Lady Dahmer

När det ses som normalt att plastikoperera sig
Apropå att kvinnor skäms för sin fitta, sin fittas lukt och annat som har med kroppar att göra så fick jag en relaterad kommentar som jag tycker är värd att lyftas fram eftersom att den pekar på nånting som jag personligen tycker är så jävla skevt och tråkigt:
 
"En annan grej apropå bröst och amning. En annan stor bloggerska skriver att hon är missnöjd med sina bröst och i kommentarsfältet är det massor av inlägg från personer som också varit missnöjda med brösten efter barn och amning och att en förstoring/operation varit "de bästa de gjort".
 
Jag blir så ledsen över att det är så pass normaliserat att man inte ska ha "två tomma påsar" efter barnafödande etc. och det bara är att operera som att det inte är något konstigt alls. Alltså frivilligt betala massor av pengar (vet inte ens vad det kostar, 50 000 kr??), bli nedsövd och låta någon skära i sin friska och fullt funktionsdugliga kropp och dessutom intala sig att man gör det för sin egen skull? Om idealet var att ha liten och platt byst lovar jag att ingen skulle operera in silikonkuddar "för sin egen skull"."
 
Jag blir också ledsen. Jag blir uppgiven. Det är fan en tragedi att fullt friska kvinnor med normativa kroppar känner att de måste skära i sina kroppar (med de risker som detta innebär) för att må bra.
 
Jag ifrågasätter inte att de känner så, för jag vet ju precis varför och känner ofta detsamma, men jag ifrågasätter den här jävla kulturen vi lever i där vi liksom normaliserar detta så pass att vi sitter och hejjar på varandras självhat på det här sättet. Typ som att det vore nån slags girlpower i att lägga sig under kniven. Och att vi ser det som rimligt att uppmuntra andra att göra detsamma. Vad fan har gått snett egentligen? Hur kom vi hit? 
Patricia

Hur förklarar du att du vill göra en bröstreduktion? Din kropp verkar också vara funktionsduglig.

Svar: Jag har så stora bröst att de hindrar mig. Det handlar ej om att jag är missnöjd med att de inte är perfekta utan om att jag inte ens kan röra mina armar ordentligt eller krama mina barn utan att få ont. Jag har ryggproblem, för korta muskler fram och får svamp och klåda under, Detta kommer förvärras ju äldre jag blir.
Lady Dahmer

Julia

Patricia:

LD har ju förklarat flertalet gånger att hon har tex ont i ryggen pga tung belastning av brösten. Det är enligt mig knappast samma sak som att vilja operera någonting med sin kropp pga utseendenormer.

Rapina

Jag har två barn och väntar vårt tredje. Jag brottas med att kunna acceptera bristningarna på magen, den degiga huden och dom två tomma hängande påsarna efter amningen. Min man säger att jag duger precis som jag är så det är mina egna hjärnspöken. Ena dagen är jag ok med att kroppen förändras medans andra dagen tar det en timme o välja kläder så att pluffset ska synas så lite som möjligt och tankarna vandrar till korrigering. Egentligen vill jag bara gå utan bh i sköna kläder men samhället är brutalt....

rebecka

När det är Paulas bröstlyft det handlar om så blir du ledsen och uppgiven medan Magdalena är
så jävla ansvarslös att du blir förbannat. Det är lite olika nivå på kritiken här....

Svar: Jag blir ledsen över att plastikkirurgi är så normaliserat. Hade paula eller nån annan uppmuntrat sina läsare att operera brösten så hade jag blivit fly förbannad.
Lady Dahmer

Somliga Förbannade Kvinnor

rebecka
Ja, tänk att de där feministerna inte kan vara konsekventa! Blir man ledsen över en sak måste man bli det över alla saker, hur ska nån annars ta en på allvar??? Går ju inte för sig att ha olika känslor för olika fenomen heller! Eller för den delen olika tider på dygnet och olika dagar i veckan. Nä tacka vet jag män som är konstant förbannade på feminister, det är nåt att sträva efter det!

Rebecka

SFK
Jag tycker Magdalena Graaf får så oförtjänt mycket kritik för precis allt. Hon kritiseras högt och tydligt för hur hon är som mamma, för hur hon klär sig, hur hon uttrycker sig, sin humor, hur hon sörjde sitt barn, hur hon försörjer sig. Jag upplever att det är med mer legitimt att ge sig på kvinnor med hennes bakgrund, livsstil och utseende med "kritik". Typ bryr man sig för mycket om sitt yttre då går man medvetet patriarkatets ärenden och är därmed lovlig byte men vill man bara förändra sitt utseende lite lagom ja då är man bara ett stackars offer och avkrävs absolut inget ansvar. Det jag reagerade på under förra inlägget var att LD valde att anklaga MG för att gå patriarkatets ärende genom att promota underlivsdeo, förvisso en vansinnig grej men inte i närheten lika lilla som glatt berätta om tex bröstoperationer på sin blogg.

Svar: Jag håller med om att Magdalena får mycket oförtjänt och VIDRIG skit från människor. Men det innebär inte att hon är immun för rimlig kritik. Jag var ganska saklig i det här inlägget. Att jag "anklagar" henne för att gå patriarkatets ärende är inte speciellt elakt utan ett synliggörande av att vissa saker är i patriarkatets intresse och att det är ett problem att hjälpa det på traven dvs gå dess ärende.
Lady Dahmer

Åsa Karlsson

Håller med dig helt och fullt i detta. Du är grym och älskar hur du sätter huvudet på spiken utan att försköna.
En förebild är du <3

kers

Det är sjukt att operera något som är friskt.

Åsa Karlsson

Enligt mig är Magdalena superskön som delar med sig av sitt liv och vågar växla mellan bekvämt och obekvämt, med en stor dos humor. Mer Magdalena år folket :)

Svar: Ja det är hon! Men denna gång blev det tok.
Lady Dahmer

Tatiana

Roxane Gay har kommit ut med en ny bok - "Hunger: A Memoir of (My) Body."
Undrar om du LD (eller nan annan har som laser LDs blogg) har last "Bad Feminist"?
En liten intervju med Roxane om hennes nya bok (jag har last "Bad Feminist" två ganger och tycker Roxane ar riktigt bra).

https://www.vice.com/en_us/article/roxane-gay-tells-us-about-daring-to-be-fat

Rebecca

Jag är själv inne i dessa tankar och så kluven, tycker att Ld har helt rätt i det hon skriver, var inne o kollade paulas inlägg nu och känner igen mig! Själv har jag alltid haft små bröst som efter tre barn var nästintill obefintliga, nu ammar jag sista och fjärde barnet och har tidigare sagt att jag definitivt ska operera efter detta, då jag ej trivs i obefintliga bröst kombinerat med delade magmuskler, det skiljer två klädstorlekar på byst och midja...

Men ju längre jag kommer i mina feministiska tankar och ju mer jag lyssnar på ld Cissi och andra så börjar jag känna att fy fasen vad sjukt det är att jag funderar på att skära i en frisk kropp, betala massa pengar för det och att jag låter utseendet vara så viktigt i mitt liv (även om mina känslor är allt annat än konstiga i ett patriarkat och konsumtionssamhälle). Men nu börjar jag som sagt känna att jag istället för att operera till "perfektion" borde börja jobba med att acceptera min kropp...

Jennifer

Och den enda önskan som sjuk är att vara frisk. En önskan om att inte bli skuren i. Skulle döda för en frisk kropp. Det är ändå ganska skönt att inte ha energi över att ens reflektera över hur ens bröst ser ut.

/Kroniskt sjuk 23-årig morsa

L

Jag lyssnar på din och cissis podd och läser regelbundet era bloggar och vill bara berätta att ni hjälper mig så mycket i mina känslor! Jag är morsa till en snart 2 åring och jag kämpar så mycket med jämställdhetsfrågan i mitt förhållande. Barnets pappa är en mansgris som inte gör ett skit hemma och skiter totalt i det praktiska delen av föräldrarskapet, dvs. blöjbyte o annat härligt, men vill gärna tala om för mig hur mycket jag suger på att sätta gränser och vara hård mot ungen i fråga, sådär som en sann förtryckare kan. Och jag hatar skiten ur han i stunder, just för att vi har en dotter, just för att jag vill ha det bättre för henne, just för att hans egna känslor är viktigare än hennes framtid. Det problematiska är att jag känner en sådan skuld för mina känslor, att jag borde vara glad och positiv och uppskatta det som är bra. Hursomhelst, vill bara tacka er för att ni får mig att känna att det kanske inte är så tokigt att hata sin förövare trots allt (OBS. Ursäkta grammatiska fel, är blatte och jobbar aktivt för att förbättra mitt skrivspråk)

L

Jag lyssnar på din och cissis podd och läser regelbundet era bloggar och vill bara berätta att ni hjälper mig så mycket i mina känslor! Jag är morsa till en snart 2 åring och jag kämpar så mycket med jämställdhetsfrågan i mitt förhållande. Barnets pappa är en mansgris som inte gör ett skit hemma och skiter totalt i det praktiska delen av föräldrarskapet, dvs. blöjbyte o annat härligt, men vill gärna tala om för mig hur mycket jag suger på att sätta gränser och vara hård mot ungen i fråga, sådär som en sann förtryckare kan. Och jag hatar skiten ur han i stunder, just för att vi har en dotter, just för att jag vill ha det bättre för henne, just för att hans egna känslor är viktigare än hennes framtid. Det problematiska är att jag känner en sådan skuld för mina känslor, att jag borde vara glad och positiv och uppskatta det som är bra. Hursomhelst, vill bara tacka er för att ni får mig att känna att det kanske inte är så tokigt att hata sin förövare trots allt (OBS. Ursäkta grammatiska fel, är blatte och jobbar aktivt för att förbättra mitt skrivspråk)

Sara

@Tatiana, ÄLSKAR Bad Feminist!

Tycker också att det är sorgligt att människor har ett sånt självhat. Men jag har tänkt på en sak. Barnafödande förändrar ju kroppen, men det kommer även ålder att göra. Allas våra kroppar förändras ju när vi blir äldre. Jag tycker det är så himla sorgligt att den enda kvinnan som anses rimlig är en vars kropp ser ut att vara ungefär arton år gammal. Jag menar inte att man bara ska "gaska upp sig" om man mår dåligt inför sin post-barn-kropp. Det är inte så konstigt att känna så i ett samhälle där människovärde och utseende är så tätt sammanlänkade. Men förr eller senare blir vi ju alla tvungna att hantera att våra kroppar förändras, eftersom vi alla förhoppningsvis kommer att bli gamla. Jag tror inte att den fajten kommer att bli lättare att ta med sig själv med stigande ålder. Jag tänker att det vi kan göra för att må bättre är att tillsammans försöka förändra denna skeva syn. Så att vi faktiskt börjar betrakta alla som fullvärdiga, värdefulla människor. Det är den enda vägen. Det är inte rimligt att alla ska hantera det här på individnivå, från att "lära sig älska sin mammakropp" till att känna sig tvungen att ta till kirurgi. Stort tack till LD för dina viktiga inlägg!

Bara en tanke

Behöver det nödvändigtvis handla om att man skäms? Jag tänkte lite på detta när du pratade om rakning också; att det inte alltid behöver röra sig om ett starkt förakt för den egna kroppen och/eller ett strukturellt förtryck. Vi människor är ju rätt fåfänga av oss och gör massor av saker för att se bra ut. Jag tänker inte allra minst på folk som ligger och pressar i solen dagarna i ända och riskerar att få både cancer och andra problem med huden. Vissa opererar sig, andra färgar håret, går på gym, piercar ansiktet, ligger och pressar i solen, rakar könet eller tar steroider. Ligger det inte väldigt mycket i tiden att bry sig väldigt mycket om sig själv också? Sedan vilka preferenser man har, ja, det kan ju skilja sig en del från individ till individ. Jag säger inte att det inte finns människor som mår dåligt i allt detta (säkert rätt många när det kommer till just bröstoperationer), men jag tänker samtidigt att det inte alltid behöver röra sig om ett direkt förtryck.

Bara en tanke

... eller självhat.

Åsa

För att inte tala om hur man sabbar möjligheterna till bröstcancerscreening med sillisar. Det blir MYCKET svårare att tolka mammografibilderna. Många som inte vet det... /läkare

A

Hej LD!
Vill bara visa dig denna bild: https://i.ytimg.com/vi/RtabZ_FRAXY/maxresdefault.jpg
Det är kvinnor som tillhör ett naturfolk som lever i Amazonas. Dessa människor lever 100% av naturen, jagar sitt eget kött, fiskar sin egen fisk, plockar frukt i djungeln. Det enda socker de får i sig är den som finns i frukten. De lever större delen av sina liv utomhus där fysiskt arbete för överlevnad är en del av vardagen. Dessa människor vet inte vad snabbmat eller godis är för nåt.
Alla kvinnor som är på den här bilden skulle i vår del av världen anses vara överviktiga, fula, ohälsosamma, sockerfrossande, lata, riskera massa sjukdomar, ha hängpattar som måste åtgärdas osv. Vi har fifflat med kost, träning, bantning, kosmetik, idealbilder och nu även kirurgi så pass länge att vi inte ens vet hur vi ser ut egentligen. Vi har gjort oss själva så konstgjorda att den naturliga människan (speciellt kvinnan) anses vara avvikande och "måste åtgärdas".

Och innan nån rolig jävel kommenterar: dessa människor har naturligt mycket lite eller inget kroppshår förutom på huvudet. Detta gäller även männen. Kvinnorna på bilden har inte rakat könet eller benen.

Svar: 👍🏻
Lady Dahmer

Elina

Jag har tänkt så mycket på det här. Framförallt de som delar med sig av sina bröstoperationer offentligt och som alla säger samma sak: jag gör det "för min egen skull". Jag tror inte att det bara är det, normer och strukturellt förtryck påverkar i allra högsta grad.
Jag tror dock att en viss typ av dysfori kan förekomma när det gäller specifikt bröst (för jag tror inte dysfori är unikt för transpersoner, men jag kan ha fel). Den kollektiva bilden av vad som utgör en kvinnokropp spelar definitivt roll här, men om kroppen efter en stor förändring inte längre överrensstämmer med ens könsidentitet så tycker jag att det är rimligt att önska att "återställa" den. Nu tänker jag i lite mer extrema fall som när brösten försvinner nästan helt. Kvinnors kroppar och liv (framförallt efter barn) kan förändras så oerhört mycket under kort tid att det känns orealistiskt att man bara skulle gilla läget. Har stor förståelse för att många kvinnor väljer att operera brösten, de är en så otroligt laddad del av kroppen.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog