Barn kan och ska inte ta ansvar för sitt privatliv, det är vi vuxna som ska värna det
Apropå mitt inlägg om barns integritet "Hur mycket får man hänga ut barnen?".
 
Jag frågar alltid alltid ALLTID om jag får lägga upp bilder på barnen, jag förklarar att massa människor kommer se bilden om jag gör det. De säger för det mesta ja, ibland nej om vissa bilder, men mest ja och ibland ber de mig lägga upp bilder som jag ej ens bett om att få lägga upp.
 
Men jag tänker också att de är för små och oerfarna för att på riktigt förstå konsekvenserna eller förstå vidderna. Även om jag frågar innan. Även om de säger ja. Ibland spelar det ingen roll att de säger ja eller går med på eller ens ber om det, för de vet inte sitt bästa på så sätt. 
 
Jag har sett andra bloggare eller facebook'are försvara ansvarslöst postande av känslig information eller pinsamma bilder på sina barn med att barnet själv vill och jo, men ibland vill barnet bara äta godis till middag eller hoppa utför den där höga höjden. Barn vill bli sedda och en del barn har fått så lite av den varan att all uppmärksamhet ses som god. SE MIG SE MIG SE MIG. Andra barn säger ja för att de vill pleasa sina föräldrar. Som exempel. Ibland handlar det ju bara om att de inte greppar hur många som kan se eller att de bara är impulsiva för stunden och tycker det är roligt. Barn är ju som bekant impulsiva och de saknar ju konsekvenstänkt.
 
Min poäng är iallafall att barn inte kan eller ska ta ansvar för sitt eget välmående utan där behöver vi vuxna kliva in och vara det sunda förnuftet: Hur kommer detta påverka mitt barn? Är det bra eller dåligt? Finns det risker? 
 
 
Kommer jag gå igenom mitt arkiv senare och ta bort denna bild som jag gjort med flera bilder och inlägg om mina andra barn? 
 
Jag vet vad jag pratar om
En annan sak som många glömmer när vi pratar om förtrycket mot tjock vs smala som får skit är ju att jag också varit smal. Underviktig till och med.
 
Jag har fått höra det mesta tror jag som smala får höra. Att jag är äcklig. Att jag ser sjuk ut. Att man tycker synd om mig för att jag ser ut som jag gör. Rykten har gått om att jag är ätstörd osv. En lärare kontaktade till och med min mamma ang detta, och det var allmänt obehagligt en period.
 
Folk har vänt sig om och glott med oroad eller äcklad blick när jag går på stan i kort kjol eller tajta kläder. Men det ... jag vet inte hur jag ska förklara... det är inte samma sak alls. Antagligen eftersom jag också bekräftades av samhället på andra sätt? Detta saknas som tjock, den bekräftelsen. Där bekräftas istället det andra säger: att jag är äcklig och ohälsosam. 
 
 
 
Hur mycket får man hänga ut barnen?
Härlig morgon va?! Migrän? Check! Bråk med barnen? Check! Tror avkommorna är i nån slags pubertetsfas där vissa av dem blivit ganska stöddiga och verkar ha en massa känslor som är jobbiga. Mest ilska eller att hen blir ledsen för "ingenting". Varför kan de inte bli orimligt glad och pepp av alla hormoner istället? Jättedåligt evolutionen. Jättedåligt! Vad är ens syftet? Hur är det för er? Ni som har större barn på väg in i pubertet? Jag känner mig helt vilsen och kom på mig själv att tänka "shit, jag har fått barn som är precis som jag var" och det är ju inga positiva tankar alls. 
 
Det är svårt att skriva om sånt här dock, apropå integritet som vi pratat om för länge sen när barnen var lite mindre. Såg nån på nätet säga att jag inte älskar mina andra två barn lika mycket som J eftersom att jag bara lägger upp bilder på honom men det handlar ju inte alls om det utan om att de andra två har blivit för stora för att "hängas ut". De är liksom personer på ett helt annat sätt nu, med egenheter, problem, tankar, känslor och sånt som är känsligt och privat. Framförallt privat. Och det känner jag är så jävla viktigt att värna om. Jag blir alldeles kall när jag tänker på att klasskompisar eller andra kan sitta och söka information om mina barn och använda emot dem på skolgården eller annat. 
 
Och det gäller inte bara bilder även om jag undviker att peppra bloggen med nyare bilder på dem, utan tror faktiskt det är viktigare att inte hänga ut dem med privat information eller anekdoter eller annat. Har läst bloggare som skriver om sina stora barns inkontinensbesvär, om privata bråk eller eventuell adhd-problematik, som till och med skriver om sina tonåringars sexvanor eller visar bilder på deras trosor eller kroppar och liknande. Det är inte bara integritetskränkande på så många nivåer utan sätter liksom barnen i skottlinjen på många andra sätt. Helt oförsvarligt tycker jag. 
 
Men sen kanske nån tycker att jag hänger ut mina barn för mycket också. Det är svårt med balansen tycker jag, jag skriver ju mycket om föräldraskap liksom. Hur gör jag det utan att använda barnen som exempel och var går gränsen då? Jag lär mig as I go along liksom. 
 
Men tycker det som sagt är skillnad på större barn och på små bebisar. Bebisar är ju inte privata alls. De bajsar i blöjan, är allmänt söta och jobbiga. Men å andra sidan så lägger jag ut mindre saker om honom som bebis än jag gjorde om N till exempel. (Nu hade jag inte samma publik då men ändå.. jag har fått mer perspektiv sen dess) 
 
 
Trollet.