Lady Dahmer

Tjocka granskas hårdare
Diskussionerna om min vikt och min kost tar liksom aldrig slut. Äter jag inte för mycket gifflar så serverar jag för fet och kolhydratsstinn mat och detta syns tydligen på hela familjen. (???)
 
Nu är ju båda mina stora barn så pass smala att läkaren på bvc frågade om jag bantar dem och bebisens kurva har planat ut väldigt mycket, men det är ganska intressant hur man liksom dissekerar och närstuderar maten tjocka äter när smala kommer undan med helfabrikat och sockerstinn kost utan att nån höjer ett ögonbryn. Mina barn får hemlagad mat från grunden och vi äter mycket grönt. 
 
 
Alltså ja, jag har också ätit LCHF och varit kolhydratsnojjig och rädd för morötter och potatis och det vi äter idag är ju en mardröm för den som vill banta med low carb-kost men att påstå för mycket kolhydrater i potatis, rotsaker och grönsaker är ju bara ett tecken på nån slags ätstörning eller skevt tänk. Ibland äter vi pasta och bröd också men vi har medvetet försökt dra ner på mjöl och vågar nog påstå att min familj äter mycket mindre av det till vardags än vanligt fölk. (Jag delar inte med mig av gifflarna om man säger så)
 
Men jag blir så trött. Jag blir trött på de eviga diskussionerna om mig, på denna privata nivå, det liksom känns som att nån gör intrång i mitt privatliv på ett sätt som är integritetskränkande. Det går inte att värja sig heller.
 
Och jag blir trött på att jag granskas med hårdare ögon än andra. Liksom, när nån påpekar att jag äter bra varierad hemlagad mat så måste nån in och granska det också och mmmmm näää är det inte för mycket grädde där? Är det inte lite för stora portioner??? (För egentligen skiter folk i vad jag äter eller att jag äter nyttig mat. Det är att jag är tjock som är problemet. Jag skulle kunna leva på avokado och ägg och så skulle nån ändå mena att jag äter för mycket av avokadon och ägget och hallå det är faktiskt dåligt att vara tjock!) 
 
Och jag blir trött på att tvingas försvara mig, inte för att jag är tjock ens utan för att jag indirekt anklagas för att inte ta hand om mina barn ordentligt och för att servera dålig mat till dem och för att riskera deras framtida hälsa. Jag känner mig tvungen att bekräfta och försäkra att så inte är fallet och det är så jävla ledsamt. 
 
 
 
Vi måste sluta normalisera sexuell attraktion till barn
Elaine Eksvärd är ju som ni vet mycket engagerad i frågor som rör sexuella övergrepp på barn och igår skrev hon om en granskning av ridsporten. Bättre att ni läser hennes inlägg än att jag ska samanfatta men hon skriver om ridsportsförbundet och tränare som har antastat samt haft sexuella relationer med de unga tonårstjejer som rider. 
 
Detta har inte varit några hemligheter för ridsportsförbundet, de har vetat om detta men valt att ignorera och när de ställs mot väggen så försvarar de tränaren (och sin flathet) med att sextonåringar är utmanande, att det är vanligt att äldre män har relationer med yngre tjejer, och att det är så taskigt (typ) att män alltid får skulden och att de unga tjejerna också har ansvar. Inget nytt under solen alltså för så här låter det ju alltid. 
 
 
 
Och jag tänker spontant på två grejer: 
 
Först på hur jävla vanligt det här är. Alltså att tränare, lärare, äldre snubbar dvs vuxna har relationer med unga tonåringar. När jag växte upp så var detta normalt liksom. Inget man tyckte var konstigt. Och det passerade ju också bland andra vuxna som visste om och inte brydde sig.
 
När jag var sexton så hade jag en polare som var trettio som var förälskad i mig. Han släpade med mig hem till sina vänner och de verkade inte tycka det var konstigt alls. Ingen hemma i harmånger tyckte det. Jag hade vänner som hade relationer med lärare och andra vuxna som jobbade på harmångersskolan och bromangymnasiet. Jag hade vänner som hade relationer med vuxna män helt enkelt. Och jag kände vuxna, massa vuxna, som inte tyckte detta var fel eller problematiskt.
 
(Och jag minns alla vuxna som skrockade menande åt mannen som ägde hästarna jag red som yngre för "det måste vara frestande med alla småtjejer som springer runt här i tajta ridbyxor" när jag och mina vänner var där och red på dagarna. Vi var alltså sexton också. Han skrockade också med och ja... jag ska inte hänga ut honom men i efterhand så ser jag ju hur han också betedde sig direkt olämpligt.)  
 
Sen tänker jag så här också att jag inte känner nån kvinna som blir sexuellt attraherade av "utmanande" femton- eller sextonåriga killar. Man blir avtänd. Det är liksom barn och ja jag vet att det finns undantag. När jag skrev om detta sist så var det ett par kvinnor som erkände att de tände på äldre barn i tonåren och ja jag vet inte vad jag ska säga om det men jag tycker aldrig att vi ska acceptera eller vänja oss vid den tanken och det är fan dags att vi börjar ifrågasätta varför så många män tycker det är rimligt. Att skylla på biologi håller inte. Det är en ursäkt. 
Jag berättar hur man lär barn vikten av bra kost och rörelse
Jag skrev om barnkanalens tabbe på instagram igår och det drällde in kommentarer. De flesta chockade och arga och trötta men en del som undrade om det inte var bra att barnprogrammen tar upp kost och vikt och sånt, för hallå liksom, fetma är ju ett allvarligt problem och är det inte bra då om barn får veta hur man tar hand om sin hälsa? 
 
Föräldrarna köper det som barnet vill ha, är barnet då tillräckligt moget för att förstå att äta 2L glass inte är särskilt bra för kroppen så vill man ju inte heller ha det. Många barn får även vecko- eller månadspeng och oftast spenderas den summa pengar som de får i snabbmats restauranger som Mcdonalds och Burger King. Alltså har barnet ett val, och då målgruppen för tv kanaler som barn kanalen är allt ifrån yngre barn till tonåringar så gynnar det många.
 
Förstår inte riktigt varför det skulle vara ett problem? Redan som små lär vi oss om många sjukdomar, drogmissbruk osv, varför ska vi då inte lära våra barn om något som är minst lika farligt? Det är bara allmän utbildning och tack vare den så ksk barnet själv kan börja resonera och tänka kring den kosten som hen bör konsumera ifall föräldrarna inte är insatta i hälsosam mat.
 
om barnet vill leva hälsosamt så kan hen faktiskt göra det tack vare kunskaper som b.la. barn kanalen delar med sig av. Jag är inte naiv nog för att tro att ett barn väljer sparris och spenat över choklad, men när barnet väl bestämt sig för att gå ner i vikt då de t.ex. är överviktiga så har de den kunskapen som krävs vilket stärker mitt argument om att det inte är fel att upplysa barn och unga om kost o hur det påverkar deras unga kroppar.
 
varför inte prata om det? Tänk dom barnen som har föräldrar som inte serverar bra mat och har hälsosamma vanor? Man blir väldigt påverkade av sina föräldrar, hade verkligen uppskattat att jag inte fått äta en limpa bröd varje dag bara för min mamma tyckte de var okej för jag var barn och jag skulle inte tänka på vikten.
 
Hur bra som helst! Sunt att lära barn om kost och försöka förhindra övervikt.
 
[här suckar jag djupt]
 
Jag vet inte ens var jag ska börja eller hur jag ska bemöta denna analyslösa idioti. Jag säger idioti för det är är vansinnigt att tro att barn ska och kan ta ansvar för sin hälsa och kost. Inte minst beroende på att det är föräldrarna som köper hem råvarorna och sen tillagar den. Det spelar liksom ingen roll att barnen vet att det är viktigt med grönsaker, om mamma och pappa inte lagar den sortens mat så blir alternativet att gå hungrig. Och vet ni, många barn väljer faktiskt just det och det är det som är problemet. 
 
Och vi blir ju redan översköljda av information och kunskap. Jag visste mycket väl vad "smalmat" var när jag var liten. Att fett var dåligt (man trodde det då, får väl tacka mamma för gallstenarna) Jag visste att godis var onyttigt och att man fick dåliga tänder och tjock mage av det men inte fan hjälpte det. Mina barn vet att godis i för stora mängder kan sabba tänderna. Tror ni de bryr sig? "Jag mår inte illa än!" svarade T käckt förra helgen när jag bad honom tagga ner med godiset (de var på kalas) . Det är liksom hans kriterium. De vet att ägg är det bästa som finns för kroppen men ställer jag fram en korg kanelbullar och ett ägg så väljer de inte det sistnämnda. 
 
Men hur ska vi lära barnen vikten av god kost och rörelse om vi inte får prata om det?!, frågar flera i kommentarsfältet. Och här ska jag berätta hur man gör:
 
Man pratar inte om det. Man gör.
 
Man serverar bra mat varje dag. Hemlagad bra nyttig mat på bra råvaror. Man ser till att det finns grönsaker och vitamin- och näringsrika rika livsmedel och andra bra val i kylskåpet. Man jobbar på att lära barnen att TYCKA om det som är nyttigt. (Mina barn älskar bönor och grönsaker liksom) Man serverar mindre av det söta och kanske det som är naturligt sött snarare än det som är supersockrat, man serverar i rimliga mängder och på speciella tillfällen. Man serverar annat som är gott vid andra tillfällen.
 
 
 
Man nojjar inte kring mat. Man ger inga pekpinnar eller förmaningar. Man bråkar inte vid matbordet. Man uppmuntrar matgädje. Pratar man mat så pratar man om hur gott och bra det är. Aldrig om det dåliga. Man uppmuntrar även aktiviteter och rörelse genom att själv röra på sig, genom att göra det till en naturlig del av familjelivet och vardagen. 
 
Då bär de med sig det sen till vuxenlivet. En sund livsstil är inget man lär sig genom teoretisk kunskap, det är nåt man nöter in genom att göra varje dag tills det sitter i ryggraden. Det spelar liksom ingen roll om du vet att bönor är skitbra för kroppen om du inte tycker de smakar fantastiskt också.