Clark Olofsson är Big Daddy (patriarkatet) och gisslan på norrmalmstorg är Daddys girls. (kvinnorna)
Jag pratade med en kvinna som blivit våldtagen och som, då när det hände och flera år efter, inte bara blivit misstrodd och ifrågasatt utan också baktalad offentligt av ett par andra kvinnor som var vän med förövaren. 
 
Det lustiga... eller lustigt är det ju inte, det finns inget lustigt alls i denna historia, är att iallafall ena av dessa kvinnor själv blivit utsatt för grova övertamp av samma man. Hon hade berättat om det men sen... sen hade hon liksom tagit tillbaka det, sagt att det inte spelade nån roll, att det inte var farligt och ja ni vet den där gamla vanliga dängan. 
 
Kvinnan jag pratade med blev inte bara utsatt för orätt utan sedan fullkomligen uthängd och kastad åt vargarna. Var fan är systerskapet, gissar jag att hon tänkte. Jag gissar att många kvinnor, massor av kvinnor, tänker detsamma för den här historian är ju bara en av tiotusentals. 
 
Anyway, spola fram ett par år. Häromdagen så hörde en av dessa baktalande kvinnor av sig till min bekant för att dels be om ursäkt men också dels för att bekräfta att hon tror på min bekant och att det som hände henne, kvinnan som baktalade alltså, inte alls var ofarligt och att det faktiskt spelade roll. Att hon inte vågat då. Att hon intalat sig själv att det inte var en big deal. Och ja ni vet. 
 
I en sån situation är det inte konstigt om man blir kluven. Känslan av att vilka trycka tillbaka, låta den ångerfulla personen få känna hur det känns att stå där helt jävla ensam, men å andra sidan så är det ju så fantastiskt detta som sker med alla kvinnor som liksom står upp för varandra, oavsett konflikter och ideologiska skillnader, och med det faktiskt systerskap som vi kan bevittna. Att välkomna tillbaka en syster villkorslöst fast hon betett sig illa ter sig inte så himla konstigt då heller.
 
Jag har själv inte varit i den situationen dock så jag kan inte säga hur man ska göra eller tänka men att ha förstålse för hur patriarkatet jobbar kan vara avgörande. 
 
För det är ju just det där. Jag har skrivit massvis om hur vår relation till männen liknar stockholmssyndromet och jag har skrivit om Daddys Girls.
 
För er som inte är bekanta med begreppet så kommer en kort förklaring. I Valerie Solanas bok SCUM så benämns patriarkatet som "Big Daddy". Daddys girls är kvinnorna som aktivt upprätthåller patriarkatet. Som sluter upp till Big daddys försvar. De som köper Big daddys ideer. De som älskar Big daddy. 
 
Daddy’s Girls är kvinnorna som förverkligar sig själva som dörrmattor och avelsdjur, som vill fortsätta att hänga med aporna och vältra sig i kloakerna. Daddy’s Girls som känner sig säkra bara med Big Daddy i beredskap, med en stor, stark man att luta sig mot och ett fett hårigt ansikte i Vita Huset.
 
- Ur förordet i SCUM
 
Men egentligen är det ju bara en del av stockholmssyndromet, ni vet när man identifierar sig med sin förövare och till och med lär sig älska, beundra eller till och med skydda sin förövare från de som vill ... ja skydda dig. 
 
Stockholmssyndromet eller Norrmalmstorgssyndromet, är ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer eller personer hållna fångar mot sin vilja utvecklar en relation till kidnapparen/kidnapparna och tar parti för förövaren mot polisen. Detta kan vara ett uttryck för identifikation med förövaren.

Denna solidaritet kan ibland bli en riktig delaktighet, med fångar som hjälper kidnapparna att uppnå sina mål eller att rymma från polisen. Syndromet har studerats av olika forskare inom viktimologin och man har kommit fram till att det framför allt baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit gisslan. [källa behövs] Ju mer energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare får man att bryta sig loss.
 
Men typ så här: Clark Olofsson är Big Daddy (patriarkatet) och gisslan på norrmalmstorg är Daddys girls. (kvinnorna) och det som hände där är det som händer strukturellt. (Mer här för er som inte fattar vad jag snackar om)
 
Och det är ju så det funkar, vi lär oss tidigt att alltid tro på män, alltid föredra män, alltid stå upp för män, alltid premiera män och föredra män. Att kvinnor är sämre, falska, lögnaktiga, hormonella, slarviga, tjafsiga. Vi lär oss att hata varandra och se varandra som fiender och konkurrenter. Inte helt såklart, det ser vi ju - kvinnor håller ju ihop trots att oddsen jobbar emot oss men det är svårt och det är en jävla kamp och många kvinnor, massor av kvinnor, kommer i kläm.
 
Vi slits mellan Big Daddy och kompisarna och systerskapet, till och med när vi är feminister och har en analys och egentligen vet bättre. 
Anna

Tack för kristallklar förklaring! (För andras del alltså. När jag läser sånt här, grundläggande och förklarande, tänker jag alltid att jag ska skicka länkar till folk jag känner, för att visa hur jag menar, när vi i tänkt scenario ingående diskuterar min världsbild. Har ju hittills aldrig hänt. 😂)

Skalenlig

Har varit i nästan samma situation. Misstrodd och uthängd. Sen "Oj, förlåt... jag trodde..."
Patriarkatet kan ta sig i röven...

Becka

Hatar uttrycket "daddys girl" eftersom det får något (för mig) gulligt att framstå som perverst. Jag vet inte om det är välment eller förolämpande när jag får höra att jag är "pappas flicka". Då menar jag det bokstavligt talat, ingen perverst. För jag är uppväxt med pappa och han är den personen jag har tytt mig till. Inte konstigt att jag är hans flicka då, precis som barn som växer upp med bara sin mamma blir hennes flicka/pojke.

Sorry för OT.

Svar: Detta har dock inget med relationen mellan barn och förälder att göra utan är en metafor för patriarkatet och kvinnors relation till det.
ladydahmer.nu

anja

Jag. Fan. Alskar. Vad du star for och vad du sager. Tack!

Elsie

Att hoppet är det sista som lämnar människan är ju mer än bara en klyscha, det beskriver en överlevnadsstrategi. Så länge daddys girls kan hänga kvar vid att patriarkatet är ett påhitt eller åtminstone inte något negativt så ser deras chanser bättre ut.

Kaisa

Jag håller inte med om att vi blivit lärda att föredra män över kvinnor. Säkert i någon kontext men inte överlag. Förolämpande förslag mot hela kvinnosläktet.

Eva

Grotescos senaste: Ladies Night - se den! Man gråter av igenkänning..
https://www.svtplay.se/video/15929298/grotesco/grotescos-sju-masterverk-sasong-3-ladies-night-ett-psykologiskt-drama?start=auto

Somliga Förbannade Kvinnor

Väldigt bra förklarat. Kan inte bli tydligare.

Somliga Förbannade Kvinnor

Kaisa
Du får väl tycka vad du vill men det finns inget förolämpande att människor blivit lärda till nåt. Vi människor anpassar oss lätt, det är en av anledningarna till att vi överlevt trots vår bräckliga fysik. En annan anledning är vår förmåga att reflektera och dra slutsatser. Det betyder att bara för att man lärt sig nåt så behöver man inte fortsätta ha de åsikterna/beteendena man blivit lärd hela livet. Om du upplever fakta som förolämpande så är det ditt problem - inte de som förmedlar den.

Q

Som kvinna på 53 kan jag ärligt säga att män har behandlat mig bättre än kvinnor. Jag har några nära tjejkompisar som är jättefina. På jobb och bland bekanta har däremot männen varit mycket snällare och mer stöttande. Jag har aldrig blivit trakasserad eller illa behandlad av en man. Däremot har jag haft några helt gräsliga kvinnor som chefer.

Elin

Q
När en kvinna säger att hon aldrig blivit illa behandlad och trakasserad av en man så tänker jag alltid att det måste ha att göra med att att det är så normaliserat från att vi är små att vi inte ens ser det, att vi inte tänker på det. Jag gick förbi en tillställning med medelålders/äldre för ett litet tag sen där kvinnan som höll i micken nämnde detta med metoo och sa att ”tafs och titt under blusen” var vardagsmat när hon var ung och att det ”hör livet till” ungefär, alltså avfärdade hon trakasserier som något harmlöst. De andra höll med.

Maja

Q
Nu är jag ungefär hälften så gammal som du men kan ändå säga: Hög igenkänning. I högstadiet och gymnasiet var det dessutom tjejerna som var hemska mot mig medan killarna behandlade mig bra (några äckel förstås). På alla mina arbetsplatser har killarna velat hjälpa mig, fått mig att känna mig välkommen och sagt "Det är bara att komma till mig om du behöver hjälp", frågat om jag vill med på rökpaus, äta lunch tillsammans och så vidare. Tjejerna har knappt hälsat, nickat nonchalant när jag lett mot dem, tystnat när jag kommit och satt mig vid dem etc. Jag litar inte på tjejer i allmänhet, bara mina närmsta väninnor. Dock så har jag förstått nu att våra erfarenheter tillhör undantagen. Tyvärr. Det är väldigt synd men förhoppningsvis kan detta förändras och förbättras!

Emmie

Fan va bra och tydligt förklarat!!!! Du är så bra. Tack än en gång för din vishet!!!!!!!

Sofia g

LD och SFK tack så otroligt mkt för att ni finns och för vad ni belyser, förklarar och den förändring ni bidrar till. Ni är fan livet ❤️

Nina M

Q och Maja
Jag förstår era erfarenheter och har även jag liknande. Det är svårare att få kontakt med nya kvinnor och lättare att få (ytlig) kontakt med män enligt mina erfarenheter. Däremot så känner jag att när man väl är nära vänner är kvinnor snällare, mer stöttande och lojalare. Jag undrar om våra erfarenheter med kvinnor har att göra med internaliserat kvinnohat dvs att de behandlar oss sämre för att även kvinnor föraktar andra kvinnor i högre grad? Jag tror det.
Sedan tror jag också att folk i allmänhet har högre krav på kvinnor så vi reagerar nog mer på att bli dåligt bemötta av kvinnor. Männens dåliga beteenden är osynliga/passerar nog lättare.

Q

Nina och Maja: Jag tror helt enkelt bara att både män och kvinnor kan vara justa eller ojusta. Mina närmaste och varmaste vänner är kvinnor. Fast bland bekanta och arbetskollegor har jag bättre relationer med män.

Elysia

Mycket tänkvärt!

Får mig att minnas något från mina tonår och önska att jag gjort annorlunda. En tjej berättade att hon blivit våldtagen och jag visste inte vad jag skulle tro, så jag var bara tyst. Det var inte så att jag trodde mer på killen, men hon hade sagt andra saker som verkade osannolika. Nu önskar jag att jag försökt vara mer stöttande och trott på henne.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog