Så nu kompenserar jag. "Känns din barndom bättre nu?" frågade Oskar senast jag skickade med N matsäck. De skulle till skogen. Jag gjorde en pastasallad med grillad kyckling och majonnäsig dressing, sen skar jag upp en hel avokado samt la upp keso i en liten burk. Till fika fick hon melonskivor och gifflar. Hon fick vatten till lunchen och en liten festis till fikat. SÅ NU BLIR DET BRA tänker jag när jag står där och grejar klockan halv sex på morgonen.
 
Hon var mycket nöjd iallafall. Det blir hon alltid. Hon är så, inte alls ett barn som tar saker för givet heller utan hon blir genuinit glad och uppspelt och jag liksom läker på nåt sätt när jag ser hennes glädje av att få sånt jag själv saknade. 
 
Aja. Men klassperspektivet då rå? Det talas så sällan om. Eller inte helt sällan för jag och andra tar upp det ibland. Påpekar att skolan ska vara kostnadsfri och att en del föräldrar kanske inte har råd med matsäckar eller begagnade skridskor eller annat som skolan tycker att vi ska skicka med.
 
Och en del föräldrar kanske har råd, men sen har de annat att tänka på, kanske är de stressade, har diagnoser som gör att de glömmer, annat som strular till det. Sen finns det en liten klick som inte orkar engagera sig alls av olika anledningar men poängen är att det ALLTID är barn som kommer i kläm. Alltid det där ena barnet som aldrig har matsäck. Som får sitta vid sidan när de nadra åker skridskor. 
 
Till och med frukten i skolan har blivit status. Skolan har egen frukt för de barn som ej får med sig. Äpple. Men ibland tar den slut. Och flera barn får ju annat medskickat, kanske exotisk frukt, kanske jordgubbar eller hallon och där är jag skyldig för igen: jag vill ge mina barn det jag ej fick. 
 
Och imorgon är det picnic och jag undrar hur många barn som får stå där utan. (Vi har alltid jättemycket extra med oss så vi kan bjuda andra om vi ser.)
 
Aja. Godmorgon iallafall. 
 
 
Förlåt för orelaterad bild men hade inget bättre och passar istället på att förgylla ert flöde med denna. 
Jennifer

Du har sån fin själ och så fina tankar. Du tar upp saker jag aldrig tänkt på. Har också barn. Ska tänka på vad jag skickar med i matsäck, och vid picknick ta med så fler kan få. (dock är han två än så länge så jag har tid att lära) :)

Hanna

Hur tänker du kring att dina barn ju faktiskt aldrig känt de brister som du upplevde som barn?
Har inga barn själv men funderar ofta på sådant jag saknade som barn och skulle vilja ge framtida barn. Samtidigt är det ju faktiskt inte de som kommer behöva kompenseras, utan mest jag själv. Funderar mycket kring hur jag ska skapa en "vettig" barndom för dem som inte handlar om mina behov utan om deras.
Vill heller inte bli en sån som i min vilja att kompensera bidrar till "hets" kring lyxig mat, upplevelser, kläder mm just för att jag vet att vissa fortfarande inte får. Känns som att man lätt kan falla in i att upprätthålla samma normer som skadade en från första början. Förstår du hur jag tänker?

Svar: Jag vet inte. Jag tänker att bristerna formade mig som människa men är ej säker på om det krävs utsatthet för att bli en bra människa. Jag är en riktig curlingmorsa dock. Vi försöker dock hela tiden föra samtal med barnen, och hjälpa dem att uppskatta det lillal tror vi kompenserar mkt lyx med att vara jävligt lata. haha.
tönker också ofta på vad jag saknade som inte var materiellt, på sånt jag behövt lära mig för att vara bra person osv. Och så försöker jag ge barnen den biten också. Lära dem att alltid dela med sig, att alla är olika, att uppskatta ansträgningar, att inte döma osv.
Lady Dahmer

Anna

Gråter när jag läser om hur du läker genom att göra gott för dina barn, och också hur din tjej inte tar det för givet utan blir glad. Good News in this bad world🤗

Matilda

Min mamma var som du är, skickade med massor. Jag var (och är fortfarande) generös och hade nån glömt matsäck (så heter det ju om man inte fick nån av alla orsaker) så delade jag med dom. Får jag barn så är mitt mål att mina barn ska göra som jag gjorde. Och jag ska göra som min mamma gjorde.

Amanda^

Jobbar med 10-åringar och klassen är sjukt bra på att ta med sig frukt. Såklart finns det barn vars föräldrar verkar ha det sämre ekonomiskt och de kommer med riskakor nästan varje dag men blir alltid bjudna på små bitar av melon, vindruvor, äpple, hallon eller apelsin av sina klasskompisar (och bjuder på riskaka tillbaka). Då känns det bättre i magen. När jag var i samma ålder hade jag inte riktigt fått lära mig att vissa hade riktigt kasst med pengar och när en tjej i klassen alltid """bara""" hade med sig Mariekex till fika pratade vi om henne bakom hennes rygg. VARFÖR?! Kunde ingen vuxen tagit mig i axeln och förklarat??????? Vi bjöd henne men vi föraktade hennes Mariekex..... aj, mitt hjärta.

Johanna

Jag hade aldrig bra matsäck med mig och minns den coola tjejen i klassen som hade gröna pannkakor. Var alltid avundsjuk på henne.

M

Som Matilda här ovanför fick jag med mig så att jag kunde dela - tex en hel klase vindruvor. Jag gör också så med mina barn nu, och de berättar ofta att de delat med sig, eller bytt mat med någon (det andra har med sig är ju alltid mer spännande!).
Mitt skamögonblick var när mitt barn inte hade med sig springskor när de hade skolans årliga löptur, och hen alltså genomförde i gummistövlar..
Vi läser den fantastiska 'Tilly som trodde att..' av Eva Staf och Emma Adbåge med barnen och har fina diskussioner om hur olika det kan vara i olika hem. Har du läst den LD? Skulle gärna höra vad du tycker..

Josefin

Jag har kompisar med barn där barnen får med sig tom matlåda inför skolutflykt, som fylls på i skolan i skolköket. Minns att det var så på min förskola med, att förskolan fixade macka och varm oboy till skogsutflykten. Mina föräldrar fixade också så att jag hade ordentligt med matsäck, men jag växte upp i ett "tryggt svenskt villaområde" där liksom ALLA barnen hade med sig, ingen hade det sämre ställt ... kom ihåg en gång när jag sov över hos en kompis och hennes mamma fixade matsäck till mig, och hade slängt ner både kexchoklad och cola. SÅ FÖRBJUDET. Fick liksom inte äta sådant i veckorna hemma och vågade inte säga något till mamma eller pappa heller :)

Lina

Så mycket flashbacks kring detta, jag växte upp med en mamma som aldrig missade att skicka med frukt, som packade ner hemmagjorda piroger i matsäcken, som alltid såg till att jag hade all tänkbar sportutrustning, etc.

Värt att nämna är att trots att jag växte upp i en kärnfamilj så var det alltid mamma som fixade. Skojade (med ett stort mått av allvar i botten) med min sambo häromdagen när vi pratade barndom och sa att pappa kunde jobba utomlands i ett halvår utan att det påverkade vardagslogistiken nämnvärt men om mamma jobbade mycket övertid under två veckor så räckte det för att man skulle få äta fil till middag och det fanns inga rena kläder... Ett sidospår, men ändå..

Har dock ett så starkt minne från lågstadiets fruktstunder. Fanns såklart vissa barn som sällan eller aldrig hade med sig något och i min skola på 80-talet fanns det inget som att skolan skulle ställa upp med frukt till de som inte hade. Min underbara fröken gjorde dock vad hon kunde och uppmuntrade oss att dela med oss. I min klass fanns en pojke som var fantastiskt priviligierad
med två resursstarka och engagerade föräldrar. Han hade ofta med sig stora mängder av sådant som vindruvor, jordgubbar och liknande och uppmuntrades därför kanske extra att dela med sig, jag vet faktiskt inte. Kommer dock aldrig glömma hur han en dag deklarerade "Nej, mamma har sagt att jag inte ska bjuda. Mamma säger att jag ska ha min frukt själv." Minns hur jag som barn till en inbiten socialist-mamma med solidaritet som mantra kippade efter andan inom mig, hur kunde man bara säga så???

Jag minns detta så väl trots att det är nästan 30 år sedan. Min kommentar blev en mindre bok nu, men tack för det här inlägget, för bloggen i stort, för podden och för allt du gör för att väcka tankar kring de här frågorna!

Lina

Asså hur fin är inte du. Så mycket bra tankar nu. Som många skriver växte jag upp tryggt med föräldrar som alltid såg till att jag hade massäck när det behövdes. Har en liten nu och ska pracka på honom att man alltid ska dela med sig om någon inte har. Skönt att läsa din blogg. Man får så mycket vettiga funderingar.

Catten

När man jobbar på soc så möter man ju många av de barn som aldrig fått en matsäck med sig till skolan.

Barnen är ofta väldigt medvetna om problematiken. "Pengarna går i första hand till sprit", "mamma (papporna är oftast försvunna) ligger och sover hela dagarna" , "det är så stökigt i köket att det inte går att laga mat", "mamma röker upp pengarna", "mamma kan inte gå och handla".

Det barnen saknar och som de explicit kan sätta ord på är just avsaknaden av omsorg och omtanke. De känner att de alltid kommer i andra eller i tredje hand. Ganska ofta går barnen i ett medberoende med mamman och tror att det är sant att det inte går att laga mat när det är varmt på sommaren "man måste köpa pizza när det är varmt ute"

Ofta kan en kontaktperson ge dem lite av de det saknar hemma: nyktra träffar och mer sund förhållning till pengar. Kontaktpersonen kan göra de där utflykterna som aldrig blir av med mamma.

De här barnen kommer alltid i kläm i skolan. Tyvärr sticker de ju ut även när det handlar om andra saker än om matsäck och skridskor. Mammorna klarar sällan att sköta barnens klädsel heller så de ser ofta "sjaviga" ut.

Åsa

Tänkt mkt på det här senaste tiden. Mitt stora barn går i förskoleklass, skolan är väldigt blandad klassmässigt så att ett gäng kommer från inkomststarka radhusområden och andra från hyresrättslägenheter i miljonprogram. I vintras skulle alla ha skridskor med sig en gång/vecka. Mitt barn berättade att ett annat barn alltid "glömde" och fick stå bredvid o se på. Blev så ledsen för detta, skolan får väl inte göra så? En annan familj hann före oss och köpte några par skridskor på Emmaus för 15 kr paret och skänkte till skolan.

Kattis

Fint skrivet! Jag var en av dem som hade en mamma som tänkte på allt. Och jag har blivit en mamma som tänker på allt för jag minns hur det gjorde att jag kände mig trygg och "omhändertagen" när jag var liten. Och mina barn ser och förstår (kanske inte fullt ut, men tillräckligt för deras åldrar) hur mycket jag engagerar mig och att jag gör det av kärlek. Det märks på deras sätt att prata om det som jag ordnar för dem. Så jag hoppas att det gör dem trygga, som jag blev, och att det får dem att se att alla andra inte får samma, så att de kan stötta dem som behöver stöttning.
Tack för en bra blogg med mycket tänkvärda inlägg!

M

Bor i Norge och här har kommunen (vår i alla fall) en 'lånebutik' där allt möjligt kan lånas: skidor, skridskor, liggunderlag, tält, stormkök etc.
När skolan ska ha tex skiddag eller tälttur så hämtar de där till de som inte har egen utrustning.
Köper ofta billiga skridskor på Myrorna så att vi har extra att låna ut / ge bort i diverse storlekar också..

Isabella

Din blogg är så viktig. Tänk om alla tänkte som du!!

Li

Jag har gjort en klassresa kan man säga, jag är den första i min familj att utbilda mig och då jag kommer doktorera nästa år är det ett ganska gigantiskt steg från mina föräldrar. Min partner doktorerar just nu, och han kommer från en familj av övre medelklass-akademiker från generationer tillbaka (medan min familj är bönder sedan så långt tillbaka som går att räkna, dock inte bönder i modern tid utan vårdarbetare (kvinnorna, ofta sjukskrivna) eller lastbilschaufförer). Detta innebär att om jag får barn så kommer dom växa upp i en helt annan värld än mig, och sjukt nog kan jag känna mig lite ledsen över det? Är det någon som kan känna igen sig i detta? Att känna att ens barn kommer gå miste om en naturlig insikt och förståelse för arbetarklassen, som min partner i mångt och mycket saknade innan jag "lärde" honom (obs, ej klasshatisk person utan mer aldrig reflekterat över skillnader). Jag kommer såklart prata med mina barn om detta när tillfällen ges, men är rädd att jag kommer bli lite alien i min egen familj, särskilt om jag får barn med min nuvarande partner. Tar ut saker i förskott såklart, men är det någon som har varit med om detta eller kan relatera?

Svar: Jo jag har tänkt mycket på det och skulle behöva bättre strategier för att förekomma detta
Lady Dahmer

Maria

@Catten
Jag jobbar också inom barn och unga. Reagerar på att du skriver att en kontaktperson kan kompensera i viss mån. Jag vet att det ser ut så på många håll inom socialtjänsten, men kontaktbistånd ska inte beviljas när det förekommer stora omsorgsbrister i en familj. Det hjälper inte barnets hemsituationen eller en förälders missbruk att få lite omsorg några timmar per vecka eller en helg per månad. Det är lata och fega socialsekreterare som beviljar den typen av bistånd istället för att omhänderta barnet och låta det få en god omsorg alla dagar. Blir så uppgiven över den låga ambitionsnivån. Det räcker inte med att se barnens utsatthet, man behöver göra något åt den också.

Lisa

Lina:

Socialism handlar inte och har aldrig handlat om att enskilda privatpersoner ska ge till andra enskilda privatpersoner för att vara snälla. Det är ibland mellanmänsklig välvilja och ibland borgerlig välgörenhet men i vart fall inte socialism.

Socialism handlar istället om kollektiva lösningar, som att socialistiska partier i flera kommuner driver att skolorna i kommunen och inte de enskilda familjerna ska stå för frukt och matsäck.

Med detta inte sagt att det är fel att dela med sig eller packa ned extra mycket och uppmana barnet att dela med sig om någon har glömt.

Men ännu bättre och en betydligt mer långsiktig lösning är att gå ihop med andra föräldrar, ta upp frågan med skolledningen och försöka driva igenom att skolan ska stå för frukt och matsäck.

Att som pedagogerna i ditt exempel mer eller mindre inofficiellt utse en viss person i barngruppen som alltid ska hålla de andra med frukt är bara helt skevt. Vad händer om han plötsligt är sjuk eller hos tandläkaren en dag?

Jag har själv varit den där mamman som ofta missade matsäck även om det i mitt fall handlade mer om stress och att jag var nära att gå in i väggen än om ekonomi.

Trots det kan jag faktiskt (!) ha en viss förståelse för att den där pojkens mamma till slut lackade ur .

Som pedagog är det säkert väldigt bekvämt, men samtidigt väldigt, väldigt fult att mer eller mindre förlita sig på att en viss specifik familj alltid kan, vill, ska och kommer hålla en massa andra barn med frukt.

S

Hänger på Lisa lite här med en aspekt till:
Jag tycker självklart det är väldigt fint att dela med sig, och jag har både ekonomin och kapaciteten att skicka med mina barn lite extra så att de kan dela. Dock har förskolan 'förbjudit' delande då det blir så himla mycket fokus på vad var och en har i matsäcken, tjat om att få smaka, hierarkier som blir tydliga i vem som får av vem samt att manipulativa barn kan roffa allt en annan fått med sig med några 'snälla, vi är ju bästavänner' / 'annars får inte du komma på mitt kalas' etc (har hänt min supergenerösa unge som inte fått något alls själv av tex sin favoritfrukt..).
Förskolepersonalen förklarade detta på ett så fint sätt, och hur de värdesätter matro - samt att det är förskolan som ordnar för den som har glömt eller har för lite med sig. (plus såklart aspekten att om alla äter det de själva har med sig så riskerar ingen att få i sig något de är allergiska mot, omöjligt för personalen att hänga med på 20 ungar som sitter och plockar i varandras matboxar)

Lo

"Mamma, jag var den enda som bara fick med mig TRE grejer till mellanmål, dom andra hade typ TIO :(". Jo jag trodde ju att det var mellanmål det handlade om, inte något satans julbord. Men mest är jag irriterad över att jag låter mig påverkas av "bästa mamman"-tävlingen (för papporna skiter i). Det var tre bra grejer, delbart, och hen konsumerade ändå inte allt. Jag funderar på det där med normalt. Om nu övriga ungar får med sig proviant för en vecka så måste jag ju matcha, annars är ju min unge den där ungen som får mindre än alla andra och som är mindre älskad och vars mamma hellre super upp pengarna och skiter i. Men jag vill inte matcha! Jag tycker tio grejer är överdrivet! Så varför gnager det mig så?
Fan ska det vara så svårt att vara en "bra" mamma för.

Linn

På min sons skola står skolan alltid för maten/ fikat när de ska på utflykt. Detta för att skolan är kostnadsfri och de ska vars lika för alla. Helt rätt tycker jag. Var också ett barn med sämsta matsäcken. Torrt bröd med smör och en flaska med vatten. Aldrig extra pengar medskickat för glass och aldrig hemmagjorda pannkakor med sylt i egen burk. Mina föräldrar hade väl råd (medelklass) men hade alltid glömt bort/ hade inte tid att orka med ngt annat.

Asterixia.se

"Min mamma var alltid den där mamman som aldrig kom ihåg matsäckar eller picnicar eller sånt som mammor skulle komma ihåg." Jag tror inte att hon hade dålig koll hon hade bara inget att skicka med. Jag gissar att hon var rätt ledsen för det utan att visa det och bara skyllde på glömska. Hon tog på sig skulden. Kram till henne för det!
Skolan ska vara gratis för eleverna men lik förbannat så krävs det frukt och matsäck. Det ska skolan stå för!! När min yngsta son gick i Blommensbergsskolan i Liljeholmen så reagerade jag på just dessa matsäckar. Det blir dyrt ju! Och dessutom är det skolans sak att ordna med lunch. Så det slutade med att när det var aktiviteter med matsäck så kunde barnen beställa matsäck från skolköket en dag innan. Alltså alla som ville det och hämta maten på morgonen innan det var dags att samlas vid tunnelbanan. Det var oftast en god pastasallad som delades ut. Det funkade jättebra. Men så är ju också Blommensbergsskolan världens bästa grundskola!

Svar: Nä hon hade dålig koll. Det gällde allt.
Lady Dahmer

marire

tusen takk som skriver om det her, det rører noe i meg. du er så reflektert og skriver så fint!

C.

Mina föräldrar var två och hade därmed ok m stålar. Dock noll intresse för matlagning så vid utflykt frågade dom vad jag ville ha och jag fick det. En favorit i repris blev således rostbiff och potatissallad...för det var enkelt...jag var så avundsjuk på de mindre resursstarka kompisarna men med de engagerade föräldrarna som fick PANNKAKOR i matsäcken!!!! Alltså fatta engagemanget i att stå å steka pannkakor?!?!? Jag tycker än idag som 37-åring att pannkakor är lyxigt som fan! Mina barn ska alltid få pankisar med sig trots att jag eg. är lat och har råd med rostbiff<3

Becka

Så himla fint du skriver, Natashja. Blir både varm och tårögd på samma gång. Min barndom var inte perfekt men just mat var aldrig något jag hade brist på. Hade alltid tillgång till god mat och troligen mycket onyttig mat och godis också vilket resulterade i mitt överkonsumtion och fetma (inte tillgången till mat men tillgången till dålig mat/godis). Ska tänka på detta den dagen jag får barn. När samhället/skolan inte tar sitt fulla ansvar så skickar jag med lite extra till min unge och lär mitt barn att det är snällt att dela med sig till de som inget har. <3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog