Lady Dahmer

Jag har nästan dött av blodförlust och tycker ändå synd om fanskapet
 
 
Precis så där var det när jag födde barn också. Jag ville liksom inte vara till besvär. Oj oj oj så jobbigt liksom. Här kommer jag och tar lite för mycket plats, oj är ni säkert på att det går bra att jag....? När jag födde Ninja så var det fullt på BB efteråt och vi fick sova kvar inne på förlossningen. Jag låg där, alldeles nyförlöst efter 48 timmars helvete och en alldeles färskt bruten svanskota, i sängen medan Oskar låg i en stol och försökte sova och så jävla ynklig ut att jag blir förbannad när jag tänker på det.
 
Men då blev jag inte arg. Då tyckte jag synd om honom och övervägde på allvar att byta plats med honom. Sen så skärpte jag till mig, insåg att det var absurt och sov vidare i sängen. Dock inte med helt gott samvete. Stackar Oskar liksom. 
 
När jag födde Juno var det lite samma sak.
 
Här ligger jag alltså (igen) i en säng och har precis vaknat upp (!) med hög feber efter ett par timmar svåra kramper (?!) och en blodförlust på över två liter medan Oskar sitter i en fåtölj med bebisen som han fått mata och trösta och jag TYCKER SYND om fanskapet igen.
 
Jag frågar om han vill byta lite, jag kan sitta i fåtöljen en stund om han behöver sova lite. (Vi hade varit vakna ett helt dygn) Nu så sa han ju nej, pga inte helt störd i huvudet, men att jag erbjöd? Att jag tänkte så? Kände så? Kände mig som ett besvär. Kände att jag inte fick tillåta mig vara dålig och ligga kvar.
 
När jag sen blev skitnödig (akut) så var det ett jävla tjafs från barnmorskorna som vägrade låta mig kliva upp pga just blodförlusten och det slutade med att jag fick skita med hjälp av en jävla pall bredvid sängen. Så, så illa var det. Men näää det var ju synd om lilla gubben där som minsann varit vaken så länge och nu fått hålla en bebis ett par timmar. Stackars lilla mannen. 
 
 
(Efter att jag fått skita. Bebisen hade också feber lilla plutten så här ligger vi och lider ihop fast för första gången.) 
 
Och nu när jag var och opererade gallstenarna så var det också lite samma grej. Oskar var ju med för att ta bebisen och jag minns att jag oroade mig mycket över detta besvär. Han har väl annat att göra liksom. Kommer han tycka det är jobbigt och krävande? Det krävdes ju att Anja, alltså inte mannen jag är gift med, fick släpa mig till akuten för att det ens skulle bli gjort just för att jag har så svårt att vara till ett besvär.
 
Men iallafall, efter operationen, ni vet ju hur jävla off i huvudet och kroppen man är efter nåt sånt och de rullade tillbaka mig till mitt rum så mötte vi Oskar på vägen. Han gick runt i korridoren med bebisen. Jag var så jävla groggu och allt gjorde ont och jag minns panikkänslan som kom och jag sa direkt "Åh jag orkar inte ta bebisen just nu". Han och de andra skrattade och jag minns att det kändes konstigt att han inte förväntade sig det. Att jag skulle ta bebisen. För så hade jag typ tänkt att jag skulle ta Juno direkt efter operationen så Oskar kunde åka hem igen. Obs, detta är ju mina känslor - inget som han sagt eller krävt eller antytt eller liknande. 
 
Men jag tänker ofta på det här, hur vi kvinnor är så drillade att ta hand om andra att till och med jag som är jävligt bekväm och ego ändå är beredd att sätta mig själv åt sidan i situationer där jag har all rätt att kräva exklusivitet. Så att kvinnor skulle vara elaka mot sina män under förlossningar är fan inte sant nånstans. 
 
Har ni liknande erfarenheter? 
 
 
Jennifer

Relaterar så mycket och det gör mig arg. Vill ju intala mig att vi lever relativt feministiskt här hemma och delar värderingar med sambon men ÄNDÅ sitter jag där och har dåligt samvete över att han behöver hålla en skrikig bebis, dåligt samvete över att jag ej gjort något hemma under dagen när han plockar ur diskmaskinen, dåligt samvete över ja, allt. Ändå är det jag som gör det mesta med bebisen. Söver, matar, tröstar, tvättar osv. Han gör gärna saker och gnäller ALDRIG (vilket jag jämt gör) men är dålig på att ta initiativ, måste hela tiden berätta vad han ska göra och jag orkar inte vara tjatig så därför blir det att jag tar bebisen av bara farten. Typ alla kvinnor jag känner har ångest över sakerna dom INTE gör/låter någon annan göra men känner inte en enda man som ens funderar i dom banorna? Så oavsett om man delar lika på sysslorna så sitter vi ju fast i patriarkatet med ångest över alltid vi inte gjorde... Känns fan hopplöst

Anonym

Relaterar absolut! Och fick mig en ögonöppnare som drämde till som en käftsmäll.

Hade en helvetesförlossning som slutade i sfinkterruptur och efter ett par dagar blodförgiftning. Och jag tyckte synd om honom. Och, jag lät honom åka hem och vila sig trots att vi hade eget rum med säng till honom, för att, ja varför? Varför lät jag honom lämna mig ensam, trasig till kropp och själ med ett barn som skrek och grät på en avdelning där sköterskorna inte hann med oss?!? Jag höll på att dö, men han behövde åka hem och vila? Jag insåg inte ens hur själviskt det var av honom, eller hur idiotiskt självuppoffrande jag var förrän jag läste det här. Min man är ingen mansgris, men såklart färgad av patriarkatet. Efter vad jag gick igenom för att föda fram vårt barn borde jag ha strösslas med diamanter, omsorg och chokladkakor. Istället försökte jag hantera mitt elände och hjälpa honom. Fy fan. Nästa gång blir det andra bullar!

Svar: helt jävla absurt är det. Och att männen går med på det?? Att de inte bara STOPP NEJ nu tar jag hand om dig och barnet!
Lady Dahmer

sanna

När jag födde mitt första barn höll jag på att dö pga plötslig kraftig blödning. Det sista jag tänkte innan jag tuppade av av blodförlusten var hur synd det var om min partner att han skulle bli tvungen att ringa mina föräldrar och berätta att jag hade dött! Rädd att vara till besvär ända in i döden ;)

Hanna

Känner igen känslan att tänka på partnern, mest dock inför & i börjam av förlossningen. Sen tog mina egna behov över. Jag skrev ett brev till min sambo innan förlossningen, som han fick när vi kom in till förlossningen & bad om ursäkt för om jag eventuellt skulle bli otrevligt, säga elaka saker, skrika eller annat. Jag bad honom ha överseende med detta efter omständigheterna. Men nu när jag tänker tillbaka så tänker jag, "jisses, vad är det att be om ursäkt för?". Sen startade förlossningen vid midnatt & jag hade värkar hela natten hemma som jag fick andas igenom, men valde att inte väcka honom för att han skulle få sova ordenrligt innan vi skulle åka in. Stackars honom liksom ;)

Anna

Elak mot min man i förlossningen? Nej. Har förväntningar på honom? Ja. Tycker synd om honom? Nej. Min man har alltid fått serva och ta alla blöjbyten på bb och även de 2 veckorna vi varit lediga tillsammans. Samt klä bebisen. Har haft väldigt ont väldigt länge efter båda mina förlossningar så vi ansåg att det var bäst så. Jag menar jag förlöste bebisarna samt ammade...inte mer än rätt 😉

Annika

Tänker på tre saker:
1. JA, vi är såå matade med att inte vara till besvär.
2. Oxytocin (hormonet som ger livmodersammamdragningarna) gör oss omtänksamma och medgörliga.
3. Det är på ett sätt logiskt att se till att medföräldern äter (och sover om tillfälle bjuds, fast kanske inte i ens säng) om hen inte klarar av att hålla reda på det själv. Förlossningsvården är ju ganska ansträngd och jag ville ha min make som reservkraft när jag inte orkade och BB-personalen inte hann.

Anonym

Jag måste vara mer ego då för jag har inte känt så. Har fött två barn med snitt och båda gångerna har min man blivit ensam med bebisen ett antal timmar. Det är ju eg. tid jag velat haft men nu har det dessvärre inte blivit så.

Elin

Jag fick hepatos och blev igångsatt med mitt andra barn den 2 maj (han blir prick tre veckor idag). Jag kände mig så dum och platstagande som fick "gräddfil" in på förlossningen (jag mådde inte dåligt, hade bara dåliga värden). För då tog jag ju en plats för de som "verkligen" skulle föda barn. Tack och lov var jag en duktig föderska igen och förlossningen tog 8 h. Där sparade jag plats åt politiker och andra födande!

Malin

Nej verkligen inte. Tvärtom. Jag kräver att bli uppassad i såna lägen. Jag känner mig som en drottning när jag fött barn och det förväntar jag mig att min man ser mig som också.

Vad han eventuellt fick sitta i för stol märkte jag inte ens.

Dustofdarkness

Det är så sjukt för jag har inte tänkt på det innan jag läste detta men första förlossningen hade jag jättedåligt samvete att sambon inte fått mat och sa till honom att gå och hämta pizzabullarna som låg kvar i bilen mitt under värkarbetet. Andra förlossningen blev jag igångsatt och födde själv. Sambon var hemma med dottern och jag låg där och smsade under värkarna för att försäkra mig om att hon inte var för jobbig. Nu är det ju så att min sambo tar nästan lika bra hand om barnen som jag så det är ju inte så att jag behöver va orolig men det där jävla dåliga samvetet JÄMT!

Rebellinor

Hahaha! Ja fy fan vad drillad en är i detta. Mitt under min förlossning låg jag och tänkte på och ursäktade mig till läkarstudenten som blev lämnad inne hos mig. Jag ursäktade att han måste tycka att det kändes konstigt och tråkigt att bara sitta där medan jag födde barn. Helt sjukt egentligen. Jag gick också sönder jättemycket och var tvungen att opereras efteråt men jag pratar ändå oftast om hur synd det var om min sambo som blev lämnad ensam med bebis... Knasigt. Det ska jag nog sluta med, det var kanske ändå mest synd om mig faktiskt.

Ee

Hej!
Kan det inte vara så att man tänker i dessa banor för att man älskar personen? Hade det varit en annan pappa/främmande människa som satt där (absurt men försök förstå vad jag menar) så kanske man inte hade känt så? Gör man inte allt för dem man älskar? Jag hade känt likadant om det var min bästa vän eller mamma.

Anna

Jag sa "taskiga" saker till min man under första förlossningen men det skämdes jag inte det minsta för. Jag var förbannad på honom för att han inte tyckte att en grej jag läst var en bra idé: kvinnor som tillhör en viss indianstam får under förlossningen hålla ett snöre som är knutet runt mannens pung och välja hur hårt hon vill dra (vet inte om det är sant). Jag hade inte velat genomföra det men jag var riktigt sur för att han inte alls tog det på allvar. Dock skämdes jag över att jag snäste åt förlossningspersonalen.
Andra gången hade han vinterkräksjuka och kunde inte vara med och jag minns att jag blev vansinnig när jag låg där med hemska värkar och förlossningspersonalen bara: Åh, stackars din man! Inte för att han missade sittbarns födsel utan först "stackarn" kräktes.

Mermaid

Oj... första gången jag vågar skriva om detta... men liksom många av oss här så hade jag också en tuff förlossning som komplicerades av en havandeskapsförgiftning. Efter ett dygn hade jag en bebis, en sfinkterruptur och en stroke på köpet. När jag vaknar efter operationen det första jag märker är att jag är jättetörstig och mitt barn sover. Jag tänker inte så mycket på att han också sover, jag behöver vatten efter allt det där liksom... så jag väcker honom så försiktig jag bara kan och ber om ett glas vatten. Svaret? "Jag är också trött, gå och hämta det själv". Det gjorde jag. Jag tog min trasiga kropp, min kisspåse (som vara hade blod) och gick runt tills jag hittade ett kylskåp.
Några år senare när jag kom ihåg att detta hade hänt - det kanske var stroken som diagnostiserades 1 dag senare eller så kan jag ha förträngt det hela för att överleva - konfronterade jag honom. Svaret då? "Är det inte du som säger att det ska vara jämställt? Du kan inte äta kakan och..."och så vet ni hur det slutar.

Svar: Snälla säg att du är skild ❤
Lady Dahmer

Linda

Nej, känner inte alls igen mig i detta.

Tilda

Omg hög igenkänning!!! Efter mitt kejsarsnitt smög jag upp med kateter och grejer för att vyssa och byta på bebis så att min man skulle få sova. Tyckte synd om honom som fått så ryckig sömn och typ onödigt att båda skulle vara vakna. Jag var alltså helt nyopererad och fick inte röra mig, men gjorde det iaf så att han skulle få sova. SÅ SJUKT?!?!?

Mollan

Men jag blir så himla ledsen samtidigt som jag så känner igen mig i alla er som berättar så hemska historier.. alltså Mermaid - fyfan. Den där "omtanken" hade sårat mer än något annat.

Känner igen både mig själv i det du LD skriver, och många andra. Att aldrig va till besvär, inte störa eller göra det jobbigt eller obekvämt för någon på minsta lilla vis.

Har också två vänner som fått barn och av olika orsaker (en svår skada och den andra pga grav förlossningsdepression) inte kunnat ta hand om nya bebisen utan pappan behövt steppa in - alltså ni kan ju föreställa hur FRUKTANSVÄRT SYND DET ÄR OM HONOM som måste ta ALLT MED BEBISEN SJÄLV,

ME BE LIKE: som hon skulle gjort om hon inte varit så jävla sjuk, menar du? Inte synd om mamman. Men fifan för stackars stackars stackars mannen som måste ta hand om sin egen unge, vilke hjälte.

Anna

En av de starkaste minnena jag har från min förlossning var att jag frågade om jag fick skrika... jag hade inte sagt mer än att svara på frågor fram tills detta för att jag inte ville störa andra. När jag väl vågade fråga om lov att skrika så var jag inne i krystvärkarna och vår son satt fast med ena armen och huvudet.

Tackar mig själv idag att jag faktiskt började skrika, det gav mig extra kraft att orka krysta ut Heffaklumpen 💪💛

Petra

Under förlossningen tror jag inte jag tänkte nåt på min man. Och han hade inte heller nå krav eller förväntningar på mig.

Men så fort jag är sjuk känner jag mig megaskyldig. Tycker synd om honom om barnen krånglar.
Hade världens bröstinfektion och varje rörelse gjorde megaont plus hög feber.
Men jag gick ändå upp på morgonen och tog barnen så han skulle få sova vidare. Fixade frukost medan jag grät.
Skämdes om jag somnade i soffan i febertopparna. Så knäppt

Eller om jag får sovmorgon. Eller ska ta en dusch. Då kommer skuldkänslorna så fort jag hör ett barn gråta.

Maja

Men herregud vad jag relaterar. Efter att jag fött mitt andra barn utan bedövning (jo lustgas som inte hjälpte ett skit kändes det som) bad jag om ursäkt till barnmorskorna och min sambo för att jag skrek så högt när jag pressade ut en 3,8 kg fucking klump genom privatn. Asså?!

Har dessutom dåligt samvete för att min sambo måste typ ta hand om vår ettåring typ när jag vill tex bajsa ifred på helgerna när han är hemma. Alltså han har aldrig sagt el gjort nåt för att ge mig dåligt samvete. Det bara finns där hela tiden ändå. Born and raised by the patriarkat...

Maria

Å herregud vad jag känner igen mig! Har inte ens reflekterat över att jag beter mig så här!

Födde för 6 månader sedan min och min mans andra barn. Jag tyckte så SYND om honom för att han inte kunde stanna på sjukhuset med oss första natten för att han var tvungen att åka hem till första barnet. Liksom wtf? Han var ju med på förlossningen och att vi hade ett till barn var ju liksom ingen överraskning! Så jag åkte hem andra dagen men hade egentligen velat stanna en natt till, vilket läkarna rådde till.
För jag tyckte synd om honom!

Nu går jag istället och har konstant ångest för att han måste "dras" med barnen varje dag då det är han som är pappaledig. Också igen WTF?! Han har valt det själv och älskar det! Ändå har jag dåligt samvete när en dag varit lite tuff.

Isabella p

Japp, känner igen mig jättemycket.

Agnes

Det som känns värst är att jag inte insett hur skevt det är förrän nu, att känna alla dessa skuldkänslor för att må dåligt efter en förlossning. Har gråtit mer över hur synd det är om min sambo som fått sköta hem och bebis, än hur synd det är om mig som varit både trasig och sjuk. Känner igen mig så mycket. Det gjorde inte saken bättre att av barnmorska få höra att man inte ska vänta för länge med samlag, för relationens skull. Trots att hon själv kan se mina problem efter födseln. Tror inte någon vårdpersonal skulle säga det till en man med skadad penis....sorgligt alltihop.

Anna

Nej. Känner inte igen mig alls.
Men däremot minns jag senaste gången när jag fött mitt tredje barn och låg på ett BB som hade plats för partnern att sova över. Alla pappor var med utom min man som var tvungen att ta hand om våra stora barn hemma.
Papporna gick och ojade sig, gäspade och såg ut som att det var de som genomlidit 7 svåra år. När det var kö till barnläkaren och vi var några föräldrar i korridoren som väntade utanför fick några mammor stå upp eller sitta på armstödet på stolen medan deras man satt på en stol. Inte ens när jag kommenterade detta högt för en mamma förstod ngn min hint. Jag hade skilt mig bums om min man överhuvudtaget tänkt tanken att låta mig sitta på ett armstöd efter en förlossning.
Tyvärr tror jag dock att omgivningen kan se mig som egoistisk och okvinnlig som sätter mig själv överst trots att det är jag som riskerat livet. Man ska liksom vara ljuv och "tillmötesgående" i alla lägen.

Ellie

Jag kan känna igen mig i det mesta faktiskt. Jag känner så för de andra som kommenterat om hemska förlossningar och där dom inte prioriterat sig själva. Det är sjukt vad man kan hålla på, det är så fel.

z

Fy fan ska aldrig skaffa kids alltså.

Anna

Agnes: Barnmorskorna måste sluta med det där, om de skall säga något alls borde det vara att det är viktigt att INTE ha sex igen förrän en verkligen vill. Jag bara laddar inför efterkontrollen hos barnmorskan nästa vecka. Säger hon ett enda ord om att det är viktigt att inte vänta för länge med sex så kommer jag att gå bärsärkagång.

Annette

Sammanfattning: "Förlåt älskling. Det är mitt fel att barnet jag födde drabbade dig. Jag ska göra mitt yttersta för att se till att detta inte besvärar dig mer än absolut nödvändigt"
:(

Erica

Nu har jag ju inte fött mitt barn ännu men tänker att ifall jag skulle vara elak (även om man mest troligt inte är de) unde förlossningen så får min sambo bara ta de. Hans inblandning i att skapa barn är isåfall en orgasm + stå ut med skäll under förlossningen medan min är 9 månaders bärande och de facto föda ut barnet ur min kropp, känns trots eventuella elakheter inte som en jämnt uppdelad arbetsbörda ;)

NEJ!

Jag var arg när jag födde första barnet. Jag tyckte inte att barnmorska nr 1 eller 2 lyssnade på vad jag sa och ville. De var som inställda på autopilot. Allt jag sa avfärdades typ med "förstföderskor idag har läst alldeles för mycket, vi kan faktiskt det här". Det började pratas om hög sugklocka och det ville jag inte. Till sist tog maken till orda och sa att VI ville byta barnmorska och DÅ gick det liksom in och det kom äntligen in en ny. 10minuter senare var barnet fött och efterbörden ute. Den förra kom tillbaka och skulle titta på snipperiet. Jag sa nej. Hon insisterade. Jag gav med mig. Hon sa att allt såg fint ut. Maken sa att han gärna ville att barnmorskan som var där när barnet kom skulle titta också. Hon kom och konstaterade total sfinxerruptur som skulle opereras omgående för att jag blödde alldeles för mycket. Där och då visste jag inte vad det var men klart en vill bli ihopsydd om blodet flödar. Vi skickades direkt från operation till patienthotell. Där var de på mig att jag skulle upp och gå trots att jag inte sovit på tre dygn(narkosen borträknad). DÅ brann det till för maken och sa att de för i helvete skulle lämna mig ifred och bara fatta att om jag sa att jag inte ville gå runt så var det så det skulle vara "ni pratar för i helvete med en människa som gått en vecka med spräckt armbåge och gråtit av att lyfta kaffekoppen. Be inte henne av alla människor promenera när hon precis fött barn och fått skitan spräckt och ihopsydd"(han hade läst journalen och googlat begrepp för att iallafall en av oss skulle fatta vad som hade hänt) Efter det var stämningen åt det frostigare hållet och ännu bättre blev det när det kom en läkare och berättade att det tyvärr blivit lite fel. Vi skulle inte ha skickats till patienthotellet utan till avdelningen. Nu var det dock fullt där så att... ja, vi fick helt enkelt vara kvar.

De två saker jag är glad för är att min make stått helt på min sida och att iallafall EN av barnmorskorna visste vad hon sysslade med.

Det jag är skitförbannad över är inkompetens, rena felaktigheter, nonchalans men mest att det krävdes att mannen förde min talan för att någon skulle lyssna. Om han varit ännu en mansgris som tyckt mest synd om sig själv över att förlossningen tog 1000år, kanske även han avfärdat vad jag sa och kände. Om jag varit mer som många kvinns som inte kräver, är påstridiga och bråkar, då vete tusan hur denna historia skulle ha slutat för mig.

Anonym

Jisses! Jag har gått inåt i mig själv och bara blivit tyst under mina tre förlossningar. Inte velat prata, äta eller dricka. Jag har iofs varit inne relativt kort tid på förlossningen. Jag vågade inte använda lustgasen eftersom min man testade den och betedde igen som en idiot. Att jag var rädd för att göra bort mig. Och att bajsa på mig och lukta illa . Och jag minns att jag inte pratade efter förlossningen hur jag mådde. Att jag var trött. Ville sova. Inte ha besök. Att jag smilade upp mig och trallade på. Suck! Väldrillad.. Var ledsen över att jag verkligen varit en hjältinna och ingen gav mig blommor. Det är jag ledsen över än idag. Alla gav blöjor och kläder och tyckte att det var kul att jag var pigg och som vanlig igen ( smal). Jag blev deprimerad efter tredje barnet. Men det sa jag inte till nån då heller. Höll masken i ett år. Älskade mina bäbisar och att amma men kände mig alltid stressad över att vara trevlig, ha det städat och vara en bra kvinna åt maken.... Jag är skild nu.

Josefin

Blir både arg och ledsen av att läsa detta. Kunde inte kommentera först, för jag visste inte vart jag skulle rikta känslorna som uppkom. Klickade tillbaka till detta inlägg för att kommentera nu istället, då jag hunnit reflektera.

Jag har aldrig fött barn, men jag har varit gravid och gjort abort. Det var väldigt jobbigt för mig, jag valde att hemlighålla det i flera år pga. att jag skammade mig själv. Hursomhelst. Min dåvarande partner var med under aborten, efter övertalning naturligtvis. Jag mådde så dåligt över att jag varit "slarvig", att jag inte sett till att skydda oss, att det var jag som satt oss i den situationen. Då jag tänker tillbaka idag spyr jag på det tänkesättet. Det ständiga skammandet av mig som kvinna, som "oduglig" kvinna. Under aborten skickade jag t.o.m. iväg honom mitt i mitt illamående, mellan de gångerna jag kastade upp av medicinen, för att han skulle få äta. Och den jäveln skuttade iväg utan att ens tänka. Fick sedan höra hur jobbigt det varit för honom, han hade faktiskt varit jättehungrig..... Och jag skammade mig själv ytterligare för att HAN hade haft det jobbigt... pga MIG! Alltså så jävla sjukt. Kan inte beskriva hur tacksam jag är över att ha hittat stöttepelare som dig själv. Kvinnor som hjälper mig att sätta ord på tankar, känslor och upplevelser. Kvinnor som stöttar, kvinnor som inte dömer andra kvinnor.

Nillans

Har inte fött barn men kan verkligen relatera till det dåliga samvetet när man själv är dålig..
Jag blev inlagd på sjukhus med misstänkta hjärntumörer och dessutom en stor svullnad på hjärnan. Jag kunde inte se ordentligt och all fin motorik var borta och dessutom var jag bortdomnad/förlamad i min ena kroppshalva. Pga illamåendet och yrseln som följde levde jag på fruktos och kortison intravenöst i en vecka..

Vem var det mest synd om? Min sambo såklart! Jag försökte hela tiden att få honom att må bättre och känna att sjukhusvistelsen var okej men det räckte inte. Han klagade så jävla mycket HELA tiden, hur stressad han var, hur dåligt han mådde och hur krångligt det var att rodda allt ENSAM hemma.

Tyvärr blev jag sämre efter att lämnat sjukhuset och han bara fortsatte att imponera i sin brist på empati. Det som sårade mig mest var när han sa att det bästa med min sjukdom var att jag äntligen slutat tjata om barn! Trots att han mycket väl kände till min längtan och rädsla att det nu aldrig skulle ske..

Fick diagnosen MS och blev tillsagd att försöka leva som vanligt trots de nya svårigheter jag fått men där och då bestämde jag mig för att inte leva med honom längre. Istället för att se framsteg i att jag lyckats hälla upp mat och vatten till vovven fick jag skäll för att en del hamnade på golvet osv..
Till och med när jag hade lämnat honom ursäktade jag att det var synd om HONOM att han fått en flickvän med MS.. För i helvete

Svar: Fy fan alltså <3
Lady Dahmer

Isa

Från någon som jobbat på förlossningen: sällan att kvinnor är otrevliga mot sin partner, men oss i personalen dock! Vet inte hur många gånger jag blivit sparkad t.ex. Men det är väl mer förståeligt :)

Anonym

Sorgligt men nu kom jag att tänka på att min man var frustrerad över att inte få ha sex. Och att han ville ha sex samtidigt som jag ammade.
Jag tycker att det är sjukt jobbigt att tänka på nu. Jag vägrade förstås. Samtidigt som jag ammade alltså . Men sex blev det efter att jag inte blödde längre. Och då var det på återbesök som barnmorskan som poängterade vikten av att komma igång med sexlivet.. Att ha sex och sen skulle lusten komma med tiden... önskar att jag hade haft en man som tänkte på mig och inte bara var frustrerad... Jag lever ensam. Det var ett dåligt äktenskap på många sätt. Så mkt fokus på honom och hans " behov", hans sömn och arbete...

Therese

Jag trodde och hade sett framför mig hur jag skulle bli "stor stark urkvinna" när jag födde barn, förbannad och kraftfull!
Istället blev jag pytteliten :( så ynklig, rädd och ledsen, tycke synd om ambulans killarna som var tvungna att komma, och sen att dom var tvungna att köra mig över 1 timme bort..
Så jobbigt att jag tog upp plats i onödan när jag inte ens presterade (öppnade mig) ville bara åka hem och glömma de där med att föda barn..
Kördes över, blev ignorerad och "bortglömd" av personalen och skämdes för att jag var så jobbig mot sambon och förstörde hans helg med det där..
När de var dags att krysta tog dom bort lustgasen (jag lyssnade och tog luft! Ingen anledning fanns till att ta bort den) och jag ville skrika men en sa åt mig att vara tyst :( blev så ledsen över de, inte ens då fick jag göra de jag ville liksom..
Tyckte sen synd om min sambo som fått vara vaken, lät honom sova när barnet sov sen efter första matningen, nu i efterhand fattar jag ju att jag borde ha sovit då! Men han fick sova och jag var vaken nästan 3 dygn till (åkte in fre, födde sön, åkte hem ons)
Över 3år senare och jag har fortfarande inte kommit över hela det där..

Inför andra barnet hade jag enormt stöd av min MVC, hade även möte på förlossningen i förhand, vågade ta plats och vara obekväm och ställa krav, fick världens bästa team när de var dags, men fegade lite.. ville inte vara till besvär, ville prestera och fixa de fort så de inte blev så jobbigt för nån, de var ju sådär bra då de nästan slutade med att pappan fick ta emot barnet då jag "presterade" lite väl bra och fort ^^ men alltså känslan när barnmorskan helt random kommer in och frågar vad som händer, sätter sig framför mig och tittar och säger att barnet är på väg ut och jag får göra de jag känner för, jag får krysta helt på egen känsla, OCH ha kvar lustgasen hela tiden ❤ fick även skrika och ligga som jag ville! Allt medans dom bara förberedda, peppa och hjälpte lite (tryck i mellangården)
Då fick jag äntligen känna den där urkraften som jag såg framför mig inför första förlossningen!

Sambon skötte sig bättre också, höll sig vaken och tog i princip alla blöjor både på bb och sen när vi kom hem, och han var hemma med oss i 2,5 månad!

Marias bokhylla

När barnmorskorna sa till min sambo att han kunde klappa på mig och påminna mig att slappna av svarade han att det fick de göra pga att jag skulle bli arg på honom, och det hade jag nog blivit också: slappna av själv för i helvete, jag ska föda barn och har ont.

Nu minns jag inte så mycket från den här förlossningen alls, förutom små brottstycken men kommer däremot ihåg att jag sa att vi inte alls kunde akutsnittas (på väg till operationssalen) för att min sambo inte ens kan se operationer på tv. Det var nog en blandning av "synd om honom", "vad ska jag göra om han inte är där" och "vad ska personalen göra när han tuppar där inne".

Sen fick han dra värsta lasset för jag var ju både drogad och sövd och hade suttit och sovit i en pinnstol med en liten liten bäbis och när jag vaknade kunde jag fortfarande inte röra mig och sen var det en vecka av att inte kunna stå upp för att nacke hade bkivi helt förstörd ah all anspänning. Tror inte att jag tyckte mest synd om honom men vet att jag tänkte att det måste ha varit jobbigt för honom.

Får se hur det blir den här gången när tvillingarna ska ut. 😂

Nicole

Jag tyckte jättesynd om min sambo för att förlossningen tog så lång tid. På tredje dagen sade jag åt honom att jag tyckte att han skulle åka hem för jag tänkte att det måste vara så tråkigt och jobbigt för honom. Att han måste vara så trött (att jag själv inte hade sovit alls under tre dagar tänkte jag visst inte på). Jag kände mig helt misslyckad för att jag inte öppnade mig och så himla besvärlig för att jag tog upp plats på förlossningen så länge. Det blev akutsnitt och då fick ju sambon ta hand om bebisen helt själv efter operationen, vilket jag såklart också tyckte var jobbigt för hans skull! 😲

FT

Det är därför kvinnor är finare och bättre människor än män <3

Polly

Jag undrar varför det är så här. Varför kan man inte ställa krav utan att må dåligt? Har det med det egna personligheten att göra eller samhället? Jag tror mer på förstnämnda.
Jag skrek och svor åt alla håll när jag födde barn. Brydde mig faktiskt inte alls om omgivningen. Jag får sällan dåligt samvete om jag varit sjuk/borta för att min sambo får rodda allt. Varför skulle jag få det? Vi är ju två personer i hushållet som ska bidra och hjälpa lika mycket.
Jag är dock nyfiken på hur en del män är funtade som på något sätt sätter sig i en offerroll så fort man ställer krav på de i hem och hushåll? Och varför tillåts de göra det?

Emma

Känner inte alls igen mig i detta. Var ganska sur på min man, han fick inte röra mig tex. Alla tjatade om ifall jag ville ha en kudde (tyckte jag) och en gång fräste jag ifrån till ena barnmorskan som verkligen inte tog illa vid sig. Jag skrek. Jag ropade till Gud och mamma och jävlar vad jag tog plats! Maken menade att jag var som i Exorsisten, jag kände mig som en naturkraft. Så stolt över mig själv och min kropp! Blir typ förbannad av att läsa att kvinnor inte känner så. I förslossningsrummet är det JAG som gäller (och bebisen), ingen annan!

Malin

Emma här ovanför: samma här. När vi föder är vi rå urkraft liksom! Då anser jag att världen ska stå på tå för en och vörda en! Vi utför storverk när vi föder fram barn. Större än så finns inte.
Jag skrek så högt att hela avdelningen hörde, fick jag veta nästa dag. Då kände jag mig stolt och stark. Jag levde ut mina instinkter och min smärta och de närvarande var bara där för att hjälpa mig.
Mannens roll är ju att hjälpa till med allt det praktiska.

Monica

Känner tyvärr igen mig alltför väl. Vill aldrig vara till besvär och sätter ALLTID min sambos välbefinnande framför mitt eget. Delvis därför var jag helt bekväm med att föda nummer två ensam på sjukhuset - bara fokus på mig själv (även om jag såklart mitt i värkarbetet funderade över hur de klarade sig hemma, sambon och storasyskonet). Tragiskt ta mig fan.

Jessica

Jag fick ett utomkvedshavandeskap när jag var 20 som jag inte hade en aning om växte inom mig eftersom jag hade en kopparspiral. Jag blev plötsligt sjuk i extrema magsmärtor och säger det till min pojkvän (sen fem år!!)så vi åker in till sjukhuset och det konstateras men de kan inte hitta vart embryot ligger och jag hamnar i chock och såklart i sjukhussäng. Jag ska eventuellt opereras dagen efter och han hade en inbokad resa till Paris för semester dagen efter. Dagen efter hittar de embryot och konstaterar att operationen är livsnödvändig prick nu och att jag förmodligen måste operera bort hela äggledaren så min pojkvän pussar in mig i operationssalen och åker iväg till Paris och lämnar Sverige.Han väljer alltså att lämna mig dödssjuk på ett operationsbord för att åka på en semester. Jag vaknar upp ledsen och chockad men med min äggledare kvar, han ringer och kollas så jag är ok. Jag vet i sjutton om jag är det? Sen får jag komma hem någon dag senare han är fortfarande på semester och jag har nya ärr på magen förlorat en halv liter blod och är svag och sjuk. Några timmar senare hemma får jag plötsligt feber och nya magsmärtor och kollapsar när jag duschar. Jag gråter och gråter och min mamma som hoppat in som caretaker ringer och kollar ifall detta är normalt på sjukhuset, det var det inte så hon får ringa min partner och skälla ut honom och säga att han måste komma hem nu för jag håller på att bli extremt sjuk kanske till och med dödssjuk. Jag gråter och hamnar på sjukhus igen, då visar det sig att det fanns delar av embryot kvar som nu växer och skapat en till inre blödning. Till slut kommer min dåvarande pojkvän trött till sjukhuset och gnäller om sin trötthet och all restid. Jag får vara kvar på sjukhuset i flera dagar och får cellgifter och morfin och han kommer dit någon timme hit och dit men bor hos sin moster som ska ta hand om honom och jag antar skydda honom från mig. Det sveket kommer jag aldrig glömma stackars stackars kille och dumma dumma mig som förstör semestern. Jag önskar att jag kunde få bort ärren för att slippa påminnas om den historian om mitt ex.

Elin

Nej, jag kan inte minnas att jag under mina förlossningar någonsin tyckte synd om min man. Jag minns att han tyckte synd om sig själv för att han inte sovit så mycket båda gångerna men då blev jag så arg på honom att han höll käften. Sedan har jag retat honom för detta och med hån utsett honom till "kämpe" som minsann orkade "föda barn" fast han var så trött. Annars så är han jävligt bra på att tycka synd om sig själv och det är en av våra grejer vi tjafsar om. Jag är väl tyvärr uppväxt i en familj som nästan till extremen har odlat idealet att det är inte synd om dig. Bit ihop eller bryt ihop och kom igen. Du är uppvuxen i ett av världens rikaste länder, även som urfattig här är du rik som ett troll osv osv. Det är bra på ett sätt men också dåligt för jag är väldigt dålig på att tycka synd om mig ens när det är synd om mig på riktigt.

MJH

Har återkommit till det här inlägget för att läsa alla kommentarer, det är verkligen intressant (och ibland helt förbluffande!) att läsa om dessa erfarenheter. Styrka till alla kvinnor som tampas med dessa mähän till män alltså. <3

Felicia

Blir så himla ledsen av att läsa allt detta i kommentarsfältet. Det gör liksom ont i mig. Känner mest för att aldrig bli gravid och aldrig ha en förlossning och aldrig skaffa familj... Hjälp. Så mycket som ger ångest.

V

Alltså fy vad sorgligt det blev i kommentarsfältet. Jag grät fan till slut när jag kom till Jessicas historia om u.k.h. och Parisresan. Män är såna jävla egogrisar och rövhål, skärp er för helvete alla sorgliga män (och ja jag fattar att det mest hänger tjejer här, ingen skuld faller på er)!! Och till alla som tror att det inte gäller dem eller deras män - ta en noggrann titt i backspegeln... Jag är helt säker på att alla kommer att hitta det där tillfället när man blev så paff att man nästan förträngt hur dumt det blev, (men man vågar inte riktigt ta itu med det eftersom skam är bland de jobbigaste känslorna) och man skäms över att man hade en sådan korkad jävel till partner. Kanske inte med sin nuvarande partner, men alldeles säkert med något gammalt ex. Till och med min man som i övrigt fixar med ungefär hälften av våra liv, betedde sig som ett riktigt jävla rövhål när vår förstfödde blev jättesjuk efter ca 4 mån. Han (bebisen) fick typ ngn kräksjuka och nyblivna päron som vi var då fick vi inte till det med vätskeersättning riktigt så bebisen blev helt slö och ville inte äta/dricka och så. Han låg så där läskigt slappt i famnen också. Fick ringa barnakuten och efter mycket tjat var vi välkomna. Då visade det sig att min käre make, hade planerat att åka och träna och hela situationen med bebisen gjorde honom så otroligt uppstressad att han vägrade att avvika från denna fix idé, så där lämnade han mig med vår lilla lilla bebis på barnakuten, eftersom "han inte fixade det". Nä, men skärp dig då för helvete. Vad händer om inte JAG HELLER FIXAR DET DITT JÄVLA NÖT! Ska vi lägga ungen där och sticka ut bakvägen?! Hur som helst, detta svek fick han höra om mycket länge efteråt och jag kom direkt att tänka på det när jag läste denna tråd, även om jag inte tänkt på det på ett tag. Även jag som predikar feminism för världen tyckte också "synd om honom och hans sömnbrist" under förlossningen eftersom båda våra barn envisats med att titta ut mitt i natten. För själv älskar jag ju att vara vaken klockan 03.58 och känna att mitt bäcken håller på att gå i tusen bitar..... Eller att jag i vårt superjämställda förhållande är den som alltid tar vaknätterna när barnen är jättesjuka och måste ses till med jämna mellanrum. Han tycker ju att han blir ett ras av sömnbrist...Eeh, ja?.... Gaaah!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog