Lady Dahmer

Tur att det är olagligt med aga
Morgonen börjar med skrik och bråk. Barnen är i en sån period nu. Efter att ha varit bästa vänner i sju år så är det dagligen tjafs. Ska inte hänga ut dem för mycket nu men jag vet inte hur man hanterar det? Vet inte hur man håller sig lugn och pedagogisk. Jag känner bara ilska bubbla upp ärligt talat. Morgonen slutade med att jag skrek med min argaste högsta röst. Trodde J skulle bli livrädd men han är väl så van vid bråk och skrik nu gissar jag. 
 
Men jag vet inte hur man gör. Jag önskar att jag var en sån där snäll och bra mamma som fick slut på tjafs och bråk med kärlek och tålamod och lugn röst, så där som riktigt bra förskolepedagoger gör. Istället så mumlar jag för mig själv att det är jävligt tur att det är olagligt att aga och sen självhatar jag i all oändlighet över hur jävla hemsk jag är. 
 
Samtidigt är jag ändå förvånad över mig själv för min största rädsla innan jag fick barn var ju att jag skulle tappa kontrollen och slå dem. Jag har läst nånstans att de som själva utsatts mycket för våld också har närmare till det. Jag har tänkt mycket på det. Oroat mig mycket. Men jag oroar mig inte speciellt mycket längre för jag har känt mig så jävla provocerad och aldrig någonsin har våld varit nära till hands. Alltså på riktigt. Jag har aldrig ens varit nära. Det förvånar mig. Jag trodde jag skulle behöva lägga all energi på att kontrollera det i situationer där jag blir arg. 
 
 
Ännu ett barn att traumatisera med skrik och höga röster.
LINA

Jag fattar verkligen hur du tänker och känner,jag får ofta likadana tankar och känslor. Har 2 små barn och ibland kan ju den äldsta på 3 år verkligen driva en till vansinne och man kommer på sig själv att skrika i falsett typ, så jävla arg! Men man märker såklart att det oftast bara blir värre, ändå kan man inte behärska sig. Fast ibland upplever jag det som att det inte är nåt annat som funkar, hur många ggr jag än först är lugn och resonerande så är det som att hen MÅSTE få mig att höja rösten för att det ska bita? Och där känner jag: går jag i en fälla eller är det"det enda" som går att ta till när den lugna metoden inte fungerar?
Samtidigt så tänker jag också såhär, att om man aldrig skulle höja rösten, bli arg eller bråka (med partner/annan vuxen, inte med barnen och såklart på rimlig nivå om rimliga saker, samt att man visar att man säger förlåt och blir sams) hur växer då barnen upp och tror att världen fungerar? Tänker att dom blir konflikträdda/rädda för om nån annan höjer rösten eller blir arg/börjar bråka istället för att känna att ilska också är en okej känsla att känna men att de fått lära sig hur man kan hantera den och leva med den? Jag är kluven men tror nog innerst inne att det både är omöjligt och kanske inte helt bra? att sträva efter nolltolerans mot ilska/bråk/höga röster... Men å andra sidan, hur mycket är okej och den där jäkla gyllene medelvägen, finns den ens?

Terese

Igenkänningen är total!

Mie

Lina: Jag är introvert och högkänslig och har svårt för folk som skriker (skriker heller aldrig på mina barn). Mina barn vet att folk blir arga (de sitter ju inte hemma hos mig hela dagarna och har dessutom en pappa som är lagd åt andra hållet). De är inte sämre på att säga förlåt och bli sams än andra barn i samma ålder ;).

Dagens samhälle premierar ju gärna egenskaper som att vara extrovert och ta för sig, men det finns många fördelar med att vara lagd åt andra hållet - det är varken sämre eller bättre.

Matilda

Tänk på att riktigt bra pedagoger går hem efter jobbet och gör nånting annat. När dom håller sig lugna och pedagogiska inför bråkiga barn föt sjuttielfte gången på en vecka skriker dom säkert inombords och tänker "BARA TVÅ TIMMAR KVAR AV SKRIK SEN SKA JAG HEM OCH FÅ DET LUUUGNT" samtidigt som dom såklart älskar sitt jobb och allt sånt. Men du får ingen rast från barnen så du får bli frustretad på ett annat sätt än pedagoger.

Isabell

Var kan en ställa frågor till podden? Funkar det här? :)

Svar: Vi har en facebook-sida! Sök på penntricket
Lady Dahmer

Isabell

Hahaha, precis så är det Matilda... jag blir gaaalen på mina förskolebarn men skriker inombords 😉 Vi är ju också människor 😌 Sen kan jag låta sträng, allvarlig, förvånad för att markera att vissa saker inte är okej.

My

Jag tänker såhär: Så länge jag inte ALLTID skriker och är otrevlig så är de gånger jag gör det okej, och vi pratar alltid om det sen. Jag är noga med att förklara att det inte är deras fel att jag skriker utan att det bara är mitt fel. Så länge det är så. Då får det vara bra. Jag kan inte sparka mig själv för att jag är mänsklig bara för att jag fått barn. Det är så många andra som gör det åt mig ☺️

Anonym

Skönt att du tar upp detta och att man inte är ensam om att ibland känna ilska mot sina barn. Men usch vad man mår kasst och ältar efteråt. Ens barn väcker verkligen många olika känslor.

Hmm

Men det där är en så dålig analys över dem som blivit utsatta för övergrepp. Samma med dem som har blivit utsatta för sexuellt sådana som barn. De får höra att det är stor sannolikhet att de också kommer bli peddon som vuxna, och det är bara inte sant. Det finns alltså forskning på detta. Ovan har nämnts som en förmildrande orsaka i rättsfall och sedan blivit till en myt om att det är vanligt.

Det finns en VISS korrelation, men den är inte stor och jag blir arg när jag hör den. Kan ni tänka er all den skam, skuld och rädsla alla dem som blivit utsatta har för att bli lika dana monster själva. Att det kan komma vara större orsak till mardrömmar om natten än själva övergreppet?

Vi är alla unika och med möjlighet att förändra hur vi kommer agera i framtiden och behöver inte alls vara en produkt av vår barndom även om det kommer vara en del av vår erfarenhetsbas. <3

Hmm

Tillägg: Tänk själva. Om så många som 20% av alla barn har råkat ut för övergrepp så skulle samhället helt svämma över av alla vuxna peddon idag, och så är det ju inte. Det är några ganska få som utsätter många barn.

Jessica

Skrek en gång på min systerson när han för kung och fosterland slog sin mamma - min syster (som var helt slut efter att ha spenderat väldigt lång tid på sjukhushotell i och med cancerdrabbad man) i ryggen. Hon orkade liksom inte lyssna på honom eller nåt och han blev sur så när hon vände sig om hann jag se hur han tog i för att drämma till henne med knytnäven. Jag skrek på han då utan att tänka på det. Ångrar det än idag för han blev rädd (såklart) och jag antar att jag skrek rätt så högt också. Stackarn hade väl hur många känslor som helst inombords pga sin pappas tillstånd och där beter jag mig som världens sämsta förebild. Ångest när jag skriver om det. Förhoppningsvis har jag inte traumatiserat honom för hela livet...

J

Du menar som riktigt förskoleverksamhet gör- på jobbet! 😁Hemma är även de bästa pedagogerna inte bara pedagoger, utan föräldrar och människor och människor orkar inte hur mycket som helst.

Maria

Jag måste bara säga detta:

Du är allt vad en kvinna inte får vara och jag älskar dig för det! :) Jag lyssnar på Penntricket och läser era bloggar, följer er på insta osv och ni sätter ord på allt jag någonsin känt och upplevt från barnsben till vuxen ålder! Du har öppnat ögonen på mig på många sätt och jag får så jävla mkt styrka av era ord! Jag tipsar alla jag känner att lyssna på er podd och sambon och jag har många jävligt bra diskussioner här hemma och jag känner att han kommer över på "vår" (feministernas) sida mer och mer för varje dag!

Maria

Så, med det ovan skrivna vill jag bara säga ett stort tack för att ni orkar och kämpar!

Lovisa

Så himla förtvivlad emellanåt. Men nu har vi provat Komet-programmet, tycker att det är ganska fint. Det säger inte nej i min mammasjäl och jag tror att det kanske funkar. I alla fall delen med gemensam tid, mitt barn blir så glad och jag också. Plus att när det finns ett program för konflikthantering så känner man sig inte lika ensam och usel eftersom det uppenbarligen är så vanligt att det finns ett program för det.

Nocturnal Queen

Skrik brukar bli en ond cirkel. Barn som ser sina föräldrar skrika och höja rösten för att uttrycka ilska och frustration gör själva samma sak. Tyvärr är skäll uppfostringsnormen trots att det enligt en del undersökningar visat sig vara skadligt. Föräldrar är uppvuxna med en omgivning som skällt och fortsätter i samma spår. Enligt samhället är skäll och bestraffningar lika med uppfostran och avsaknad av dessa likställs med saknad av uppfostran.

Ttt

Min man skrek på ett av barnen på t-banan, riktigt bryt efter långt gnäll och tjaffs från barnet. En kvinna (som jag förmodar inte har barn själv eller väldigt små barn än) skällde ut honom, han var den sämsta pappan ever och slog säkert både barnen och mig.. Vad jag skämdes.. både för att han skrikit offentligt och för att hon gick på.. jag förstår henne, men också så finns det ju sådana stunder som förälder där man inte är sitt bästa jag... det är svårt att veta vad som föregått innan någon skriker på sitt barn.. jag brukade titta snett och fördöma folk som skrek förut med, tänkte heeregud vilken dålig förälder.. Men med äldre barn och ett väldigt känsligt pga olika skäl så vet man själv att det kan brista. Och om inte annat när man är ute så kan barnen gärna spela ut hela känsloregistret för dom känner på sig att man blir extra nervös inför andra. En del mutar järnet då och en del tar striden där och då.

Anna

Mina barn var osams heela tiden när de var i dina barns ålder. Herregud, vad trött jag var på deras ständiga tjafs, skrik och gap samt regelrätta slagsmål!! Det gick över någon gång under högstadietiden när de blev så där pubertetströtta, så håll ut! :D

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog