Lady Dahmer

Det finns ingen som lever jämställt
Och så skriver man inlägg om ojämställda relationer (dvs precis varenda heterosexuell relation) och folk ba "nä inte min relation! Min kille och jag är så jämställda!" (Mmmm man kan ju leva i förnekelse om det gör en lycklig.) Typ med undertonen HALLÅ NI FÅR VÄL VÄLJA RÄTT KILLE ERA DUMMA KOSSOR?! Ok ingen säger just detta men kontentan är densamme: välj rätt så får du ett bra och jämställt liv. Välj fel och skyll dig själv. 
 
Men det är skämmigt att vara ojämställd. Att erkänna det för sig själv men framförallt för andra. Är man feminist så ska man ju vara ett föredöme. Visa hur det ska se ut. Lever man då i en relation där man kanske tar allt ansvar för hem och barn eller tjänar mindre eller oftare diskar så är man misslyckad. Och vem fan vill vara misslyckad? 
 
Men vi är inte misslyckade. I ett ojämställt samhälle så är det nämligen helt omöjligt att leva jämställt. 
Ellen

Skriver verkligen under på detta inlägg!

Förstår dock att det är provocerande för de som inte rannsakat sin egen relation att höra att ingen är jämställd för då kan ju de fortsätta tro att det har "valt rätt partner" och att det finns vissa stackars "offer" som råkar ut för hemska partners och så är det liksom inget mer att göra. Men vill man ha en hyfsat jämställd relation, (vilket kanske är en utopi men jag vill åtminstone sträva dit) så får man verkligen jobba för det, diskutera, planera om, tänka till.... och vem är det som tar tag i detta?? Ja, det är ju typ alltid tjejen i en heterorelation vilket kan ses som ett stort fail redan där, men någonstans måste man börja tänker jag. Fråga sig hur vår relation ser ut egentligen och hur vill vi ha det?? Jobbigt men nödvändigt om man ska leva med någon utan att fastna i att det successivt "råkar bli" att en person (kvinnan) alltid är den som gör mest.. Det är min erfarenhet.

Svar: Men vill man ha en hyfsat jämställd relation, (vilket kanske är en utopi men jag vill åtminstone sträva dit) så får man verkligen jobba för det, diskutera, planera om, tänka till…. och vem är det som tar tag i detta?? Ja, det är ju typ alltid tjejen i en heterorelation

Ja, och det är alltid hon som ses som misslyckad om det inte lyckas, också. Det är inte killen.
Anonym

Marias bokhylla

Jag jämför med tidigare förhållanden, och då är det så jämställt den här gången så det finns inte. Förutom de tillfällen det inte är det då. ;) Jag får tvätta allt, men slipper å andra sidan laga mat och då tvättar jag hellre varje dag i veckan. :'D

Svar: Amen på den (maten och tvätten) 😂
My

L

Vill prata mer om den där skammen! Den där fruktansvärda skammen man känner över hur man "låter sig behandlas" fast man ju är medveten feminist och ens kille också, och varför känner aldrig HAN nån skam över det? Varför skäms männen aldrig, varför skäms kvinnorna så mycket? Varför skäms man till och med för att ta upp problemet med partnern? Han skulle ju älska en och då borde det väl inte vara såhär? OBS alla frågor är retoriska, såklart det är patriarkatet, men fan vilken sorg och skam det är när man ser hur det funkar.

Svar: Håller med!
Malin

My

Olika saker är ju också olika viktiga. En del raddar upp allt i livet å delar 50/50 pga vill leva så och tycker det känns som jämställdhet. Andra, som jag, har noll lust att komma på och laga all mat men tvättar gärna (varje dag). Helt ointresserad av att släpa runt mig på affär och handla men städar gärna hemma (1ggr per vecka). Har ingen lust att jobba heltid men är gärna på hemmafronten och ströjobben när jag vill. Hatar att arrangera resor och ordna med presenter till alla som fyller år men organiserar gärna barnens garderob och ser till att alla har kläder.

Vi har samma lön och kan absolut dela föräldradagarna 50/50 men känns oviktigt för oss. För någon annan är just det det absoluta måttet på jämställdhet.

Svar: Att dela föräldrapeningen lika är väl kanske viktigast för BARNET tänker jag.
Sur

Amadeus

Jag tycker överhuvudtaget att det är konstigt att prata om en jämställd relation. Jämställdhet sker på samhällsnivå liksom? Det stannar inte i relationen?
Ett exempel på hur jag tänker: om ett olikkönat par delar lika på föräldraansvaret så kommer mannen ses som en helt fantastiskt förälder (eller som en riktigt udda man beroende på sociala hänget) och kvinnan som att hon gör någonting självklart eller kanske till och med är en dålig förälder. Det påverkar!
Och då blir det så att även om man har en "helt jämställd" relation så kommer det innebära att kvinnan ska vara jäkligt tacksam över att hon hittat en så fantastisk man ungefär... och man kommer fortfarande påverkas utifrån samhället och samhällsnormerna.

Svar: Exakt. Hur en än gör som kvinna har en arslet bak liksom. Världen är inte jämställd = en kan ju få tro en lever jämställt.
Chs

E

Det är ju svårt att dela allt helt lila, och det kanske går i vågor, men det är lättare att få till jämställdheten om kvinnan tjänar mer, och hushållet har så bra inkomster att det går att köpa mycket av tjänsterna. Och att båda har samma grundinställning om att ta hjälp, nivå i hemmet, hur högt arbetet värderas, vem som kan ta hand om barn, acceptera olikheter och släppa kontrollen. Men då antar jag att en anses priviligierad. Igår var min pappa på besök, och jag sa att jag måste kolla med min man om dottern har några skor i rätt storlek. Han frågade om inte jag har koll, nä sa jag bara. Men omgivningen sätter käppar i hjulet och prioriterar den ena eller andra i olika sammanhang. Min man var t ex hemma med vårdnadsbidrag i ett år, men när det skulle utvärderas var det ändå jag som fick enkäten.

Svar: Lite drömmtänk på att vi blir jämställda om kvinnan tjänar mer. Jag gick om min kille i lön men han blev inte mer kompetent i hemmet för det. Jämställd blir bara dem som ställer krav på det, ultimatum osv. Har inget med pengar att göra. Jag insåg att jag är för mesig som min snubbe latar sig med lite för gott samvete, knappast beror det på att jag hittade ett bättre jobb.
Ph

Heidi

Jag vet inte om jag tycker "jämställt" nödvändigtvis har att göra med vem som gör vad i hemmet (eller utanför) utan mer om hur man betraktar och möter varandra.

Astrid

Helt galet låter kommentarerna hittills...
Det är INTE svårt att leva jämställt. Som jag ser det så handlar det bara om att bestämma det tillsammans.
Och kanske slänga offerkoftan i soppåsen.

Det behövs inte speciellt mycket planering och schemaläggning behöver man inte alls ägna sig åt.

Svar: Öh, och om ens partner inte vill det, hur lätt är det då?
L

Chs

Preach!

En del verkar ha svårt att förstå att många som lever ojämställt inte gör det medvetet. När kvinnor matas konstant med att de alltid borde vara lite mer moderliga, omsorgsgivande och bullbakande än de redan är, medan män får en stående ovation för minsta lilla grej de gör rätt i hemmet, så formas ojämställda relationer utan att någon av de inblandade över huvud taget märker vad som försigår.

Loanne

Hos oss är det liksom tvärtom - min man gör mest hushållsarbete eftersom jag har mycket begränsad energi pga utmattning. Har dock ofta dåligt samvete för detta, vilket jag kan tänka mig att de flesta män som gör mindre hemma inte har.

Svar: Åh nej. Det har dom verkligen inte!

Hoppas du en dag får skaka av dig den känslan ❤
My

Johan

Jag tänker mycket på det här med jämställt inom förhållandet och inser att det finns saker att jobba på från båda håll, om vi ska kunna säga att det är helt jämtställt, det vill säga att vi är gemensamt ansvariga för och utför alla sysslor till och inom hemmet. När vi pratade om det här med delat ansvar så insåg vi väldigt snabbt att vi också har olika uppfattningar om när och hur saker ska utföras. Delat ansvar innebär ju att man ska vara överens om dessa saker först och främst tänker jag, annars är det svårt att vara delaktig i ansvaret, (om man upplever att man inte har något att säga till om) Genom de könsroller vi båda växt upp inom så har vi också skaffat oss olika kunskaper. Det är jag som sköter om husets yttre, bilarna och trädgården (exklusive plantering i blomkrukorna). Jag önskar mer än gärna hjälp med dessa saker, för jag gillar tex inte höga höjder eller stå och greja under motorhuven där det blir allt trängre ju nyare bil man skaffar sig. Min sambo är inte alls intresserad av att ta tag i dessa saker. Och då saknas förutsättningar för ett helt jämställt förhållande tänker jag, om ena parten inte är intresserad av att antingen ta tag i nya uppgifter eller dela med sig av ansvaret över hur tvätt ska tvättas, barnkalas planeras eller annat vardagligt göromål.

I övrigt är vi båda delvis föräldralediga där jag är hemma 3 dagar och hon 2 dagar, där den som är hemma sköter disk, tvätt och matlagning. vi har en helt gemensam ekonom där våra pengar går direkt in på ett gemensamt konto och sedan tar vi en lika stor del av den summan till våra egna utgifter. Så vi upplever oss ganska jämställda, men helt blir vi nog aldrig...

Svar: men en är ju aldrig överens för kvinnor har typ alltid högre krav. I hetero-relationer åtminstone är det är ju inget individuellt problem utan väldigt generellt. Kvinnor har haft högre krav på sig själva under sin uppväxt och i typ heeeeela livet, och därmed ställer högre krav på sig själva medan män är bara så jävla nöjda med ingenting och känner ingen skam heller.
Malin

Stina

Mitt nuvarande förhållande är det mest jämställda jag har haft. Gick runt hela första året i typ chock. Wooow! Han är sååå bra! ( typ vanlig hyvens kille som behandlar en som människa). Men jämställt? Nä, jag är fan bäst på att vara projektledare och planera typ allt, laga all mat, se till att saker koms ihåg. Inser varje dag numera att jag är en kopia av min mamma ( som är världens bästa men så långt ifrån jämställd som det går)

Linn

Alltså.. Nej. När jag säger att vi lever jämställt så menar jag det, jag smäller ingen annan på fingrarna för deras val. Det här är vårt val, som vi aktivt valt.

Svar: Håller med dig. Tycker även det är ett märkligt sätt att försöka resonera på: den som inte skriver under på vårt narrativ är omedveten, hjärntvättad och/eller likväl ett offer för det strukturella förtrycket. Jag köper ingenting av det där. Vi är ALLA som är medborgare i Sverige, så otroligt priviligerade att vi har möjlighet att välja våra liv. Ja, alla. Inga undantag, inte ett enda. Möjligtvis de hedersförtryckta då, som är lite bortglömda i fradgafeminismens röda dimma.
Sen struntar jag i om jag lever jämställt eller inte. Det är en ickefråga, som är dåligt definierad och därmed omätbar. Jag tänker: mår jag bra? Blir jag behandlad som rn gudinna av min karl? Lyckas jag behandla honom som min kung? Då har vi det bra, punkt.
Linslusen

hanna

Det är väl omöjligt ur ett samhällsperspektiv. Sen kan man förmodligen leva relativt jämställt i sin par- eller familjerelation om man jobbar aktivt för det, men så fort någon utifrån blandas in kommer väl förväntningar osv in som rubbar jämställdheten.
Sen är det ju svårt att veta. Min brors fru är huvudförsörjaren i deras relation med välbetalt statusjobb. Min bror tjänar typ hälften så mycket och jobbar betydligt mindre. Lagar all mat och städar och planerar bjudningar pga frun har noll intresse för det. Hon kör deras gemensamma bil, han har inget körkort. Lever de jämställt för det? Förmodligen inte. Hon är ju fortfarande kvinna, så jag antar att det faller på andra plan.

Lilltass

Planera och dela upp hushållssysslor? Aktivt jobba för att få förhållandet jämställt? Här fungerar det bara, utan planering eller struktur eller fördelning. Vi har olika intressen och gör olika saker men nog sjutton delar vi lika på ansvaret för familj och hem etc. Vi delar inte varje uppgift 50/50 men vi delar arbetsbördan 50/50. Jag tjänade mer innan sjukskrivningen, jobbade betydligt mer och han var den som vabbade, svabbade och baddade. Han var hemma mer än jag med första barnet, jag mer med barn nr 2. Lever vi i ett jämlikt förhållande? Absolut! I ett jämlikt samhälle? Absolut inte.

Svar: Ser inte motsatsen som ett misslyckande. Men för oss har det varit direkt nödvändigt att ha en jämn fördelning för att få vardagen att fungera. Båda brottas med utmattningssyndrom och vi skulle båda gå på knäna om vi inte delade på ansvar och sysslor. Jag tar t.ex. alla barnens läkar-/tandläkarbesök för det har han jättejobbigt med. Han tar alla "tungt för kroppen uppgifter" som dammsugning, gräsklippning, bära hem matkassar etc för det klarar inte min reumatiska kropp.

Tycker jag att man som feminist måste gå i bräschen och leva fullkomligt jämställt, självklart inte! Alla förhållanden och människor har olika förutsättningar.
Lilltass

Sant

Sant, jag lever inte jämställt, min man gör mer i hemmet än vad jag gör och han jobbar mer också och tar hand om våra barn mer än jag.

Erika

Utan underton om något, men jag lever i en jämställd relation. Det är väl klart att det finns även om det är få? Att vi är jämställda baserar jag på olika saker: Att vi tar samma/lika mkt ansvar för vårt, barn, hem, katt osv. Att vi gör lika mkt hemma. Inte samma saker men vi lägger samma tid. Vi har delat f-ledighet rakt av. Hämtar/lämnar 50/50. Vabbar 50/50. Vi har lika lång utbildning och tjänar nästan samma (slump att bli kär i en person som man sen hamnade i samma löneläge som, men iaf). Vi tar samma ansvar för vår relation och tar hand om våra föräldrar (de som är sjuka o behöver det) ihop. Det enda som skiljer är väl att min man tagit alla vaknätter av olika anledningar.

Det handlar om tur och lite flyt och givetvis om att göra ett klokt val. Men att kalla någon för dum kossa, svar nej. I alla de relationerna - de absolut vanligaste - är det ju mannen som är problemet.

Hanna

Jag undrar varför man då väljer att ingå en icke-jämställd relation?

Svar: Hahahaha!! 😂
Ja, du! Varför ser samhället ut som det gör? Väljer kvinnor att bli diskriminerade pga att de är kvinnor t.ex.? Nä, såklart inte! Det är, som sagt, inte så enkelt som att välja själv! Alla som kommenterar och som tror att valet är fritt behöver fördjupa sina analyser lite, och arbeta lite på sin empatiförmåga! Det är inte alla som växer upp och lär sig att man är värd en jämställd relation t.ex. Då är det jäkligt svårt att hamna i en även fast man intellektuellt vet att det är det som vore det optimala såklart. Människan har jäkligt liten påverkan egentligen på sitt liv. Jag kan bli såå trött på inställningen att "det är väl bara att göra ditten eller datten (T.ex. Plugga vidare på universitet) om man vill, i Sverige har alla samma möjlighet". Priviligierade jäkla ärslen med empati som stenar är vad ni är!
Stella

Sofia

Jag förstår att dom flesta inte gör det. Men det blir ju så fel att säga att ingen gör det. Sen att män alltid har mer makt pga patriarkatet är en annan sak, men pratar man på familjenivå så finns det självklart jämställda familjer. I vår familj är pappan föräldraledig och sköter samtidigt hela hemmet, när jag var föräldraledig gjorde jag INTE det, utan han. Jag lagar mat för jag tycker det är kul, han sköter tvätt och städning för att jag inte orkar. Jag har mer fritid än vad han har. Han tjänar mer än mig men vi har gemensam ekonomi och jag använder mer av pengarna. Dessutom avsätter han pension till mig. Jag har lite mer koll på läkartider o sånt, han sköter räkningar o avtal. När jag rannsakar mig själv inser jag att han gör betydligt mer än mig, men jag har mindre ork så tycker ändå det blir rättvist.

Svar: Ork förväxlas i de allra flesta fall med vilja, sannolikt är det det sistnämnda du har mindre av. Inte särskilt rättvist
Linslusen

A

Verkar som att många har hakat upp sig på hushållssysslorna när man pratar om jämställdhet. Jämställdhet är mycket mer än så och mycket av ojämställdheten i relationer är betydligt mer dold än vem som diskar mest eller vilket kön det är på personen som byter däcken. Praktiska göromål och tiden som läggs på dessa går att mäta, men vissa mönster i relationen är så givna och normaliserade att vi i många fall inte ifrågasätter dem.
Oavsett hur man organiserar relationen eller sysslorna så finns det ett fenomen som gör alla parrelationer mellan män och kvinnor ojämställda vare sig man vill eller inte och det är "pappas bakdörr".

Visst är det förjävligt när pappor sticker, men det är ett faktum att vissa (allt för många) faktiskt gör det. Vad blir konsekvenserna av det? Mamma mår skit, barnen mår skit, ekonomin kanske kraschar, men sen då?Attityden är ändå "just another dead beat dad". Been there done that. Det har hänt förr och kommer att hända igen. Vi känner alla någon vars pappa stack.
Pappor har en bakdörr på glänt (tack ensam mamma röker för uttrycket!) som mammor inte har. Alla män har denna bakdörr, men ingen kvinna har den. Tröttar han på familjen och barnen så kan han bara sticka. Konsekvenserna blir bara lite underhåll att betala varje månad, men annars noll och ingenting. Den sociala stigmatisering som skulle drabba en mamma som gjorde samma sak kommer inte drabba honom. Det kvittar om mannen är en dead beat dad-kandidat eller om han aldrig skulle komma på tanken att sticka, han har bakdörren som livlina ändå av den enda anledningen att han är man. I detta fall är själva parrelationen mellan man och kvinna som sådan ojämställd vilket innebär att ALLA parrelationer är ojämställda redan innan de inletts.

Svar: Mycket förvirrat fantiserande. Känner fler kvinnor som lämnat man och barn, och lämnat pappan att uppfostra barnen ensam, än tvärtom. Så nä att ett litet fåtal föräldrar sticker är per se inget som gör alla relationer ojämställda. Sluta prata strunt!
Linslusen

A

Kanske ska förtydliga så att ingen ställer frågan "men de par som inte tänker skaffa barn då?". Jag pratar givetvis som den heterosexuella parrelationen som sådan, som koncept. Det är intellektet i människan som väljer att inte skaffa barn. Oavsett vad vårt intellekt säger så är vi biologiskt programmerade till det. Annars skulle vi inte ha en sexdrift över huvudet taget. Just pga fenomenet med pappas bakdörr är paret ojämställt oavsett om det finns barn med i bilden eller inte.
Godnatt.

Elin

Jag lever inte något perfekt liv inklusive brister i jämställdhet men känner ingen skam över det. Jag kan känna skam när jag inte orkar vara en bra förälder för det är viktigt för mig men resten, nej, det löser sig.

Tyvärr tror jag att det är kontraproduktivt att skriva den här typen av inlägg. Jag tror det är viktigare att peppa människor att försöka jobba sig mot jämställdhet hur litet deras steg än är. Varje diskmaskin mina barn ser deras pappa fylla är en mer än jag såg, det hände aldrig i mitt hem. Mina barn ser att bli hämtad av pappa som något lika normalt som att bli hämtad av mamma, hade min pappa kommit till skolan hade jag minst utgått från att mamma låg med brutet ben och i värsta fall var död. Jag tror jag såg min pappa använda dammsugaren någon enstaka gång, oftast om han någon gång vart 10:e år dammsög bilen eller om han spillt något som var besvärligt att ta upp, jag tror aldrig jag såg honom städa normalt. Mina barn ser visserligen mig städa oftare men de vet i alla fall att deras pappa kan städa på riktigt han med. Jag tror det gör skillnad i längden, varje liten grej och att människors normala förändras.

Det är för att jag tror att det personliga spelar roll jag fortsätter att kämpa på med det, och för min skull. Jag känner att jag växer och jag mår bättre när jag och min man får livet att fungera och där vi båda är delaktiga i så många områden som möjligt. Jag drömmer inte om det perfekt jämställda förhållandet men att vi kan känna oss delaktiga men också ansvariga på samma nivå båda två. Nu inför när jag går tillbaka till jobbet (mer än två förmiddagar i veckan) så jobbar vi båda att planera och tänka ut strategier så det ska flyta på bättre än förra gången då jag ofta fick göra för mycket. Jag känner faktiskt hopp inför att börja jobba igen och glädje i att vi kan planera tillsammans och båda tycker det är viktigt. Kanske skiter det sig men jag tror inte det.

Svar: Ja, jag håller verkligen med dig. Har alltid haft med mig en "kvinnor kan"-inställning, som jag när jag flyttade hemifrån och blev ung vuxen insåg skilde sig mycket från många tjejkompisars. För mig var det självklart att jag skulle försöka fixa grejer på egen hand, många andra bara: Åh, nej, en propp har gått/det är en spindel i sovrummet/den här lådan är så tung/jag slår mig på tummen om jag spikar/verkar läskigt att rensa avloppet/jag fattar inte räkningen jag måste ringa pappa/killen/killkompisen.
Utan tvivel för att jag sett min mamma göra annat än det traditionellt kvinnliga. Och det har ju fortsatt – och inte helt sällan blivit ett problem, att män har tyckt att jag har varit lite för självständig. En charmerande man hänvisade en gång till att "min mamma har faktiskt alltid lagat mat och tagit hand om städningen". Så, javisst,
Linslusen

L

Jag lever i ett rätt ojämställt förhållande. Något som vi jobbar på och pratar om. Det som stör mig mest är dock att min (manliga) partner tycker att han förtjänar beröm när han gör något som jag gör dagligen. Han kan prata i två dagar om hur duktig han var som satte på diskmaskinen /lagade mat/bokade tvättid, medan det för mig är sådant som jag gör i förbifarten. Handlar på väg hem från jobbet, sätter på disken när jag lagar mat osv. Det går liksom obemärkt förbi. Då blir jag irriterad. Inte nog med att jag ska göra det mesta, jag ska mata hans ego också.

Rebecka

Jag lever i ett jämställd förhållande. Vi delar på allt, våra karriär är lika viktiga, vi är lika engagerade i vårt kommande barn och vi har samsyn på "nivån" på städ i hemmet. Hjälps åt med allt och har organiserat ekonomin så att vi sparar och spenderar lika mycket. Både jag och min man är feminister och vi har samsyn på livet. Diskuterar ofta politik och hur vi ser på olika situationer.

Svar: Vi hade också allt planerat. Allt skulle delas 50/50 och jag vägrade offra min karriär. Ungen skulle in på förskola direkt vid 12 månader, jag skulle vara hemma max ett halvår.

Sen föddes han. Traumatisk förlossning, förlossningsdepression, han skrek sitt första halvår (kolik), smärtproblematik hos mig, han ville inte sluta amma sex månader senare (vi hade typ precis fått igång amningen då - var kämpigt), han skrek sig hysterisk i sin fars famn mitt i när vi bestämt att jag skulle gå till jobb... Plötsigt var han 12 månader och inte ett dugg redo för förskola, herregud han var ju en introvert högkänslig individ. JAG var inte känslomässigt redo att släppa honom heller....... Han började nyss förskola, är 4 år (mår inte dåligt i stora barngrupper numer) :)

Det tog hårt på mig att förändras så, och sättet andra spottar på mig för att jag plötsligt kände och ville annat när barnet var fött... Usch. Är osolidarisk och hemsk numer. Förstör för alla och yada yada yada.

För en del håller planerna. För andra ändras dom. OM det ändras även för er så sparka inte dig själv för hårt. Lycka till! Ni har på många sätt en fantastisk tid framför er, och livsomvändande! Har fler än ett barn idag, den första är alltid speciell :)
En annan L

En annan L

Suck. När man läser de flesta av kommentarerna så känns det som att ditt inlägg har gått läsarna helt förbi. Jag blir så trött och ledsen, men det visar ju hur rätt du har.

Surtjejen

Så jävla sant. Sedan undrar jag också hur man i praktiken har ett jämställt förhållande. Det finns ju fler faktorer än hemarbete som diskuteras ovan. Även fast det ger en bra hint. Jag är själv uppväxt på en gård där båda mina föräldrar jobbat heltid i skolan också. Mina föräldrar har alltid jobbat mycket båda två. Min mamma inomhus, men tvätt, disk och matlagning. Och min pappa utomhus med resten av gården. (Och sedan i skolan då) Vilket känns som en väldigt traditionell arbetsuppdelning. Är det ojämställt? Båda jobbar ju som svin. Så för mig känns det jämställt. Tänker att problemet blir när man värderar det ena arbetet högre än det andra.

Svar: Det har vi kommit fram till hos oss också. Båda sliter ju men periodvis med olika saker - en på jobb utanför hem och en med jobb inom hem. Vi värderar hemjobbet högst = en känsla av att vara jämna i relationen. I samhället är jag fortf kvinna och han man.
My

Malin

Vad betyder "jämställt förhållande?"
Min man gör mer än jag i hemmet, till exempel disk, planerar veckohandling, lagar maten. Jag lagar maten om han inte är hemma, men då har han ofta planerat, plockat fram ur frysen etc. Tvätt och liknande delar vi på, skjutsa barn likaså och föräldramöten och liknande turas vi om med.
MEN han får ta hela ansvaret för bilen och andra "maskiner". Är vi jämställda om han sammanlagt gör mer i hushållet men samtidigt gör de "manligt kodade" sysslorna? Eller krävs det för en jämställd relation att kvinnan kliver fram och tar tag även i "manligt kodade" sysslor?

Svar: Om en man gör mer än sin fru i hemmet och med barnen är han förtryckt då?
somliga förbannade kvinnor

L

Så torftig diskussion det blir när man tror att det bara handlar om att ta disken varannan gång, herregud är det DET ni lyckat jämställda menar med att ni lever jämställt så ja visst fan gör jag det med. Men när jag pratar om skammen i ojämställdheten så är det när det gång på gång visar sig att vi har olika ingångar, förväntningar och konsekvenser när det tex handlar om hur egentid, intressen, egen identitet prioriteras. En man som delar föräldraledigheten (som vi gjort utan spåret av diskussion) kan tex dra sig tillbaka som vinnare av #dadoftheyear för resten av livet, medan en mamma aldrig gör eller är tillräcklig, och den diskursen som vissa tydligen är förskonade från eller av nån anledning har möjlighet att bara strunta i, den ger oss olika handlingsutrymme. Både praktiskt och emotionellt.

Det kan också handla om förmågan och viljan att ta del av partnerns liv, min sambo vet knappt vad jag pluggat i flera år medan jag lyssnat på tusentals monologer om hans intressen eftersom det ingår i mitt kärleksarbete. Jag har lagt mig vinn om att lära känna hans vänner eftersom de är en del av honom och hans liv, men han har haft olika ursäkter och utvägar för att slippa lära känna mina, med konsekvensen att vi umgås mer med hans. Det handlar om att det av nån outgrundlig slump blivit så att han är så virrig och glömsk att han aldrig vet var hans saker är och inte kan leta efter dem medan jag alltid vet eller hittar direkt. Att jag alltid vet ungefär vad som finns hemma och i affären kan gå igenom min mentala lista på vad som behövs och att han alltid är prestigelös och låter mig bestämma middag..

Jag fattar inte hur man kan tro att strukturer upphör att fungera vid ens egen tröskel men okej vad härligt att vissa har det så. Att säga att det handlar om att "välja rätt" eller "säga ifrån" och ta av sig offerkoftan är dock bara victimblaming och ungefär samma sak som att fråga ett våldtäktsoffer vad hon hade på sig eller obsessa över varför ett misshandelsoffer inte lämnar sin misshandlare istället för att fråga sig vafan han slåss för. Det är PATRIARKATET, det gör såhär med oss!? Om man nu inte tror på att det finns fattar jag inte varför man är in e och läser och retar upp sig på en feministblogg.

Svar: Har det inte lite att göra med hur mycket "andra" påverkar ens mående också?
Om din man efter föräldraledigheten drar sig tillbaka som "dadoftheyear" beskriver väl bara åsikter om honom? Andras åsikter. Bryr man sig inte om andras åsikter spelar det ju ingen roll om han är "dad of the year" och du som gjort samma saker som han bara är "the average mum".
Jag är också kvinna men börjar min man babbla om sitt jobb säger jag stopp direkt, det där kan du ta med kollegerna säger jag. Inte vill jag höra detaljer om hans jobb. Jag älskar inte honom mindre för det. Inte har jag brytt mig om att bli kompis med hans kompisar heller, varför skulle jag det. Och så vidare.
Så strukturer i all ära men de behöver faktiskt inte följa med in över tröskeln.
Malin

Stine

Finns det helt jämställda relationer? Jag tror lätt att det till och från i ALLA relationer blir ojämställt utan att det är meningen. (Alltså oavsett om det är heterosexuella-, homosexuella-, grupp- eller kompisrelationer.) Under ett par år bodde jag tillsammans med min bästa vän och jag kan inte påstå att vår relation (och vårt delade liv i och med gemensam bostad) var helt jämställd. Så om det inte ens går att få till helt jämställda relationer när två rätt genusmedvetna och feministiska kvinnor delar hushåll är det ens möjligt med konstant jämställdhet i relationer? Eller är det en del av relationsdynamiken att jämställdheten mellan människor hela tiden utmanas och dras i åt olika håll? Målet kanske inte ska vara att NÅ jämställdhet i relationer, utan att hela tiden se till att uppmärksamma och jobba med jämställdheten?

Malin

Somliga förbannade kvinnor: det går inte att svara på fler inlägg ovan, så jag svarar här. Men jag vill gärna fortsätta diskussionen och känner mig inte pressad. Och jag tror ärligt att vi inte har patriarkala värderingar i mitt hem och jag är ärlig när jag säger att jag är intresserad av att höra varför vi ändå har det (jag är inte ute efter att provocera. Det är så svårt i text att inte låta arg eller provokativ så jag skriver ut att jag inte är det). Om du har lust att vidareutveckla så läser jag med intresse.

Svar: En början kan vara att läsa Carin Holmbergs utredning Det kallas kärlek. De flesta som verkar tro att de lever jämställt och utan patriarkala värderingar i sitt hem tycks tro att det handlar om väldigt enkla saker som vem som diskar mest men så är det alltså inte.
somliga förbannade kvinnor

D

Re somliga förb kvinnor, tidigare kommentar som verkar borta lr har du censurerat LD? Helt ok i så fall, fin blogg
Ok, till att börja med, empati är inte att tycka synd om. Nej, jag har inte på ngt sätt antytt att sjukskrivna inte får vara på internet, då missuppfattar du. Ja, jag har stor erfarenhet av bipoläritet ( flera arbetskamrater, medicinerade och inte) psykisk ohälsa, depressioner (egen och uppvuxen med i perioder) schizofreni, alkoholism, drogberoende och folk som pga av fobi inte kan gå ut. Har själv, som ung, varit svårt social fobiker. Alla, ink mig själv,dessa har studerat och/eller jobbat i någon form. Att sitta hemma är inte bra för någon. Mellan skoven borde du, för din egen skull, göra något, bara något lite, utöver dig själv. Annars kommer du bli fångad i dig. Det är empati:att inte bara jamsa med. Livet är inte enkelt, inte för någon.

Jossan

Håller med "Somliga...." ovan. Det går inte att komma undan patriarkatet så länge man väljer att leva i en heterosexuell relation. Det är lönlöst. Det bästa vi kvinnor kan göra att dela med oss av våra dåliga erfarenheter av män och tillåta oss att älta det ordentligt så att det ger oss kraft att bryta upp och skapa en bättre värld - utan män.

Svar: Jag förstår vad du menar, könsnormer och könsfördelningar råder många gånger nästan lite dolt, de är så självklara.

Men en sak undrar jag. När du skriver patriarkatet, menar du per automatik män då? För min upplevelse, när det gäller hemmasysslor och pressen som råder där, så är det oftast kvinnor som känner press från andra kvinnor, männen är enligt min erfarenhet inte alls lika noga, vare sig som gäst eller värd. Så, om du nu menar att det är männen som pressar kvinnorna i det heterosexuella förhållandet och inte kvinnorna, vad ska jag som man tänka på för att förtydliga min uppfattning om att det inte är så noga det måste inte vara perfekt, huvudsaken är att vi mår bra?
Johan

E

Fast jag tänker att är man medveten om strukturer och patriarkatet och vad det gör med oss så är man ju medveten och kan således göra ett medvetet val. Då kan man välja sin partner med omsorg, då väljer man någon som har samma värderingar och syn på kvinnor, jämställdhet och hur livet ska se ut - som en själv. Det är väldigt förenklande att säga att man inte har något som helst val och är helt en slav under strukturerna. Sin partner väljer man själv och sin frihet också. Den snabbaste och enklaste vägen för en kvinna att slå sig fri och vara fri, tjäna sina egna pengar och vara oberoende av någon man är genom UTBILDNING. och nej alla har inte haft samma förutsättningar i livet för att börja studera, det är såklart enklare för någon med akademikerföräldrar där det bara finns en självklar väg att gå, men oavsett det så har alla rätt att studera vidare och med tanke på att det inte tas ut studieavgifter på svenska högskolor och uni blir det inte heller en klassfråga. Det behövs inte diskuteras att alla har olika förutsättningar i livet, så är det absolut men det som kommer visa sig är ju ändå något som har med en själv att göra - sitt driv och jävlaranamma.

Det fantastiska med att tjäna sina egna pengar och försörja sig själv är att man inte behöver en man till det. Då kan man se nyktert på sitt val av man och bara välja honom för hans kvaliteter och behöver aldrig räkna in faktorer som ekonomi, någon som kan förhöja ens livsstil osv osv som tyvärr många kvinnor gör. Det blir också enklare att lämna en man där sådana faktorer spelar noll roll, om du har ditt eget att falla tillbaka på.

Så att säga att vi är helt viljelösa och offer allihop i alla avseenden är att underminera kvinnor tycker jag. Det handlar också om att göra medvetna val.

Svar: Jamen nu fattar jag! Skulle ju bara valt att inte bli sjuk och leva på 10 000 i månaden pga kan inte jobba och sen skulle jag varit lite mer beräknande än att gifta mig med mitt livskärlek, denna fantastiska man som råkar vara arbetare. Jag valde fel, det var problemet! Halleluja-moment, verkligen.
somliga förbannade kvinnor

D

OK, somliga förbannade kvinnor någonstans däruppe re mitt inlägg om psykisk ohälsa. Du gör skäl för ditt namn. Försök vara vred OCH hålla hygglig ton. Skriver jag, livrädd för att kallas bajspratare med liten hjärna igen 😀

Svar: Jag håller precis vilken ton jag vill.
somliga förbannade kvinnor

E

Kan inget om din sjukdomshistoria "Somliga förbannade kvinnor", men mycket tror jag handlar om sitt sätt att se på saker. Man väljer inte sjukdom, men man väljer sitt förhållningssätt till den. Eftersom sjukdomar kan drabba alla och drabbat alla, skoningslöst oberoende av bakgrund, kön, ålder osv och folk tar det hela olika måste det även säga något om förhållningssätt till det. Annars skulle väl alla som blev sjuka bete sig på samma sätt? Sedan tror jag man ska lyfta blicken och se på samhället i stort. Folk mår generellt så jävla dåligt nu för tiden, är det inte fysisk smärta är det i stor grad psykisk ohälsa i alla dess former, men lyckas i det stora hela ändå upprätthålla någon form av fungerande vardag och liv. Man väljer ju vad för livsinställning man vill ha - om man vill tro på att man har egna val och en möjlighet att göra medvetna val eller inte. tror du missuppfattade mitt val av partner. Jag menar att om man försörjer sig själv och har en egen stabil grund att stå på för att man byggt upp det åt sig - kan man välja en partner just för kärleken och för att den vill leva som man själv vill. Det är ju många främst kvinnor, som väljer man efter plånbok och gör honom till den ekonomiska tryggheten vilket blir en ganska falsk trygghet. Och någonstans måste man ju såklart ha ett konsekevenstäkk och vara beräknande - det är det det innebär att ta ansvar och vara vuxen. Jag kan exempelvis inte spendera över mina tillgångar, undvika att spara och ta stora feta lån utan att tro att det får konsekvenser för mitt liv och min ekonomi. Lite måste man kunna kräva av medborgarna. Så ja att välja partner är ett högst medvetet val enligt mig.

Svar: Merparten av det du skrivit är en blandning av dumförenklingar, floskler och okunnighet om psykiska sjukdomar och det mänskliga psyket.
Malin

Anna i stugan

Det här minns jag att jag läste för några år sedan; att alla heterorelationer är ojämställda. Det provocerade mig något enormt. Men det är ju sant, har jag tvingats inse.

Och nej man kan inte säga att det är jämställt fastän kvinnan gör allt hemma, för mannen jobbar ju och sliter på sitt lönearbete! För hushållsarbetet blir man liksom aldrig ledig från. Och har man barn så äger man inte sin egen tid.

Jag och min man är relativt jämställda, det är inte så ojämnt så det skaver i alla fall. På vintrarna bor vi i lägenhet och då är hushållsarbetet rätt jämnt fördelat, och vi tar lika mycket initiativ och ansvar. Men på sommaren bor vi i sommarstugan, och då är min man i full gång med trädgård, husreparationer och annat fix. Det blir jag som står för matlagning och barnpassning, och det märks direkt hur mycket mer låst man blir.

Sen, som någon påpekat här ovan, så är det ju inte jämställt bara för att man delar lika på hushållsarbete. Jämställdhet är mycket mer än så.

Svar: Läs igenom allt du själv skrivit i den här tråden. Vem är det som levererar allt hon säger med enormt mycket förakt? lyssna på ditt sätt att "argumentera". Men tycker absolut det säger något, klassisk projicering av dåligtmående på andra. Jag har inte gett dig några personliga råd, jag har skrivit generellt om min syn på förhållningssätt och inställning till saker och ting. Och att läkare inte är allsmäktiga gudar, rent generellt. Om du tar det som personlig kritik är det ditt ansvar liksom. Klart som fan det är ett val om man väljer att svälja med hull och hår när en läkare säger att man aldrig ngnsin kan jobba mer i livet, eller om man vägrar ta det och vill ge sig fan på att det inte stämmer och att man visst har tänkt jobba. Tänk om folk lyssnade på allt som sades om dem varje dag, att man inte kan och inte är kapabel. Nåväl. trots all skit livet har gett så är jag stolt över att jag inte gått och blivit bitter, för det är lätt hänt ;)
E

Anna

Strukturer till trots är det för mig och min sambo prio att göra det vi kan för att visa vårt barn en så jämställd parrelation vi kan upprätta. Jag är inte i position att ändra strukturer och patriarkat men i vår familj är min sambo och jag 100% av de vuxna medlemmarna och där är det upp till oss att agera på det sätt vi tror (hoppas) ger vårt barn bäst förutsättningar att i sin tur jobba för jämställda relationer i sitt vuxna liv. Hur ska vi kunna, i den mån det går, lära våra barn jämställda relationer om vi inte försöker göra vad vi kan för att efterleva det själva? Att prata om strukturer är viktigt, men jag är ganska övertygad om att mitt barn tar till sig mer av det som GÖRS inom ramen för vår familj än vad som SÄGS.

Jag kan inte sträcka upp handen och säga att vi lever helt jämställt, men jag kan tveklöst räcka upp handen och säga att vi gör allt vi kan för att leva det mest jämställda vi förmår. Skulle en part i vårt föräldraskap ta majoriteten av föräldraledighet tex har jag svårt att försvara det med (som jag läst här och där på detta forum) "vi har 18 år på oss att vara föräldrar, det jämnar ut sig". Våra val påverkar oss löpande och att inte ta samma ansvar (och med det menar jag dela Föräldraledighet, BVC-besök, nattningar, blöjor osv osv) är något som jag är helt övertygad kommer följa med vår relation och vårt föräldraskap.

Svar: Jämställdhet är inte ett familjeprojekt utan måste arbetas med på politisk nivå.Håller med My om att 480 dagar inte är livsavgörande.
My

Erika

För mig är det skitsvårt att ha en jämställd relation eftersom jag är så himla formad av vad jag växte upp med i form av mina föräldrars relation och såklart patriarkatet. Förvandlas liksom till min mamma och börjar rådda all markservice om jag inte passar mig. Men vi försöker. Vissa saker har jag fått slåss för (som att han har börjat ta mer ansvar för semesterplanering och kontakt med sin familj), vissa saker händer utan fight (typ 50/50-ansvar för städning, tvätt, matinköp och -lagning, vab, hämtning och lämning etc) och vissa saker är vi inte jämställda i. Jag tog exempelvis 10 mån föräldraledighet och han tog 6, för att jag inte ville stressa för mycket med amningsavslut och matintro. Vi har båda ganska öppna ögon tror jag, för hur patriarkatet begränsar oss på olika sätt.

Nemo

Jag har väl ingenting att tillföra i den här diskussionen egentligen, men om jag får behöver jag ändå sådär i förbifarten nämna att jag blev väldigt konfunderad när många började mäta olika slags sysslor i hemmet och kring familjen vad som är jämställt och inte. Jag blev förvirrad eftersom jag tänkte på det här med kärlekskneget, som 5inistagram så bra lyft fram och förklarat, men eftersom det inte nämndes alls hos många på vad som är jämställt och inte blev jag osäker och tänkte att man kanske inte alls mäter jämställdheten i det emotionella arbetet också. I någon enstaka kommentar kom det dock fram, och det var någon (som kallar sig "L" tror jag?) i allt detta som skrev ett långt och (enligt mig) bra inlägg om hur hen (och jag) tänkte kring det här med jämställdheten i ett heteroförhållande. Hen gjorde en så bra referens kring det här med hur hens partner inte vet var saker och ting är, vad som behövs handlas osv, medan hen själv kommer ihåg sådant i huvudet utan problem. Det fick mig att tänka på mina föräldrars relation. Mina föräldrar har i stort sett alltid delat på allt praktiskt 50/50, men det emotionella? Har en känsla av att min mamma investerat mer där än vad min pappa har, vilket ju gör relationen ojämn, men som inte heller är min pappas fel per se, han har ju blivit inlärd under hela sitt liv hur han ska vara som man och pappa, precis som min mamma har lärt sig hur hon ska vara som fru och mamma.

Nya tag

[…] kommer att fortsätta lyfta och det är ju 1. (O) jämställda heterorelationer. Lady Dahmer lyfte ämnet häromdagen och satte fingret på det som tyvärr är dagens sanning. Det är i princip omöjligt […]

A64

Min pojkvän och jag är inte jämställda för han kan gå ut på kvällen utan att oroa sig för att bli våldtagen men jag kan inte det. När vi äter kladdkaka varje dag i en vecka äter han mer än mig för jag måste trots allt hålla igen lite, han går inte upp i vikt men jag kan riskera att göra det och då kommer samhället att förakta mig. Han behöver inte bry sig om feminism men jag behöver det för alla kvinnors skull. Hans håriga ben är okej men inte mina.

Sara

Jag tror att tankefelet många gör är att de översätter "strävar efter att leva jämställt" med "lever jämställt". Många strävar säkert efter att leva jämställt, men det behöver inte innebära att de lyckas leva jämställt. Det går att jämföra med "leva miljövänligt". Det finns säkert många som strävar efter detta, men miljövänlig per definition finns det väl inte en mänska i Sverige som är? Jag tycker att dessa två exempel följer varandra väldigt mycket vad gäller förhållandet individ/struktur. Svårigheterna för individen att bryta sig loss ur strukturer på makronivå kan vara väldigt lika varandra. Du blir inte jämställd för att du som individ tar varannan disk och du blir inte miljövänlig för att du köper kravmärkt mjölk, liksom. Frågan är hur ojämställt och hur miljöfarligt du lever... För skulle man som individ implementera hundraprocentig jämställdhet eller miljövänlighet, måste du också välja ett liv som separerar dig från övriga samhället. Det är alltså närapå omöjligt att leva ett "normalt liv", dvs delta i samhällsgemenskapen och samtidigt vara helt jämställd/miljövänlig.

Jossan

Superbra att du lyfter fram Fanny Åström! Hon har en så tydlig och klarsynt syn på kvinnor och män. När man läst henne fattar man hur hopplöst det är med heterosexuella relationer för kvinnor. Vi måste våga låta vårt manshat växa!

E

Jag känner att arbetet inte är prioriterat för egen del.
Jag trivs med mitt arbete och mina arbetskamrater har varit/är de bästa (har bytt arbetsplats några gånger, senast pga flytt).
Jag tycker om att vara hemma och pyssla på, göra fint i hemmet och kunna hämta barnen tidigare på förskolan.
Arbetet är inte mitt liv och inte heller min karriär - det kommer aldrig bli det!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress