Hur mycket kvinnohat är hundratretton knivhugg värt?
Såg att en gammal bekant som mördat två kvinnor samt skadat en tredje svårt följer en massa feminister på twitter. Han är dessutom ute nu. Straffad och klar liksom. Eller rehabiliterad som det heter. Jag tror inte människor som han kan rehabililteras alls. Jag tror inte att MÄN som han kan rehabiliteras.
 
Och nu sitter han på internet och mystwittrar med människor, feminister, antirasister, vänsterfolk, som om inget har hänt. Skriver tweets om hur hemsk attacken på drottninggatan var och att hans tankar är hos de anhöriga. Hur hemsk var hans egna attack då? 113 knivhugg utdelade på tre kvinnor. HUNDRATRETTON KNIVHUGG. 113 knivhugg som en direkt konsekvens av det kvinnohat han bar på och mest troligen fortfarande bär på. 
 
Cissi Wallin skriver om kriget mot kvinnor. Jag har också skrivit om det förr. Om kriget som pågår mot oss medan vi ältar manshat och feminister som förstör för att de inte håller god ton. Kriget som pågår mot kvinnors existens och mot kvinnors kroppar medan vi ondgör oss över kvinnor som hatar män.
 
Jag undrar om min bekant nånsin fick frågan om han hatar kvinnor. Jag tror inte det. Mäns våld är en del av vår kultur, på olika nivåer såklart för alla knivhugger inte kvinnor, så normaliserat att vi liksom räknar med det. Vi blir inte förvånade. Vi förväntar oss inget annat.
 
Men jag är faktiskt livrädd. Livrädd för män. För främmande män. För män jag känner. Jag är livrädd för män. 
 
 
Hjälp

Hej!
Jag har tänkt ett tag att jag ska skriva och fråga dig om följande (då jag ser väldigt mycket upp till dig och tycker du är en fantastisk förebild): hur fan ska en kvinna palla leva? Rent konkret? Kanske låter dramatiskt och dystopiskt och deppigt men det är något jag tampats med senaste månaden. Något jag känner i hela jävla kroppen efter detta blogginlägg. Efter jag började lyssna på Penntricket fick jag nåt slags "feministiskt uppvaknande". Var såklart feminist innan dess med men helt plötsligt va det som att en suddig hinna från hornhinnan åkte av och min hud på kroppen med den. Står och ser denna sjuka värld klart och tydligt hudlös och vill bara gråta, slå ner män och skrika högt. Har genomgått nån slags kris med min kille då jag inte ens vet hur jag ska förhålla mig till honom längre (trots att han är feminist och en högst vettig sådan). För att han är man. För att vi aldrig kommer vandra på denna jord som jämlikar. Jag känner hur jag bara har förakt för män. Hat och förakt. Jag önskar att jag inte hade det, det är så jävla utmattande att gå runt och va så arg hela tiden. Samtidigt kan jag inte sluta när världen ser ut som den gör och det känns som att jag måste va på min vakt hela tiden för annars kommer patriarkatet och "tar mig". Men vem lurar jag? Jag är redan tagen med hull och hår. Försöker bara överleva denna jävla världen. Nu bara babblar jag på om all ångest men det jag egentligen ville fråga var just hur en som kvinna ska förhålla sig till ex. sin pojkvän/pappa/manliga vänner etc.? Jag känner nämligen att jag har tappat fotfästet. Det spelar ingen roll hur "bra" de är, jag vill bara springa åt motsatt håll. Är detta en fas i ett feministiskt uppvaknande? Eller kommer en gå runt och hata för alltid? Hur ska en förhålla sig till allt hat och förakt när en också lever med män? Vore väldigt givande om du skulle vilja dela med dig hur du resonerar i din relation, kanske här eller i penntricket. Oavsett vill jag bara tacka för att du orkar!

Julia

Tänkte faktiskt på just det, vi förväntar oss inget annat av män och blir därför inte förvånade, när jag läste i vår lokaltidning härom dagen att en man hade knivrånat en kvinna i närområdet sent på kvällen och avslutat med att gnida sitt kön mot henne innan han avvek. Jag sa det till min man, tänk om det stått i tidningen att en kvinna gjort så, knivrånat en person och sedan gnidit sitt kön mot hen. Det skulle ju inte hända. Vad är det med män?!

Fia

Eller som när man läser i tidningen om Tova som nyss hittats och att det gjordes en anmälan mot en av de killarna som suttit häktad sen hon försvann. Inte förvånad nånstans faktiskt. Inte en sekund är jag förvånad. Bedrövad ja men inte förvånad.

Jag känner för att låsa in mig själv och aldrig komma ut igen. Blir mörkrädd...

Fia

Gjordes en anmälan tidigare menar jag, innan hon försvann....

e

Håller med. Är också livrädd och trött. Så in i själen trött. Håller med om att det också blivit normaliserat på ett bisarrt sätt. Tänk hur mycket uppståndelse det blivit i media över Arboga-kvinnan just för att hon är kvinna och det är så extremt avvikande i statistiken. Det säger något om vad vi är vana vid. Undrar verkligen vad män hade gjort om situationen var den omvända. Om det alltid var kvinnor som mördade, våldtog, hotade och misshandlade män. Jag undrar hur samhället och lagstiftningen sett ut då...

Emily

Men denne DK var/är ju allvarligt psykiskt sjuk. Inte den vanliga sortens kvinnohat, utan äkta galenskap. Jämför med "vampyrkvinnan" Michelle Gustafsson som skar halsen av sin manlige bekant.... (skriver ut kvinnans namn eftersom hon själv gått ut i pressen och låtit sig intervjuas).

Svar: Asså nä jag hade kontakt med honom varje dag och det var ingen psyksjukdom bakom. Ja inte mer än nån annan mördare imo. Han hatade kvinnor. Det sista samtalet jag hade med honom handlade om att kvinnor minsann ville ha bad guys som behandlade dem illa och att snälla killar som han blev friendzonade. Sen att han påstod sig höra röster tror jag inte ett dugg på. Men som sagt, jag och flera andra hade dagligen kontakt med honom.
Lady Dahmer

Emily

Jaja, ok! Usch :(

Svar: Sen tänker jag ju, precis som Maria här är inne på, att även psykiskt sjuka kan hata kvinnor. Undra hur statistiken ser ut när det gäller våld begått av psykiskt sjuka män vs psykiskt sjuka kvinnor?
Lady Dahmer

Emily

*Jaha skulle det stå, inte jaja

Somliga Förbannade Kvinnor

Emily
Kan inte psykiskt sjuka hata kvinnor?

Svar: good point!
Lady Dahmer

Somliga Förbannade Kvinnor

Emily
Hann skicka mitt svar innan jag såg att du svarat LD!

J

Jag var i en relation för mer än tio år sedan med en man som var kontrollerande och manipulativ. Som jag vart livrädd för. Som jag än idag ser mig över axeln efter. Nu har han dödat någon. I tråden på Flashback om detta skriver en person att den är trött på att män dödar. Några av svaren är:
1. Hon får skylla sig själv som blev mördad för att vissa kvinnor "dras" till våldsbenägna män.
2. "Jag känner massa män men ingen har mördat eller våldtagit någon kvinna .... etc"
3. Orkar inte ens fortsätta.

Fanny

Sjukt hur män bara kommer undan. På DN arbetar en skribent som misshandlade min mamma. Han brukar skriva om feminism och blir ofta delad och hyllad på Facebook/twitter.

Vanda

Till "Hjälp" (finns det ngt annat sätt att svara på kommentarer?? fattar inte hur)

Jag tror absolut det du beskriver är en fas i feministiskt uppvaknande. Jag och många andra jag känner har gått igenom samma sak. Det är som chocken när den första drabbande insikten liksom väller över en. Man kanske aldrig blir sig lik igen, det är som du säger, att något fallit från ens ögon. Men det betyder inte att du kommer känna denna överväldigande ångest och förtvivlan för alltid. Jag själv är inte alls lika "uppslukad" av mitt manshat eller vad man ska säga. Vi har alla olika sätt att hantera det så ångesten inte ska bli en övermäktig. Jag insåg att jag inte kunde klara av att leva med män under de här omständigheterna, så nu minimerar jag all min kontakt med män och har låtit min lesbiska sida blomma ut. Det har varit en enorm trygghet. En annan värld är möjlig och i väntan på den kan man skapa sig själv ett mikrokosm av den postpatriarkala världen tillsammans med kvinnor. Krisen jag kände med min dåvarande pv gick aldrig över men idag har jag världens finaste flickvän och lever i en relation där jämlikhet i relationen på sätt och vis kommer automatiskt. Allt kommer ordna sig och den paniken du känner nu är inte för evigt!

Lyssnartips för den som har relationskris i patriarkatet: http://www.lesbiskkraft.se/lesbiskt-vykort-fran-vanda/

PUSS!

Emily

Självklart kan psykiskt sjuka hata kvinnor. Frågan är väl snarare ifall galningen ger sig på en random person, eller om han har kvinnor som måltavla.
Denne DK tycks ju vara en galen kvinnohatare.

*

Jag känner mig också rädd för att jag varit i relation med en våldsam man för några år sedan. Polisanmälan och allt men lades ner pga brist på bevis, klassiskt. jag är rädd för att statistiken säger att de flesta män som mördar mördar kvinnor de haft en relation med och det är så många kvinnor som lämnat män och sedan blir offer för deras våld. Ni andra som levt med våldsamma män o lämnat, hur hanterar ni rädslan för att han kanske ska söka upp er en dag?

Jennifer

Blir så jävla ledsen när folk drar till med "men han var säker psykiskt sjuuuuk!"... Depression är en psykisk sjukdom, en FOLKsjukdom! Var och varannan människa lider av ångestsjukdom, depression osv osv men inte fan springer dom runt och mördar, våldtar och beter sig som svin för det. Psykiska sjukdomar är redan fruktansvärt stigmatiserade, folk tror redan att man är galen för att man har legat inlagd på psyk eller ätit psykofarmaka (när den egentliga anledningen är att man hatar sig själv för att samhället har fuckat upp ens självbild och gett en anorexi osv). Människor som utövar dessa brott är olika dom också. Vissa har psykiska sjukdomar, vissa är "enbart" dumma i huvudet, vissa är gifta, vissa inte. Psykiska sjukdomar behöver inte mer stigma </3

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog