Lady Dahmer

Hade jag vetat det så hade jag aldrig skaffat barn

Sitter på bussen mot handens närsjukhus. Remissen jag fick när Juno var typ pytteliten har gett resultat och nu ska vi kolla varför han får eksemliknande utslag på hela kroppen! 


Det här med föräldraskap alltså. Jag skrev ju provokativt att det är meningen med livet och att barnfria missar nåt stort för ett tag sen. 

Men en annan grej med föräldraskapet är ju baksidan och nej jag menar inte jobbiga skrikiga barn och bajsblöjor för det är värt allt besvär liksom. Men ni vet... oron. Katastroftankarna. Ångesten. Det där som kommer på köpet i extra stor dos direkt efter förlossningen. 

Helt plötsligt så inser man att om nåt händer denna lilla människa så är livet slut, då dör jag. 

Och den oron genomsyrar hela vardagen. Man ligger vaken på natten och stirrar på bebisen. Man kollar så hen andas. Sen när hen blir större så vågar man knappt låta hen lämna hemmet på egen hand. Förskola, platsen där du inte är med och övervakar, ter sig som farligast i världen. Alla "tänk om". Alla risker. 

Och ibland ångrar jag ju att jag skaffat barn. Just pga detta. Pga hur förlamande det är. Hur man alltid är rädd. Hade jag vetat det innan, alltså verkligen förstått känslan, så hade jag tvekat. Kanske avstått. Jag vet inte. 

Aja. Nu åker vi buss och jag tänker på vad som händer honom om vi skulle köra åt helvete. 


Elin

Relaterar. Gått i KBT 2 gånger för detta. Första omgången efter första barnet och andra efter andra barnet. Är absolut inte i närheten av fri från ångesten. Jag ägnar även otroligt mkt energi till att tänka på att jag förmodligen får XX och dör från dem. Fy faaan.

Svar: Ja just ja. Konstant ångest. KONSTANT. För att jag ska dö ifrån dem.
Lady Dahmer

Elsie

Det är så sjukt, att barn skulle komma med de mest fantastiska kärleksfulla känslorna, den renaste formen av lycka, samtidigt som de kommer med den mest förlamande ångestfyllda rädslan. Nej, börjar jag tänka på att mina barn skulle råka ut för något börjar jag gråta och kan inte sluta. Sen börjar jag tänka på alla barn som inte ens har någon vuxen som oroar sig för dem och gråter ännu mer. Barn har verkligen gjort en skör på gott och ont.

Loanne

Känner verkligen igen detta. Mina barn är vuxna nu, men oron är kvar. Den verkar ofta hänga i hela livet, särskilt för oss mammor har jag tyckt mig förstå när jag lyssnat in andra. Tror att pappor generellt inte oroar sig lika mycket för barnen? Säkert olika, men mina barns far bryr sig knappt alls, tyvärr.

emma

Håller helt med dig, om jag vetat vilken ångest barn ger, hua! Första fyller snart tre och de värsta känslorna börjar tona ner sig, inte borta givetvis men något mer hanterbara och nu ska vi ha ett till och jag känner redan tecknen komma krypande. Klarar inte av nyheter, barn som gråter etc, etc. Borde kanske gå i KBT då jag blev paralyserad under första året, vågade knappt åka iväg, att resa och ta ett flyg var helt uteslutet. Åh, jag måste ta tag i det här!

Bambi

Studier visar ju att människor utan barn är lyckligare (http://www.newsner.com/ny-undersokning-darfor-ar-manniskor-utan-barn-lyckligare/om/familj-2) och på ett sätt förstår jag det för den där oron och det ständiga dåliga samvetet tär. Men samtidigt håller jag med dig om att dom missar nåt. Dom vet ju inte vad dom missar, för det går ju inte att förstå förrän man själv har blivit förälder. All den stora, villkorslösa, kärleken gör ju det värt allt!

Karolina

Jag är typ rädd att skaffa barn av den anledning för jag kan knappt föreställa mig hur stor den kärleken måste vara. Mitt hjärta brister redan av barn omkring mig och kärleken till min systerson som bara den tycks oändlig. Jag får nästintill ångest av tanken på att älska nån så mycket som en kommer älska sitt egna barn.

S

Min förstfödda föddes med en cysta i munbotten.. inget vi visste om innan då det inte syntes på ngt ultraljud. Ingen visste vad det var för cysta i början ( mer än att det inte var cancer) gjordes massor med undersökningar och behandlingar och han fick track då han endast var 5 dagar gammal. Fick den till slut bortopererad när han var typ 10 månader och tack o lov gick allt bra och han är idag 5 år o mår toppen och allt e bra. Men jag minns än idag hur jag tänkte ut back-up planer inför varje gång han gick under narkos att OM han dör så tänkte även jag dö efter honom .. och ett slags lugn spred sig... vad jag ville säga med detta långa babbel är att tanken att leva utan sitt/ sina barn är förlamande och jag såg ingen annan utväg än den... ångesten har med åren blivit mkt mkt bättre men den finns alltid där. Men jag tror att den rädslan man har som förälder gör att man ständigt är på tårna, beredd att rädda sin avkomma ❤️

Rebecca

Känner igen mig till 110%! Fy fasen vad jobbigt det är, jag oroar mig för i princip allt och har en miljon skräckscenarier i huvudet, drömmer mardrömmar om olyckor osv... och folk med äldre barn säger att det inte heller går över, sen ska en sitta uppe och vara orolig när barnen ska ut på stan själva i tonåren med gahhhhhh.

My

Varje gång jag ska in till stan med mina barn innebär det buss på motorväg i 100km/h och det vet alla i Sthlm att barn inte sitter säkert i någon buss. Och även om vi spänner fast oss så gott det går gör ju ingen annan det = barnen blir ändå mosade av alla som flyger runt...

Jag hatar det. Har ångest inför varje resa och gör allt jag kan för att inte sätta dom på bussen...

anna1

Förstår precis... Och att man inte kan läsa ens en rad om barn som far illa längre utan att hjärtat bara brister... Jag råkade se en rubrik om James Bulgerfallet på en nyhetssajt för några dagar sedan och jag har gråtit varje kväll över det nu... Smärtan går bara så djupt och då har det inte ens med mina egna barn att göra... Man blir så fruktansvärt hudlös som förälder.

J

Det är verkligen vidrigt.. Lika rädd för att barnen ska dö, är jag för att jag ska dö. Tanken på hur de skulle känna om något hände förvandlar mig till en stor tjock ångestklump. Vilket bekymmerslöst liv man hade kunnat leva utan barn!

Anonym

Kan verkligen känna igen mig och har tänkt samma tankar. Plus att om mitt enda barn dör kan jag inte fortsätta leva.

Vad han är fin Juno! Och så fint namn!

Anonym

Härligt att någon vågar säga något negativt om föräldrarskap, även om det verkar vara av godo för det mesta. Precis det du brskriver, rädslan för att något skall gå fel, det är det jag stressar mest över nätr jag tänker på framtida barn. Än har jag inga. Hoppas dina tankar har lugnat sig nu :-)

S

Det var set första som slog mig efter förlossningen. Jahapp då kommer man vara orolig resten av livet. Nu är hon ett halvår och det är jag som står för separationsångesten.

mona

Önskar att folk kunde sluta tjafsa om vad barnfria/barnlösa går miste om eller inte. Ni med barn behöver liksom inte reflektera över det eller lägga er i det. Det kan finnas tusen olika anledningar till att man valt att inte skaffa barn eller att man inte lyckats få barn. Kanske är man så skör att man vet redan på förhand (jo, vissa har en inlevelseförmåga) att man inte kommer att klara av varken kärleken eller oron. Att det kommer att förtära en. Till exempel. SÅ trött på att utmålas som mindre vetande, kännande, förstående, osjälvisk etc. för att jag inte råkar har barn.

Elin

Jag känner flera som förlorat barn och det jobbiga är nog just att man inte dör. Man är kvar och måste leva med att ens barn är borta.

Jag kan då och då börja gråta just för att jag tänker på hur livet varit utan mina barn. En tom säng. Ingen som sprider gosedjur. Ingen som kommer hem med skumma små djur som hen byggt på förskolan. Inga vackra bäbisleenden. Fan! Nu gråter jag...

Jenny

Barnfria missar ingenting.
Håller med Mona ovan, det finns ingen anledning att kommentera andras livsval när det har exakt noll påverkan på en själv.

Jag skulle till exempel aldrig annars sitta och säga åt folk med barn att de missar något, även om det i exakt samma mån som att barnfria missar något är helt sant. Det är liksom två tillstånd som utesluter varandra OCH alla erfarenheter som kommer med båda tillstånden. Men jag blir så ledsen när kvinnors värde definieras av om de ynglat av sig eller inte.

Alla kan inte få barn, Alla vill inte ha dem. Dessa människor missar ingenting och lever fullvärdiga liv ändå. Om en anser att de missar något tycker jag att en ska vara medveten om att om en har barn missar en minst lika mycket själv.

Nina

Tycker också det är tröttsamt med kommentarer om att man missar något *stort och meningsfullt* om man inte har barn och inte tänker få några heller. Tror det är en känsla av att de som har barn tycker att de är överlägsna, att deras liv är rikare och mer meningsfulla. Slår hårdare mot en som kvinna också eftersom omgivningen alltid förminskar en och anser sig veta bättre vad som bäst för en och ens liv. Tror det beror mycket på vem man är, ifall det kommer berika livet eller inte. Världen är ju full av människor som har barn men inte verkar lyckligare för det, vissa verkar ju t.o.m. ogilla sina barn.

Man kärnan är nog att jag faktiskt blir påverkad av den attityden, att jag faktiskt känner mig sämre som människa för att jag inte vill ha barn. Är rädd att jag till slut ska bli övertalad av hetsen och skaffa iaf, och sen sitter jag där och är olycklig över mitt val.. och tar ut det på ungarna. Äh, jag vet inte. Är bara trött på att behöva fundera fram och tillbaka hela tiden och kontant ifrågasätta mitt beslut eftersom alla trugar på att det är så jäkla underbart att skaffa barn. Önskar faktiskt på riktigt att jag är infertil så att jag inte måste ta beslutet själv.

Tessan

Håller verkligen med om detta. Innan jag hade barn var jag en orolig en men med barn blir det ibland på en galen nivå.. Försöker tänka att, livet är upplagt så, livet sedan döden. Men det fungerar föga. Kan bli alldeles förlamad av ångest och oro för vad som kan hända. Ett exempel: min mamma (mormor) skickar mms på när hon åker tunnelbana med barnen (4 och 6 år i sommar). Får liksom hjärtklappning, tänker att de ska ramla ner på spåret, ja men jag blir ju ett nervvrak. Själv åker jag nästan aldrig tunnelbana.. Så visst, kan ju fatta att det bara är bra att de får åka med mormor!! Men känslorna är inte logiska. Känns skönt att jag inte är ensam om detta. Det är en baksida av den oändliga kärleken man har till sina barn.

Camila

Jag har ett barn som lever på övertid ! Ingen operation går att rätta till det alla mediciner ( han äter 340 tabletter i månaden + blodtunnande ... inget hjälper och hans lymfocyt hjärtfel är väldigt ovanligt lever 5 barn i Sverige med detta nu.pulmonell hypertension betyder högt tryck i högerkammaren pga lungkärlen stelnar ! När man lever med en konstant oro för man vet .... att det värsta som kan hända en förälder kommer att hända oss .... men vi vet inte när ? Kan med det tillägga att allt annat känns som skitsaker i min värld och har lärt mig att gå omkring och va bitter på allt och alla hjälper dig inte !! Istället för att gnälla och klaga på allt och alla .... var glad att ni har friska barn för allt kan vända fortare än man tror . Min sons aggressiva sjukdom bröt ut när han fick RS virus han var 10 månader !!! Vi har kontakt m läkare och forskare just nu i England och Holland men forskningen går långsamt så han kommer nog inte hinna ta del av en tex medicin som skulle kunnat göra honom frisk . Ärligt talet så vet jag inte hur man ska orka den dagen hans hjärta inte orkar mer . Som förälder tänker man .... det händer andra men inte oss ? trodde jag ochså.

Camilla

Lung och hjärtsjuk ska det stå sjukdomen heter pulmonell hypertension PHA

Johanna

Åh ja. Ångest över att de ska bli sjuka, dö, att jag ska dö eller min partner. Klarar inte av att läsa om bebisen du skriver om, eller andra barn som utsätts för vidrigheter av sina föräldrar eller andra vuxna. Fy fan. Börjar ångra mitt val att börja jobba på soc igen, med barnutredningar. Har inte ens påbörjat mitt nya jobb. Hoppas innerligt att jag slipper de tyngsta och svåraste ärendena än på länge.

Katja

Håller med vad ovanstående har kommenterat mot det här med att barnfria "missar något" och "inte förstår". Det är oerhört provocerande att som barnfri få höra det och jag hoppas innerligt att det inte är någon här som säger så till folk de möter/känner. Sluta i så fall med det och håll det för er själva - det är jäkligt tröttsamt och ni har ingen som helst rätt att kommentera andras livsval. Det känns dessutom jäkligt förminskande att höra att man "inte förstår". Ni som säger så vet inte ett skvatt om vad jag och andra utan barn förstår, tänker och känner, så vänligen sluta agera som om att ni sitter inne på en stor hemlighet som INGEN MÖJLIGEN KAN FÖRSTÅ SIG PÅ ELLER ENS GREPPA FÖRRÄN DE SJÄLVA UPPLEVT DET. Jo, det kan jag faktiskt. Det är genom den här fantastiska förmågan att leva mig in i och föreställa mig olika saker som jag har kunnat ta beslutet att nej, föräldraskap och barn är inget för mig.

Låt oss istället försöka ha lite förståelse för varandra och våra olika livsval. Jag kan exempelvis ha förståelse för varför man vill ha barn, jag kan liksom sätta mig in i det positiva med det. Om vi nu ska tala om att "missa något" så är det precis som Jenny skrev här ovan som så att ni med barn missar lika mycket som vi utan barn gör. Det tror jag är värt att komma ihåg och det kan nog göra en lite mer ödmjuk. Det är två olika tillstånd och det ena är inte sämre och mindre värt än det andra.

Ja, det här blev en arg kommentar men den grundar sig i ilskan och irritationen från att ha fått höra det här alldeles för många gånger - dessutom från personer som oftast är fullständigt ovilliga att höra om ett annat perspektiv (vilket jag såklart kommer med om någon nu tvunget måste slänga ur sig en sådan kommentar till mig). Så sitter man här och läser en skitbra blogg en sen kväll och möts av det här igen, och ja, då brast det lite helt enkelt.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress