Lady Dahmer

Att gräva ner sig i sånt man mår dåligt av
** Triggervarning barn som far illa
 
Är ni som jag? Har ni också en tendens att liksom nörda ner er i mordfall? Jag kan bli helt besatt. Speciellt om ett barn farit illa. Då kan jag inte låta bli att låta mig uppslukas av det. Jag önskar alltid att jag aldrig hört talas om det, att jag inte läst tidningen eller kollat nyheterna men när jag väl gjort det så kan jag inte släppa fallet tills det finns ett slut. Jag önskar alltid ett lyckligt slut men det finns inga lyckliga slut när barn dör.
 
Och då bär jag med mig mig det som en svart klump i bröstet för all framtid. Barnets namn. Barnets öde. Barnets ensamhet och utsatthet och ångest. Det liksom äter upp en innifrån men jag kan inte låta bli.
 
Just nu läser jag FUP'en från Kristianstadsfallet, ni vet månadsgamla bebisen som misstänkts ha mördats av antningen mamma eller pappa eller båda. Som kom in till sjukhuset med blåmärken över hela kroppen, hjärnblödningar, saknat tungben (?!) och nästan varenda litet revben brutet i olika stadier av läkande. Barnet kändes trasigt när man lyfte henne. Hur mycket våld har använts egentligen? En liten bebis. Fattar ni? Det här är alltså en mamma och en pappa som gjort sin bebis så illa att den dör av det grova våldet. En bebis. En liten bebis. 
 
 
 
Och så tittar jag på min egna lilla bebis och jag kan liksom inte ta in det. Eller när barn i andra åldrar far illa. Som lilla Helene vars mamma lungt och metodiskt ströp henne med ett bälte för att sen skriva könsord på hennes lilla kropp. Eller barn som kommit bort från sina föräldrar och mördas av nån okänd och den rädslan. Jag kan inte höra Englas namn utan att må dåligt. Kan inte prata om Max och Saga utan att bryta ihop. Och ändå så sitter jag sen där, slukar alla detaljer, gräver ner mig i dem och i det totala mörkret. Och mår sämre och sämre och sämre. 
 
När det gäller mordfall med vuxna så kan jag iallafall hålla en distans. Då mår jag inte lika dåligt. Blir mest arg. Som nu när ännu en kvinna mördats av en snubbe hon haft en relation med. Och meanwhile så sitter kränkta män på nätet och bölar över hur förtryckta de är för att de inte får göra juridisk abort eller ligga med vilka kvinnor de vill. 
 
Är ni som jag? 
Maria

Jag stänger av allt sådant. Jobbar med utredningar av barn som far illa och orkar inte ta in mer elände på min fritid. Så fort jag ser en rubrik eller ingress som andas misshandel, övergrepp eller vanvård klickar jag bort eller vänder sida i tidningen. Det går inte att ta in hur någon kan bruka våld eller vara elak mot ett barn. Hur en förälder kan känna något annat än behov av att skydda och ta hand om. Är så trött på myterna om att alla föräldrar älskar sina barn och att alla föräldrar vill det bästa för sina barn. Alla föräldrar har inte de förmågorna, så är det bara.

E

Blir också ofta lite besatt av mordfall, särskilt om de varit brutala eller ovanliga på något vis. Reagerar dock inte så mycket känslomässigt oavsett om det handlar om vuxna eller barn (tror det beror mycket på att jag inte har egna barn.) Däremot mår jag fruktansvärt dåligt varje gång jag hör om djur som har blivit illa behandlade och kan verkligen inte läsa/höra/titta på någonting som rör det. Måste alltid scrolla supersnabbt i facebook flöded om det kommer upp någon film på någon skadad katt eller något. Vet inte varför det är så egentligen då jag inte skulle inte säga att jag bryr mig mer om djur än människor i realiteten, men av någon anledning är det alltid en mycket starkare känslomässig reaktion där.

L

Jag har inga egna barn, men när jag är på jobbet och sitter med en glad och babblig liten ettåring i knät så kan jag bli helt tjock i halsen bara av tanken på att någon kan skada ett barn. Den lilla lilla kroppen.
Jag får ont i magen

Pernilla

Du är inte ensam! Kan själv leta upp alla detaljer som finns kring mordfall, ja t o m om det i värsta fall finns bilder på offren och sedan mår jag dåligt. Ja skitdåligt rent ut sagt av att se och ta del av allt, men jag vet inte varför...Kanske är det för att försöka förstå, men det går ju ändå inte i slutändan.

Malin

Är precis likadan. Är speciellt fäst vid fall där kvinnan är mördaren, vet inte varför. Kanske för att det är så ovanligt helt enkelt. Även fall där barn är inblandade är intressanta att grotta ner sig i för att det är så... sjukt.

En socionom föreläste om våld i nära relationer för min klass (pluggar juridik) och berättade att i de allra allra flesta fall där kvinnor är våldsamma mot deras män beror det på självförsvar eller hämnd efter en lång tid av fysisk eller psykisk misshandel mot dem själva. Ganska logiskt men kändes "skönt" att höra det från en forskare.

Är riktigt riktigt jävla förbannad på fall som tex Tova häromdagen som bara grundar sig på rent kvinnohat. Sådana kan jag inte grotta ner mig i utan att må dåligt. Förstår inte hur folk inte kan se mönstret. Att små små frön av det här finns i så många heterorelationer. Kontroll, manipulation, svartsjuka, "uppvaktning" (som leder till dåligt samvete hos kvinnan) osv osv. Inte att alla män hade kunnat döda men TYP alltså.

Jannike

Jag är likadan, till den grad att jag att behöver terapi känner jag. Jag orkar knappt leva längre sån ångest har jag, "bilderna" snurrar i mitt huvud (jag målar alltid upp allt i mitt huvud, vilket ha fått mig att undra ibland om det är jag som är sjuk). Allt började när jag läste aftonbladets granskning av pedofilerna. Deras kommentarer om det dom hittat på nätet. Det äter upp mig innefrån. Brutalt sjukt vidrigt hatar denna värld. Hur kan så många föräldrar skada sina barn på de sjukaste sätt? Jag hade gärna vigt mitt liv åt att mörda dessa kräk.

Elsie

Jag var sån tidigare, men jag var liksom tvungen att sluta helt. Så fort nyfikenheten över ett fall kommer trycker jag bort den med all kraft jag kan för jag vet vad som händer, hur jag kommer må, när jag läst. Nej det är fan aldrig värt det efteråt.

Maja

Pallar verkligen inte med några detaljer. Mår så jävla dåligt bara vid tanken att skada barn. Alltså jag vill absolut inte se bilder el dylikt för jag orkar inte med det. Kan inte ens se filmer som handlar om barn som mår dåligt/far illa... Jag blir så ledsen och får sån ångest och så far tankarna iväg att tänk om nån skulle skada mina barn.. alltså det är samma känsla som när jag tänker på min egen död. Alltså dödsångest fast ännu värre. Fyfan.

J

Tyvärr är jag likadan. Läser bara när jag orkar och jag ser aldrig på filmer eller läser böcker som handlar om övergrepp, mord eller våld mot barn. Verkligheten är så jävla äcklig, så jag står inte ut med att någon sitter och hittar på ännu mer jävulskap.

Nemo

Jag är inte lika extrem, men visst finns intresset där. Främst för sexualbrott, vilket jag kan hantera för blir snarare så jävla arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen, än ledsen. Barn och djur som far illa är värre för psyket. Minns fortfarande dagen när det lilla flyktingbarnet Alan hittades död på stranden, och den bilden spreds som en löpeld... jag mådde så fruktansvärt dåligt i flera månader efteråt, och då grävde jag mig inte ens ner i det.
Inblick i hur flera svenskar behandlar katter fick jag när jag arbetade som volontär på ett katthem... fruktansvärt vidrigt, verkligen. Jag tänker inte ens ta upp några av de exempel som jag stötte på för de är så hemska.

Jenny

Jag är som du! Just nu är jag helt manisk över fallet i Hudiksvallstrakten som du nämner. När det där flygplanet försvann så ägnade jag mycket tid åt att fundera... Tror inte det handlar om att grotta ner mig i eländigheter utan mer om att jag vill förstå - varför hände det? Varför gjorde han så? Hur tänkte han? Blir galen av att inte veta. Sen mår jag förstås väldigt dåligt över det hela också, är ledsen och tänker på allt som de aldrig ska göra igen och sådär. Jag sörjer offren kan man säga. Drömmer lite mardrömmar ibland också...

Linnea i Colorado

Precis så.. det är så vidrigt. Nu med egna barn så är det som hjärtat slits ut varje gång det är dåliga nyheter. Podcasten Swords & Scale är fasiken roten till mitt obsessande. Vissa avsnitt önskar jag på riktigt att jag aldrig hört för de tar liksom bort min navitivitet över livet och människor.. (och jag klagar på det liksom.. kräks på mig själv.)

Bee

Ja.
Jag följer fortfarande Madeleine McCann fallet, flickan som försvann år 2007. Jag känner samma sak när djur blir plågade, fysiskt illamående, ångest... Barn och djur, oskyldiga och värnlösa.
Hemskt, allt hemskt, all denna ondska... 😥😡

Karin

Jag kan också fastna i olika fall, läser allt jag kommer över osv.
Vet inte om det är jag som är empatilös men jag tar mer illa vid mig av djur som far illa än barn, har kanske att göra med att jag är frivilligt barnlös och inte kan relatera?

Frida

Jag är exakt likadan, fy sjutton vad jag läst och diskuterar på forum, gråtit och mått så dåligt. Får en känsla av vanmakt, vill beskydda mina barn och börjar tänka hur jag ska skydda dem. Vill ändå veta för att få känslan att jag får veta sanningen och ren fakta, och kan därmed bearbeta det. De fall jag följer är spädbarns fallet i Kristianstad, Saga och Max, Madeleine som försvann, flickan Juni som misshandlades svårt från nyfödd till 6månaders ålder - då socialen klev in och hittade henne i sängen, livlös och döende. Pappan och Mamman fick fängelse, men mamman som fick kortare straff då hon "endast" låtit bli att stoppa misshandeln, har sedan blivit frisläppt och efter det kidnappat flickan som idag är några år äldre, från sin fosterfamilj. Hon håller sig nu gömd med flickan.

Pappan som brände deras gemensamma barn inne i en stuga, som hämd på mamman. Nä usch nu orkar jag inte skriva mer.

Kram till alla som värnar om barn och sina medmänniskor, vi är fler än dom som vill andra ont. Sluta aldrig kämpa för det goda. Feminism är en viktig grundsten i detta.
Det hjälper när jag tänker på det.

Bambi

Jag är precis likadan och följer nu fallet om den en månad gamla bebis som dog (Haley). Är med i Facebookgrupper och läser på Flashback varje dag! Kan inte låta bli! Det är så tragiskt!

Bambi

Jag är precis likadan och följer nu fallet om den en månad gamla bebis som dog (Haley). Är med i Facebookgrupper och läser på Flashback varje dag! Kan inte låta bli! Det är så tragiskt!

Ulrika

Jag klarar inte av att läsa/höra om barn som far illa. Mår dåligt av att ha läst detta inlägg. Så sent som i morse när jag kramade min underbara, sömntunga dotter så bad jag en bön för alla de barn som blivit övergivna och skadade av sina föräldrar. Jag har alla dessa barn i mitt hjärta och önskar dem all kärlek och frid. Alla vuxna är helt klart inte lämpliga som föräldrar och det är så otroligt sorgligt när oskyldiga barn som är helt försvarslösa och beroende av vuxnas omsorg för att överleva, blir svikna av de som ska älska dem mest. Jag försöker tänka att det hjälper ingen att jag ramlar ned i ett hål av sorg över allt hemskt som händer i världen utan jag väljer aktivt att se det vackra och underbara som också finns.

Jenny

Bara att läsa de första raderna av detta inlägg fick mig att gråta och må illa. Sedan jag fick barn (för tre år sedan)klarar jag inte av att läsa om våld mot barn. Det lämnar mig inte. Det är fullständigt obegripligt hur man kan utsätta barn för våld och övergrepp.

S

Vi har haft rubriker i våran lilla stad om en man som våldtagit ett barn på ett dagis i våran stad. Och man får så ont i magen av alla barn som far illa. Hemsk som jag är så tänkte jag att jag är så glad att jag haft mina barn hemma. Dom har aldrig behövt gå på dagis eller fritids. Skolåldern kan dom ju åtminstone försvara sig, förklara vad som hänt, och vara väl informerade om integritet och deras rätt till deras egna kropp. Men på dagis.. Barnen har ju inte en chans..

Läste boken varför gråter inte emma? och vart så illa berörd av dom barnen, jag sov dåligt i flera nätter..

Likaså när jag läste böckerna " pojken som kallades det" och "pojken som inte fanns", och "pojken som överlevde". Jag grät... Helt fruktansvärt att någon kan vara så elak mot ett barn..

Men ja jag ser inte bort, jag läser och känner efter och är ännu mer tacksam för mina barn och att dom får ha det bra.

Tilde

Är tyvärr precis likadan fast fall om sexuella övergrepp/trakasserier, kidnappningar och sen mord som begås av män mot unga kvinner tänk Ted bundy och green river killer stilen.
Tror det är för att jag själv skulle kunna bli ett offer igen och att jag den hör gången kanske inte överlever. Rena kvinnohats brott som tex Tova just nu. Mår piss över det gråter bryter ihop och fattar inte hur folk kan men kan ändå inte sluta.

Cilla

Jag brukade nörda ner mig totalt i böcker, filmer, dokumentärer och reportage i tidningar om barn som far illa, men sen jag fick bsrn för ett år sedan så går det inte.. Senast är ju Dokument inifrån som gått på SVT, om pojkarna som antogs ha mördat på 4-årige Kevin i Arvika 1998, en dokumentär i tre delar. Jag fick gå därifrån minst en gång alla tre avsnitten, speciellt när jag ser hur de förhörde pojkarna, 5 och 7 år gamla, helt vidrigt..
Jag klarar det inte längre, tar t.o.m. upp min son ur hans säng och lägger honom bredvid mig när jag tittat på sånt för att jag mår så dåligt och blir så rädd för all skit som finns i världen..

Emma

Jag gör precis likadant och är precis som du besatt av Kristianstads fallet. Har läst FUPen och följer rättegången slaviskt och mår så jävla dåligt! Min yngsta föddes strax innan detta drog i gång så jag tror det bidrar till besattheten.

Jag har också väldigt lätt att grotta ner mig i true crime och seriemördare. Ju hemskare desto bättre och sedan mår jag där efter. Undra varför en utsätter sig för det?

Lisa S

Åh tack för det här inlägget. Har ofta undrat om jag är psykiskt störd som har såna tankar. Tänker ofta på barn som far illa och tänker på om det var mitt barn och hur hon skulle skrika om nån gjorde så mot henne. Går och tänker på hemska saker som jag läst i böcker eller sett på film långt innan jag fick barn. Tänker på barn som lever i krig eller skräck och önskar liksom att jag kunde vara mor åt hela världen.

Therese

Är likadan!

När jag är gravid blir de lite extremt.. "måste" kolla på videos när män skadas.. riktigt njuter av de.. helt sjuk men ja, mår bättre när jag själv mår så jävla dåligt i kroppen och snart ska gå igenom en förlossning med all den smärtan.. vill dock inte se kvinnor, barn eller djur skadas! Bara män.

Catten

Det är tyvärr så att alla inte klarar att vara föräldrar. Ibland är det mammor, ibland pappor och ibland både och i en familj.
Det är väl också så att det ofta får gå väldigt långt innan ett barn omhändertas och (förhoppningsvis) hamnar hos en "normal" familj.
Vi är nog ganska dåliga på att anmäla när vi anar att ett barn far illa. Ofta är tecknen ganska tydliga, men vi vill inte lägga oss i...

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress