17. Mamman, myten, legenden
Vi fortsätter det feministiska samtalet utifrån Hannas 5inistagram-utmaning! Jag är lite efter men dessa diskussioner är alltid aktuella! 
 
 
Så mammor då.  Det finns en unken förväntning att kvinnor ska ta hand om barn och familj. Mammor som kommer tillbaka till jobbet får frågan om var barnet är och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta vansinne. 
 
Detta är fett problematiskt och jag tror det till stor del bidrar till status quo. Kvinnor får inga hyllningar när vi byter blöjor, tar långa vaknätter eller maratonammar och våra män får aldrig höra hur glada de ska vara för att de har en fru som tar så mycket ansvareller är så bra med barnen.
 
Så med det sagt, apropå män och kvinnor och könsroller och skillnader som är inlärda, så skulle jag vilja prata mer om varför mammor faktiskt är bättre föräldrar än pappor och varför det är dags att sluta sträva efter att bli lika ”avslappnade” som de sistnämnda. 
 
 
Tihi så TOKIGA PAPPOR ÄR VA?! Tokiga och roliga och inte lika jobbiga och tjatiga och curliga som mammor är. 
 
Jag är ganska trött på uppfattningen att män, som inte fått i närheten av samma träning i empati, lyhördhet, omhändertagande som kvinnor fått SEN VI FÖDDES ändå på nåt sätt anses vara precis lika kompetenta för denna uppgift?
 
Självklart så handlar det inte om biologi, det fattar ju vem som helst. Men könsroller helt enkelt. Olika fostran och förutsättningar, olika förväntningar och uppmuntran. Flickor tränas stenhårt i att lyssna, ta in, känna av, bygga relationer, läsa signaler och tyda kroppsspråk samt vara allmänt omhändertagande. Vi leker med nallar och dockor och mammapappabarn och tränas i omvårdnad och mjukhet. 
 
Pojkar tränas stenhårt i att sätta sig själv i första rummet, köra på, kväva sina känslor och får bristfällig empatiträning. De får heller aldrig lära sig läsa av signaler och kroppsspråk. (”vadå jag kan väl inte läsa tankar heller?”) De leker våldslekar.
 
Flickor uppfostras till mammor.
 
Pojkar uppfostras inte till pappor.
 
Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt att just feminister som annars är så medvetna om hur könsroller formar oss blir som helt förbytta när män och kvinnors föräldraskap diskuteras och jämförs.  DÅ är det minsann ingen skillnad på män och kvinnors beteende och förmågor. Fuck socialiseringsprocess och genusmedvetenhet, män och kvinnor är preciiiiiiiiiiis likadana. Ba hallå? VA? ”Kvinnor kan inte släppa in pappan” – nä, men det kanske bottnar i just att kvinnor är mer lyhörda inför bebisens behov och inte har lust att låta den skrika sig blå tills pappa kommer på att den kanske vill nåt? 
 
Okej nu raljerar jag, pappor duger såklart mycket väl som förälder och en del är såklart både lyhörda och empatiska för män saknar inte den förmågan helt. Men de får inte tillgång till samma empatiutveckling som kvinnor och det påverkar såklart hur de formas som människor och som föräldrar. Vi kan inte bortse från det.
 
Och vi MÅSTE sluta prata om mammor som hysteriska och stressiga och kontrollerande och vi måste sluta framhäva pappors föräldraskap som lite bättre och sundare bara för att de är lite mer skitsamma och lite mer avslappnade än oss. ”Pappor oroar sig inte lika mycket över sånt här!” Nähä?  Det är liksom inte en FÖRDEL när man tar hand om en bebis eller för all del en treåring som kan dra vilken jävla sekund som helst.
 
Hur tänker ni?
 
Läs gärna Underbara Claras inlägg om hur fundamentalt olika pappor och mammor bemöts! 
 
S
Sara

Precis!! Och jag är tyvärr övertygad om att dagens feminism kommer att göra att vi får fler mammor a la GW. Inte fler omhändertagande pappor. För så blir det när det enda dagens politik går ut på är att tvinga också mammor bort från barnen.
Vem tjänar på att hemarbete ocj ta hand om sina egna barn inte anses vatten värt? Fundera på det lite.
Gör hemarbete avlönat! Ge föräldrar som är hemma med barn ett bidrag i paritet med bidraget för förskola! SEN kan man tala om valfrihet på riktigt!

Svar: Jag håller med om att hemarbetet behöver värderas högre, men tänker också att det finns många grupper i samhället där det är bra för barnen att komma på förskola, och det behöver man ju också ha i åtanke när man diskuterar bidrag för hemmagående föräldrar.
Ph

Sanna

Angående det du skrev om "vart är barnet?" när en som kvinna går tillbaka till sin sysselsättning har jag fått erfara...

Med första barnet fortsatte jag plugga typ två veckor efter att barnet fötts. På föreläsningen frågade typ 40 kursare "men, vad har du gjort av barnet..?" - barnet har en pappa..!!? Till och med professorn ställde frågan. Är det så konstigt att det är mannen som är hemma?

Andra barnet så fick jag ett jobb när barnet var 6 månader. Då började hela släkten med "men vem ska ha hand om bebisen när du jobbar" - ja VEM TROR du???????

Svar: "Har du redan fått dagisplats?" fick jag höra av flera när jag började jobba efter 7 månader. Det är verkligen så långt borta för många att pappor också kan vara hemma 🙃
Emma

Christina

Såå jäkla bra skrivet!!!!

Jossan

Håller med och vill gå längre. Män är värdelösa föräldrar och dåliga på nästan allt annat. Världen skulle vara mycket bättre utan dem. Läs Fanny Åströms insiktsfulla texter.

Svar: Håller typ med. Älskar min man och hans sällskap vill jag helst knte vara utan.
Men jag hade klarat mig ändå utan problem. Vissa saker hade nog fungerat bättre tom då i familjelivet men är osäker om det beror på att han är man eller att vi liksom måste "dela" på allt. Uppfostran, ekonomisk planering, hemmet mm
Malin

Bakom Illusionen - En Blogg Om Klass, Feminism och Populärkultur

Jag tycker det är intressant att män som aldrig har några problem med att ta för sig i tid och otid i alla andra sammanhang plötsligt inte kan ta för sig. Tror det är så att de helt enkelt inte är tillräckligt intresserade. Det är mycket bekvämare att låta morsan ta allt ansvar och sedan bara glida med och få massa hyllningar för det mest basic föräldraskap som finns.

Svar: Ja, för att inte tala om oförmågan att läsa på om sådant som handlar om barn. Min man är helt besatt av att läsa på och lära sig saker. Så fort något ska göras så lägger han timmar på att googla, läsa, jämföra och diskutera med andra, men att ta sig för att läsa om barns utveckling, basic pedagogik och konflikthantering ect är tydligen helt fcking omöjligt. Det finns tydligen ingen sådan information att hitta....
Jag tror att min man vill att jag ska vråla ut hans oduglighet som förälder så att han kan vråla tillbaka "göre själv då" och sedan slippa undan hela ansvaret och kascha lite poäng från barnen genom att köpa godis och sånt ibland.

Att förlänga föräldraledigheten utan att tvinga att den tas ut av båda föräldrarna tror jag tyvärr vore förödande för de kvinnor som vill arbeta. Redan nu räknas ju unga kvinnor bort när man anställer och när man befodrar folk.
L

Regina

Jag tänker rent spontant att Hur fan kan pappor nöja sig med detta? Hur kan GW tycka det är "kul" att han var en dålig förälder? Jag hade blivit skitledsen om jag inte var nr 1 i barnets liv och superbra på att ta hand om hen, och speciellt om folk bara antog att den andra föräldern var bäst. Förstår inte hur de kan tycka det är OK.
Men det är klart, prestigen och lönen för att vara med sina barn är ju mycket mindre än vad de får om de som GW skriver böcker och jobbar istället. Är det bara jag eller verkar föräldrar vara ganska "efter" när det gäller att uppfostra söner?

www.zaitzova.com

Polly

Sant eller inte låter jag vara osagt. Precis som många kvinnor inte är bra mödrar och många kvinnor inte släpper in papporna på samma sätt. Då fortsätter ju detta generation efter generation. Är det detta vi vill i framtiden och kommande generationer? Vill vi inte vara bättre än så här?

Svar: Jävla skitsnack! Vi inte släpper in papporna???? Ibland står jag ju och skriker på mitt barns pappa att sluta med hans fåniga PC-spel för att umgås Med sin egna dotter! Jag får styra honom in, inkludera som satan. Han har fortfarande massor med utrymme att umgås/bonda med sitt barn själv. Men hans intressen är lite viktigare ibland ändå. Går lixom inte att gämföra med mitt föräldraskap. Vi är enligt moderna mått jämställda så inget: byt snubbe. Han får beröm för att han är en fantastisk pappa bara genom att älska sitt barn och någon gång då och då göra något när det passar.

Men skyll för satan inte på mammor för att pappor inte lägger sina egna intressen åt sidan efter de fått barn. Att lägga ansvar på mammorna att pappor ska ha bra relation är skitvanligt, men snälla, sluta nu!
My

Malin

Jossan, jag kan inte svara på ditt inlägg så jag svarar här. Jag är uppriktigt nyfiken på hur jag omedvetet fjäskar för min man, vilket du menar att jag gör pga patriarkatet.
Jag plockar inte undan i hemmet, vilket jag har förstått är en kvinnofälla men jag har aldrig brytt mig om stök.
Jag rakar inte muttan eller annat, för min kropp funkar fint ändå för det liv jag lever (jobbar ju ej som bikinifotomodell).
Jag frågar inte hur hans dag har varit för jag utgår från att om det är något, bra eller dåligt, så berättar han och säger han inget utgår jag från att allt är bra. Om jag har något att berätta för honom brukar han lyssna.
Jag planerar inte veckohandling eller semestrar för det gör han och han frågar om det är något jag vill ha eller vad jag tycker vi ska göra på semestern.
Jag vet inte ens när hans släkt fyller år och ska de ha presenter får han planera och köpa.
Jag kan fortsätta. Men du menar kanske annat med att fjäska för en man? Jag är uppriktigt nyfiken.

Svar: Jag är också nyfiken!! *räcker upp handen*
My

Isa

Jag kan mest bli less på att mödrar ska hyllas som några ur-mödrar där norm och uppväxt gjort att de är så väna och omhändertagande. Kvinnor är mer omhändertagande enligt normen, absolut. Men det är en annan sak att vara mamma 24/7 365dagar om året i typ 17år. Jag skulle vilja höra mer om de mammorna som misslyckades. De som skaffade barn för att normen sa åt dom att det "skulle lösa sig" bara barnet väl var där, att en hade moderskapet i sig naturligt. Och sen insåg att ojdå, det här blev kanske inte så bra. Jag pallade inte riktigt detta. Jag hade inte rätt förutsättningar. De som gjorde det bästa de kunde, men att det inte räckte. Om dessa lyfts fram i samma utsträckning som de bra mödrarna, så skulle det skapas en mer rättvis och nyanserad bild. Vilket (tror jag) också skulle leda till att människor funderade både en och kanske två gånger om de hade rätt förutsättningar för att bli mamma. Och inte bara hoppade in i det för att det är något naturligt.

Anna

Alltså detta med våldslekar och bilar! Jag har två pojkar och den äldste har sedan han var 14 mån (innan förskolestart) ÄLSKAT alla fordon. Hemma har han haft alla typer av leksaker tillgängliga men har ändå alltid tagit bilar först. Han bäddar ner dem i dockvagnen, sjunger för dem etc men det är också väldigt mkt racing, kasta, krascha osv och jag tycker att det är så jobbigt! Nu är han snart 4 och det har kommit in en hel del lekar med svärd = ännu jobbigare! Vi har inga leksaksvapen men en pinne blir ju lätt ett svärd. Vill verkligen inte fostra "en kille" utan en individ men jag vet fasiken inte hur jag ska göra!! Vi pratar massor om empati och vara snäll och naturligtvis leda genom exempel men det verkar inte "ta". Har du ngt tips? Känner att jag fastnat i mina egna tankespår och skulle behöva lite nya tankar.

Svar: Vi har provat på ett koncept med "kamplekar" hemma hos oss. Dvs att man får lov att slåss med mjuka skumgummisvärd, och att det kan vara roligt att slåss, men att det finns vissa regler att hålla sig till. Som att man alltid frågar om den andra vill slåss, och att man alltid kan säga nej eller stopp. Att det finns vissa områden på kroppen man aldrig slår på (huvud, mage, "gren"). Sen kan man bestämma att man t ex ska försöka träffa varandra på fötterna eller rumpan, eller armen. Vet inte om det kan vara något att prova? Tycker det är rätt bra iom att barnen får utlopp för energin och det roliga i att fäktas och jagas, men att det finns regler som är lätta och tydliga att förstå, och att det ALLTID ska vara roligt när man slåss - inte på allvar.
Anna i stugan

Elin

Det finns massor av morsor som behöver lära sig slappna av och vara lite mer roliga, tokiga och fria med sina barn. Jag är helt klart den mer slappa föräldern medan min man är den som ska detaljstyra och den som oroar sig mest för barnen och varnar och tjatar medan jag är mer "jaja, det löser sig". Sedan så måste män jobba med sig själva och bli mer omhändertagande och deltagande i barnens liv även om jag tycker det är enorm skillnad nu mot för 20-30 år sedan och inte riktigt kan hålla med de som tycker att för lite har hänt. Jag håller med om att det är männens jobb men visst kan man underlätta för dem om man vill. Min erfarenhet är att jag vunnit otroligt mycket på att just underlätta och uppmuntra min man. Inte curling men att låta honom gå och trösta barnet när det ramlat, låta honom hålla koll på vissa saker och inte lägga mig i saker som funkar bara för att jag hade gjort på ett annat sätt och att uppmuntra honom när han hittar sätt och föreslå saker när han faktiskt frågar efter det och inte undervisa honom. Vi har båda blivit bättre föräldrar på detta sätt. Han klarar så många saker lika bra som jag eller bättre så varför ska mina barn behöva nöja sig med bara mig om han också kan vara en bra förälder? Jag mår bättre när jag har större frihet att göra min grej och han och barnen vinner på tid med varandra. Om jag fick lirka lite för att det ska vara så spelar ingen roll för mig, med resultatet här vill ingen ha något annat.

Svar: Jag ser tvärtom ett problem med att ständigt inkludera pappan för att han ska lära sig. Jag känner mig som mamma till både mitt barn och min snubbe, men är lite som du, vill ha resultat i slutändan så försöker ändå. Men måste säga att det tar död på min Female-boner. Det är sjukt osexigt med en vuxen karl som inte kan sätta på byxor på en babis utan stöd till en början. Hoppas det går över fort, och eventuellt att jag slipper sätta upp en jävla massa tonårsregler, så som inget PC-spel på vardagar osv. Det är till absurdum vad man daltar med vuxna män i hopp om ett bra resultat i slutändan.
Låter det som jag inte slappnar av? Eller borde jag köpa en egen dator och lana med min snubbe eller ska jag och ungen gå ut i lekparken istället? Är jag ocool morsa om jag är närvarande? Ska jag vara cool och lära den coolare pappan att sluta ge sig själv för mkt egentid? Är förvirrad. Vill ju inte vara sådär oavslsppnad som mammor är. Jag är ju inte lika chill som den bra pappan som får A i betyg för deltagande. Den coola pappan som är inne en hel dag och spelar spel när det är fint väder ute.... cool pappa som gärna äter två påsar chips för han har sådan cool förbränning att han kan slappna av. Ocool mamma som tänker att det är ohälsosamt också, jag borde slappna av och bli som pappan?
Ph

Therese

Jamen tack! Precis så. Kvinnor generellt ÄR bättre föräldrar. Det finns ju undersökningar på vem barn vänder sig till i första hand om de är ledsna. Mamma kommer i första hand såklart. Pappan kommer inte alltid ens i andra hand, han kan hamna efter t ex mormor eller läraren. I föräldraskap precis som i alla andra relationer så ska INTE strävan vara att kvinnor ska bli mer som män, utan det som borde eftersträvas är ju att män ska bli mer som kvinnor. Tänk vilka fina barn vi skulle uppfostra, så lite kvinnor och barn som skulle bli utsatta för övergrepp och våldtäkt, tänk så många krig som skulle kunnat stoppas och så mycket våld som skulle upphöra osv.

Olivia

Tack för bra analys LD!

Mia

Men det skaver när det påstås att en kvinna generellt är en bättre förälder. I alla fall hos mig. För om kvinnor uppfostras till att bli omhändertagande och därför blir bättre föräldrar, fostras då män till att bli bättre rallyförare, atleter, chefer, upptäcktsresande, forskare? Innebär det då att de, generellt, är t. ex. bättre ledare än kvinnor? Det är inte min erfarenhet, men enligt analysen ovan borde det vara så. Att vara feminist för mig innebär inte att hävda att kvinnor per automatik är bättre med barn än män. Det är snarare vad patriarkatet vill få oss att tro för att vi inte ska utgöra ett hot på andra arenor än hemmet.

Svar: "Pojkar tränas stenhårt i att sätta sig själv i första rummet, köra på, kväva sina känslor och får bristfällig empatiträning. De får heller aldrig lära sig läsa av signaler och kroppsspråk. (”vadå jag kan väl inte läsa tankar heller?”) De leker våldslekar."

Jag tycker att det mer låter som att pojkar övas i att ha makt och att kliva över andras känslor och integritet i sin jakt på makt. Det betyder inte nödvändigtvis att de därmed är bra ledare. Och verkligen inte bättre än kvinnor.
Elin

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog