Vill man ha lugn och ro så får man stanna hemma!
Cissi Wallin drog igång en debatt för ett par dagar sen om barn som stör. Och folk blev engagerade! Cissi hade bevittnat en till synes galen familj som inte bara lät sina barn härja utan tydligen uppmuntrade detta. Oj tänker jag, det måste ju ändå vara nåt väldigt ovanligt, kanske hade samtliga i familjen nån form av allvarlig funktionsnedsättning som gör att de saknar förmågan att läsa av sociala koder eller så var de kanske helt enkelt onda? Hehe nä jag ska inte raljera och retas med Cissi nu. 
 
Klart som fan det finns föräldrar som är dumma i huvudet. Och klart som fan det finns barn som inte fått nån fostran överhuvudtaget. Jag kan också bli irriterad. .(Och då döma föräldrar på förhand fast jag egentligen inte vet nånting om situationen eller deras föräldraskap i övrigt.) Men jag tror ändå att det Cissi bevittnat och det vi själva upplever är störande förmodligen är jävligt sällsynt och att denna "epidemi av kassa föräldrar" som övriga deltagare i debatten vittnar om i själva verket är vanliga föräldrar som gör så gott de kan. 
 
 
 
 
Det många självutnämnda experter (oftast de utan erfarenhet alls av föräldraskap eller barn) missat är att barnuppfostran är en pågående process som tar många år att ro i hamn. Det är inget man får överstökat de första två åren och sen så ska barnen uppföra sig som små änglar i alla samanhang. Det kräver tålamod, både från föräldrarna men också omgivningen och det kräver en massa tid. (Cirka 20 år)
 
Och under den tiden så får man helt enkelt vänja sig vid det faktum att barn syns, låter, tar plats och ja härjar runt. (Och det finns ju andra grupper som låter, pensionärer med dålig hörsel, människor med utvecklingsvariationer eller diagnoser, män.) Pallar man inte detta så kan man med fördel stanna hemma eller flytta ut i skogen. 
 
Och vill man ha matro så får man ju äta vid det egna köksbordet. 
 
Dessutom kräver barnafostran även att man utsätter sig själv och barnen för de situationerna där de behöver träning dvs att man kanske går på restaurang och att man övar på att sitta stilla och att man sen fattar att det inte är ett misslyckande eller att barnen är dumma eller dåliga eller ouppfostrade för att de beter sig som barn.  
 
Mina barn stör alltid förresten. De är sju och nio och så ettåringen. Att bara ha ett barn var ju en solskenspromenad. Oj vad N var skötsam och DUKTIG när hon var typ 2 och oj så stolt jag var över mitt föräldraskap. Sen fick hon ett syskon och så blev de lite större och så kom de på att de kunde trigga varandra och så var de ju olika också. Ena är obstinat och vill inte bli tillsagd och andra har myror i rumpan och KAN INTE. SITTA. STILLA oavsett hur mycket man försöker hjälpa hen.
 
Och nu har jag fått ett tredje barn också. Senaste exemplaret skriker rakt ut när han är glad. Eller när han är arg. Eller när han inte blir serverad tillräckligt snabbt. Ge honom en padda är otänktbart. Den åker in i munnen eller så försöker han ta den och kasta den i golvet och får han inte det skriker han ännu mer. Jag kan distrahera med babblarna i cirka tio minuter. Tio minuter av himmelrike för övrigt men sen tar det slut på attentionspan'et. 
 
Så mina barn stör alltid nuförtiden. Och jag bryr mig inte det minsta. Nej jag gör faktiskt inte det. Couldnt give a fuck. Allra minst om en kränkt eller störd omgivning. Mitt motto är "jag kommer aldrig träffa dessa människor igen" och så släpper jag helt skammen. Jag skäms aldrig. Min man är lite mer av den sorten. Oroar sig för vad andra ska tycka men vad ska han göra med det liksom? Barnen är barn med allt vad det innebär men de är också människor med samma rätt till det offentliga rummet som alla andra. 
 
Självklart fostrar jag mina barn att ta hänsyn, sitta ordentligt, äta civiliserat samt prata med små bokstäver när det är andra som kan bli störda men jag tänker inte kräva att detta sitter innan vi går ut bland folk. Men jo såklart jag packar ihop och går om barnen asbolut inte kan lugna sig alls! Och nej de får inte göra som de vill eller härja fritt heller. Ifall nån undrade. Men jag upplever att toleransen för barn är så många gånger lägre än vad den är för exempelvis vuxna som stör och låter. 
 
 
Asså så himla gulligt med nya föräldrar som ba "hallå min nyfödda bebis är minsann skötsam, varför gör ni inte bara så här?"  Oj oj VÄNTA DU BARA skrockar jag skadeglatt och önskar jag vore en fluga på väggen när deras barn blivit cirka två eller ännu hellre när de fått fler barn!
 
LYCKA TILL liksom.
 
 
 
Nåt som är mindre gulligt är föräldern vars diagnosbarn sitter still i vissa sammanhang och som tycker att hen är expert på barn med npf-diagnoser och hallå om mitt barn kan så kan alla barn (dvs jag är en sån förträfflig förälder och ni andra är skit). För alla barn med adhd är ju exakt likadana va? Dra åt helvete säger jag på det och hoppas denne får lite mer ödmjukhet down the line. Och att denne inte tar ut sin besvikelse på barnet när hen misslyckas med att uppträda väluppfostrat, vilket hen kommer att göra förr eller senare. Speciellt med en ADHD-diagnos. 
Karin Svensson

Det bästa jag varit med om som affärsanställd var när en 6-7-åring
la sig på golvet och gapade för att hon inte fick som hon ville. Pappan tittade
på henne och sa: Ok, ligg här och skäm ut dig så väntar jag
utanför. Gissa vem som reste på sig och sprang ut efter pappan.

För övrigt har jag jobbat i affär från 68-86 på heltid så jag har sett mycket
av kunder och deras barn. Jag kan nog räkna på ena handens fingrar de
gånger jag sett barn uppföra sig illa i affären.

Polly

Sååå bra skrivet 🙌 Instämmer i absolut allt!
Barn ska och får låta och synas, vad är det för robotsamhälle vi vill skapa? Skärmtid hör inte till matsituationer enligt mig. Barnen blir sönderstimulerade och beroende av konstant stimulans. Låt barnen vara så löser det sig nog, precis som förr i tiden.

Vendela

Det är väl klart att barn INTE ska få uppföra sig hur som helst i det offentliga rummet. Hänsyn till andra medmänniskor är givet, kan ett barn inte sitta still och äta utan att störa andra människor får man stanna hemma. Det är inte en rättighet att ta med en störande unge ut på restaurang, varför ska andra människor lida för ouppfostrade ungar/ lata föräldrar?
Håller med om att barn hörs men come on, det finns gränser. Lite "tjo och tjim" är normalt men att låta barnen härja och själv skita i det är inte okej

Elin

Vi satt på en uteservering för några veckor sen. Barnen (2 och 5 år) hade ätit upp sin mat och sprang runt lite i grusgången vid borden. Våra barn kan bete sig som rövhattar, men den här gången upplevde vi att de mest var söta och rentav RARA. De småfnissade och busade fast på ett rätt tyst vis faktiskt. Blev superförvånad när en sur tant suckade ljudligt och bad oss att "ta hand om våra barn". Jag svarade något kort och tog in barnen och förklarade för dem att den tanten inte verkar vara så snäll (moget) och att hon blivit sur. Jag kom ju på TUSEN elaka comebacks senare (de flesta kretsade kring att hon var gammal eller döende) men vad skulle jag ha svarat henne i stunden? Barnen var som sagt inte ens jobbiga. Glada barn, bara att de inte satt ner.

Sara

Alltså, det är väl klart att det är skillnad från situation till situation. Jag hade också blivit svinstörd i situationen som Cissi beskrev. Ffa för att jag inte fattar varför föräldrarna inte kunde käka hotellfrulle i skift om de nu inte hade bråttom. Folk som i onödan stjäl allt syre är i regel tröttsamma. Men tycker inte heller att det är någon "epidemi" som en del vill påskina. Tycker att mängden störiga människor är rätt konstant, med eller utan barn. Det vill säga, barnfamiljer är liksom inte överrepresenterade bland knäppskallar i det offentliga rummet. Jag undrar var man rör sig om man har den upplevelsen. Har hängt en hel del på lekland, där odågorna borde ha bonanza, men tycker nästan alltid att det är chill och trevligt.

My

Själv upplever jag ofta att andra vuxna är hemskt otrevliga, främst mot mina barn. Den äldre (4) försökte för några veckor sedan betala den leksak han ville köpa men pga vuxna som trängde sig före i kön kom han aldrig fram. Den mellersta (3) är ett temperamentsfullt barn som inte alls kan sitta stilla han blev helt absurt utskälld av en man på bussen en gång för att han skrek. Han skrek för att jag klämde hans fot mellan vagnen och väggen när vi körde in i bussen...

Jag har enbart umgåtts med barn, både egna och andras, dagligen (kul liv) i snart fem år. Så jobbigt som så många beskriver livet upplever verkligen inte jag... Är tacksam över att mest träffa väluppfostrade barn I guess (eller ha kunskapen om barn är väl den egentligen orsaken).

Och btw. Det går bra att be ett barn du inte äger att sluta sparka dig på benen på tåget osv osv. Föräldrar må vara nära men de ser inte nödvändigtvis allt. Jag har tre barn och två ögon....

D

Har noll och inget problem med andra barn som härjar - är det inte ens eget som lever rövare och stör så kan man bara koppla av. Blir mina egna barn för mkt, och jag får svårt att hantera det brukar jag se till att vi avlägsnar oss. Anser att barn måste få vara med och att folk ska chilla med att vara så känsliga. Självklart finns det gränser men hallå, man måste även kunna respektera och acceptera barn som de är.

Anna

Jag tycker det är en fin sak det där med att barnuppfostran tar 20 år per barn. Ger liksom utrymme för att göra bra det som inte blev bra från början. Att man kan få lära sig och växa som förälder.

J

Jag har två barn, varav ett med autism. Alltid i diskussioner som denna säger folk att "de självklart inte menar barn med diagnos!" när de beklagar sig över alla lata föräldrar och ouppfostrade barn. Men hur vet man, när man observerar en situation med en familj man inte känner, om det handlar om ett barn med diagnos eller inte? Det syns inte på mitt barn att han har autism. Han låter inte annorlunda, han rör sig inte annorlunda, än vilket "ouppfostrat" barn som helst. När han lägger sig på golvet i affären och skriker kan man lika väl tro att han skriker efter godis som att det har låst sig för honom pga hans autism. Om han i en offentlig miljö är på gott humör, och kanske springer runt, busar och "stör" lite, så får han gärna göra det (inom rimliga gränser), då alternativet kan vara ett sammanbrott som gör att vi "förstör" för alla andra, eller måste gå hem. Andra kanske då ser en förälder som ler nöjt medan ungen härjar fritt. För mig kan det vara den mest harmoniska stunden på hela den dagen. Vi lägger så otroligt mycket tid på att träna honom på alla de saker som inte kommer naturligt för honom, mer tid än alla duktiga föräldrar som minsann uppfostrat sina barn, ens kan föreställa sig. Om det räckte att "säga till honom", "visa vem som bestämmer", osv osv så hade vi gjort så. Och det tror jag gäller de flesta föräldrar som har barn, med eller utan diagnos, som har svårt att anpassa sig till olika miljöer.

Och nej, alla barn som "stör" har inte diagnos, men som utomstående är det oftast svårt att avgöra om så är fallet eller inte. Alla barn utan diagnos är ju inte heller av den lättuppfostrade sorten, en del barn är lugnare, andra är livligare. Jag stör mig i stort sett ALDRIG på barn längre, för jag vet att det lilla jag ser i denna korta stund, inte säger ett dugg. Jag har ingen aning om barnet eller föräldern har någon svårighet, jag vet inte hur deras dag har sett ut, eller vad som hänt i deras liv. Kanske är föräldrarna idioter, kanske inte. Kanske har det hänt något som gör att de just denna dag bara inte orkar se till att barnen inte stör. Barn gör så gott de kan (och de flesta föräldrar också)!

Malin

Det är ju ändå ganska ovanligt med föräldrar som är så arroganta som i fallet Cissi beskrev.

Jag har dock i min nära familj exempel på hur det blir när föräldrarna inte bryr sig. Barnen har ingen diagnos, det är inte det. Föräldrarna låter dem bete sig hursomhelst helt enkelt. Jag som är nära släkting brukar säga åt barnen och har fått svaret "dra åt helvete" från den ena när hen var sex år. Det är ju inte okej! Och föräldrarna låtsades inte höra och spelade förvånade när jag sa till dem att såhär kan vi inte ha det...och för familjefridens skull håller jag tillbaka de flesta av mina utbrott...

Emilia

Håller med dig i prick allt i det här inlägget!

FT

Alltså jag AVSKYR gapiga barn men även gapiga tonåringar och vuxna. Men undviker platser där dessa vistas. Skulle typ aldrig gå till caféer där morsor med sina ungar gillar att hänga, fyfan! Men om jag betalar dyra pengar för fin restaurang så är de inte jag som ska stanna Hemma utan de med hysteriska ungar som beter sig illa. Då får de ha barnvakt eller stanna hemma och gå på restaurang när barnet växt upp. Men såklart spelar det in att jag ogillar barn och tycker de är genuint ointressanta.

Sen undrar jag - vem blir uppfostrad fram till 20? Flyttade direkt efter 18 och då hade jag levt som jag ville ett tag och inte Hade min mamma chans att uppfostra mig då?

Svar: När min svärfar fyllde sextio så gick alla ut och firade honom. På en fin dyr restaurang. Ja jag hade kunnat stanna hemma med mina barn men det tror jag svärfar hade tyckt var väldigt trist. Barnen också. Vi betalade också samma summa som alla andra gäster och hade samma rätt att vara där. Precis samma rätt som de som skrattade högt. De som pratar högt. De som låter i allmänhet.
Lady Dahmer

Nemo

Jag tycker det väldigt sällan är barn som stör på allmänna platser... och om det är något eller några barn som tjoar eller skriker så brukar jag oftast bara sucka inombords och höja musiken i hörlurarna alternativt stå ut för jag vet att när jag kommer hem så är det tyst - i.e. jag kan pina mig igenom detta för jag får "belöning" (tysthet) senare. Min lösning på de flesta problem är att lyssna på musik när det gäller oljud på allmänna platser (främst bussar, tåg och flyg). Jag är ju dock en HSP, dvs en högkänslig person, så att vara ute på allmänna platser är övht väldigt påfrestande (dvs det är ytterst sällan det är barn jag (endast) stör mig på), så musik är ofta min räddning. Dessutom har jag mer överseende med högljudda barn än högljudda tonåringar och vuxna. Män som sitter och skakar med ena benet, stampar i takt med foten i golvet, visslar, nynnar, breder ut sig över två säten, brölar, osv är betydligt mer störande än ett tjugotal skrikande barn.

Linnea

Blir så trött på gnäll om barn. Jag har ett, hittills "väluppfostrat" barn (han är bara 14 mån, så det kommer nog värre tider), men även han kan ju tjuta och gapa av olika anledningar i det offentliga rummet. Klart det finns stunder då även jag anser att föräldrar kanske skulle ha mer koll på sina barn, men kan vi inte prata lite om hur odrägligt vuxna kan bete sig?! I första klass på tåg får man (har jag fått för mig, kan ha fel) inte ha med småbarn. Helt fine för mig, men däremot verkar det tillåtet för medelålders män och kvinnor att sitta och skrikskratta och gorma hur som helst. Hur är det inte mer störande än ett barn som av naturen inte riktigt fattar det hela med gränser och konsekvenser ännu? Jag kan skriva en uppsats, men jag tror att ni fattat min poäng.

Utan barn

Jag tycker oftast barn och föräldrar är väldigt hänsynsfulla. Om barnen var stora nog att härja så pass att de andra fick hörselskador, kunde man ju försöka säga till dem. En främmande vuxen som lugnt och stilla förklarar att det vore fint om de kunde dämpa sig lite, för att man försöker käka eller just har stigit upp brukar funka fint. Inte på alla, så klart, eftersom barn är individer, men det är värt ett försök. Störs man så mycket får man ta lite eget ansvar och initiativ, kan jag tycka.

Mvh barnfri

J

Det som stör mig är när föräldrar till normalstörda barn (som jag vet är det) låter ungarna härja och vara oförskämda och/eller förstöra/vara våldsamma, utan att göra något åt saken. Visserligen tycker jag inte att någon ska tillåtas vara våldsam, diagnos eller inte. Tack och lov har de allra flesta föräldrar bättre vett, men ibland undrar man verkligen hur en del tänker.

Sara

Tycker det är ganska enkelt att ha överseende att små barn i förskoleåldern inte kan sitta still på tex restaurang, men har desto svårare att förstå hur äldre barn inte kan det. Synen på barn och vad dessa klarar av har verkligen förändrats genom åren. förhoppningsvis mäktar de allra flesta föräldrar med att fostra sina barn att bete sig på ett rimligt sätt i det offentliga rummet innan de fyllt 20 år.

L

"Barnuppfostran är en pågående process" JA!!! Är ju liksom inte så att barn beter sig jobbigt i en situation = dålig förälder, barn beter sig bra = bra förälder. Tycker det här beteendet är så vidrigt: beskriva en situation man sett en liten skärva av och så uscha och fya på föräldrarna och slå sig själv för bröstet lite för att man aaaldrig skulle tillåta ditt eller datt. Blä.

Marielle

Finns det på riktigt föräldrar som tror att deras BEBISAR är väluppfostrade?! Hur tusan uppfostrar man en bebis?
Min skrutt är snart tio månader och jag kan förvisso påverka hennes humör såpass att se till att hon är mätt och utsövd och har underhållning, men tanken på att man skulle kunna uppfostra och tala henne till rätta är ju skrattretande.
Vi var på restaurang två dagar i rad nyligen. Ena gången satt hon som ett tyst litet ljus och tittade på omgivningen. Vinkade till fiskmåsar och var allmänt bedårande. Andra gången var hon tvärilsken och kastade allt hon kom över i golvet. Vi fick äta i skift och turas om att stå och skumpa henne i famnen. Så tror verkligen mer på dagsform än på uppfostran med sådana små.
Håller med om att barn måste få vara barn, vara med i sociala sammanhang och träna. Barn är också människor och det offentliga rummet är lika mycket deras som vårt. Såklart man som förälder ska ta sitt ansvar och se till att barnen inte stör någon enskild alltför mycket. Exempelvis ville dottern köra ner näven i mannen vid grannbordets pizza och det satte vi självklart stopp för.

Alltså jag är lite traumatiserad av mitt jobb i butik kanske men det värsta jag vet är barn som gapar, skriker och härjar runt och föräldrarna ignorerar!!!!!!! Hur många barn som vrålskrikit i kön till min kassa, eller barn som SMÄLLER med dörrarna i provrummet eller barn som kör runt klädhästarna hetsigt eller leker i rulltrappan och jag vill gråta pga föräldrar ignorerar TILLS JAG snällt ber barnet, smäll inte jag får ont i öronen, lek inte i rulltrappan det är farligt, dra inte i klädhästen den ska stå här!!!!!! Jag har bra tålamod och tycker genuint om barn MEN jag får inte betalt för att säga åt barn att sluta upp med något dumt pga föräldrar inte orkar/inte ser osv

Stephanie

Det här med att vissa skriver att man "faktiskt har rätt till en lugn stund på restaurang för att man betalar bra osv osv", alltså, HAR man verkligen det? Varför skulle man ha mer rätt än någon annan på ett offentligt ställe att få det precis som man själv vill? Alla människor i restaurangen har väl samma rätt till de offentliga utrymmet och om man nu tycker det är så himla jättejobbigt kan man väl gå till en restaurang med åldersgräns typ då, eller stanna hemma, för det är ju alltid ett val man har. Varför ska barnfamiljerna anpassa sig efter sura personer och inte tvärt om?
Javisst att man kan tycka barn är störiga, men det här med att man skulle ha mer rätt till ett utrymme för att man är vuxen vet jag inte om jag tycker är ett argument som håller.

Lisa

Jobbar i skobutik och får emellanåt totala psykbryt (mentala, står inte och gormar på ungarna) på ungar som springer runt och fäktas med skohornen och föräldrarna gör absolut ingenting. Det är den enda gången jag verkligen inte fixar att tänka att barn är barn. Blir helt jävla rabiat på att föräldrarna inte säger till dem. Skohornen går sönder och de kan ju dessutom göra illa både sig själva och andra, fattar inte att det förekommer så mycket som det gör.

Loanne

Helt ok att barn låter (det ska de ju göra!) och jag har full förståelse för att uppfostran tar tid osv. Det är väl när det går helt överstyr och föräldrarna inte reagerar alls som det blir problem. Exempel: ett barn i fem-sexårsåldern sprang typ så fort hen kunde med en kundvagn framför sig inne i matbutiken härom veckan, när två skröpliga gamla tanter gick precis bredvid och såg livrädda ut. Pappan brydde sig inte det minsta trots att han såg vad som hände (mamman var inte med). Då sa jag till barnet. Dock inte så vanligt att sådant händer.

Monika

Inte helt lätt. Något som jag tycker är störande är föräldrar som helt uppenbart vill ha lugn och ro själva på restaurang och låter ungen härja en bit ifrån. vad skönt att hrn klättrar däer borta så att vi får matro typ. Barn kan inte alltid uppföra sig men då kanske man själv som förälder får gå ifrån en stund med barnet.

Savanna

Men alltså det är ju faktiskt inte orimligt att föräldrar förväntas ta ansvar för sina egna barn i offentliga miljöer? Huruvida andra grupper i samhället också kan vara störande är helt oväsentligt. Vuxna med funktionsvariationer blir ju inte plötsligt normalfungerande om de blir tillrättavisade, och hörselskadade äldre får inte bättre hörsel av att man ber dem dämpa sig. Barn(normalfungerande) kan däremot lära sig hur man beter sig i offentliga miljöer, och det är ditt jobb som förälder att lära dem detta.
Tjo och tjim är en sak, men beter sig barnen såsom Cissi förklarar samtidigt som föräldrarna typ pillar sig i naveln, då är det inte okej. Alla har ansvar för att det ska bli trivsamt i offentliga miljöer, även småbarnsföräldrar.

Svar: Säger jag till mina barn att dämpa sig så glömmer de bort det efter fem minuter. Som jg skrev i inlägget så är uppfostran en process som tar många år. Inte ett engångstillfälle där det räcker att säga till.
Lady Dahmer

Hmm

Jag tror att alla de som hävdar att detta inte är vanligt med slappa föräldrar har mentalt stängt av sina öron och ögon så att de inte ser andras barn längre.

Och nej alla har inte rätt att vistas i privata etablissemange så som en restaurang är. Det är upp till ägaren att bestämma vilka regler som gäller där, inom lagens gränser så klart, och det är inte olagligt att sätta gräns som beror på ålder.

En annan sak.
De flesta av er gick inte ofta på restaurang när ni växte upp om det var i Sverige. Ni gick och besökte en ca 5 gånger under hela er uppväxt (exkluderar så klart den lokala pizzerian).

Det är ett nytt fenomen att gå ut att äta ofta och något som dagens föräldrar inte är beredda på att göra avkall ifrån pga att de fått barn. Många av dagens föräldrar är inte beredda på att mycket av deras tidigare liv inte kommer passa lika bra med små barn. Och med det så lämnar jag för den här gången.

Savanna

LD: Ja givetvis är uppfostran är en process, har ej sagt att det krävs enstaka tillsägning? Har heller inte sagt att barn inte får höras och busa etc, pratar om vilt härjande (som Cissi beskrev) som inte är okej.
Om barnen efter 5 min glömmer bort att de skulle dämpa sig, så får man upprepa så många gånger som krävs. Fungerar det inte får man gå hem, dels för att visa andra hänsyn och dels för att markera att såhär beter man sig inte.

3barnsmor

Om ens barn inte klarar av offentliga miljöer, som tex restauranger och kaféer får man som förälder undvika det tills det fungerar. Så är det att vara förälder. Håll er hemma!

Svar: Hur lär sig barnen att gå på restaurang om man aldrig gör det? Är det nåt som funkar bara ändå efter en viss tid även om barnet aldrig fått träna på det?
Lady Dahmer

Anna i stugan

Innan jag fick barn tyckte jag likadant: "om barnen inte kan uppföra sig får man vackert stanna hemma tills de lärt sig". Ungefär. Men det håller ju inte. Det är orimligt att tycka att folk ska stanna hemma i flera år bara för att man fått barn, och det offentliga rummet är till för alla. Fine att man inte går på michelinrestauranger eller operaföreställningar med små barn, där är det ju en upplevelse man köper. Men caféer, flygresor etc, där det mer är funktionen man är ute efter, där får man acceptera att dela utrymmet med andra. Inklusive barn.

Tess

Som jag skrev på din insta så tycker jag att det störande är de vuxna som "måste" kommentera och kritisera när barn låter. Man kan nästan se dem direkt man går till parken, till caféet, till restaurangen eller var man nu begett sig. De som ger en sur blick (och ibland en snäsig kommentar till sitt sällskap) direkt man kommer in och som sitter och väntar på ett ögonblick att få hugga till. Det räcker om ens unge så skrapar stolen litegrann mot golvet så börjas det. Igår var jag dock med om en grej då jag önskade att någon vuxen anhörig hade gripit in. Vi var på ett evenemang och fyra småkillar (mellan 7-9 år) började bua och häckla alla kvinnliga deltagare. En av småkillarna sa att "jag hatar kvinnor" och de andra skrattade med. DÅ håller jag på att explodera, när sådant händer >:-( Det är något helt annat än stoj, lek, bus och liknande. Som det var nu så vände jag mig om och tittade på dem när de pratade och då blev de tysta. Men det sjuka är att JAG kände mig jobbig då. För det var BARN. Men det var så obehagligt att lyssna på och jag hade med min 6-åring (var ett familjeevenemang).

Sara

Förlåt men Tess, där tycker jag att alla vuxna har ett ansvar att visa dessa barn att det där inte är okej. Hade jag hört barn som sa att de hatade kvinnor hade jag agerat. Särskilt om jag hade haft min egen med mig för att visa att det där beteendet inte är normalt. Hade frågat "men vad säger ni?!" Vem är ni här med? Och hämtat deras föräldrar. Sen är väl sannolikt föräldrarna bristfälliga om barnen agerar sådär men då får åtminstone barnen input utifrån och se att deras beteende upprör.
Är känslig för respektlöshet när det gäller ALLT, blir galen på folk som kör i 40 på vår breda trottoar precis utanför dörrarna där barn springer rakt ut. Folk som stör sina grannar, kedjeröker och fimpar i sandlådan, tar allt utrymme i offentliga rummet och beter sig allmänt arrogant. Det gäller ju även barn såklart, men där handlar det inte om att de inte får låta utan mer om gränslöshet. När barn är våldsamma t.ex, när de röjer och föräldrarna sen låter det vara utan att se till att kidsen tar undan efter sig. Föräldrar som inte förklarar för barn hur saker funkar liksom, arrogansen. Ja men gå du och ställ dig och stirra på andra som äter och låna saker utan att fråga. VÄGLED KIDSEN OMG *himlar med ögonen* är mest arrogant mot barnen nästan, det är respektlöst att inte lära ungarna hur saker funkar.

FT

Att man pratar högt och skrattar på en restaurang hör till, att barn springer omkring och skriker och ställer till det för serveringspersonalen hör inte till. Då stannar man hemma. Konstigt att det alltid är de föräldrarna med gapiga barn som inte orkar säga till som håller med om att det är ok att barn springer runt och skriker. Så är det bland kollegor och bekanta, de som inte orkar skyller gärna på massa olika saker, de som orkar gör det inte.

Svar: Jag tycker inte att barn ska få springa runt och skrika. Det tror jag ingen heller försvarat. Det är en halmgubbe, en fantasi. Det händer typ aldrig.
Lady Dahmer

Ella

Jag har inga egna barn men arbetar på förskola. Det jag anser att man måste komma ihåg när man upplever "störiga barn" i offentliga miljöer är att föräldrarna antagligen känner sina barn. Jag har barn i min barngrupp som kan kasta sig på marken när något blivit fel, jag vet då att om jag försöker bära upp det här barnet eller på annat sätt försöka få barnet att flytta på sig mot sin vilja kommer situationen snabbt bli betydligt värre för alla inblandade. Det är skitenkelt att fnysa åt föräldrar eller andra personer med barn och tänka hur mycket bättre man själv skulle hanterat situationen, men känner man inte barnet har man ingen aning! Dessutom, att stå på offentliga plats med en skrikande/trotsig unge och medmänniskor som blänger ilsket på än är ju bland det mest stressande som finns, tror nog faktiskt att majoriteten gör allt de kan för att undvika sådana situationer. Och slutligen som LD och andra kommenterat ovan; hur fan ska barn lära sig att gå på restaurang om de aldrig får testa?

Isa

Appråpå detta med allas rätt till offentliga rum. En högljudd alkoholist hade ju aldrig fått sitta ifred på en fin restaurang oavsett om en betalat för sig. Likaså någon förståndshandikappad som utstöter höga ljud, eller en person som är väldigt dåligt klädd osv. Vi har ju normer i samhället beroende på vilken situation det är, och vi har mer eller mindre exkluderande rum. Sen kan det diskuteras om den normen är bra eller inte, men ska skrikiga/stökiga barn vara fullständigt inkluderade i alla sammanhang så bör det gälla även för högljudda alkoholister.

Svar: kan garantera att helvetet brytit loss om en förståndhandikappad blivit utkörd pga högljudd. Med all rätt för övrigt. Att folk blir avvisade pga klädsel tycker jag också är uppåt väggarna. En alkis är nåt annat och kan inte jämföras med andra grupper.
Lady Dahmer

H

Hej LD! Jag har inte kommenterat här innan med har nyss börjat följa din blogg. Och nu läser jag som besatt tillbaka i arkivet och jag tycker du är helt grym! Jag är också femenist och delar hittills dina åsikter i ALLT det du tar upp. Du är så klok. Dessutom delar vi uppenbarligen ett (sjukt) intresse för seriemördare. Jag har en förkärlek för att grotta ner mig i alla möjliga olika mördare, seriemördare hellre än massmördare (blir dessutom arg på folk som inte vet skillnaden mellan dessa...) och Jeff är en av mina favoriter (om man kan uttrycka sig så) och det är faktiskt tack vare mitt googlande om just honom som jag ramlade in här och fastnade.
Jag har typ alltid haft ätstörningar och kämpar fortfarande med att acceptera mig själv. Jag har varit utsatt för mycket våld av ex-pojkvänner och jämnställdhet är något jag drömmer om i framtiden! För jag tror vi kan komma dit en vacker dag. Och som du säger, femenism är vägen att gå. Så tack för allt det du bidrar med! Kram H

Nemo

Isa: du kan ju inte jämföra barn med alkoholister. Ett högljutt barn och en högljudd berusad person är inte alls samma sak, och kan inte likställas. Jättekonstigt resonemang du har.

Anonym

Restauranger, caféer, affärer, biosalongen är inte allmänna rum. Den som står bakom respektive har rätt att avgöra vilken stämning som ska råda. Kan man inte anpassa sig därefter får man låta bli att vara där (oavsett barn, kläder eller alkoholist).
Och hur kan det vara okej att barn sparkar på andra resenärer på tåg?!?! Så man ska bara säga till vänligt och tålmodigt när man blir misshandlad för att en person har skaffat mer ungar än vad hen klarar av?!
Ja uppfostran må vara en process men blir folk störda så blir folk störda, man kan som förälder ha förståelse för det.

Svar: Lol. "Misshandlad". Snälla lite proportioner tack. Det är ingen som sagt att det är ok att barn sparkar. Däremot händer det och kan vara svårt att kontrollera. Barn har mkt energi och spring i benen. De har svårt att sitta stilla. Tycker du att det är ett verkligt problem på dina tågresor så klaga hos SJ. Tror de flesta barnfamiljer skulle ÄLSKA en barnvagn.
Lady Dahmer

Isa

Varför skulle inte barn och alkisar likställas? För att alkisar "väljer det själv"? För att en alkis hade kunnat hålla sig nykter om hen ville vara bland folk? Då har en ju ingen som helst förståelse för hur missbrukssjukdom fungerar. Jag tror att en alkis som är högljudd gör det ungefär lika frivilligt som ett barn. Men vissa sjukdomar är lite finare än andra förstås.

Och LD: Förståndshandikappade blir utkörda från event för att de stör. Det brukar ju bli någon aftonbladet-grej av det för de som orkar bråka, men det gör ju inte att fenomenet minskar.

Svar: Det är fortfarande inte socialt accepterat att vare sig köra ut eller tycka illa om utvecklingsstörda. För övrigt har jag jobbat inom restaurangbranschen och det är sällan alkoholister körs ut. Tvärtom så serverar man gärna dem dvs tjänar pengar på dem. Det är först när de börjar bete sig illa som de får gå. Detta gäller fulla människor dock, inte alkoholister specifikt. De flesta alkisar blir inte bröliga eller hotfulla.
Lady Dahmer

Mie

När det gäller små barn är jag rätt tolerant. Av min nioåring däremot förväntar jag mig att hen kan uppföra sig. Visst hen kan glömma bort, speciellt om andra barn är med, eller förstår kanske inte att det hen gör stör, men hen är tillräckligt gammal för att man ska kunna förklara.

Att folk får anpassa sin toleransnivå efter den som stör mest tycker jag är en konstig inställning, men den går väl tyvärr hand i hand med samhällsklimatet i övrigt.


Svar: Min nioåring beter sig väldigt sällan illa. Då handlar det ofta om känslor dvs att hon blir arg eller ledsen. Om det stör nån så skiter jag faktiskt i det. Min ettåring däremot, skrek en hel bussresa häromdagen. Alltså gallskrek. Hela bussresan på 40 minuter. Det störde garanterat. Det sket jag ärligt också i pga hade fullt upp att hantera ledsen bebis samt pågående panikångest över detta.
Lady Dahmer

Tove

Jag vet inte om jag missförstår, men jag tycker att du tidigare skrivit (eller länkat till någon annan som skrivit) i princip den motsatta åsikten när det gäller pojkföräldrars flathet inför söner som härjar, brötar och tar plats på andra (barns/vuxnas) bekostnad? Att föräldrar måste säga stopp, nej, se till att barnen (i det fallet sönerna) inte tar upp oproportionerligt mycket plats i det offentliga rummet. För egen del tycker jag inte att frågan är så svart-vit som vissa verkar tycka, utan att det är en glidande skala där man får acceptera visst störande från barn, men absolut inte vad som helst.

Svar: Tycker inte det är samma sak. De flesta föräldrar kämpar med att få sina barn snälla och hänsynsfulla. Att barn låter i offentliga rummet beror ej på flathet utan på att barn är barn. Att pojkar tillåts härja på ett annat sätt än flickor däremot är sant och att föräldrar till just pojkar uppmuntrar könsstereotypt beteende. Där handlar det inte om barn som är barn eller föräldrar som gör sitt bästa för att få sina barn att bete sig utan om okunniga föräldrar som tycker pojkar ska få "vara pojkar". Två olika ämnen.
Lady Dahmer

Tove

Håller med dig om att barn låter pga att de är barn och att de också hat rätt att vistas i det offentliga rummet. Håller också med om att pojkar ges ett (för) stort utrymme att härja och bråka jämfört med flickor. Jag tycker dock inte nödvändigtvis att det är två olika ämnen utan upplever tvärt om att det just är pojkar som tillåts härja runt orimligt mycket i det offentliga rummet, tex på restaurang, utan att föräldrarna försöker stoppa det. Eller som Cissi beskrev det; hänga i gardinerna på hotellfrukosten medan föräldrarna kollar mobilen (även om jag förstås inte vet könet på barnet i just det exemplet). Att barn är ledsna, får känsloutbrott eller har myror i brallan i rimliga mängder tycker jag man får acceptera, däremot håller jag med om att vissa barn (främst pojkar) tillåts härja och störa (i såväl det offentliga rummet som i tex klassrummet) på ett orimligt sätt utan att föräldrarna agerar.

Svar: Ja det är förmodligen främst pojkar som tillåts härja i den mån barn tillåts härja på restaurang. Men jag står dock fast vid att de flesta föräldrar inte är ok med att deras barn beter sig illa i den miljön utan att de flesta faktiskt kämpar arslet av sig för att få kontroll på situationen. Grejen är nämligen att när folk pratar om barn som stör så är det barn som får utbrott eller har myror i brallan. Dock tolkas de situationerna ofta som att föräldern skiter i att barnen låter och att de "härjar".
Lady Dahmer

H

Jag har 5 barn mellan 26 och 4, dom 4 första har man inte märkt av. Lugna o lätta och varken bråkat med varandra eller med mig, vare sig när dom var små eller som tonåringar. Dom har kunnat följa med överallt och jag har trott att det varit pga mig som dom varit så då jag är lugnet själv.
Så föddes yngsta, med en vilja av stål! Tjurigare barn får man leta efter, lyssnar inte ett dugg, gör som hon vill och bara springer iväg och skrattar. Hon kan inte sitta still, går inte att ha med sig nånstans och fullkomligt hatar att se på tv, det är totalt ointressant. Enda gången hon är stilla är i bilen. Jag kämpar verkligen med henne men det är totalt omöjligt och jag skäms när hon är sådär för jag känner mig totalt misslyckad.
Det jag egentligen ville säga var att alla barn är olika, att det inte alltid är föräldrarnas fel. Visst, vissa grejer kanske men inte jämt, jag har ju lyckats 4 ggr, varför inte nu? ;)

Anonym

Ja jag tycker det är att likställa med misshandel om barn sparkar på andra. Det är aldrig okej. Och sparkar ungen på nån så får ni väl bara ta att folk försvarar sig.

Svar: Alltså, inte ens om en vuxen sparkar på sätet jag sitter på kommer ge mig några men eller skador. Och inte ens om ett litet barn sparkar PÅ mig kommer det ge skador. Att jämföra det med misshandel är befängt. Och ett hån mot de av oss som faktiskt blivit misshandlade på riktigt. Vad menar du med "försvarar sig"? För övrigt? Om ett barn sparkar på mig så tar jag bort fötterna. Om hen fortsätter så tar jag tag i benen och säger sluta. Om hen inte slutar så går jag därifrån.
Lady Dahmer

FT

Det är INTE en halmgubbe med gapande springande barn inne på restaurang. Som tur är finns det ställen där de inte är välkomna eller heller inte väljer för att miljön inte passar barnfamiljer. Dit går jag gladeligen!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog