Det är inte barnen som trotsar, det är vi föräldrar som gör det!
Elaine Eksvärd skriver om kaxiga barn och skrikiga föräldrar i inlägget "storbråk med femåringen".  Jag tror alla som har barn äldre än iallafall fyra kan känna igen det där. Mina barn har senaste halvåret börjat visa "attityd" men jag tänker att det hänger ihop med den närmande puberteten och med att de apar efter kompisarna på skolan. De kommer hem ofta och berättar om barn som sagt kaxiga saker till dem. Då försöker vi prata ner det istället för att bli arg (obs kokar ju på insidan). Typ ifrågasätta varför de säger "vem bryr sig?" eller liknande. Bemöta det. Fråga hur de menar. Och så vidare. 
 
MEN!
 
Jag brukar annars generellt tänka att det inte är barnen som har dålig attityd eller är trotsiga utan att det är vi föräldrar som har och är det. Det är ju oftast vi som är problemet, våra reaktioner och vårt agerande som är nyckeln till barnens ”dåliga” beteende. Jag märker det tydligt på mina egna barn att när jag har dåligt tålamod eller dåligt med tid eller på andra sätt brustit i mitt föräldraskap, så ger det utslag i barnens beteende. De blir bråkigare. De blir trotsigare. De protesterar mer. De får den där attityden. 
 
Men jag tycker ändå att det är svårt att hantera liksom. Så det blir tyvärr en del skrik och skäll härhemma också och det känner jag mycket skam kring. Inte så mycket skam inför andra, mer skam för att jag vet att det är kasst föräldraskap och att det faktiskt påverkar barnen och barnens självkänsla ganska negativt. Tipsar om gruppen ”nära föräldraskap” på FB där man får tips och kan delta i diskussioner kring hur man bemöter sånt här på ett närmre och bättre sätt. Jag får ofta aha-upplevelser där. Eller iallafall påminnelser om sånt jag egentligen vet men lägligt glömmer bort vid konfikt. 
 
 
Kvinna med attityd. Klart jag får barn med attityd. 
 
Fyrbarnsmamman

Vad tycker du om den här artikeln. Skulle vara intressant att höra din åsikt.
https://www.svd.se/foraldrar-paverkar-inte-sina-barn/om/ledare
Jag sa till min man för några veckor sedan att det inte känns som att jag och mina tre syskon har samma föräldrar(fast vi har det) för att vi är så sjukt olika på nästan allt...

Svar: En grej som jag tänker på är att nej, du och dina syskon hade inte samma föräldrar? Man är inte samma person eller förälder med första barnet som med andra som med tredje. :-)
Lady Dahmer

Anakin

Jag förstår vad du menar men du förenklar. Det du säger fungerar på barn som är födda hyfsat normativa, men barn som är födda med t ex låg förmåga till flexibilitet, låg förmåga att sortera intryck eller låg frustrationstolerans (för att nämna några) kommer med hög sannolikhet att bete sig illa trots normala, vettiga förutsättningar med schyssta, tålmodiga föräldrar. Jag gillar "nära barn"-tanken men du behöver utöka mängden glasögon du ser på världen med och där vill jag tipsa om t ex Ross Greene https://www.youtube.com/watch?v=jvzQQDfAL-Q&t=5s

Svar: Jag har jobbar mkt med barn som har autism, har även vänner med barn som har diagnoser och kan säga att samma sak gäller där om än i annan variation. Barn med diagnoser reagerar ofta starkt om man som förälder har dåligt tålamod och dåligt med tid.
Lady Dahmer

Moa

Hej, jag hamnade idag i en diskution om att manshat skulle vara en form av sexism. Håller själv inte med men känner inte att jag satt på bra argument för att övertyga om att det påståendet inte stämmer. Hur ställer du dig till det? Hur skulle du ge svar på tal om någon argumenterade för att manshat är en typ av sexism?

Svar: sexism liksom rasism måste utövas från en maktposition. Kvinnor saknar den makten. Alltså är manshat inte sexism. Låter som din samtalspartner inte vet vad sexism är alls. Manshat är dessutom en reaktion, en känsla, på det kvinnohat vi utsätts för.
Lady Dahmer

Regina

Jag är inte ens förälder men tycker det är skitkul att läsa inlägg om barn och uppfostran ändå. Det känns som att jag å ena sidan förstår min egen uppväxt bättre och å andra sidan kan bemöta barn i typ skolan bättre. Önskar mina grannar kunde läsa detta- de skriker så mycket hemma hos sig att jag funderar på att göra en orosanmälan på dem. Det är verkligen läskigt vanligt att skrika och skälla på sina barn.

www.zaitzova.com

Regina

Moa- my 2 cents här men sexism är ju strukturellt och globalt. Om en jämför grupperna män och kvinnor över hela världen och ser att män är den grupp som har mest makt, betyder det alltså att kvinnor inte kan utsätta män för sexism eftersom sexism inte är på individnivå. Sexism är inte samma sak som mobbning eller diskriminering, och att män blir ledsna av att vissa kvinnor hatar dem är inte samma sak som att bli utsatt för ett strukturellt förtryck genom hela livet.

www.zaitzova.com

Fyrbarnsmamman

Jo, vi hade samma föräldrar och det har mina fyra barn oxå:) Och jag vet ju att man inte är likadan med alla barnen men de var ju olika från start och är såklart fortfarande...:)

Petra

Tycker att du har en jättebra poäng med det du skriver! Jag har en liten undran, vet inte om du är rätt person att fråga men jag tänker att eftersom jag verkar ha ungefär samma syn och åsikter när det gäller barn. Jag har ett tvärtemotproblem så att säga, som väl egentligen kanske inte ens ÄR ett problem. Jag har en sexårig son som är extremt icketrotsig! Jag vet att det är "lyxigt" och kanske fjantigt att "försöka göra ett problem av det". Och självklart är jag otroligt tacksam att slippa trots! Men jag undrar, för man brukar ju säga typ att "barn som trotsar är trygga, de vågar leva ut sina känslor osv. Min kille är väldigt snäll, gör (oftast) som man säger, bråkar aldrig, säger aldrig "dumma mamma" eller skriker åt mig. Vi har inte samma problem som typ alla har hemma med bråk och skrik. Det är ju förstås jätteskönt men ibland blir jag rädd att jag gör något fel. Jag kan se en del av mig själv i honom, så som jag var som barn. Jag var också ett "snällt" barn men jag var ganska osäker, dåligt samvete för allting, var rätt att någon skulle vara arg, ledsen eller besviken på mig, försökte alltid fixa så allt var bra och att alla var glada. Den osäkerheten vill jag inte föra över på honom. Han är inte någon direkt blyg och "vek" kille överlag men han vill aldrig att jag ska bli arg på honom. Jag upplever honom inte heller som konflikträdd när det gäller kompissituationer. Jag är rätt säker på att det inte är så att han är rädd för mig på så vis, vissa föräldrar kan ju upplevas som skrämmande när de är arga. Jag är inte en sådan person som har lätt för att bli arg, eller skriker och svär när jag blir arg och inte heller hans pappa. Det verkar snarare handla om att han inte vill göra mig besviken eller så... Vi pratar mycket om känslor och jag försöker förmedla att det är helt okej att bli arga på varandra, att man får lov att bråka, att man ändå älskar varandra. Att alla gör fel och det är okej osv. Jag vill att han ska visa alla sina känslor... Hur skulle du tänka i den här situationen? Eller är det ens en situation eller är jag bara sjukt löjlig?! ;)

Fia

Oj, vad jag känner igen det Petra skriver. Skulle kunna vara mig och min dotter du beskriver. Jag blir också stressad över om hon anpassar sig för mycket, att hon inte upplever att det är ok för henne att uttrycka känslor. Hon är otroligt följsam men har inga problem med att säga vad hon vill och inte. Har inte alls samma oro kring vår son, han är en helt annan sort, robust. Det jag ältar mest är om jag var för hård mot henne när hon var mindre (hon är första barn)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog