Hur mycket får man hänga ut barnen?
Härlig morgon va?! Migrän? Check! Bråk med barnen? Check! Tror avkommorna är i nån slags pubertetsfas där vissa av dem blivit ganska stöddiga och verkar ha en massa känslor som är jobbiga. Mest ilska eller att hen blir ledsen för "ingenting". Varför kan de inte bli orimligt glad och pepp av alla hormoner istället? Jättedåligt evolutionen. Jättedåligt! Vad är ens syftet? Hur är det för er? Ni som har större barn på väg in i pubertet? Jag känner mig helt vilsen och kom på mig själv att tänka "shit, jag har fått barn som är precis som jag var" och det är ju inga positiva tankar alls. 
 
Det är svårt att skriva om sånt här dock, apropå integritet som vi pratat om för länge sen när barnen var lite mindre. Såg nån på nätet säga att jag inte älskar mina andra två barn lika mycket som J eftersom att jag bara lägger upp bilder på honom men det handlar ju inte alls om det utan om att de andra två har blivit för stora för att "hängas ut". De är liksom personer på ett helt annat sätt nu, med egenheter, problem, tankar, känslor och sånt som är känsligt och privat. Framförallt privat. Och det känner jag är så jävla viktigt att värna om. Jag blir alldeles kall när jag tänker på att klasskompisar eller andra kan sitta och söka information om mina barn och använda emot dem på skolgården eller annat. 
 
Och det gäller inte bara bilder även om jag undviker att peppra bloggen med nyare bilder på dem, utan tror faktiskt det är viktigare att inte hänga ut dem med privat information eller anekdoter eller annat. Har läst bloggare som skriver om sina stora barns inkontinensbesvär, om privata bråk eller eventuell adhd-problematik, som till och med skriver om sina tonåringars sexvanor eller visar bilder på deras trosor eller kroppar och liknande. Det är inte bara integritetskränkande på så många nivåer utan sätter liksom barnen i skottlinjen på många andra sätt. Helt oförsvarligt tycker jag. 
 
Men sen kanske nån tycker att jag hänger ut mina barn för mycket också. Det är svårt med balansen tycker jag, jag skriver ju mycket om föräldraskap liksom. Hur gör jag det utan att använda barnen som exempel och var går gränsen då? Jag lär mig as I go along liksom. 
 
Men tycker det som sagt är skillnad på större barn och på små bebisar. Bebisar är ju inte privata alls. De bajsar i blöjan, är allmänt söta och jobbiga. Men å andra sidan så lägger jag ut mindre saker om honom som bebis än jag gjorde om N till exempel. (Nu hade jag inte samma publik då men ändå.. jag har fått mer perspektiv sen dess) 
 
 
Trollet.
 
D

Men vad är det för nån galning som uttalar sig om "hur mycket" du älskar dina barn?!? Herregud. Folk är fan inte kloka i huvudet.

Binki

Jag har fyra i de härliga åldrarna 15, 13, 12 och 10, och är rätt trött på allt snack om "pubertet", som att allt i barnens personlighetsutveckling skulle vara hormonellt. Det är barnens tänkande om sig själva i relation till omvärlden som förändras. Barn försöker bli kloka på (vår ganska uppfuckade) tillvaro, och är samtidigt väldigt maktlösa i att påverka den situation de lever i. Därför blir det ofta oproportionerligt viktigt för barnen att bestämma det de KAN bestämma över - eftersom det är så mycket de inte får göra än, och de rätt ofta får höra att de är för små och inte vet vad som är bäst. Jag försöker komma ihåg hur jag kände som tonåring, om hur viktigt vissa saker kunde vara, och försöka visa medkänsla och inte avfärda barnens känslor och åsikter som trams - även om jag ofta tycker det. Annars är regeln hos oss att man såklart får vara på dåligt humör, men då får man vara det för sig själv och inte förpesta tillvaron för alla andra.

Madelene Nilsson

Jag frågar alltid mina barn, 4 och 6 år, om jag får lägga ut en bild och berätta vad vi gör. Och så förklarar jag att alla mina vänner kan se. Sen berättar jag om det är någon som kommenterar, hälsar eller skriver något annat kul.

Ellie

När det kommer till mina barn så delar jag inte med mig av så mycket. Min gräns går nog vid att dela med mig av att min äldsta son stukade foten igår. Det är väl det typ.

Lillan

Jag brukade posta bilder osv på min gamla blogg när barnen var mindre, men jag kom på bättre tankar. Nu frågar jag alltid, även om det bara är en selfie med mig som skulle ut på mitt privata instagram. Är det nej så är det. Det är egentligen inte konstigare än att man kan försöka sätta sig in i barnets situation, och känna efter hur det skulle kännas att konstant bli uthängd i text och bild om allt man gör.. Inte så kul. :P

Therese

Jag får typ dåligt samvete för att jag knappt lägger ut bilder på storplutt längre men lägger ut massor på lillplutt, som om jag bara umgås, leker och älskar lillplutt nu!?
Men de är inte alls så i verkligheten!
Storplutt vill bara inte bli fotad just nu och vi lever i nuet och gör annat istället, med lillplutt är de enklare, hon sover ju en del eller bara ligger och är gullig, dessutom är hon med mig 24/7 medans storplutt är på förskolan och med pappan

Älskar båda mina barn 💜 ena vill inte bli fotad hela tiden och andra bryr sig inte

Spunk

Jag pratar mycket med mitt barn om puberteten (han blir snart 12). Med det menar jag att jag berättar att kroppen förändras, man luktar mer svett och sover jättelänge på morgnarna. Jag berättar också att man kan må ganska dåligt under puberteten, men att det inte är något konstigt och man är inte ensam. Det hör till på något sätt. Att det finns folk man kan prata med, och om man inte vill prata med sin mamma så är det helt okej att vända sig till någon annan.

Jag tycker du är klok som inte lägger ut så många bilder på dina stora barn. Jag har också följt dig sedan innan Tamlin och tycker generellt inte att du hänger ut dina barn.

Fia

Har en 15-åring och ja det kan bli minst sagt rörigt när hormoner slår till och omgivningen börjar ställa andra krav på en på grund av börjar bli stor.

Jag tror på att vara både konsekvent men även lite flexibel och inlyssnande.

Minns själv hur jobbigt det var med puberteten. Jag kände mycket men visste inte hur jag skulle få ut det ur kroppen på ett konstruktivt sätt. Jag var arg, ledsen och helt rasande om vartannat. Blir likadan av p-piller och minipiller. Lite av det kommer tillbaka runt mens. Så jag minns helt klart de där känslostormarna trots att jag är 30+ nu.

Anna

Men när det kommer till stöttning i fruktansvärt jobbiga situationer. Där man behöver råd och bekräftelse från andra. Där man pratar om sina egna känslor inför tonåringars faktiskt början till farliga val. Där barnet vet att man skriver och inte alltid tycker om det.

Jag funderade lite kring detta när jag blev påhoppad pga att en del tyckte jag "hängde ut" mitt barn. 14 år. Och jag håller med dig om att vardagliga saker, utveckling eller klagande på sina barn är fel. Folk som lägger ut bilder på ledsna, sårade barn för att förlöjliga dom - fruktansvärt. MEN så kommer vi till min situation. Där jag har fruktansvärt stort behov av att skriva av mig. Min son började vandra på en farlig väg. Jag skriver öppet och ärligt om det. Vad som händer. Mina känslor, tankar och handlingar kring det. Väldigt personligt och utelämnande.

Här vill jag påpeka att om jag hade föreläst för 10000 människor om samma sak hade jag fått applåder och beröm. Varit en inspirationskälla. Funnit och varit stöd för att jag inte är ensam. Jag gör det via bloggen idag. Oavsett vad min son tycker om det. Nu har han visserligen läst och det har på ett sätt ökat förståelsen för mig, han tycker mycket är fint men inte allt. Jag kommer aldrig vara tyst om det vi går igenom just nu. Det har alla fått veta. För det vi går igenom ska pratas om.

Så vart går den gränsen då?

Svar: Om du är anonym så är det ok. Men att dina känslor och behov får gå före ditt barns rätt till privatliv och intakt integritet är aldrig ok. Oavsett om du bloggar eller håller föredrag.
Lady Dahmer

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog