Att få prata ut om allt som hände då var som en ordentligt tarmsköljning
Jag behövde verkligen den här helgen. Jag skulle ju hem till min bästis Intezar och bli bjuden på mat. Anna skulle också dit och sen så bjöd vi in en gammal kompis från förr, Mikko och han kunde komma! Det är ju så med livspussel och avstånd och annat som alltid kommer emellan att man inte hinner eller kan träffas. Jag är väl också sämst på den biten. Men han kunde komma iallafall och vi hade så jävla trevligt. 
 
 
Två av mina allra bästa vänner: Intezar som varit min bästis sen början av 1995 (eller var det slutet av 1994?). Då bodde vi båda i Hudiksvall, och vi hängde på biljarden och blev vänner direkt. Hon var femton och jag var arton och vi har delat liv, vardag, sorg, glädje med varandra sen dess. Vi har bott ihop. Vi har bråkat. Vi har försonats. Och vi har alltid haft varandra. Hon var där när jag fastnade i klorna på F och hon var där när jag dumpade aset och hon var där när jag träffade Oskar och hon var där när mina barn kom och hon har alltid varit där, här hos mig. 

Anna mötte jag 2010 precis några veckor innan Tamlin föddes och vi fann varandra direkt. Och den vänskapen har ju ni kunnat följa genom våra offentliga konton. Eller ja, så mycket som vi väljer att visa iallafall. Häromåret blev Anna och Intezar iallafall grannar med varandra borta i Rågsved och jag vet inte vad som hände men vips hade de träffats och presenterat sig för varandra. 
 
Intezar lagade iallafall massa eritreansk mat såklart och jag köpte med mig en Captain Morgan. (Jag kan bara dricka sprit av nån anledning. Allt annat gör mig sjuk.) Och Mikko tog med sig en massa kort som han tagit under vår ungdom. Jag har tappat bort alla mina. Med tappa bort menar jag att jag hade ett album fullt av samma bilder och mer än så som blev stulen av en gemensam bekant. Nä fråga inte ens, men vi kommer aldrig få tillbaka det.
 
Och jag har känt ganska mycket sorg kring det eftersom... ja ni hajjar. Även om mitt ex är med på hälften av bilderna och även om jag var olycklig hälften av tiden så är det ju ändå mitt liv som inte längre funnits dokumenterat. Mina barn kan inte bläddra i ett album och titta när mamma var liten. Sånt älskade jag ju själv, kolla i mammas gamla album, se att hon hade ett annat liv innan vi kom och att hon var ung och vacker och rolig och levande. 
 
Och nu har jag fått tillbaka en stor del av dem iallafall. Det var nämligen Mikko som hade den enda kameran och han tog alla bilder. Ska lägga upp lite smakprov sen. Jag har lagt upp på instagram för den som har bråttom. 
 
 
Vi pratade såklart en massa minnen, men inte bara på det där höhöhö'iga sättet typ "hö hö minns du när du gjorde si och så" utan mer... pratade ut. Pratade ut om allt som hände då, om hur det var, om människorna omkring oss och om min relation med F och om hur alla visste men bara stod utanför och om dåtidens kvinnosyn som vi upprätthöll och om hur normaliserat våld var och sexuella trakasserier och övergrepp vi bevittnade. Det var terapeutiskt och viktigt på nåt sätt. Det behövdes. 
 
Vi ska göra om detta efter nyår. Då ska vi försöka bjuda in en till gammal kompis som vi saknar och som vi var tajt med. Det var liksom jag och Intezar och Mikko och mitt ex och hennes ex och så denna person; mitt ex's ena bror, som hängde ihop dag som natt. (Av förklarliga skäl bjuder vi inte in våra ex hehehe)
 
Jag hängde iallafall kvar hela söndagen också och kom hem lagom tills J skulle nattas. Det kändes skitkonstigt att komma hem. Som att det var nåt annat liv. Tre barn och villa och en make. Herregud, är det mitt liv nu? Så långt ifrån tidigare. 
 
 
Anna

I och med metoo så började jag och min bästa vän sen 5:an att prata. På riktigt om hur det egentligen var och gick till i våra kretsar när vi var tonåringar. Vad som gjordes mot oss och andra tjejer. Hur vi ibland fick rädda varandra ur farliga situationer med killar som var våra vänner. Att ibland fanns det ingen där som kunde rädda en. Att en kille förmodligen vid olika tillfällen drogade oss. Hur vi sedan fortsatte att umgås med dem som om inget hänt. Hur vi undviker dem nu. Vi har alltid pratat, men nu blev pratet annorlunda. Förr har vi nog romantiserat våra tonår en del. Vi lät de roliga minnena ta över ( för vi hade jävligt roligt också) och valde att försöka tiga bort minnen av övergrepp. Det var skönt att få prata om det äntligen. Med någon som var där.

H

Apropå förlorade minnen är nog mitt värsta att jag slängt samtliga dagböcker från lågstadiet upp till 19-20 år. Slängde dem för att jag tänkte ta livet av mig och ingen skulle få se dem. Så ledsen för det, för jag minns i princip ingenting heller. Man känner sig som en halv person.

Carro

Men Gud så mysigt och välbehövligt för dig!! Det syns på dig att du tankar energi och du ser så glad ut. Jag riktigt känner hur jag dras med i era minnen på ett fint sätt. Älskar mina gamla vänner och ser i dina ögon att du gör detsamma.
Stor kram till dig vackra människa!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog